Arbetsmarknadspolitiken 1988/89

Motion 1988/89:A285 av Sonja Rembo m.fl. (m) Mot

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :A285

av Sonja Rembo m.fl. (m) Mot

A285

Innehållsförteckning

1 Inledning 2

1.1 Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle 2

1.2 En ny epok - människans samhälle 2

2 Socialdemokraternas grundläggande strategi 3

3 Arbetsmarknaden inför 1990-talet 4

3.1 Bakgrund 4

3.2 Sveriges konkurrenskraft 4

3.3 Arbetsmarknadens omvärldsfaktorer 5

3.4 Fler sysselsatta men färre i arbete 6

3.5 Inlåsningseffekter 7

4 Arbetstidspolitik 8

5 Den offentliga sektorns arbetsmarknad 9

5.1 Allmänna förhållanden 9

5.2 Den statliga verksamheten 10

6 Europeisk arbetsmarknad 10

7 Arbetsmarknadspolitiken 11

7.1 AMS och arbetsmarknadsverket 11

7.2 Sysselsättningsskapande åtgärder 12

7.3 Arbetsförmedlingen 12

8 Utbildning för arbetslivet 13

8.1 Lärlingsutbildning 13

8.2 Företagsutbildning 14

8.3 Arbetsmarknadsutbildning 14

9 Arbetslöshetsförsäkringen 15

10 Arbete för ungdomar 16

11 Arbete åt handikappade 17

11.1 Samhall 18

11.2 Galaxen 18

12 Arbete åt invandrare 19

13 Medelsberäkning 21

14 Hemställan 23

1 Riksdagen 1988189. 3 sami. Nr A285

1 Inledning Mot. 1988/89

Människors arbete utgör grunden för samhällets välstånd och för individens
ekonomiska frihet. Arbetet utgör också en dominerande del av människors
identitet och sociala liv.

En förutsättning för att det skall finnas arbete för alla som vill och kan
arbeta och för att arbetet skall kunna erbjuda en god ekonomisk utkomst,
god arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter är att den svenska ekonomin
utvecklas minst i takt med omvärldens. Då måste marknadsekonomin och
näringsfriheten stärkas. Det är en förutsättning för att svenska produkter
skall vara konkurrenskraftiga på världsmarknaderna.

1.1 Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle

Övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle innebar stora
förändringar av arbetslivet. I jordbrukssamhället, där hela familjen deltog i
produktionen hade varje individ sin givna plats. Arbetet dominerade
familjens gemensamma liv.

Arbetet i jordbrukshushållet avlöstes av det mer specialiserade arbetslivet
i städernas och bruksorternas industrier. Sambandet mellan familjeliv och
arbete bröts även om arbetet, nu utfört utanför hemmet på särskilda
arbetsplatser, utgjorde den enda grunden för familjens ekonomi och
standard. Efter hand ökade välståndet i Sverige kraftigt. Som ett resultat av
den solidariska lönepolitiken och det skatte- och transfereringssystem som
efterhand byggts ut, har emellertid sambandet mellan arbetet och den
ekonomiska standarden blivit alltmer otydligt.

Efter hand som kvinnorna i ökande utsträckning gått från oavlönat arbete i
hemmet till avlönat arbete utanför hemmet, har klyftan mellan arbete och
familjeliv blivit än skarpare. Omsorgen om familjen har i ökande grad
överlåtits till särskilt anställda personer i offentlig tjänst. Skattesystemet som
gör det mycket svårt att försörja en familj på en inkomst har varit en
pådrivande kraft i denna utveckling.

Utvecklingen har otvivelaktigt lett till ökad ekonomisk jämlikhet mellan
kvinnor och män. Men den har också lett till en ökad belastning på de
enskilda människorna. Många känner sig kluvna mellan kraven från familjen
och kraven från arbetsplatsen. Den offentliga vården och omsorgen har
också fått allt svårare att möta förväntningarna. Skattesystemet medför
samtidigt att det ställer sig ekonomiskt omöjligt för familjer att själva skaffa
sig den hjälp de behöver.

I dagens Sverige ökar den sammanlagda arbetsbelastningen på människorna,
utan att ge ett motsvarande bättre ekonomiskt utfall.

1.2 En ny epok - människans samhälle

Under de senaste decennierna kan man tydligt urskilja ett nytt mönster i
arbetslivet som kan medföra en grundläggande förändring av såväl arbetets
organisation och innehåll som samhällets struktur.

Storskalig industriproduktion i långa serier med en, trots rationalisering,
fortfarande relativt stor arbetskraft ersätts av flexibilitet och kundanpassning
baserad på ny teknik, större kapitalinsats och kunskap. Efterfrågan på

tjänster av olika slag okar. Nya verksamheter uppstår. Mot. 1988/89

Samtidigt förändras arbetets organisation. Detaljstyrning, kontroll och A285
övervakning av enskilda individers arbete genom flera hierarkiska led, där
den enskildes möjligheter att påverka arbetet är mycket små, ersätts av
målstyrning och grupper med eget ansvar, där varje medlem av gruppen kan
påverka arbetet och har ansvar för arbetsresultatet. Hierarkierna ersätts av
lagarbete.

Data- och teletekniken gör det möjligt att arbeta på distans på mindre,
decentraliserade arbetsplatser eller i hemmet. Den expanderande tjänstesektorn
kan, om den får utvecklas utan hindrande reglering, erbjuda en stor
variation av arbetstillfällen. Möjligheterna till ett varierat arbetstidsuttag,
anpassat till såväl arbetstagarnas personliga önskemål som produktionens
behov, är mycket stora.

Framtidens arbetsliv kommer att kunna erbjuda variations- och kombinationsmöjligheter
som gör det lättare för varje individ att vid varje tillfälle
under livet finna den arbetsuppgift som bäst passar henne eller honom just
då.

Den tekniska och organisatoriska utvecklingen gör det möjligt att kombinera
en del av jordbrukssamhällets närhet mellan människorna med
industrisamhällets effektivitet och förmåga att upprätthålla en god ekonomisk
standard.

2 Socialdemokraternas grundläggande strategi

Socialdemokraterna har en förkärlek för att dela in samhället i olika politiska
sfärer, vilka var och en bevakas av socialdemokratiskt dominerade intresseorganisationer.
För varje sfär finns en ”politik”, vars syfte är att uppnå den,
enligt socialdemokraterna lämpliga, ”svenska” lösningen. För varje sådan
lösning kan anföras ett allmänt accepterat gott syfte. Alltför sällan är
emellertid lösningen ägnad att främja det föregivna syftet. Alltför ofta är de
renodlade politiska målen avgörande för den lösning som väljs.

Arbetsmarknadspolitiken har syftat till det allmänt accepterade målet full
sysselsättning. Verktyget har varit en delvis rigid lagstiftning, en stark
central byråkrati och starkt centralstyrda fackliga organisationer. Dess
medel har varit en skattepolitik som förstärkt effekterna av den solidariska
lönepolitiken i syfte att styra arbetskraften till de löneledande storföretagen.

Arbetstagarna betraktas som utbytbara. Effekterna av denna politik har
motverkats med stöd till arbetslösa, företag och regioner i kris samt en för
västvärlden unikt stor offentlig sektor. En mycket omfattande byråkrati, som
binder stora resurser, har byggts upp för att förvalta arbetsmarknadspolitiken.

Konsekvensen av denna politik har blivit en arbetsmarknad i permanent
obalans. Detta har medfört en svag produktivitetsutveckling. De enskilda
arbetstagarnas och arbetsgivarnas handlingsförmåga har kringskurits i takt
med deras ständigt växande beroende av politiska beslut. Arbetsmarknaden
och arbetslivet har socialiserats.

Den socialdemokratiska politiken präglas alltmer av återkommande
brandkårsutryckningar i försök att ställa tillrätta missförhållanden - påståd

da eller verkliga - som åstadkommits av den egna politiken. Stabiliteten och Mot. 1988/89
långsiktigheten offras gång på gång på opportunismens altare. Denna A285
dagsländepolitik utgör jämte oförmågan att komma tillrätta med kostnadsutvecklingen
de allvarligaste hoten mot den fulla sysselsättningen.

3 Arbetsmarknaden inför 1990-talet

3.1 Bakgrund

Arbetsmarknaden har på kort tid genomgått en kraftig förändring. Arbetslösheten
ligger på en låg nivå, även om man beaktar de förändringar i
statistiken som genomförts. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder är också lågt jämfört med tidigare. Det råder en så besvärande brist
på arbetskraft inom stora delar av arbetsmarknaden att den ekonomiska
tillväxten kan hämmas.

Den nuvarande goda konjunkturen kan emellertid inte dölja att det finns
allvarliga och långsiktiga strukturella obalanser på den svenska arbetsmarknaden.
Dessa har successivt ökat sedan slutet av 1960-talet.

Samtidigt som antalet sysselsatta ökar, har antalet individer som slagits ut
från arbetsmarknaden också ökat. Detta avspeglas i de mycket höga
kostnaderna för kontant ersättning vid arbetslöshet och kostnaderna över
socialförsäkringssystemet för långtidssjukskrivningar och förtidspensioner.

Sett över en längre tidsperiod har också antalet personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder visat en ökning alltsedan slutet av 1960-talet. I varje
högkonjunktur befinner sig sammanlagt fler människor i öppen arbetslöshet
eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder än vad som var fallet under
föregående högkonjunktur. Den nuvarande långvariga högkonjunkturen
utgör än så länge ett enstaka brott i detta mönster. Arbetslöshetstiderna
tenderar att bli långa.

De regionala skillnaderna i sysselsättning är betydande. Arbetshandikappade
och invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Ett annat
tecken på att arbetsmarknaden inte fungerar tillfredsställande är den
anmärkningsvärt höga frånvaron.

Det vore fel att ta det nuvarande goda sysselsättningsläget till intäkt för att
problemen på den svenska arbetsmarknaden tillhör det förflutna. Lika
snabbt som en internationell högkonjunktur kan vända sysselsättningstalen i
positiv riktning kan det motsatta inträffa.

3.2 Sveriges konkurrenskraft

Den svenska industrin har under lång tid förlorat marknadsandelar såväl på
utlandsmarknaderna som på hemmamarknaden. Den alltför snabba kostnadsökningen
har i stort sett eliminerat effekterna av devalveringarna 1981
och 1982. Hade inte den svenska kronan därefter successivt smygdevalverats
relativt omvärlden, skulle kostnadsökningarna varit ännu större.

Utvecklingen har flera gemensamma drag med kostnadsexplosionen
under första hälften av 1970-talet, vilken påtagligt försvårade Sveriges
ekonomiska situation i den internationella lågkonjunkturen efter ”olje

chockerna”. 4

I dag har vi en högre inflation och snabbare utveckling av arbetskraftskost- Mot. 1988/89

naderna än omvärlden. Mellan 1982 och 1988 ökade de svenska arbetskrafts- A285

kostnaderna per producerad enhet med 22 procent relativt OECD-länderna.

För att i framtiden kunna upprätthålla ett gott sysselsättningsläge måste
det svenska näringslivets konkurrenskraft återställas. Det kräver att kostnadsutvecklingen
kontrolleras. Vi har i andra motioner framhållit att detta
kräver skattesänkningar och stabila spelregler. Det är endast genom en stabil
politik med fasta spelregler som ger ekonomisk tillväxt och ett konkurrenskraftigt
klimat för näringslivet som arbetsmarknaden kan utvecklas stabilt
och förutsebart.

Våra förslag ifråga om ekonomisk politik, närings- och energipolitik
framgår av andra motioner.

Förslag särskilt ägnade att vitalisera regionalpolitiken och skapa en bättre
fungerande arbetsmarknad genom förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen
framgår av motioner om regionalpolitik och om arbetsrätt.

3.3 Arbetsmarknadens omvärldsfaktorer

Ett av de främsta svenska konkurrensmedlen har under det senaste seklet
varit befolkningens jämfört med många andra länder höga utbildningsnivå.

Bibehållen konkurrenskraft förutsätter en alltmer kvalificerad, välutbildad
och lättillgänglig arbetskraft. Kraven på utvecklings- och omställningsförmåga
hos den enskilde arbetstagaren ökar. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken
under de senaste decennierna har emellertid medfört att detta
försprång inte längre finns. Inhämtandet av kunskaper och färdigheter har
fått stå tillbaka för politiskt mer opportuna målsättningar.

För att Sverige skall kunna bevara sitt välstånd är det nödvändigt att
utbildningspolitiken reformeras som vi föreslår i andra moderata motioner.

Det finns också åtskilliga hinder för en fungerande arbetsmarknad. Skatteoch
transfereringssystemen medför att det ekonomiska utfallet av att byta
arbetslöshet eller deltidsarbete på hemorten mot en välavlönad anställning
på annan ort blir marginellt. Därtill kan det vara förenat med avsevärda
svårigheter att finna lämpliga anställningar till båda makarna i en familj, att
få barnomsorg till barnen etc. Ett annat hinder är svårigheterna att finna en
bostad och straffbeskattningen av den som säljer en bostadsrätt för att köpa
en annan bostadsrätt eller eget hem på annan ort.

Den brist på kvalificerad personal som redan nu finns och som kan väntas
bestå under lång tid beroende på befolkningsutvecklingen kommer att
medföra att de interna arbetsmarknaderna på arbetsplatserna blir än mer
betydelsefulla än nu. Behovet av internutbildning och vuxenutbildning
ökar.

Kraven på arbetsgivarna ökar att i konkurrensen om den eftertraktade
arbetskraften kunna erbjuda såväl en god arbetsmiljö i traditionell mening
som väl fungerande administrativa och organisatoriska rutiner som ger de
enskilda arbetstagarna ansvar och utvecklingsmöjligheter. En annan konkurrensfaktor
är möjligheterna till delaktighet i verksamhetens resultat
genom exempelvis vinstdelning.

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr A285

Utvecklingen mot en effektiv modern industriproduktion med stort Mot. 1988/89

teknikinnehåll och en växande tjänstesektor innebär öppnare, mer varieran- A285

de och växande arbetsmarknader. Detta erbjuder nya möjligheter för
företagande, fler ingångsjobb för ungdomar och varaktig sysselsättning för
många människor med särskilda kvalifikationer. Utvecklingen kan underlätta
möjligheterna att skapa särskilt anpassade arbetsuppgifter, för t ex
arbetshandikappade. Mindre företag kan få tillgång till teknik och tjänster
som hittills varit förbehållna större företag. Vardagslivet kan underlättas för
många heltidsarbetande som kan få en avlastning som behövs för att orka
kombinera arbete med familjeansvar.

3.4 Fler sysselsatta men färre i arbete

Till följd av kvinnornas ökade förvärvsarbete har antalet sysselsatta individer
ökat kraftigt sedan 1970. Kvinnornas sysselsättningsfrekvens ligger nu endast
ca 5 procentenheter lägre än männens. En stor del av kvinnorna arbetar
emellertid deltid.

Trots att befolkningen fram till sekelskiftet väntas stagnera, beräknas
antalet personer i arbetskraften öka med 5—6 procent. Först en bit in på
2000-talet förutses en minskning av antalet sysselsatta. Omkring år 2020
väntas återigen sysselsättningen ligga på samma nivå som i dag. Dessa siffror
förutsätter att kvinnornas förvärvsfrekvenser omkring sekelskiftet når upp
till samma nivå som männens och att invandringen inte nämnvärt förändras.

Andelen ungdomar i arbetskraften kommer att minska, medan de äldre
åldersgrupperna på arbetsmarknaden ökar. Denna åldersfördelning innebär
en risk för minskad rörlighet. Den kan också innebära en högre frekvens av
arbetsskador.

En av de viktigaste uppgifterna för svensk arbetsmarknadspolitik för
framtiden blir att mobilisera den arbetskraftspotential som finns.

Av den yrkesaktiva befolkningen om knappt 5,3 miljoner personer 1987,
var i genomsnitt drygt 4,3 miljoner sysselsatta enligt AKU. Av dessa var i sin
tur ca 300.000 arbetslösa eller undersysselsatta, 733.000 var frånvarande
under hela veckan och 310.000 under del av veckan. Knappt 1,1 miljoner
arbetade deltid. 125.500 var sysselsatta i olika former av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Utanför arbetskraften befann sig 878.000 personer mellan 16 och 64 år. Av
dessa definierades 51.000 personer som latent arbetssökande.

En grupp med förhållandevis stor arbetslöshet och undersysselsättning
utgör invandrarna. Problemen för dessa redovisas i särskilt kapitel.

Kostnaderna för utslagningen ur arbetslivet har ökat markant de senaste
åren. 1987 uppgick kostnaderna för förtidspensioneringar, arbetsskador och
långtidssjukskrivningar till 36,5 miljarder kronor. För kontant arbetsmarknadsstöd
utbetalades ca 7,5 miljarder kronor. Statens och kommunernas
direkta kostnader för kontantstöden uppgick totalt till mer än 10 miljarder
kronor. Då är kommunernas kostnader för socialbidrag på grund av
arbetslöshet inte medräkande.

Även en relativt liten minskning av det antal personer som i dag står
utanför arbetskraften eller som är undersysselsatta skulle således ge mycket

stora samhällsekonomiska vinster förutom den ökade livskvalitet som de Mot. 1988/89
människor skulle få som vill och kan arbeta. A285

En annan faktor som bidrar till att minska utbudet av arbetskraft är de
samlade effekterna av olika socialförsäkringssystem. Arbetsmarknadsdepartementet
konstaterar t ex i sin promemoria 1988:36 att konstruktionen av
vissa försäkringssystem kan ha bidragit till ökningen av utgifterna för
kontantstöd vid arbetslöshet. Olika avtalsförsäkringar gör att ersättningen
från dessa och arbetslöshetskassa kan överstiga lönen om man är arbetslös
under längre tid. Den sammanlagda bruttoersättningen kan i många fall
överstiga den tidigare lönen med 15-20 procent. Andra exempel kan hämtas
från sjukförsäkringssystemet, där det finns anledning att tro att den kraftiga
ökningen av antalet sjukdagar under 1988 främst beror på ändrade ersättningsregler.
Också här kan ersättningen från olika försäkringssystem vid
sjukdom i vissa fall överstiga lönen.

Antal arbetade timmar har sjunkit konstant under 1970-talet. Det brott i
denna långsiktiga trend som noterats under de allra senaste åren beror
huvudsakligen på att ett stort antal deltidsarbetande kvinnor ökat sin
arbetstid.

Frånvaron ökar däremot. Under det senaste året har korttidsfrånvaron
ökat dramatiskt. En liknande utveckling har kunnat noteras under tidigare
högkonjunkturer. Särskilt anmärkningsvärt är att korttidsfrånvaron på
grund av sjukdom ökat så kraftigt trots de betydande förbättringar av
arbetsmiljön som skett sedan slutet av 1960-talet. 1988 uppgick antalet
sjukdagar per försäkrad till över 24.

Det totala bortfallet av arbetstimmar på grund av frånvaro av alla
kategorier med undantag för ledighet enligt förtroendemannalagen uppgick
enligt AKU under en mätvecka 1987 till närmare 30 miljoner arbetstimmar,
eller ca 20 procent av normalarbetstiden.

Den faktiskt arbetade tiden hade därför minskat kraftigt.

Det finns således anledning anta att anställningar framtvingade för att
kompensera den höga frånvaron är en starkt bidragande orsak till dagens
höga sysselsättningstal. Det skulle kunna utgöra en delförklaring till den
mycket låga produktivitetsutvecklingen.

Riksdagen bör hos regeringen begära en utredning av socialförsäkringssystemets
effekter på arbetsutbudet.

3.5 Inlåsningseffekter

Trots dagens goda konjunktur med hög efterfrågan på arbetskraft och låga
arbetslöshetstal, ställs stora krav på olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Likaså är kostnaderna för kontanta stöd oförändrat höga och utgör en
växande andel av de totala kostnaderna.

Den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken formulerades under
efterkrigstidens högkonjunktur och har sedan dess tillämpats utan att några
egentliga utvärderingar av politikens samlade effekter gjorts. Inte heller har
det skett några större justeringar i politikens inriktning med hänsyn till
strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken
har huvudsakligen utformats efter de förhållanden som råder i storföretagen

och i de nu dominerande branscherna. Stora, etablerade myndigheter med Mot. 1988/89

avsevärda fasta kostnader innebär också en låsning till en gång accepterade A285

mönster.

Denna politik har dock haft många positiva effekter. Många arbetslösa har
fått någon form av sysselsättning eller utbildning i stället för passiv
sysslolöshet. Omstruktureringen av det svenska näringslivet har också tidvis
underlättats.

Politiken har emellertid sammantaget haft avsevärda negativa effekter i
form av

- ett växande antal människor utanför den reguljära arbetsmarknaden

- brist på utbildad arbetskraft också i lågkonjunkturer

- omfattande krav på statliga och kommunala åtgärder och stöd oberoende
av konjunkturerna.

Detta motiverar frågan om de sammanlagda effekterna av de enskilda
åtgärderna genom bl.a. inlåsningseffekter och försämrad incitamentstruktur
motverkar syftet med arbetsmarknadspolitiken.

Det föreligger uppenbarligen hinder för många som kan och vill arbeta att,
trots bristen på arbetskraft, få en anställning. Incitamenten för den enskilde
är också många gånger svaga.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder i syfte
att såväl avlägsna hinder som skapa incitament som leder till en väl
fungerande arbetsmarknad.

4 Arbetstidspolitik

Dagens arbetstider tillgodoser inte människors önskemål. Inte heller företagens
önskemål kan tillgodoses på ett rimligt sätt. Arbetstidsuttaget är klart
sektors- och könsuppdelat. Den traditionella, manligt dominerade industrin
tillämpar i stort sett samma arbetstidsförläggning som den alltid har gjort.

Inom de kvinnligt dominerade sektorerna såsom handeln och vård och
omsorg differentieras arbetstiderna med hänsyn till att merparten av
tjänsterna måste vara tillgängliga dygnet runt. I gengäld tillämpas i stor
utsträckning otympliga arbetstidsscheman. I ingetdera fallet har de enskilda
arbetstagarna några större möjligheter att påverka den egna arbetstidens
förläggning. Många kvinnor har dock löst problemet med arbete och familj
med att arbeta deltid, vilket ytterligare binder kvinnorna till de redan
kvinnligt dominerade arbetsplatserna, eftersom industrin sällan erbjuder
deltid.

En arbetstidsreform som minskar den centrala styrningen från lagstiftarna
och de centrala fackliga organisationerna och ökar de enskilda arbetstagarnas
och arbetsgivarnas möjligheter att själva komma överens om arbetstidens
längd och förläggning skulle kunna lösa en del av de problem som nu
finns på arbetsmarknaden och skapa en bättre arbetsmiljö och högre
livskvalitet. En arbetstidsplanering som medger ökad drifttid skulle dessutom
kunna leda till ökad produktivitet och därmed högre lönebetalningsförmåga
som skulle kunna ge resultat i form av reallöneökning eller kortare
arbetstid.

5 Den offentliga sektorns arbetsmarknad Mot. 1988/89

Av de ca 4,4 miljonerna totalt sysselsatta arbetar ca 1,6 miljoner inom den del -^285
av arbetsmarknaden som styrs av politiska beslut, den s k offentliga sektorn,
exklusive offentligt ägda företag. Av dessa arbetar 400.000 i statlig tjänst och
ca 1,2 miljoner (1986) inom landsting och kommuner.

Utmärkande för landsting och kommuner är den stora kvinnliga dominansen
- fyra av fem anställda är kvinnor. Varannan arbetar deltid.

5.1 Allmänna förhållanden

Karaktäristiskt för de offentliga arbetsplatserna är att de är hårt styrda av
politiska beslut - statliga och kommunala budgetar och skatteuttag. De
centrala fackliga organisationerna bidrar genom sitt agerande ofta till en
traditionell struktur på arbetsplatserna och till centrala lösningar. Inom
praktiskt taget hela den offentliga sektorn råder i realiteten en starkt
centraliserad och politiserad planstyrning.

Genom lagstiftning som - i praktiken om än inte alltid formellt - givit de
offentliga huvudmännen monopol på produktionen och ett kontinuerligt
växande tillskott av skattemedel har den samlade offentliga sektorn vuxit
dramatiskt till nära 40 procent av sysselsättningen.

Den del av arbetsmarknaden som är direkt beroende av politiska beslut är
således omfattande och påverkar hela sysselsättningssituationen i landet.

Det är därför alarmerande när det visar sig att område efter område av den
offentliga sektorn befinner sig i kris. Dessa institutioner klarar varken av de
uppgifter politikerna ålagt dem eller att rekrytera och behålla kompetent
personal.

Arbetssituationen är otillfredsställande för de anställda. Trots engagerade
arbetsinsatser ser de hur problemen hela tiden växer sig större. En del som
kan söka sig till andra arbetsgivare, gör det. De som på grund av
monopolsituationen är hänvisade till den ende arbetsgivaren inom yrkesområdet-
det gäller framför allt de kvinnligt dominerade utbildnings-, vård- och
omsorgssektorerna - drabbas ofta av vantrivsel och arbetsmiljöproblem i
form av fysisk och psykisk sjukdom. Frånvaron ökar och den redan negativa
produktivitetsutvecklingen försämras ytterligare.

Problemen är av djupgående, strukturell natur och kan inte som tidigare
”lösas” med ytterligare tillskott av skattemedel.

Eftersom den offentliga sektorn omfattar en rad olika verksamhetsområden
med olika arbetsuppgifter och målsättningar, måste problemen angripas
på det sätt som är bäst lämpat för varje verksamhetsområde och efter varje
förvaltnings förutsättningar. De problem som skapats av en tung centraliserad
beslutsapparat kan minskas genom decentraliserade lösningar.

En första förutsättning för att kunna angripa problemen inom alla delar av
den offentliga sektorn är att de offentliga huvudmännen koncentrerar sig på
de verksamheter som av nödvändighet måste handhas av den offentliga
sektorn. Stora delar av den i dag offentliga produktionen kan med fördel
anförtros enskilda producenter.

De i dag offentliganställda skulle finna att deras arbetsmarknad breddades
genom tillkomsten av fler arbetsgivare. Detta skulle positivt påverka 9

arbetsförhållandena också inom de områden som fortfarande bedrevs av de Mot. 1988/89

offentliga huvudmännen, eftersom dessa skulle bli tvungna att inom samma A285

yrkesområde erbjuda minst lika bra arbetsvillkor som enskilda arbetsgivare.

De verksamheter som blev kvar i offentlig regi skulle därmed bli effektivare
och bättre kunna möta allmänhetens behov. Samtidigt skulle kostnadsutvecklingen
kunna hållas under kontroll.

Vi har i andra sammanhang föreslagit åtgärder som skulle bredda
arbetsmarknaden för offentliganställda genom att de offentliga servicemonopolen
bryts upp.

5.2 Den statliga verksamheten

Statlig verksamhet är nödvändig för hela landet och är i allmänhet av sådan
karaktär att landet i sin helhet kan ta skada om verksamheten inte bedrivs
enligt förutsättningarna. Det staten ålagts, måste staten sköta.

Staten måste därför koncentrera sin verksamhet till sådana områden som
inte kan drivas av någon annan huvudman.

Staten måste i sin egenskap av arbetsgivare se till att anställnings- och
löneformerna är sådana att tillgången på kompetent personal kan tryggas.

De ansträngningar som skett under senare år att anpassa lönesättningen i
syfte att göra statliga anställningar mer attraktiva är steg i rätt riktning.

Det räcker emellertid inte att staten lönemässigt kan konkurrera på den
öppna arbetsmarknaden. Staten måste också utveckla sin arbetsgivar- och
arbetsledarroll, så att den statligt anställda personalen kan erbjudas arbetsoch
utvecklingsmöjligheter fullt jämförbara med dem inom framgångsrika
privata företag.

6 Europeisk arbetsmarknad

Den pågående västeuropeiska integrationen syftar till att i samarbete mellan
folken skapa ett starkare Europa med ökad tillväxt och sysselsättning och
med högre livskvalitet och ökad rörelsefrihet för de enskilda människorna ett
medborgarnas Europa.

Ett vidgat samarbete med EG-länderna är en grundförutsättning för att
Sverige skall kunna uppnå och bevara den konkurrenskraft som är nödvändig
för att upprätthålla full sysselsättning och ekonomiskt välstånd.

En väsentlig del i medborgarnas Europa är den gemensamma arbetsmarknaden.

Det förhållandet att Sverige inte ingår i den gemensamma europeiska
arbetsmarknaden innebär redan nu att svenska medborgares möjligheter att
arbeta i ett EG-land är starkt begränsade. Detta medför svårigheter för
svenska företag med dotterbolag i dessa länder. Det innebär också svårigheter
för den som genom att arbeta i något EG-land vill förvärva speciella
kunskaper och erfarenheter.

Genom en strategi av stegvis anslutning måste Sverige sträva efter att
svenska medborgare, företag och institutioner kan erhålla samma rättigheter,
möjligheter och skyldigheter som medborgare i andra västeuropeiska
länder när de vistas i dessa länder. Som ett steg i denna utveckling bör den
gemensamma nordiska arbetsmarknaden sammanläggas med EG:s gemen- 10

samma arbetsmarknad. Förslag om detta återfinnes i partimotion om Sverige Mot.
och den Europeiska Gemenskapen. A285

7 Arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken måste inriktas på att skapa en flexibel arbetsmarknad
och att hjälpa enskilda arbetslösa. För att möjliggöra en så god service åt
arbetslösa som möjligt bör arbetsförmedlingsmonopolet upphävas. Bland de
statliga insatserna för att hjälpa arbetslösa är arbetsmarknadsutbildning det
mest verksamma medlet. Utbildningen måste i högre grad än nu inriktas mot
uppbyggnad av den kompetens som erfordras i framtiden.

Den hittillsvarande arbetsmarknadspolitiken har helt dominerats av olika
offentliga åtgärder i syfte att med mer eller mindre konstlade medel
sysselsätta arbetslösa. Omfattningen av och kostnaderna för sådana insatser
har under långa perioder varit så stor, att den naturliga efterfrågan på
arbetskraft hämmats. Denna politik har bl.a. lett till att arbetsmarknadsverket
byggts upp till mycket stora dimensioner.

Arbetsmarknadspolitiken måste i fortsättningen inriktas på att i högre
grad underlätta arbetsmarknadens funktion och tillkomsten av arbetstillfällen
i nya verksamheter liksom att underlätta förändringar på traditionella
områden. Likaså måste den inriktas på att skapa ökad rörlighet på
arbetsmarknaden.

7.1 AMS och arbetsmarknadsverket

Under senare år har verksamheten inom arbetsmarknadsverket effektiviserats
och givits en inriktning som alltmer blivit ägnad att möta de förändrade
krav som på grund av utvecklingen måste ställas på arbetsmarknadspolitiken.

Omstruktureringen av arbetsmarknadsverket har inte resulterat i att
antalet anställda inom verket minskat. Inte heller har den kraftiga minskningen
av arbetslösheten resulterat i att personalen minskat.

Arbetsmarknadsverket har inom central förvaltning, länsförvaltning och
arbetsförmedling ca 7 800 årsarbetare. Det skall jämföras med ca 125 000
öppet arbetslösa och personer placerade i kortvariga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Förändringsprocessen måste fortgå och i framtiden leda till en mindre men
effektivare och mer flexibel organisation.

Förändringskraven på arbetsmarknaden leder till utveckling av nya stödoch
servicefunktioner i fristående företag och organisationer. De offentliga
organen kan med fördel tillgodogöra sig erfarenheterna av denna verksamhet,
dels genom samarbete, dels genom upphandling. En sådan positiv
attityd är nödvändig i stället för de försök som pågår att hindra nya former av
tjänster att utvecklas som tar sig uttryck bl.a. i AMS åtal mot skrivbyråer.

Parterna på arbetsmarknaden dominerar i dag AMS styrelse. Det är
knappast lämpligt att samma parter som sluter avtal på arbetsmarknaden och
därmed påverkar sysselsättningen också har ett dominerande inflytande i
AMS:s styrelse och därmed direkt påverkar inriktningen och omfattningen
av de offentliga åtagandena för att motverka arbetslöshet. Parternas

medverkan och möjligheter att bidra med kunskaper och erfarenheter kan Mot. 1988/89

tryggas på annat sätt än genom direkt styrelserepresentation. A285

7.2 Sysselsättningsskapande åtgärder

Inom AMS är en ny form av målstyrningsstrategi under utveckling. Vi har
tidigare uppmärksammat den konflikt som finns mellan denna strategi och
riksdagens detaljstyrning. Det är därför tillfredsställande att regeringen nu
har anammat vårt förslag att ge AMS förtroendet att självt göra avvägningar
mellan olika slags åtgärder inom ramen för anslaget B5. Sysselsättningsskapande
åtgärder. Vi noterar också att denna budgetteknik kommer att
utvärderas av RRV.

En stor del av arbetsmarknadsverkets resurser har använts för beredskapsarbeten.
Traditionella offentliga beredskapsarbeten ger sällan den enskilde
arbetslöse möjlighet till en fast anställning. Som arbetsmarknadspolitisk
insats är därför beredskapsarbetet mindre lämpligt. Likväl kan det, bl.a. av
sociala skäl, vara motiverat med beredskapsarbete. Dessa kan medverka till
att bevara den arbetslöses förmåga att fungera på arbetsmarknaden.

De flesta beredskapsarbeten utförs åt kommuner. Vi har tidigare föreslagit
att kommuner och andra som får möjlighet att få arbete utfört som
beredskapsarbete bör svara för minst halva kostnaden. Statsbidragsnivån bör
således sänkas. För de nya former för sysselsättningsinsatser som nu
arbetsmarknadsverket självt får möjlighet att utforma bör normalt 50%
bidragsandel också tillämpas.

7.3 Arbetsförmedlingen

Arbetsmarknaden är en marknad där självständiga arbetssökande och
arbetsgivare möts. För att en anställning skall uppstå krävs kontakt och en
ömsesidig acceptans. Det är viktigt att de regler som statsmakterna
uppställer för arbetsmarknaden verkligen bidrar till att underlätta kontakter
mellan arbetssökande och arbetsgivare. På framtidens arbetsmarknad kommer
det att inom en växande tjänstesektor finnas en mängd olika företagsformer
och anställningsformer. Många av dessa kommer i än högre grad än i dag
att ställa krav på specialiserade förmedlingstjänster.

I Sverige är arbetsförmedling ett statligt monopol. Detta understryks
också av kravet på obligatorisk platsanmälan.

Den offentliga arbetsförmedlingen kommer att spela en väsentlig roll som
ett arbetsmarknadens seviceorgan också framgent. Den kommer också att ha
en central roll i samband med de åtgärder som krävs för att underlätta för
arbetslösa att utveckla sig så att de kan söka de arbeten som kommer att
finnas på marknaden.

Under senare år har arbetsförmedlingarnas arbete effektiviserats och
bättre anpassats till efterfrågan på tjänster. Det finns emellertid ingenting
som talar för att just arbetsförmedling bedrivs bäst och rationellast i form av
ett offentligt monopol. Statsmakterna måste acceptera att utvecklingen går
mot ett större utbud av differentierade tjänster. För att skapa bättre
förutsättningar för att kunna möta de olika kraven på förmedlingstjänster är
det nödvändigt att också andra arbetsförmedlingar än den offentliga kan 12

utvecklas. Arbetsförmedlingsmonopolet bör därför upphävas. Den obligato- Mot. 1988/89

riska platsanmälan bör samtidigt avskaffas. A285

8 Utbildning för arbetslivet

Kompetens på alla områden från avancerad forskning till yrkesskicklighet är
Sveriges främsta tillgång. Behovet av utbildning för och i arbetslivet kommer
att öka i framtiden. Den enskildes kompetens och kunskaper är helt
avgörande för hans eller hennes möjligheter att med framgång söka sig ut på
arbetsmarknaden. Tillgången på kunnig och kompetent personal är en
nyckelfaktor för såväl företagens som den offentliga sektorns produktivitetsutveckling.

I dagens föränderliga samhälle täcker en utbildning sällan hela livets
behov. Återkommande utbildning är betydelsefull för individernas förmåga
att anpassa sig till förändringar. Sådan utbildning är också av väsentlig
betydelse för företags och förvaltningars utveckling.

I första hand är det givetvis i varje enskild individs eget intresse att skaffa
sig den utbildning som bäst motsvarar de egna förutsättningarna och
önskemålen. Det måste därför erbjudas rikliga möjligheter att efter avslutad
grundutbildning bygga på den befintliga utbildningen. Det måste också
finnas möjlighet att byta inriktning. Här spelar högskolan och vuxenutbildningen
en stor roll. Folkhögskolorna och studieförbunden kan också bidra till
att ge en enskild individ nya användbara kunskaper och färdigheter.

8.1 Lärlingsutbildning

Den praktiska yrkesutbildningen i Sverige är föråldrad. Moderata samlingspartiet
har under lång tid förordat en lärlingsutbildning som skulle ge en god
teoretisk och praktisk grund för fortsatt yrkesarbete.

Försöksverksamheten med den treåriga gymnasiala yrkesutbildning som
riksdagen på regeringens förslag i stället har beslutat om har fått en dålig start
genom att det inte gått att komma fram till avtal mellan parterna på viktiga
delar av arbetsmarknaden. Trots att eleverna skall ha status av skolelever
under hela utbildningstiden - även under den företagsförlagda delen - och
därmed inte står till någon arbetsgivares förfogande för att utföra produktivt
arbete - kräver fackliga organisationer löneavtal. Eftersom detta inte kan
godtas av bl.a. Verkstadsföreningen, riskerar väsentliga delar av utbildningen
att haverera. Detta är ett beklagligt misslyckande som än en gång
demonstrerar regeringens oförmåga att med kraft och målmedvetenhet
åstadkomma en fungerande gymnasial yrkesutbildning.

Utbildningsministerns senaste utspel - där han antar att hela försöket med
gymnasial yrkesutbildning kommer att avbrytas om inte parterna kommer
överens - visar hans svaghet. Om det rör sig om en gymnasial yrkesutbildning
med inslag av praktik är det rimligt att regeringen klargör vilka allmänna
villkor som skall gälla under tid eleverna befinner sig ute på arbetsplatser.

Om de skall vara anställda med rätt att ställa krav på lön eller praktikanter?

Vårt förslag till förbättrad yrkesutbildning - en modern lärlingsutbilding innebär
i korthet att eleverna skall vara anställda på en arbetsplats i enlighet
med speciella arbetsrättsliga regler för lärlingar. Utbildningarna skall ha en 13

längd som är anpassad till behoven för olika yrken. Lärlingen skall dels Mot. 1988/89

undervisas inom gymnasieskolan dels få praktisk instruktion ute på en eller A285

flera arbetsplatser. Detta förslag redovisas i annan motion.

8.2 Företagsutbildning

Det är i arbetsgivarens intresse att se till att den egna arbetskraften har den
kompetens som krävs för verksamhetens aktuella och kommande behov. En
anställning är numera en betydande investering som måste underhållas. Det
måste i första hand åligga varje arbetsgivare att upprätthålla och utveckla
kompetensen hos sin personal. Hur detta skall ske och vilken inriktning
utbildningen skall ha, får avgöras från fall till fall och i samråd med den
berörda personalen. Numera torde behoven av utbildning och kompetensutveckling
till följd av ny teknisk och organisatorisk utveckling vara av sådan
karaktär att kunskaperna i förhållandevis stor utsträckning blir användbara
också i ett vidare sammanhang, inte bara på det egna företaget. Härigenom
bidrar den företagsinterna utbildningen till att höja kompetensen hos
arbetskraften totalt sett.

För denna interna utbildning kan såväl offentliga organ och myndigheter
som enskilda utbildningsanordnare medverka såväl med uppläggningen av
utbildningen som genomförandet. Den bör dock i huvudsak ske på arbetsgivarens
bekostnad. Då det finns ett allmän intresse av att utbildningen
kommer till stånd, t ex ifråga om flaskhalsutbildning, kan i förekommande
fall statsbidrag utgå.

8.3 Arbetsmarknadsutbildning

Personer som blivit utan arbete har ofta ett stort behov av att få nya eller
fördjupade kunskaper och färdigheter. Erfarenheterna visar också att
utbildning är den mest effektiva metoden att motverka långvarig arbetslöshet.
Arbetsmarknadsutbildning är därför den viktigaste statliga insatsen för
att bekämpa existerande arbetslöshet. En längre eller kortare arbetsmarknadsutbildning
kan ge en enskild individ kvalifikationer som ger honom eller
henne radikalt bättre möjligheter att få arbete.

Trots att arbetslösheten i en viss region kan vara hög kan det samtidigt
finnas en betydande brist på utbildad arbetskraft inom vissa yrkesområden.

Denna efterfrågan måste arbetsmarknadsutbildningen medverka till att
uppfylla. Det ställer höga krav på flexibilitet inom arbetsmarknadsutbildningen.
Arbetsförmedlingarna måste styra in en arbetslös mot utbildningar
som dels motsvarar kompetenskraven för de lediga arbetena, dels motsvarar
den enskildes intressen och förutsättningar.

Arbetsmarknadsverkets nya frihet att upphandla utbildning måste användas
till att direkt ge också andra utbildningsanordnare än AMU möjligheter
att få genomföra arbetsmarknadsutbildning.

Genom att uppträda som högt kvalificerade upphandlare på marknaden,
kan arbetsmarknadsverket bidra till att inriktningen av arbetsmarknadsutbildningen
breddas och utvecklas. Härigenom kan den totala kompetensuppbyggnaden
i landet påskyndas.

AMU-gruppen som bildades för två år sedan arbetar fortfarande med att Mot. 1988/89
finna sina former. A285

AMU har stora fasta resurser i form av personal, byggnader och maskinell
utrustning. Ett problem som AMU delar med all offentlig utbildning med
stora fasta resurser är svårigheterna att följa med i den snabba tekniska
utvecklingen. Det ställs stora krav på investeringar i en utrustning som
tämligen fort blir inaktuell. Härigenom riskerar väsentliga delar av AMU:s
utbildning att förlora i attraktionskraft för såväl arbetstagare som arbetsgivare.

Detta ställer stora krav på AMU att planera utbildningen. Den nuvarande
länsvisa organisationsformen får inte bli ett hinder för samarbete över
länsgränserna. AMU måste också pröva olika vägar att samarbeta med det
lokala näringslivet för att ge AMU-eleverna möjlighet att få en utbildning
som är anpassad till sådan modern teknik som företagen utnyttjar. I takt med
att den återkommande utbildningens betydelse ökar öppnas nya vägar för
finansiering av AMU:s verksamhet.

9 Arbetslöshetsförsäkringen

En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring utgör en grundsten i en socialt
ansvarsfylld arbetsmarknadspolitik. För de personer som av olika skäl blir
utan arbete skall det finnas ett skyddsnät.

Trots att socialdemokraterna i olika sammanhang alltid framhåller att de
vill vara garanter för detta skyddsnät, är det anmärkningsvärt att skyddsnätet
beträffande arbetslöshet har många hål. Till skillnad från de flesta andra
industrialiserade länder har vi inte en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Istället har vi en försäkring som är knuten till de fackliga
organisationerna.

Att denna koppling till de fackliga organisationerna är ett självändamål för
socialdemokraterna, i syfte underlätta rekryteringen till fackföreningarna,
framkom tydligt förra året. Regeringen genomdrev då en ändring som i
princip innebär att de fackliga organisationerna behåller kontrollen och
administrationen av försäkringen, medan skattebetalarna står för hela
försäkringskostnaden.

Dessutom skänkte regeringen bort arbetslöshetskassornas fonder till de
fackliga organisationerna. Dessa närmare 2,5 miljarder kronor borde
givetvis ha utnyttjats till de arbetslösa. Nu fick de fackliga organisationerna
istället en gåva som de kan utnyttja helt fritt.

Vi har sedan flera år förordat en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
som omfattar alla förvärvsarbetande. Det finns ingen anledning till att
denna socialförsäkring skall skilja sig från andra socialförsäkringar som
gäller utan att medlemskap i särskilda organisationer erfordras. Det är inte
rimligt att en del arbetslösa i dag - de som får s.k. KAS-bidrag - får mycket
lägre ersättning än andra.

Vi föreslår att en parlamentarisk utredning skyndsamt utreder en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla förvärvsarbetande såväl
löntagare som företagare. Försäkringen skall ge en grundtrygghet vid
arbetslöshet. Möjligheterna till frivilliga tilläggsförsäkringar bör därtill

prövas. Likaså bör utredningen utreda möjligheterna att inom ramen för en Mot. 1988/89
ny arbetslöshetsförsäkring lösa problemen med förtida avgång, den s.k. A285
58,3-pensioneringen.

10 Arbete för ungdomar

Inträdet på arbetsmarknaden är ett stort steg för varje ung människa. Det
finns många viktiga skillnader mellan utbildning och arbetsliv. Dessa
skillnader har accentuerats av att skolan för många elever ofta framstår som
kravlös. I arbetslivet möter den unge krav både från arbetsgivaren och
arbetskamraterna. Skolan förbereder sina elever dåligt för verkligheten.

I dagens konjunkturläge är efterfrågan på arbetskraft stor i större delen av
landet. Även ungdomar har därmed blivit mera attraktiva på arbetsmarknaden.
Likväl har unga personer svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden - den
officiella statistiken ger en ganska ofullständig bild av arbetslösheten. Men
enligt dessa siffror är arbetslösheten bland dem som är 20-24 år gamla mer
än dubbelt så hög som genomsnittet för alla aktiva åldrar.

Tabell 1

Arbetsmarknadsläget för ungdomar i november' 1988.

	Antal	%
Öppet arbetslösa enligt AKU: 16-19 år	7 000	3,3
20-24 år	15 000	2,9
Beredskapsarbete < 25 år	14 700
Arbetsmarknadsutbildning < 25 år	3 100
Ungdomslag 16-19 år	8 700
Summa	48 500

Källa: AMS och SCB.

1 December månads siffror är tillgängliga men på grund av julhandel, skollov och
liknande ger novembers siffror en bättre bild av läget för ungdomar på arbetsmarknaden.
AKU-siffrorna utgör mittpunkter i skattade intervall.

Trots högkonjunktur och uppgiven hög efterfrågan står således ca 50 000
unga människor utan arbete.

Ett av skälen till att ungdomar har svårt att komma in på arbetsmarknaden
är att de ofta inte har några referenser. Med tanke på den anställningstrygghet
som finns är det delvis förståeligt att arbetsgivare är tveksamma till att
anställa ungdomar. Denna tveksamhet förstärks troligen ytterligare av att
sjukfrånvaron är anmärkningsvärt hög hos unga anställda - den grupp man
annars skulle förvänta sig har det bästa allmänhälsotillståndet.

Vi har i en annan motion föreslagit att provanställningstiden för bl.a.
ungdomar skall utökas till ett år. Det skulle ge fullgoda möjligheter för en en
ung person att anpassa sig till arbetslivet och visa att han eller hon är lämplig
för fortsatt anställning.

Ett av skälen till att ungdomar är arbetslösa är att de i förtid lämnar en
gymnasial utbildning. Det svenska skolsystemet har i dag mycket dåliga

förutsättningar att hjälpa dem som av olika anledningar inte klarar gymna- Mot. 1988/89
sieskolans linjer. A285

Det ovannämnda förslaget till ny yrkesutbildning baserad på en lärlingsanställning
bör ge bättre stadga åt den praktiska yrkesutbildningen. Därmed
bör riskerna för studieavbrott minska.

Elever, som i dag i förtid lämnar gymnasieskolan eller efter avslutad
utbildning inte får arbete, placeras i s.k. ungdomslag. Vi har under en rad av
år kritiserat ungdomslagen och krävt att denna speciella form av beredskapsarbete
för unga människor skall upphöra. Även om de värsta avarterna,
såsom kollektiv inskrivning av avgående gymnasieklasser, numera upphört,
återstår de fundamentala nackdelarna med ungdomslag.

Den unge placeras i halvtidsarbete inom den offentliga sektorn. Förvaltningarna
som tar emot placeringar har intresse av att behålla den unge som
resurs men kan sällan erbjuda något varaktigt arbete, eftersom det för sådana
positioner ofta krävs mera utbildning.

Regeringen har nu avviserat att systemet med ungdomslag skall upphöra.

Under våren avser regeringen återkomma till riksdagen med förslag till ett
nytt system för att ge sysselsättning åt arbetslösa ungdomar.

Vi har från moderat sida föreslagit att ett system med s.k. arbetspraktik
skall införas. Arbetspraktiksystemet som utförligt finns beskrivet i motion
1987/88:A263 innebär i korthet en hjälp till den enskilde unge att bli mer
attraktiv på arbetsmarknaden.

Kommunerna bör ha ett uppföljningsansvar för alla upp till 19 år. När
någon lämnar skolsystemet skall hon eller han i första hand uppmuntras att
söka en lämplig utbildning. Om den unge redan genomgått en utbildning
eller inte vill försätta inom skolsystemet, skall hon eller han få hjälp att söka
arbete. Om den unge efter tre månader fortfarande är arbetslös bör hon eller
han erbjudas en arbetspraktikplats. Dessa platser bör i första hand ordnas
inom den privata sektorn och bör inte vara över sex månader.

11 Arbete åt handikappade

Mångå arbetshandikappade står i dag utanför arbetsmarknaden. Det är ofta
en smärtsam situation för den enskilde handikappade. Hon eller han vill
normalt också göra en arbetsinsats i mån av förmåga. Det är också ett slöseri
med resurser att inte tillvarata den förmåga och vilja till produktivt arbete
som finns i samhället. Efter hand som rehabilitering, habilitering och
utbildning förbättrats finns det nu många som har kunskaper och förmåga att
arbeta. Det nuvarande gynnsamma konjunkturläget bör tas tillvara.

I partimotionen ”Ökad valfrihet och trygghet för handikappade” redovisas
våra förslag för att förbättra de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden.

Vi har upprepade gånger föreslagit ett system med individuella, flexibla
lönebidrag för arbetshandikappade. Lönebidraget skall kompensera för den
handikappades nedsatta arbetsförmåga och skall därför knytas till den
handikappade, inte till arbetsgivaren. Det skall kunna utgå så länge den
handikappade är yrkesverksam.

11.1 Samhall

Placering vid Samhall kan i en del fall vara en bra lösning. Detta är emellertid
den dyraste formen av handikappsysselsättning. Den måste därför i första
hand erbjudas dem som har störst behov av Samhalls särskilda tekniska och
personella resurser.

Utslussningen av anställda i Samhall till den öppna arbetsmarknaden har
varit något mer framgångsrik än tidigare. Ansträngningarna bör genom
införandet av ett lönebidrag av den modell vi föreslagit kunna ge ännu bättre
resultat. Det är också positivt att Samhall prövar olika former för verkstäderna
och t ex ytterligare ökar antalet inbyggda verkstäder. Detta ger de
anställda bättre möjligheter att så småningom finna sig tillrätta på den öppna
arbetsmarknaden.

För att inte skapa onödiga inlåsningseffekter är det angeläget att lönestrukturen
vid Samhalls verkstäder överensstämmer med den som är
gällande på respektive ort, vilket bör beaktas vid kommande avtalsförhandlingar.

Gruppen missbrukare vid Samhalls verkstäder ökar. I många fall är dessa
arbetsplatser mindre lämpliga för rehabilitering av missbrukare, inte minst
föreligger det risk för att många missbrukare på en och samma arbetsplats
kan leda till missbrukskultur. Verkstäderna har i allmänhet inte tillräckliga
möjligheter att ge det omfattande stöd som missbrukare behöver och som
inte begränsar sig till arbetsplatsen. Kommunernas socialtjänst måste här ha
ett övergripande ansvar. Möjligheterna att samarbeta med enskilda, ideella
organisationer bör tas tillvara.

11.2 Galaxen

För rehabilitering och sysselsättning av arbetslösa byggnadsarbetare har
inrättats en särskild organisation, för s.k. strukturstöd åt byggnadsarbetare Galaxen.
Statsbidrag utgår med 75 procent av lönekostnaden. En del av dem
som sysselsätts inom Galaxen ingick tidigare i AMS:s egenregiverksamhet.

Verksamheten fyller en välbehövlig social och rehabiliterande funktion
och har givit flera värdefulla erfarenheter som bör kunna tas till vara av såväl
arbetsmarknadsmyndigheterna som berörda parter.

Utslagningen från byggnadsbranschen är i hög grad beroende på dess
särskilda arbets- och avtalsförhållanden. Genom större uppmärksamhet på
arbetsmiljön och mer av förebyggande insatser borde förhållandena kunna
förbättras.

Det borde vara möjligt för branschen, framför allt i det nuvarande goda
konjunkturläget, att själv ta ett större ansvar för de byggnadsarbetare som
ådrar sig skador eller som på grund av ålder inte orkar med ett hårt tempo.

Det flexibla lönebidrag som vi föreslagit skulle göra det möjligt för många
av de aktuella byggnadsarbetarna att i ökande utsträckning direkt få arbete
på arbetsmarknaden utan att gå vägen över Galaxen.

Statsbidraget till Galaxen bör därför successivt trappas ner. Vi föreslår att
lönebidraget för nästa budgetår fastställs till 50 procent, dvs. samma
procentsats som det nuvarande lönebidraget första året vid anställning i
näringslivet. Det står Galaxen fritt att disponera lönebidraget på ett flexibelt

sätt, så att det i största möjliga utsträckning motsvarar den faktiskt nedsatta Mot.
arbetsförmågan i varje enskilt fall. A285

12 Arbete åt invandrare

Det finns i dag över 200 000 utländska medborgare på den svenska
arbetsmarknaden. Av dessa är nära 80 000 finländska medborgare. Därtill
kommer de invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Arbetslösheten bland utländska medborgare under 1988 enligt AKUundersökningarna
redovisas nedan:

Tabell 2

Arbetskraftstal för utländska medborgare 1988 enl AKU

	Män	Kvinnor	Totalt
Antal utländska
medborgare	152 000	148 000	300 000
I arbetskraften	117 000 77 %	103 000 70 %	222 000 73 %
Sysselsatta	112 000 74 %	100 000 67 %	212 000 71 %
Arbetslösa	5 000 4 %	4 000 4 %	8 000 4 %
I arbete	95 000	76 000	172 000

Sysselsättningsintensiteten är lägre än för svenska medborgare. Den stora
skillnaden gäller kvinnor, särskilt utomnordiska kvinnor har en markant
lägre sysselsättningsintensitet än svenska kvinnor.

Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att den helt dominerande delen av
de utländska medborgarna är förvärvsarbetande. De fördomar riktade mot
invandrare som får näring utifrån enstaka exempel finner således inget stöd
när man ser på gruppen utländska medborgare.

Det som ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel finns anledning att uppmärksamma
är de högre arbetslöshetstalen. Det är uppenbart att invandrare
möter speciella problem på arbetsmarknaden som avspeglar sig i att även
under en högkonjunktur är arbetslöshetstalen högre än för svenskar.

Ett avgörande hinder för invandrares förmåga att komma in på arbetsmarknaden
är språket. Utan ordentliga möjligheter att kommunicera med
arbetsledning och arbetskamrater blir utbudet av arbeten mycket begränsat.
Invandrarmyndigheter och arbetsförmedling måste intensifiera sina ansträngningar
att få arbetslösa invandrare med dåliga kunskaper i svenska att
inse att det ofta är en nödvändig förutsättning för att få en fast fot på den
svenska arbetsmarknaden.

Det finns ofta en tendens att betrakta alla invandrare som personer med
likartade problem. Det är viktigt att komma ihåg att personer från olika delar
av världen möter olika svårigheter och olika attityder när de försöker finna
sig tillrätta i Sverige.

En annan aspekt som ofta glöms är förekomsten av ett stort antal
välutbildade invandrare. En del av dessa har kommit som flyktingar till
Sverige. Högutbildade flyktingar från europeiska länder har förhållandevis
snabbt accepterats i det svenska samhället och gör stora och uppmärksammade
insatser inom forskning, näringsliv och kultur. Utan dessa män och

kvinnor skulle det svenska samhället varit betydligt fattigare i flera avse- Mot. 1988/89
enden. A285

För de flyktingar som anlänt under senare år är det betydligt svårare. Det
finns många med lång utbildning och med kunskaper som även i Sverige är
värdefulla och användbara.

Den grupp som fått sin utbildning i hemlandet möter ofta en tvivlande
inställning till kvaliteten och användbarheten i deras utbildning. Det beror
delvis på att universitetsutbildningen i flera utvecklingsländer är grundade på
andra traditioner än de som vi är vana vid från den industrialiserade världen.

De försök som görs att utvärdera och jämföra utbildningar i olika länder
möter stora svårigheter. Det är inte realistiskt att man på denna väg skall
kunna lösa problemen med arbetsgivarens bristande tilltro till okända
läroanstalter. Ansträngningarna att komma fram till ekvivaleringsregler är
dock viktiga med tanke på kontakterna med mera närliggande utländska
universitet.

En arbetslös utländsk akademiker måste få hjälp att höja sin trovärdighet
inför potentiella arbetsgivare och arbetskamrater. Även här är dåliga
språkkunskaper ett handikapp. Dålig språkbehandling gör att en person
betraktas som lägre utbildad än hon eller han egentligen är. I detta fallet är
det ofta fråga om personer som i sig kan kommunicera på svenska men som
behöver hjälp att göra detta mera felfritt - att få en bättre behandling av
svenska språket. Arbetsmarknadsmyndigheterna bör hjälpa arbetslösa invandrade
akademiker till språkträning.

Många arbetsgivare anser sig behöva tid att bedöma en persons kunskaper
och förmåga. Vi har tidigare föreslagit att provanställningstiden bl. a. för
svårplacerade ungdomar skall utökas till ett år. I de fall där arbetsförmedlingen
tillstyrker, bör provanställningstiden utökas till ett år även för arbetslösa
invandrade akademiker.

Slutligen vore det värdefullt om man gav dessa personer möjlighet att
genom objektiva tester visa sina kunskaper. Det skulle stärka deras ställning
vid försök att finna arbete om de kan hänvisa till en test. Arbetsmarknadsverket
och UHÄ bör undersöka förutsättningar för ett sådant system med tester.

I möjligaste mån bör utländska tester, som t ex det amerikanska GRE,
utnyttjas för att minska kostnaderna för att bygga upp ett helt testsystem i
olika ämnen.

De flyktingar som nu anländer till Sverige får tillbringa lång tid i väntan på
att deras asylansökan färdigbehandlas. Den orimligt långa väntetiden är
psykiskt och moraliskt nedbrytande för den asylsökande. Under denna tid är
han nämligen förhindrad att arbeta, utan är hänvisad till att leva på statens
bekostnad.

Vi har i andra sammanhang föreslagit att asylsökande i väntan på besked
skall beviljas temporärt arbetstillstånd. Dessutom är det givet att de
asylsökande i största möjliga utsträckning skall medverka i det praktiska
arbetet i förläggningarna.

13 Medelsberäkning

Bl. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader

Mot. 1988/89
A285

Enligt vår uppfattning bör arbetsmarknadsverket med hänsyn till den låga
arbetslösheten sträva efter att minska sin personal. Personalminskningen bör
på årsbasis motvara ca 4% av årskostnaden. Denna personalminskning kan
genomföras genom naturlig avgång.

Regeringen föreslår att arbetsförmedlingen nästa budgetår tillfälligt
tillförs 12,5 miljoner kronor för 50 extra tjänster. Vi anser att arbetsförmedlingen
inom ramen för sin personal har möjlighet att klara dessa arbetsuppgifter.

Detta medför enligt våra beräkningar ett anslag som uppgår till
1 975 928 000 kronor.

B3. Arbetsmarknadsutbildning

En form för arbetsmarknadsutbildning är ”Utbildning i företag”. Företagen
får statsunderstöd för att utbilda del av sin personal. I gengäld lovar
företagen att som motprestation acceptera arbetslösa som vikarier.

En del av anslaget för utbildning i företag gäller utbildning inom offentlig
sektor. Enligt vår mening har denna stödform dåliga förutsättningar att
skapa varaktigt arbete för arbetslösa. Sysselsättningsökningen inom den
offentliga sektorn styrs av budgetanslag. Detta bidrag tenderar därför att bli
ett bidrag från en del av den offentliga sektorn till en annan. Vi föreslår
därför att stödreglerna förändras så att bidrag ej utgår till utbildning inom
den offentliga sektorn. Det medför att anslaget till arbetsmarknadsutbildning
kan minska med 51,7 miljoner kronor.

Förutom den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen kan arbetslösa
erhålla utbildningbidrag när de genomgår vanliga kurser inom skolväsendet,
företrädesvis inom den kommunala vuxenutbildningen. I det nu
rådande arbetsmarknadsläget är det troligt att efterfrågan på utbildning som
har allmänt kompetenshöjande karaktär får stå tillbaka för utbildningar som
är mera inriktade på specifika yrkestillämpningar. Vi räknar därför med att
det endast kommer att krävas ca 15 000 platser inom det reguljära
skolsystemet. Detta medför ingen budgetmässig konsekvens för detta
anslag.

B4. Kontant arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag

I enlighet med den beräknade omfattningen av utbildning inom det reguljära
skolsystemet som redovisas ovan beräknar vi anslagsbehovet 220 miljoner kr
lägre än regeringen föreslagit.

Arbetsmarknadsläget förefaller under 1989 förbli gott. Det finns anledning
att tro att efterfrågan på arbetskraft kommer att öka ytterligare, vilket
kommer att medföra lägre arbetslöshet. Vi beräknar för det kommande
budgetåret den genomsnittliga arbetslösheten per medlem till 51,5 dagar.

Detta medför att belastningen för socialförsäkringssektorn minskar med
ca 1,2 miljarder kr.

B5. Sysselsättningsskapande åtgärder

Statsbidraget till kommunerna för beredskapsarbete bör sänkas till maximalt
50%. Vi beräknar att detta medför ett minskat medelsbehov motsvarande 90
miljoner kronor. Vi har också föreslagit att strukturstödet till byggnadsarbetare
till att börja med också skall sänkas till maximalt 50%. Denna förändring
motsvarar ca 28 miljoner kronor.

Vi föreslår också att med tanke på det goda arbetsmarknadsläget kommer
behovet av beredskapsarbeten och liknande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
bli betydligt lägre än regeringens beräkning. Om en förändring av
arbetsmarknadsläget inträffar under budgetåret, förutsätter vi att regeringen
vid behandlingen av kompletteringspropositionen på sedvanligt sätt erhåller
en finansfullmakt att använda bl.a. för sysselsättningsskapande åtgärder.

B6. Statsbidrag för ungdomslag

B7. Statsbidrag till inskolningsplatser

Regeringen har aviserat att den avser att under våren återkomma med förslag
till nya åtgärder som skall ersätta de båda ovan rubricerade åtgärdsformerna.
I avvaktan på detta förslag har regeringen i budgetförslaget för 1989/90
upptagit innevarande års anslag oförändrade. Vi beräknar att de förslag vi
ämnar väcka med anledning av den aviserade propositionen kommer att
innebära ett fullföljande av våra tidigare förslag. För innevarande budgetår
beräknade vi att vårt förslag till arbetspraktikplatser för arbetslösa ungdomar
genom sin konstruktion skulle medföra en lägre utgift för staten. Vi
beräknade för innevarande budgetår den skillnaden till ca 300 miljoner
kronor.

C5. Särskilda åtgärder fär arbetsanpassning och sysselsättning

Vi har i partimotionen ”Ökad valfrihet och trygghet för handikappade”
föreslagit ett system med flexibla lönebidrag. Detta skulle möjliggöra att fler
handikappade kan få arbete på vanliga arbetsplatser. Vi föreslår ett med 30
miljoner kronor utökat anslag för lönebidrag.

C6. Statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare

Detta anslag ger statsbidrag till kommuner för de arbeten som ersatt de
tidigare av AMS ordnade s.k. Tl-arbetena. Eftersom insatserna huvudsakligen
är inriktade på att bereda sysselsättning åt personer med missbruksproblem,
är det positivt att kommunerna har det organisatoriska ansvaret för
verksamheten.

Vi anser emellertid att socialförvaltningen bör ha det övergripande
ansvaret för denna grupp människor med besvärliga sociala problem. Arbete
och annan social rehabiliteringsverksamhet måste utformas på ett ömsesidigt
stödjande sätt. Detta innebär bl.a. att man vid bestämning av lönerutiner och
arbetsregler tar hänsyn till de placerades missbruksproblem.

Statsmakternas ansvar för social rehabilitering vilar primärt på kommunerna.
Dessa bör också bära en större andel av kostnaderna för verksamheten.
Statsbidraget bör sänkas till maximalt 50 %.

C7. Bidrag till Stiftelsen Samhall

Under en följd av år har det statliga bidraget till Samhall mätt i procent av
lönekostnaden minskat. Det har varit en besvärlig, men samtidigt väsentlig
omställningsprocess. Samhall skall enligt regeringens förslag för nästa
budgetår erhålla ett statsbidrag som motsvarar 110,4% av lönekostnaden
(inklusive lönebikostnader) för de anvisningsanställda handikappade. Därtill
kommer ytterligare investeringsbidrag på 380 miljoner kronor.

Vi anser att strävan att minska det statliga anslaget skall fortsätta även
kommande budgetår. Den minskade utgiften för staten möjliggör att
bidragen till lönebidrag kan öka i motsvarande mån. Vi föreslår att
bidragsnivån till Samhall sänks till 109,4%. Det bör medföra ett minskat
statligt anslag motsvarande 30 miljoner kronor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder för en väl fungerande arbetsmarknad
och arbetsmarknadspolitikens inriktning,

[att riksdagen hos regeringen begär en utredning om socialförsäkringssystemens
effekter på arbetsutbudet,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående arbetstidsreform,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående den offentliga arbetsmarknaden,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående statens roll som arbetsgivare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående AMS och arbetsmarknadsverkets verksamhet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående sammansättningen av AMS styrelse,

7. att riksdagen beslutar att ändra lagen (1935:113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling, så att enskilda arbetsförmedlingar
kan etableras i enlighet med vad som i motionen anförs,

8. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1976:157) om skyldighet
att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen fr.o.m. 1
juli 1989,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående utbildning för arbetslivet,

10. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående verksamheten vid Samhall,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående strukturstöd för byggnadsarbetare,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförs angående åtgärder för att underlätta för arbetslösa Mot. 1988/89
invandrare, A285

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader,

15. att riksdagen till Bl. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
för budgetåret 1989/90 anvisar ett ramanslag av
1 957 928 000 kronor,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående stödformen utbildning i företag vad avser
stöd till utbildning inom offentlig sektor,

17. att riksdagen till B3. Arbetsmarknadsutbildning för budgetåret
1989/90 anvisar ett reservationsanslag av 2 417 534 000 kronor,

18. att riksdagen till B4. Kontant arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag
för budgetåret 1989/90 anvisar ett reservationsanslag av
3 694 132 kronor,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående statsbidrag till sysselsättningsskapande
åtgärder,

20. att riksdagen till B5. Sysselsättningsskapande åtgärder för
budgetåret 1989/90 anvisar ett reservationsanslag av 1 523 000 000
kronor,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga
arbetsgivare,

22.att riksdagen till C6. Statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga
arbetsgivare för budgetåret 1989/90 anvisar ett reservationsanslag av
242 000 000 kronor

23. att riksdagen till C5. Särskilda åtgärder för arbetsanpassning och
sysselsättning för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag av
3 856 282 000 kronor,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående statsbidrag till Stiftelsen Samhall,

25. att riksdagen till C7. Statsbidrag till Stiftelsen Samhall för
budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag av 3 574 000 000
kronor.

Stockholm den 25 januari 1989
Sonja Rembo (m)

Anders G Högmark (m) Ulf Melin (m)

Mona Saint Cyr (m) Charlotte Cederschiöld (m)

Erik Holmkvist (m) Lars Ahlström (m)

11988/89 :Sf370 24

gotab 16825. Stockholm 1989