avElverJonssonm.fi. Arbetsmarknadspolitiken

Motion 1988/89:A225

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:A225

avElverJonssonm.fi.
Arbetsmarknadspolitiken

1. Inledning

Full sysselsättning måste enligt folkpartiets uppfattning vara ett högt
prioriterat mål för den ekonomiska politiken i Sverige. Vi kan aldrig
acceptera att arbetslöshet används som medel för att uppnå andra mål. Den
fulla sysselsättningen är, jämsides med en låg inflation, av avgörande
betydelse för att uppnå viktiga fördelningspolitiska mål och ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män.

Arbetsmarknaden har under senare tid förändrats. Medan brist på arbete
länge varit ett dominerande problem upplever vi idag brist på arbetskraft
inom flera sektorer. Mycket talar dessutom för att problem knutna till
arbetskraftsutbudet - bl.a. beroende på demografiska faktorer - kommer att
äga aktualitet under lång tid framöver, åtminstone en god bit in på
2000-talet.

I folkpartiets motion om arbetskraftsutbudet redovisas åtgärder för att
möta brist på arbetskraft på kortare och längre sikt. Bland annat aktualiseras
den koppling mellan invandringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken,
som också tas upp i budgetpropositionen. Denna utgör ett inslag i det bredare
program som tas upp i motionen. Ett program, som innefattar bl.a.
skattepolitiska, regionalpolitiska, arbetsmarknadspolitiska, utbildningspolitiska
och handikappolitiska åtgärder.

I denna motion inskränker vi oss till de förslag vilka föranleds av innehållet
i den nu aktuella budgetpropositionen. När det gäller våra ståndpunkter
rörande arbetsmarknadspolitiken i vidare bemärkelse vill vi hänvisa till den
ovan omnämnda motionen om arbetskraftsutbud, till de arbetsmarknadspolitiska
avsnitten i vår motion om jämställdhet och till avsnitten om att skapa
och fylla arbeten i vår regionalpolitiska motion.

2. Ungdomars arbete

I budgetpropositionen aviseras en övergång från ungdomslag till inskolningsplatser
för ungdomar. Arbetsmarknadsministern förutskickar en proposition
om en sådan jobbgaranti under våren 1989.

Vi ser positivt på den föreslagna förändringen. 1 tidigare arbetsmarknadspolitiska
motioner har vi riktat kritik mot ungdomslagens sätt att fungera och
mot det ofta alltför tidiga skede då de tillgripits som medel för att lösa
sysselsättningsproblem hos ungdomar. En övergång till heltidsplatser inom

hela arbetsmarknaden är mot denna bakgrund ett positivt steg. Vi vill dock
understryka vikten av att de planerade introduktionsplatserna får sådan
utformning, att de verkligen fyller en pedagogisk och introducerande
funktion.

Arbetslöshet bland ungdom angrips dock bäst med förebyggande åtgärder.
Inte sällan beror sysselsättningsproblemen på att ungdomen saknar
nödvändiga kunskaper då han eller hon lämnar skolan. De försök med en
reformerad gymnasieskola som idag planeras - men tyvärr inte kommit igång
ordentligt pga bristande förmåga från parternas sida att samordna försöksverksamheten
- kan utgöra ett steg i den riktningen.

För skoltrötta elever kan lärlingsplatser vara en bra modell. Skolöverstyrelsens
utvärdering av försöksverksamheten visar att lärlingsutbildningen
tillhör de mest framgångsrika metoderna att förmedla yrkesutbildning. Det
är därför beklagligt att regeringen i så liten utsträckning arbetar för att denna
form av utbildning stimuleras. Lärlingsutbildningen behandlas tvärt om
mycket negativt.

Genom att kringgärda inrättandet av lärlingsplatser med en mängd
bestämmelser och förbehåll har regeringen medverkat till att antalet
lärlingsplatser minskat. Detta används därefter som ett argument mot
lärlingsutbildningen.

På orter där elevtillgången eller strukturen på ortens näringsliv inte
medger att vissa yrkesinriktade studievägar inrättas bör lärlingsutbildningen
kunna vara ett alternativ till linjer i gymnasieskolan. Statsbidrag bör utgå
med 75% första utbildningsåret, 50% andra och 25% tredje året. Vidare bör
gränsen för antalet lärlingsplatser undanröjas. Anställningsformen upplevs i
dag som ett av de största hindren mot att anställa fler lärlingar. Vi föreslår
därför att möjlighet att provanställa lärlingar skall införas.

3. Sysselsättning för handikappade

Enligt de regler sorn gäller för särskilt lönebidrag trappas bidraget ned med
tiden. Under första anställningsåret är bidraget 90 procent, under det andra,
tredje och fjärde är det 50 procent, och vid ytterligare förlängning 50 eller 25
procent. För vissa grupper med grava handikapp medför detta att de har svårt
att få arbete trots att särskilt lönebidrag utgår.

Folkpartiet har sedan en lång tid menat att det finns anledning att överväga
om det inte i dessa fall bör vara möjligt att låta lönebidraget permanent utgå
på en högre nivå än vad som i dag är möjligt. Även AMS har förespråkat en
mera flexibel utformning av lönebidragen. Regeringen har beviljat AMS
begäran om försöksverksamhet i två län med ett mera flexibelt bidragssystem.
I budgetpropositionen aviseras att arbetsmarknadsministern avser
återkomma till frågan om flexibla lönebidrag sedan AMS redovisat dessa
försök. Vi förväntar oss förslag i ärendet så snart denna redovisning skett.

Folkpartiet har under flera år framfört önskemål om ett utökat antal
platser inom dåvarande Samhällsföretag, numera Samhall. Det är inte bara
mänskligt utan även samhällsekonomiskt motiverat att bereda människor
arbete inom Samhall. Ofta är förtidspensionering alternativet till en sådan
placering. Detta gäller icke minst de gravt handikappade, som idag har svårt

Mot.

A225

att få plats på Samhall. Nedan förespråkar vi en ökad samordning mellan Mot. 1988/89

socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadspolitiken. I detta samman- A225

hang bör även åtgärder i syfte att skapa ökade möjligheter för svårt
handikappade att få sysselsättning på Samhall övervägas. Regeringen bör
återkomma med förslag i denna riktning.

Samhall har föreslagit att antalet bidragsberättigade arbetstimmar skall
höjas från 31,4 miljoner innevarande budgetår till 32,6 miljoner budgetåret
1989/90. Ökningen motsvarar knappt 4% eller ca 1000 anställda. I budgetpropositionen
hävdas att det inte finns skäl att ökade den särskilt anordnade
sysselsättningen inom Samhall. Den stora efterfrågan på arbetskraft anförs
som argument. Från vår sida vill vi peka på den oproportionerligt stora
arbetslöshet som fortfarande kan noteras hos de handikappade, och på de
goda resultaten ifråga om ökningen av antalet övergångar från Samhall till
den ordinäre arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund anser vi att ytterligare
1000 platser bör tillföras Samhall. Kostnaden för detta beräknas uppgå till 84
mkr.

De inbyggda verkstäderna vid Samhall betraktas inte längre som en
försöksverksamhet utan som normal verksamhetsform. Enligt vår mening är
det nu angeläget att gå vidare och släppa kravet på att antalet arbetshandikappade
måste uppgå till minst fem personer på varje arbetsplats för att
inbyggd verkstad skall kunna komma till stånd. Ett slopande av denna regel
skulle innebära att även mindre företag kan ta emot arbetshandikappade.

Ofta är de mindre företagen särskilt väl lämpade för sådana uppgifter. Det
borde vara möjligt för Samhall att komplettera den befintliga arbetsledningen
med särskilda kurativa insatser så att de sociala målen för det skyddade
arbetet kan fullföljas. Regeringen bör mot denna bakgrund uppdra åt
Samhall att bedriva försöksverksamhet avseende inbyggda verkstäder med
färre än fem arbetshandikappade.

Folkpartiet har sedan länge framfört ståndpunkten att det inte borde vara
så vattentäta skott mellan socialförsäkringssektorn och arbetsmarknadspolitiken
vad gäller handikappade. De arbetsmarknadspolitiska medlen är
begränsade, medan medlen för t.ex. förtidspension har formen av förslagsanslag.
Vi noterar att föredragande statsrådet vid diskussion om anslaget C4
nu för resonemang som påminner om Folkpartiets. Mot bakgrund av att
rehabiliteringsutredningens betänkande är under beredning borde också
dessa frågor vägas in. Riksdagen bör redan nu ge regeringen detta till känna.

En omfördelning av resurser från socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadsåtgärder
i kombination med en ökad flexibilitet inom lönebidragssystemet
gör att resurserna för lönebidragsplatser hos allmännyttiga organisationer
bör kunna öka. Det är ställt utom allt tvivel att många handikappade
genom åren erhållit meningsfulla platser inom sådana organisationer.

4. Merkostnadsbidraget

När regeringen under riksdagsåret 1986/87 slopade starthjälpen försvann en
stödform vars syfte var att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden.

Folkpartiet motsatte sig förslaget.

Samtidigt framförde även vi kritik mot starthjälpen. Den fungerade inte i

alla avseenden som en kompensation för omställningskostnader. I praktiken
var det exempelvis relativt lätt för unga personer som fått utbildning på en ort
att få starthjälp vid flyttning till en annan ort. Det är ganska uppenbart att en
utbildningsort inte kan bereda arbete åt alla som utbildas där. Det är också
uppenbart att det inte alltid innebär någon större välfärdsförlust att byta ort
efter utbildning.

Folkpartiet fann dock regeringens argumentation för att avskaffa starthjälpen
bristfällig, och krävde att man skulle presentera en utvärdering av hur
det fungerat och vilka rörlighetsbefrämjande effekter det haft. 1 prop.
1988/89:47 föreslog regeringen införandet av ett merkostnadsbidrag" om
5000 kr. Vi har svårt att tolka detta som annat än ett omtänkande från
regeringens sida: merkostnadsbidraget har stora likheter med flyttningsbidraget.

Samtidigt kan konstateras att det regelverk som knyts till merkostnadsbidraget
inte ger tydlig ledning för tillämpningen. Vi anser därför att regeringen
bör återkomma senare med en redovisning om hur merkostnadsbidraget
fungerat och, vid behov, med förslag till åtgärder.

5. AMS

AMS har under en tid genomgått rationaliseringar innefattande förenklingar
av regelsystem, delegering av befogenheter, förändrad organisation m.m. Vi
ser mycket positivt på detta arbete, som bör kunna fortsätta bl.a. genom ökat
teknikutnyttjande.

Vi noterar också att AMS med framgång har flyttat tjänster från central
nivå till den operativa verksamheten på arbetsförmedlingarna. Detta har
medfört att organisationen blivit mer flexibel, och möjligheterna till lokal
anpassning av verksamheten har ökat. Samtidigt kan vi konstatera att den
planerade utflyttningen av personal från länsnivån till de lokala enheterna
inte genomförts som planerat. Vi vill understryka att den planerade
utflyttningen av personal fullföljs.

Hemställan

1. att riksdagen sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om introduktionsplatserna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om lärlingsutbildningen,1]

[att riksdagen beslutar att införa en möjlighet att provanställa
lärlingar,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om svårt handikappades möjligheter att beredas
sysselsättning inom Samhall,

3. att riksdagen beslutar utöka verksamheten inom Samhall med
1 000 platser utöver regeringens förslag,

4. att riksdagen för budgetåret 1989/90 anslår 3 688 000 000 kronor
på anslaget C7,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om de inbyggda verkstäderna,

Mot. 1988/89

A225

6. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1988/89

motionen anförs om omfördelning av resurser från socialförsäkrings- A225

sektorn till arbetsmarknadsåtgärder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om merkostnadsbidraget.

Stockholm i januari 1989
Elver Jonsson (fp)

Charlotte Branting (fp) Kjell Arne Welin (fp)

Sigge Godin (fp)

1) 1988/89:Ub235