Arbetsmarknadspolitiken

Motion 1989/90:A255 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A255

av Elver Jonsson m.fl. (fp)
Arbetsmarknadspolitiken

1. Inledning

Arbetsmarknadspolitiken har under senare år i ökad utsträckning varit inriktad
på att öka utbudet av arbetskraft. Regeringens förslag om en sjätte semestervecka
och förlängd föräldraförsäkring parad med en total oförmåga
att leva upp till beslutet om full behovstäckning inom barnomsorgen motverkar
dessa strävanden. Den enda ljusglimten är skattereformen. Arbetskraftsutbudet
väntas öka när det lönar sig bättre att arbeta.

Nittiotalets arbetsmarknadspolitik måste inriktas på att den stora efterfrågan
på arbetskraft utnyttjas för att hjälpa de grupper som har svårigheter att
få arbete. Det gäller bl.a. arbetshandikappade, flyktingar och andra invandrare.
Genom en aktiv arbetsmarknadpolitik kan också de arbetssökandes
kompetens kompletteras så att den bättre svarar mot arbetsmarknadens efterfrågan.

I denna motion behandlas de förslag vilka föranleds av innehållet i den
nu aktuella budgetpropositionen. När det gäller våra ståndpunkter rörande
arbetsmarknadspolitiken i vidare bemärkelse vill vi hänvisa till folkpartiets
motion om den ekonomiska politiken. Vi behandlar flyktingars och invandrares
arbetsmarknadsfrågor i vår motion om solidaritet med flyktingar och
invandrare.

2. Arbetshandikappade

Den öppna arbetslösheten fortsätter att sjunka och är nere i niåer som även
i ett historiskt perspektiv är mycket låga. Vi vill ändå påpeka att arbetslösheten
bland handikappade fortfarande är oproportionellt hög. Regeringen redovisar
i budgetpropositionen att antalet arbetssökande handikappade har
ökat något samt att fler har kunnat beredas arbete. Någon redovisning i siffror
lämnas dock inte.

Det är oerhört väsentligt att arbetsförmedlingarna på ett effektivt sätt verkar
för att de arbetshandikappade i större utsträckning än idag får varaktig
förankring på arbetsmarknaden. Vi välkomnar regeringens förslag om större
flexibilitet i utnyttjandet av anslagen B 1, arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
och C 4, yrkesinriktad rehabilitering, för att AMS skall ges
möjlighet att prioritera insatser som är särskilt angelägna. Vi tror att möjlig

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A253-260

heten till flexibilitet i resursanvändningen måste ytterligare förbättras. Vi vill Mot. 1989/90

därför gå längre än regeringen. Folkpartiet anser att riksdagen inte bör be- A255

stämma något tak för i vilken utsträckning AMS skall kunna disponera om
medel mellan anslagen B 1 och C 4. Arbetsmarknadsverket skall prioritera
de mest angelägna insatserna.

Folkpartiet har under lång tid arbetat för en omfördelning av resurser från
socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadspolitiken. Vi välkomnar att
även regeringen nu för liknande resonemang. Vi vill betona att det är mycket
väsentligt att detta arbete drivs vidare. Vi behandlar dessa frågor ytterligare
i vår motion om sjukförsäkringen.

2.1 Arbete åt unga handikappade

Projektet arbete åt unga handikappade har varit lyckosamt. Erfarenheterna
från försöket visar att många ungdomar som tidigare inte haft arbete eller
som deltagit i dagcenterverksamhet kunnat få ett avlönat arbete. Ytterligare
ett stort antal är nu under utbildning eller deltar i andra arbetsförberedande
aktiviteter, som kan förväntas leda till anställning. Det är ytterst angeläget
att insatserna för unga människor med funktionsnedsättningar kan fortsätta
med minst lika hög ambitionsnivå som hittills.

Vi delar uppfattningen att försöksverksamheten bör permanentas. Det är
mycket angeläget att arbetet kontinuerligt följs upp. Riksdagen bör därför
uppdra åt regeringen att utvärdera de hittillsvarande resultaten av verksamheten.

2.2 Arbetshjälpmedel åt handikappade

Datortekniken på hjälpmedelsområdet ökar snabbt. Inom ramen för TUFFA-projektet
(Teknikupphandling för funktionshindrade i arbetslivet) bedrivs
ett framgångsrikt arbete med att ta fram datorbaserade hjälpmedel till
handikappade. AMS disponerar 32,5 milj. kr. för detta innevarande budgetår.
Regeringen har inte tillstykt AMS begäran om ytterligare medel till
TUFFA-projektet. Vi anser det nödvändigt att AMS medges de medel som
äskats. Vi föreslår därför att AMS beviljas 37,5 milj. kr utöver vad regeringen
föreslagit för detta ändamål. Medeln bör överföras från anslaget för
beredskapsarbeten mm. Vi vill betona vikten av att beredskapsarbeten inom
kultursektorn inte påverkas av neddragningen av medel till beredskapsarbeten.

2.3 Samhall

Folkpartiet har under flera år framfört önskemål om ett utökat antal platser
inom Samhall. Det är inte bara mänskligt utan även samhällsekonomiskt
motiverat att bereda människor arbete inom Samhall. Ofta är förtidspensionering
alternativet till en sådan placering. Detta gäller icke minst de gravt
handikappade, som idag har svårt att få plats inom Samhall.

Folkpartiet har föreslagit att de som arbetar inom Samhallkoncernen skall
uppbära lön för det arbete de utför istället för pension. Inom Samhallgruppen
arbetar 30 000 arbetshandikappade. Ca 6 700 av dem har pension i olika
omfattning. Det är ett förståeligt önskemål att människor som utför ett ar

bete anser att den ersättning de får skall vara lön och inte pension. Rege- Mot. 1989/90

ringen har nu föreslagit en sådan omfördelning, vilket vi välkomnar. A255

Vi föreslår att Samhall skall ges ökade resurser för att fler skall kunna beredas
arbete där. För budgetåret 1990/91 föreslår vi att det tillförs ytterligare
55 milj. kr. Dessa resurser bör ge arbete åt ytterligare 550 arbetshandikappade.

Därutöver finns det anledning att se över möjligheterna för psykiskt utvecklingsstörda
och andra gravt handikappade att få arbete inom Samhallgruppen.
Detta är för närvarande mycket svårt. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag härom.

Vi har från folkpartiets sida ofta pekat på att samtidigt som de resurser
som avsätts för att bereda handikappade arbete har varit starkt begränsade,
har ingen sådan begränsning funnits när det har gällt resurserna för förtidspensionering.
Vid bedömningen av hur stora resurser som kan avsättas för
att bereda handikappade arbete är det, enligt vår mening, nödvändigt att
också beakta det minskade behov av förtidspensionering som ökade sysselsättningsmöjligheter
medför.

De inbyggda verkstäderna som bedrivs i Samhalls regi betraktas inte
längre som en försöksverksamhet utan som normal verksamhetsform. Enligt
vår mening är det nu angeläget att gå vidare och släppa kravet på att antalet
arbetshandikappade måste uppgå till minst fem personer på varje arbetsplats
för att inbyggd verkstad skall kunna komma till stånd. Ett slopande av denna
regel skulle innebära att även mindre företag kan ta emot arbetshandikappade.

Ofta är de mindre företagen särskilt väl lämpade för sådana uppgifter. Det
borde vara möjligt för Samhall att komplettera den befintliga arbetsledningen
med särskilda kurativa insatser så att de sociala målen för det skyddade
arbetet kan fullföljas. Regeringen bör mot denna bakgrund uppdra åt
Samhall att bedriva försöksverksamhet avseende inbyggda verkstäder med
färre än fem arbetshandikappade.

2.4 Lönebidrag

För att underlätta strävanden att bereda handikappade arbete finns bl.a. lönebidrag.
1 november 1989 sysselsattes 45 288 personer med hjälp av lönebidrag.
För handikappade är lönebidrag ett bra sätt att få fotfäste på arbetsmarknaden.

Enligt de regler som gäller för särskilt lönebidrag trappas bidraget ned
med tiden. Under första anställningsåret är bidraget 90 procent, under det
andra, tredje och fjärde är det 50 procent, och vid ytterligare förlängning 50
eller 25 procent. För vissa grupper med grava handikapp medför detta att de
har svårt att få arbete trots att särskilt lönebidrag utgår.

Folkpartiet har sedan lång tid ansett att det finns anledning att överväga
om det inte bör vara möjligt att låta lönebidraget permanent utgå på en
högre nivå än vad som sker i dag.

Inom sammanlagt sju län pågår nu en försöksverksamhet med flexibla lönebidrag.
Verksamheten innebär att lönebidragets nivå kan anpassas efter
den arbetshandikappades förutsättningar. Erfarenheterna från försöksverk

samheten är mycket goda. Det är viktigt att bidragssystemet konstrueras så Mot. 1989/90

att man underlättar placeringar inom de sektorer på arbetsmarknaden där A255

förutsättningarna är större för de anställda att på sikt övergå till en reguljär
anställning utan bidrag.

Vi anser också att ett flexibelt lönebidrag måste kunna tillämpas så att bidragsnivån
kan justeras både uppåt och nedåt. Det förekommer att de lönebidragsanställdas
arbetsförmåga försämras under anställningens gång och då
måste möjlighet till justering uppåt av bidragsnivån kunna ske.

Folkpartiet anser att flexibla lönebidrag måste tillämpas på nyanställningar
efter den 1 juli 1990. I överläggningar med arbetsmarknadens parter
bör vissa övergångsbestämmelser kunna fastställas för de arbetsgivare som i
dag har anställda med lönebidrag.

2.5 Arbetsmarknadsutbildning

Det är viktigt att ta tillvara de handikappades möjligheter till arbete. En förutsättning
är att de bereds goda möjligheter till utbildning även inom det
reguljära utbildningsväsendet. Vi delar därför AMS uppfattning att antalet
platser för arbetsmarknadsutbildning i det reguljära utbildningsväsendet
skall kunna utnyttjas för arbetshandikappade utan begränsning.

3. Ungdomars arbete

Ungdomars arbetslöshet minskar. För 1989 beräknas i genomsnitt tre procent
av ungdomarna i åldern 16 - 24 år vara arbetslösa.

Arbetslöshet bland ungdom angrips bäst med förebyggande åtgärder. Inte
sällan beror sysselsättningsproblemen på att ungdomen saknar nödvändiga
kunskaper då han eller hon lämnar skolan. De försök med en reformerad
gymnasieskola som idag pågår kan utgöra ett steg i den riktningen.

Lärlingsutbildning är ett annat sätt att tidigt slussa in ungdomar på arbetsmarknaden
och samtidigt ge dem goda yrkeskunskaper. I vår motion om
skolan behandlar vi dessa frågor ytterligare.

Den s.k. ungdomsgarantin fick en ny utformning den 1 juli 1989. Ungdomslagen
ersattes av ett system med avtalade och särskilda inskolningsplatser.
Verksamheten med ungdomslag skall vara helt avvecklad nu vid årsskiftet.

Vi tror att inskolningsplatserna fyller en viktig funktion, men vi anser att
det är nödvändigt att verksamheten utvärderas kontinuerligt. Riksdagen bör
begära hos regeringen att en sådan utvärdering kommer till stånd.

4. Merkostnadsbidraget

När starthjälpen slopades 1987 försvann en stödform vars syfte var att underlätta
rörlighet på arbetsmarknaden. Folkpartiet motsatte sig detta.

Samtidigt framförde även vi kritik mot starthjälpen. Den fungerade inte i
alla avseenden som en kompensation för omställningskostnader. I praktiken
var det exempelvis relativt lätt för unga personer som fått utbildning på en
ort att få starthjälp vid flyttning till en annan ort. Det är ganska uppenbart
att en utbildningsort inte kan bereda arbete åt alla som utbildas där. Det är

också uppenbart att det inte alltid innebär någon större välfärdsförlust att Mot. 1989/90

byta bostadsort efter utbildning. Dessutom förde starthjälpen med sig en A255

ibland oönskad flyttning från glesbygd till storstäder.

Folkpartiet fann dock regeringens argumentation för att avskaffa starthjälpen
bristfällig och krävde att man skulle presentera en utvärdering av
hur den fungerat och vilka rörlighetsbefrämjande effekter den haft.

Till viss del tillmötesgick regeringen folkpartiet när merkostnadsbidraget
infördes. Detta bidrag har stora likheter med flyttningsbidraget.

Samtidigt kan konstateras att det regelverk som knyts till merkostnadsbidraget
inte ger tydlig ledning för tillämpningen. Regeringen föreslår nu att
försöksverksamheten med merkostnadsbidrag skall fortsätta även under
kommande budgetår. Vi anser därför att regeringen senare bör återkomma
med en redovisning om hur merkostnadsbidraget fungerat och, vid behov,
med förslag till åtgärder.

5. AMS

En effektiv förmedling bör leda till att behovet av andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder minskar. Under senare år har AMS genomfört ett förnyelsearbete.
Målstyrning har ersatt detaljreglering. AMS skall som man uttrycker
det gå från att vara myndighet till att vara serviceföretag. Viktiga
beståndsdelar i detta arbete är bland annat en ökad satsning på långsiktiga
åtgärder, tillgänglighet, resultatuppföljning och öppenhet för lokala initiativ.

Satsningen på långsiktiga åtgärder innebär en ökad betoning på insatser för
näringslivet.

Genom att skapa en relation till företagen på orten hoppas man uppnå ett
mera effektivt förmedlingsarbete och en förbättrad service för både företag
och arbetssökande. Detta närmande till näringslivet skall baseras på en förmåga
hos arbetsförmedlingarna att påta sig rekryteringsuppdrag och ge en
god rekryteringsservice till företagen. En ökad anpassning efter de lokala
förhållandena är en förutsättning för detta arbete.

Förändringen av AMS arbete utgör ett steg i riktning mot en sådan lokal
anpassning. Det är mycket positivt att ansvar delegeras till lokal nivå och att
arbetsförmedlingarna själva får ta ställning till de önskemål om service som
finns på orten. Detta får dock inte innebära att arbetsförmedlingen tar över
uppgifter som åligger företagen och inte heller att förmedlingarna förlorar
insikten att deras främsta uppgift är att hjälpa människor utan arbete att
hitta ett sådant. Förändringen innebär också rationaliseringsmöjligheter
inom AMS. Vår bedömning är att detta arbete bör kunna fortsätta bl.a. genom
ökat teknikutnyttjande.

En väl skött statlig arbetsförmedling, med starka lokala enheter, måste
vara den stabila grunden för förmedling av jobb och för att genomföra nödvändiga
stödåtgärder. AMS har under en tid genomgått rationaliseringar innefattande
förenklingar av regelsystem, delegering av befogenheter, förändrad
organisation m.m. Vi ser mycket positivt på detta arbete, som bör kunna
fortsätta bl.a. genom ökat teknikutnyttjande. Vi har ovan fört resonemang
om en ökad flexibilitet av användningen av de medel AMS disponerar.

7

6. Arbetsförmedlingsmonopolet Mot. 1989/90

A255

Den gällande arbetsförmedlingslagen förbjuder privata arbetsförmedlingar.

Vi har kritiserat detta. En annan brist i den gällande lagstiftningen är att
gränsdragningen mot uppdragsverksamhet är otydlig. Vi anser att det måste
göras en distinktion mellan företag vars syfte är att förmedla arbete och företag
som säljer tjänster. Arbetsförmedlingslagen borde begränsas till att gälla
personer som är arbetssökande och alltså inte anställda. Vi anser t.ex. att
den verksamhet som skrivbyråer bedriver har ett stort värde för flexibiliteten
i arbetslivet. Den nu gällande lagen är från 1935 och inte alls anpassad till
den gällande arbetsmarknaden.

Det förslag till ny lagstiftning, som nyligen varit ute på remiss, tillgodoser
inte folkpartiets krav. Förslaget har också fått mycket kritik av remissinstanserna.
Bl.a. föreslås i förslaget en särreglering av av uthyrning av arbetskraft
som innehåller krav på registrering. Vi kan inte ställa oss bakom detta förslag.
På sätt som AMS anfört i sitt remissvar anser vi att uthyrning av arbetskraft
bör avkriminaliseras och föras in i det arbetsrättsliga regelsystemet. Vi
förutsätter att regeringen snarast återkommer till riksdagen med en proposition
där hänsyn tagits till remissinstansernas kritik.

En ökad mångfald inom arbetsförmedlingsområdet t.ex. inom kultursektorn
skulle ytterligare stärka den flexibilitet och anpassbarhet som utgör en
förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad.

Detta krav på mångfald inom arbetsförmedlingsområdet innebär inte att
vi gör avkall på kraven på en effektiv offentlig arbetsförmedling. De offentliga
förmedlingarna bör tillhandahålla en god service över hela arbetsmarknaden.
Därför behövs kännedom om alla lediga platser för extern rekrytering
och ett väl utbyggt kontorsnät med god teknisk utrustning.

När en sådan service finns tillgänglig för alla utan avgift kan det finnas
klara fördelar med privata förmedlingar som komplement. Det skulle förmodligen
förbättra servicen till såväl arbetssökande som arbetsgivare och innebära
en stimulerande utmaning för de offentliga förmedlingarna. Argumenten
för ökad mångfald inom den offentliga sektorn är relevanta även för
detta område: valfriheten ökar för den enskilde samtidigt som möjligheterna
ökar för de anställda att få utlopp för sin kreativitet. Vi vill därför upprepa
det krav vi framfört i andra sammanhang på ett avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet
.

7. Allmän arbetslöshetsförsäkring

Det skydd som erbjuds dem som drabbas av ofrivillig arbetslöshet är inte
tillfredsställande. Det omfattar inte alla. Det finns därför starka skäl för att
införa en allmän arbetslöshetsförsäkring. En sådan bör i princip omfatta alla
i åldern 18-65 år som står till arbetsmarknadens förfogande.

Ersättningen bör utgå till alla såväl löntagare som företagare. Ett sådant
generellt system skulle enligt vår mening sannolikt medverka till en effektivare
arbetsmarknad. Vetskapen att man omfattas av ett likformigt, generellt
skydd mot arbetslöshet skulle sannolikt minska eventuellt motstånd mot rörlighet.
Regeringen bör utarbeta ett förslag i enlighet med vad som här anförs.

Hemställan Mot. 1989/90

A255

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om ökad flexibilitet i anslagssystemet i enlighet
med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär utvärdering av projektet Arbete
åt unga handikappade i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar för budgetåret 1990/91 att i enlighet med
vad i motionen anförts anslå 37,5 milj. kr. utöver vad regeringen anvisar
till TUFFA-projektet,

4. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1990/91 till anslaget C6,

Särskilda åtgärder för arbetsanpassning och sysselsättning, anslå
37 500 000 kr. utöver vad regeringen föreslår, dvs. 4 193 625 000 kr.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beredskapsarbeten,

6. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1990/91 till anslaget B5,
Sysselsättningsskapande åtgärder, anslå 1 781 500 000 kr.,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svårt handikappades möjligheter att beredas sysselsättning
inom Samhall,

8. att riksdagen beslutar utöka verksamheten inom Samhall med
550 platser utöver regeringens förslag,

9. att riksdagen beslutar att till anslaget C9, Bidrag till stiftelsen
Samhall, för budgetåret 1990/91 anslå 55 000 000 kr. utöver vad regeringen
föreslagit, dvs. 4 078 000 000 kr.,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de inbyggda verkstäderna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs rörande omfördelning av resurser från socialförsäkringssektorn
till arbetsmarknadsåtgärder,1]

11. att riksdagen beslutar att införa flexibla lönebidrag fr.o.m. budgetåret
1990/91, i enlighet med vad i motionen anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadsutbildning för arbetshandikappade
inom det reguljära utbildningsväsendet,

13. att riksdagen hos regeringen begär utvärdering av de särskilda
och avtalade inskolningsplatserna för ungdom i enlighet med vad i
motionen anförts,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts rörande merkostnadsbidraget,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadsverkets organisation,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsförmedlingslagen,

9

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om allmän arbetslös- Mot. 1989/90
hetsförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts. A255

Stockholm den 24 januari 1990
Elver Jonsson (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)

1 1989/90:Sf296