Arbetsmarknadspolitiken

Motion 1993/94:A245 av Roland Sundgren m.fl. (s)

Mot bakgrund av den dramatiska utvecklingen på
arbetsmarknaden kan den sociala ekonomin bli ett mycket
viktigt alternativ i sysselsättningspolitiken. Det förutsätter
dock att man från samhällets sida vill satsa på denna sektor.

Den sociala ekonomin är ett begrepp som används inom
EU och betecknar de företag som styr efter demokratiska
principer och inte bara ekonomiska, som också ser till det
allmännyttiga såsom exempelvis nya arbetstillfällen. Vår
övertygelse om den sociala ekonomins roll grundar sig på
ett resonemang som knyter samman analysen om den
svenska fulla sysselsättningen med analysen i EG:s vitbok
för sysselsättning.

Den fulla sysselsättningen i Sverige grundade sig på en
utbyggnad av den offentliga sektorn och
arbetsmarknadsutbildningen. Det var arbetslinjen i
praktiken.

I siffror innebar den att produktionen i Sverige mellan
1970 och 1992 ökade med 45 procent, produktiviteten med
30 procent. Det ledde till en sysselsättningsökning med 25
procent. Sverige kunde bibehålla sin fulla sysselsättning.

I EG ökade produktionen mellan 1970 och 1992 med 81
procent. Produktiviteten steg med 72 procent. Det ledde till
en sysselsättningsökning med 9 procent medan
arbetslösheten steg från under 3 procent till över 10
procent.

I USA ökade produktionen med 70 procent,
sysselsättningen med 49 procent. Arbetslösheten kunde
hållas på mellan 5 och 6 procent.

Sverige och USA kunde alltså uppvisa mycket positiva
sysselsättningseffekter men med olika innehåll: i USA
främst i den privata sektorn med jobb till låga löner och utan
social trygghet.

För att återgå till arbetslinjen måste vi ha en hög tillväxt
som samtidigt skapar arbetsplatser. Det innebär många
arbetsplatser i arbetsintensiva företag. Det är en slutsats i
EG:s vitbok. Det är också en slutsats som vi drar för att
kunna återuppnå den fulla sysselsättningen.

Men den offentliga sektorn som traditionellt är
arbetsintensiv skärs ner.

Behoven finns. I EG:s vitbok talar man om nya behov i
sektorer som miljö, hälsovård, social omsorg, kultur,
information. Det är behov som delvis av tradition
tillgodosetts av den offentliga sektorn eller den sociala
ekonomin i Europa.

Men samtidigt riskerar allt fler människor att slås ut från
arbetsmarknaden. De har en låg utbildningsnivå eller fel
utbildning. Kvinnor och ungdomar är de som drabbas mest
av de nya kraven på kunnande och den offentliga sektorns
nedgång.

Om vi inte snabbt kan få till stånd en ökad sysselsättning
riskerar vi att hamna i en europeisk situation. Det ställer
ännu större krav på att vi kan slussa in folk på
arbetsmarknaden i företag med hög arbetsintensitet.

Vi accepterar inte en amerikansk modell. Den skulle
innebära kraftigt minskade löner och sämre sociala villkor.

Vi inser samtidigt att det inte längre helt går att förlita
sig på den offentliga sektorn för att lösa
sysselsättningsproblemen.

I EG:s vitbok pekar man på den sociala ekonomin som
bryggan mellan de två arbetsmarknader som håller på att
utvecklas. Genom den sociala ekonomin kan man få in
svårplacerad och lågutbildad arbetskraft på
arbetsmarknaden samtidigt som man tillgodoser de behov
som finns.

Den sociala ekonomin har andra mål än de privata
företagen. Den tar hand om människor samtidigt som den
är en demokratisk företagsform.

Den sociala ekonomin kan förverkliga solidariteten
mellan de som har arbete och de som inte har arbete. Den
är arbetsintensiv samtidigt som den utbildar de
svårplacerade att få ett högre arbetskunnande.

LKU, lokala kooperativa utvecklingscentra, skall spela
en stor roll för att ta fram de nya arbetsplatserna. RRV:s
undersökning visar att de arbetsplatser som skapas genom
LKU görs till en mycket låg kostnad.

Det krävs emellertid också att arbetsmarknadspolitikens
resurser i stort används för att få till stånd dessa nya
arbetsplatser.

I EG:s vitbok talar man om att reducera
arbetsgivaravgifterna för att sänka lönekostnaderna.

Detta skulle också kunna användas som ett medel i de
nya kooperativa företag och andra företag som åtar sig att
öka sysselsättningen och få in den svårplacerade
arbetskraften på arbetsmarkanden. Starta-eget-bidrag,
nyföretagarlån, ALU-pengar kunde användas för en
utveckling av de nya företagen inom den sociala ekonomin.

Man bör också utvärdera möjligheten att ackumulera
arbetslöshetsersättningen för omvandling till eget kapital i
de nya företagen. Det har använts med stor framgång i
Spanien till exempel för att skapa stabila arbetskooperativa
företag.

En modell där man genom sänkta arbetsgivaravgifter
stimulerar bildandet av nya kooperativa företag skulle inte
innebära några kostnader för det offentliga eftersom man
ändå utbetalar arbetslöshetsersättning och socialbidrag till
de arbetslösa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder inom
arbetsmarknadspolitiken som främjar den sociala
ekonomin.

Stockholm den 24 januari 1994

Roland Sundgren (s)

Lisbet Staaf-Igelström (s)

Marianne Carlström (s)

Lisbet Calner (s)

Nils T Svensson (s)