Arbetsmarknadspolitiken

Motion 2001/02:A259 av Agne Hansson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

I Tage Danielssons berättelse om Karl-Bertil Jonsson säger Karl-Bertil till sin mor: Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Att känna sig behövd ger en inre tillfredsställelse, en bättre självkänsla och i längden en bättre livskvalitet.

Samhället har genomgått en stor förändring under de senaste åren. Teknikutveckling och ekonomisk nedgång i den svenska ekonomin under 1990-talet medförde att stora rationaliseringar gjordes inom de stora traditionella basnäringarna och offentlig sektor, med en ökad arbetslöshet som följd.

Denna utveckling är utgångspunkten för Centerpartiets nya arbetsmarknadspolitik. Den framtida arbetsmarknadspolitiken ska sträva efter att ge människan goda förutsättningar att möta det framtida arbetslivet, inte som nu skapa inlåsningseffekter.

Arbetslöshet medför ofta ekonomiska problem och ett socialt utanförskap för den drabbade; självkänsla och självförtroende sjunker. I detta perspektiv är det viktigt att rikta särskilda insatser mot dem som är särskilt utsatta på arbetsmarknaden.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 39

2 Innehållsförteckning 40

3 Förslag till riksdagsbeslut 41

4 Inledning 41

4.1 Arbetets betydelse 41

5 Arbetsmarknadspolitiken kan inte drivas separat 42

5.1 Utbildningspolitik 42

5.2 Företagspolitik 43

5.3 Kommunikationspolitik 43

5.4 Skattepolitik 43

6 En decentraliserad arbetsmarknadspolitik 44

6.1 Arbetsmarknadspolitikens mål 44

6.2 Riksrevisionsverkets rapport 44

6.3 Fördelning av resurser lokalt 45

6.4 Ett kontor för arbetslösa 45

6.5 Frihet att lokalt utnyttja de ekonomiska resurserna 46

7 Tre spår till arbete 47

7.1 Grundläggande utbildning 47

7.2 Högkvalitativa yrkesutbildningar 47

7.3 Övergångsarbetsmarknader 48

8 Lönebidrag 49

8.1 Höj gränsen för den bidragsgrundande lönekostnaden 49

8.2 Tidsbegränsa aktivitetsgarantin 49

9 Åldersdiskriminering i arbetslivet 50

10 Ett barnvänligt arbetsliv 50

11 Föräldraskap bidrar till ökade löneskillnader 51

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att framtidens arbetsmarknadspolitik skall syfta till att stärka de enskildas självbestämmande genom att öka deras möjligheter till egen försörjning och därigenom även skapa en ökad livskvalitet för den enskilde.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut om hur de medel som i dag fördelas genom stat, kommun, landsting och regioner i större utsträckning bör fattas lokalt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att införa tre spår till arbete i form av grundläggande utbildning, högkvalitativa yrkesutbildningar och övergångsarbetsmarknader.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bidragsgrundande lönekostnaden, vid nyanställningar och när lönebidragen omförhandlas, bör höjas från dagens 13 700 kronor per månad till 15 000 kronor per månad.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att tidsbegränsa aktivitetsgarantin till två år och i stället införa möjligheten för arbetslösa över 60 år att erhålla anställning med lönebidrag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet kan implementeras i svensk lagstiftning inom alla områden som rör det svenska arbetslivet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till att göra en fördjupad uppföljning av den lagstiftning som reglerar möjligheten till ett barnvänligt arbetsliv.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra över prövningen av löneskillnader mellan kvinnor och män till allmän domstol.

4 Inledning

4.1 Arbetets betydelse

Möjligheten att försörja sig själv genom eget arbete är av stor betydelse för den enskilde individen. Den egna försörjningen bidrar till ett ökat självbestämmande och en förhöjd livskvalitet. Att ha ett arbete att gå till varje dag ger även möjligheter till att skapa ett socialt kontaktnät med arbetskamrater, kunder eller leverantörer. Man får möjlighet att erhålla både uppskattning och kritik för det arbete man gör och för den person man är.

Genom möjligheten till arbete ökar även förutsättningar för det livslånga lärandet för den enskilde. Teknikutveckling och nya arbetsuppgifter medför att man som anställd ofta ställs inför nya utmaningar som måste bemästras genom att den enskilde måste tillgodogöra sig ny kunskap.

Enskilda människors arbete bidrar till att ett välfärdssamhälle kan upprätthållas genom de skatteintäkter som lönearbete bidrar till. Däremot uppkommer stora kostnader för samhället om inte alla ges möjlighet att arbeta och genom detta bidra till att välfärdssamhället även i framtiden kan utvecklas. Om fler människor arbetar kan även skatteuttaget från enskilda arbetstagare och företag minska; dels genom att kostnaderna för arbetslöshet minskar, dels genom att skattebasen blir större. Dagens arbetsmarknadspolitik bidrar till att kostnaderna för att administrera arbetslösheten ökar, de enskildas reservationslön stiger och skattebasen minskar. I kombination med att Sverige har en hög beskattning av lönearbete bidrar detta till att det inte är lönsamt för den enskilde att ta ett arbete eller driva ett företag.

Framtidens arbetsmarknadspolitik skall syfta till att stärka de enskildas självbestämmande genom att öka deras möjligheter till egen försörjning och därigenom även skapa en ökad livskvalitet för den enskilde. Detta bör ges regeringen till känna.

5 Arbetsmarknadspolitiken kan inte drivas separat

Arbetsmarknadspolitiken kan inte behandlas som ett separat politikområde utan ingår i en större helhet. Det är därför fel att koncentrera sig på att enbart driva en aktiv arbetsmarknadspolitik inom det enskilda politikområdet. Tvärtom är det nödvändigt att vidga horisonten för att den arbetsmarknadspolitik som bedrivs idag inte enbart skall bli en statisk verksamhet där storleken på arbetslöshetsersättningen och arbetsmarknadspolitiska åtgärder är det som hamnar i fokus.

5.1 Utbildningspolitik

Den mest elementära delen i en arbetsmarknadspolitik präglad av helhetssyn är möjligheten för den enskilde att utbilda sig. Ett livslångt lärande är av yttersta vikt för att människor skall kunna känna trygghet på arbetsmarknaden. Ständig kompetensutveckling är även en viktig del för att företag skall kunna konkurrera på en internationaliserad marknad. Vi kan aldrig acceptera att Sverige skall reduceras till ett låglöneland. Tvärtom skall vi konkurrera genom att ha den högsta kompetensen på vår arbetskraft. Detta kräver dock att möjligheterna till ett livslångt lärande förbättras väsentligt, vilket vi tagit upp i vår motion om utbildning (c113). I Centerpartiets näringspolitiska motion (c014) har vi lagt förslag om att regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag till riksdagen om utformningen och införandet av individuella kompetenskonton.

5.2 Företagspolitik

En av grundförutsättningarna för att fler människor ska kunna erhålla ett arbete är att det startas fler företag och att dagens företag ges förbättrade möjligheter att växa. Det är enbart genom att det finns goda förutsättningar att bedriva företag i hela landet som nödvändiga resurser kan skapas till den offentliga sektorn och det behov av personalförstärkningar som där finns kan mötas. Centerpartiet har i sin näringspolitiska motion lämnat konkreta förslag på hur förutsättningarna för dagens och framtidens företagare kan förbättras.

5.3 Kommunikationspolitik

För att fler företag skall startas och de befintliga företagen skall ha möjlighet att växa krävs att det finns en fungerande infrastruktur i hela landet, såväl fysisk som digital. En fungerande infrastruktur är även en förutsättning för att människor skall kunna ta sig till sitt arbete, även om det inte ligger i den anställdes absoluta närhet. En välutbyggd infrastruktur leder även till att de lokala arbetsmarknaderna blir större, något som förbättrar möjligheterna att finna ett arbete. Centerpartiet har i sin skattemotion (c021) föreslagit att reseavdraget skall höjas till 20 kronor per mil och även omfatta resor till och från barnomsorg, i syfte att öka den lokala arbetsmarknadens storlek.

5.4 Skattepolitik

En aktiv arbetsmarknadspolitik handlar i stor utsträckning om att göra det lönsamt för människor att arbeta och att skattetrycket inte är högre än att den enskilde skall kunna leva på sin lön utan att vara i behov av bidrag från samhället. Sverige har idag en av världens högsta skatter på arbete, något som även uppmärksammats av EU. Detta har även föranlett EU att rekommendera Sverige att sänka skatterna på arbete. Även om vissa steg har skett i denna riktning vidhåller EU sin rekommendation även detta år. EU konstaterar att trots minskat skattetryck är skatterna fortfarande högre här än i andra länder. Centerpartiet har i sin skattemotion (c021) lagt ett förslag till en inkomstskattereform som sänker skatten för de hushåll som behöver det bäst, det vill säga de med låga och normala inkomster. Detta förslag kommer att öka incitamenten att ta ett arbete. I den näringspolitiska motionen (c014) läggs även förslag på att sänka arbetsgivaravgifterna i två steg. Det första steget innebär en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna med 10 procent upp till en lönesumma motsvarande 180.000 kr för egen företagare och 852.000 kr för övriga företag fr o m den 1 januari 2002. Den 1 juli 2004 bör lönesummegränsen höjas till motsvarande 300.000 kr för egenföretagare och 2.000.000 kr för övriga företag.

6 En decentraliserad arbetsmarknadspolitik

Under våren lade regeringen fram en skrivelse om Arbetsmarknadsverkets framtida organisation. Centerpartiet lade fram ett förslag om en decentraliserad arbetsmarknadspolitik i en motion med anledning av detta. Denna har ännu inte behandlats av riksdagen, varför vi här väljer att enbart kortfattat lyfta fram vår syn på arbetsmarknadsverkets organisation.

Regeringen föreslår i sin skrivelse att organisationen och styrningen av Arbetsmarknadsverket skall förändras. Genom att införa ett begränsat ansvar för länsarbetsnämndernas styrelser och föra över ett större ansvar på Arbetsmarknadsverket centralt skall en tydligare ansvarsfördelning och därigenom en bättre styrning av Arbetsmarknadsverket åstadkommas. Regeringens ambitioner är vällovliga och målet är gott. Tyvärr är metoden med en ökad centralstyrning av Arbetsmarknadsverkets verksamhet fel väg att gå.

6.1 Arbetsmarknadspolitikens mål

Arbetsmarknadsverkets verksamhet styrs av förordningen (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Arbetsmarknadsverkets huvuduppgifter för arbetsmarknadspolitiken är enligt 3 § i ovan nämnda förordning att

• effektivt sammanföra den som söker arbete med den som söker arbetskraft,

• främja sysselsättning och kompetensutveckling för arbetslösa personer på en effektiv och flexibel arbetsmarknad,

• underlätta för personer med en svag ställning på arbetsmarknaden att få arbete och förhindra utslagning från arbetsmarknaden,

• motverka långa tider utan reguljärt arbete,

• att motverka en könsuppdelad arbetsmarknad och på andra sätt bidra till en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män samt till ökad mångfald i arbetslivet.

Sammantaget är dessa huvuduppgifter väl avvägda utifrån de förutsättningar som idag råder på den svenska arbetsmarknaden. Dessa huvuduppgifter är dock inte beroende av en stark centralstyrning, snarare tvärtom.

6.2 Riksrevisionsverkets rapport

Riksrevisionsverket har i sin samlade bedömning som presenteras i revisionsrapporten Effektivare arbetsförmedling (RRV 2001:15) pekat på betydelsen av att bygga nära och långsiktiga kontakter mellan företag och arbetsförmedling. Detta är enligt RRV ett viktigt instrument för att förbättra matchningsmöjligheterna och därmed öka arbetsplaceringarna. RRV:s rekommendation är att dessa företagsinriktade insatser måste anpassas efter olika lokala förutsättningar.

Att centralisera styrningen av Arbetsmarknadsverket står i direkt motsättning till de rekommendationer som RRV framför. En tydligare uppdelning av ansvaret kan åstadkommas genom att stärka länsarbetsnämndernas ansvar och omfördela resurser från Arbetsmarknadsverket centralt för att ge länsarbetsnämnderna möjlighet att utföra sitt uppdrag på ett effektivare sätt.

Den svenska arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar under en kort tid. Detta gäller såväl efterfrågan som utbud av arbetskraft. En majoritet av tillsättningen av lediga tjänster på arbetsmarknaden sker idag genom informella informationskanaler, vilket visar att det behövs en stark lokal kännedom om efterfrågan på arbetsmarknaden. Ytterligare en förändring är det faktum att bemanningsföretagen ger allt fler människor möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden och så småningom erbjudas fast anställning.

6.3 Fördelning av resurser lokalt

Det faktum att de pilotprojekt, som syftat till en ökad samordning mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, kommuner och omkringliggande näringsliv, har visat goda resultat bör öka incitamenten för att ytterligare förstärka det lokala och regionala ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Centerpartiet har i tidigare motioner till riksdagen föreslagit att ett utökat ansvar med tillhörande resurser bör tilldelas de regionala och lokala delarna av Arbetsmarknadsverket. En modell för fördelning av resurser bör utgå från dels antalet arbetslösa, dels hur länge en arbetssökande i genomsnitt går arbetslös, dels utifrån ett antal individuella faktorer (främst tidigare utbildning). Denna fördelning bör vara huvuduppgiften för chefsmyndigheten inom AMV, inte att göra sig till tolk för vilka arbetssätt som bäst lämpar sig i olika delar av landet.

6.4 Ett kontor för arbetslösa

Erfarenhetsmässigt har många av dem som blir eller riskerar att bli långtidsarbetslösa behov av samordnade insatser från många olika aktörer, varav en del är kommunala, andra statliga. Det finns emellertid problem att samordna dessa insatser, vilket torde föranleda förändringar i de regelverk som styr verksamheten inom Arbetsmarknadsverket. Förändringarna bör syfta till att göra det möjligt för en större samordning mellan olika aktörer inom arbetsmarknadspolitiken och därigenom öka effektiviteten i Arbetsmarknadsverkets arbete lokalt och regionalt.

För människor i en utsatt situation är det en trygghet att veta vem man skall prata med. I dag är det inte ovanligt att en arbetslös i behov av särskilt stöd och rehabiliteringsinsatser slussas runt mellan fyra eller fem olika kontor med lika många handläggare där samma procedur skall upprepas vid varje besök. Detta är inte acceptabelt och medför att många väljer att ställa sig utanför systemet.

Det är angeläget att statliga regelverk och resurser används på ett sådant sätt att kommunerna, som är närmast de berörda, i större utsträckning än i dag kan, och blir skyldiga, att samordna insatserna. För den enskilde medborgaren bör det finnas ett lokalt ställe att vända sig till, där en lokal handläggare har det huvudsakliga ansvaret för alla kontakter.

Mer samordnade insatser förutsätter samverkan mellan en mängd aktörer: arbetsförmedling, försäkringskassa, socialtjänst, hälso- och sjukvård samt utbildningssystemet. Dessa bör var och en bidra med sina kunskaper och erfarenheter till en samlad bedömning av behovet av insatser, där också erforderliga medel kan tillföras. Genom detta ges den arbetslöse en större trygghet och effektivare individuella handlingsplaner kan utformas, vilket i förlängningen medför att den arbetslöse kan komma i arbete snabbare.

6.5 Frihet att lokalt utnyttja de ekonomiska resurserna

När samhället förändras i allt snabbare takt riskerar planeringen att slå fel och gjorda insatser kan bli verkningslösa. Ett sätt att möta problematiken med långsiktig planering är att decentralisera beslutsfattandet. I många sammanhang visar det sig att summan av de lokalt fattade besluten är långt klokare än vad någon central planering kan åstadkomma. Det är i de lokala mötena, mellan arbetssökanden och förmedlare, som man tillsammans kan finna de lämpliga åtgärderna inom ramen för de tre huvudinriktningar vi ovan beskrivit.

Enskilda som hamnat i arbetslöshet har alla olika behov. Individuella förutsättningar och behov skiljer sig mellan individer. För att möta detta skall en individuell handlingsplan för den arbetslöse utformas. En individuellt anpassad handlingsplan förutsätter att man lokalt har möjligheten att också besluta om vilka resurser som ska tillföras. Den försöksverksamhet som sker inom socialförsäkringssystemen, socialtjänsten och hälso- och sjukvården, med lokal finansiell samordning, visar på hur samordnade insatser underlättar för individen med behov av olika insatser. Dessa försök bör nu permanentas och införas i hela landet. Beslut om hur de medel som idag fördelas genom stat, kommun, landsting och regioner bör i större utsträckning fattas lokalt. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi vill också påpeka att en decentraliserad beslutsmakt också bör innebära större frihet att använda resurserna på ett atypiskt sätt, genom partnerskap med andra aktörer. Det innebär t.ex. att resurser bör kunna användas för att stödja nyetableringar av företag, om detta bedöms ge större positiva effekter. En lokal frihet att besluta över resurserna innebär också ett lokalt ansvar för effekterna av besluten.

7 Tre spår till arbete

I takt med att arbetsmarknaderna genomgår förändringar är det även viktigt att politiken förändras för att möta de nya förutsättningar och behov som uppkommer. Den tydligaste förändringen under senare tid på arbetsmarknaden är att omsättningen och behovet av kunskap ökar. Detta blev inte minst tydligt när SAF, numera Svenskt näringsliv, kunde konstatera att företag inte hittade den kompetens som de behövde, trots en hög arbetslöshet. Vart fjärde företag avstod från att rekrytera på grund av detta.

De jobb som har försvunnit lär knappast komma tillbaka och för många av dem som har kort utbildning innebär detta en tillvaro inom aktivitetsgarantin. Denna inlåsning, utan hopp om att kunna komma ur den, tär även på självkänslan och självförtroendet.

Under 1990-talet blev utbildningens betydelse klargjord. De med kortast utbildning var de som först blev arbetslösa och de som sist fick ett nytt arbete när konjunkturen vände. Framtidens arbetsmarknadspolitik bör således inriktas på att stärka de enskilda, såväl de som idag befinner sig i arbetslöshet som de som har arbete. Den framtida arbetsmarknadspolitiken bör inrikta sig på att skapa tre spår till arbete:

• Rätten till en grundläggande utbildning.

• Högkvalitativa yrkesutbildningar.

• Övergångsarbetsmarknader.

7.1 Grundläggande utbildning

En första åtgärd bör därför vara att alla som går ut i arbetslöshet med en kort tidigare utbildning erbjuds kompletterande utbildning, upp till motsvarande gymnasienivå, innan andra åtgärder diskuteras.

Dagens gymnasieutbildning, där samtliga kurser ger behörighet till fortsatta studier inom högskola och universitet, är bra. Detta innebär inte att praktiska utbildningar skall minska i omfattning, tvärtom bör en större satsning på lärlingsutbildningarna göras. Även dessa skall dock innehålla såpass mycket av kärnämnen att de i framtiden ger högskolebehörighet. För att lärlingsutbildningarna skall få ett större genomslag än idag måste mer resurser tillföras för att stimulera kommuner och företag att bedriva denna typ av utbildningar.

7.2 Högkvalitativa yrkesutbildningar

Den svenska arbetsmarknadspolitikens fokusering på arbetslinjen har under senare tid övergått till en aktivitetslinje med aktivitetsgarantin som främsta flaggskepp. Effekterna av den tidigare förda politiken är inte särskilt väl kända även om det från näringslivets håll pekas på att detta har lett till att kompetensen på arbetsmarknaden har urholkats.

Aktivitetsgarantin infördes halvårsskiftet 2000 som ett led i regeringens strävan att pressa ned den öppna arbetslösheten till fyraprocentsmålet. Införandet kom snabbt och några färdiga riktlinjer fanns inte för vad garantin skulle innehålla. Detta ledde till att förtroendet för denna åtgärd snabbt slog i botten. Inte heller idag har aktivitetsgarantin funnit sina former, vilket såväl näringsminister som statsminister vid ett flertal tillfällen påpekat. Det finns en uppenbar risk att aktivitetsgarantin kommer att ersätta de tidigare volymprogrammen inom arbetsmarknadspolitiken.

I Arbetsmarknadspolitiska kommitténs arbete (SOU 1995:39) fick några utländska forskare ge sin syn på den svenska arbetsmarknadspolitiken. Erfarenheten är att utbildningen ökade möjligheten till nytt arbete ganska marginellt, och att t.ex. intensifierad rådgivning kunde vara mer effektivt. Vissa program har dock gett positiva effekter, något som stämmer ganska väl med erfarenheterna i andra länder. Lyckade program har tenderat att vara relativt små och i vissa fall ganska snävt inriktade.

Slutsatsen som dras är att det inte verkar troligt att en allmän expansion av utbildningsprogram kan ha en gynnsam effekt, särskilt inte om de sätts i gång på ett urskiljningslöst sätt, vilket verkar ha varit fallet på senare år.

Rimligen bör sådana insikter leda till att den förda politikens inriktning diskuteras. Vi drar slutsatsen att medlen bör få användas friare, så att arbetssökande kan erbjudas en kvalificerad yrkesutbildning. Det innebär också att regleringen av vilken utbildning som får ges och av den tid utbildningen får pågå måste omprövas samt att de kvarstående volymåtgärderna i arbetsmarknadspolitiken fasas ut. Inriktningen på en sådan utbildning bör avgöras lokalt, i samråd med den arbetssökande och lokala arbetsgivare.

7.3 Övergångsarbetsmarknader

Centerpartiet motionerade våren 2000 om att övergångsarbetsmarknader skulle införas för personer som riskerade att bli långtidsarbetslösa eller utförsäkrade. Anledningen till detta var att många inom dessa grupper helt hade tappat kontakten med den reguljära arbetsmarknaden, något som i sig bidrog till att anställningsbarheten minskade bland dessa grupper. Möjligheten att erhålla ett arbete är avsevärt mycket bättre om man kontinuerligt befinner sig på arbetsmarknaden: den arbetslöse får möjligheter att knyta kontakter med arbetsgivare, självförtroendet och självkänslan ökar, vilket i förlängningen leder till att förutsättningarna att erhålla ett fast arbete väsentligt förbättras.

Arbetsmarknadsverket har under våren 2001 presenterat ett förslag om att införa övergångsarbetsmarknader. Detta skall dock inte kopplas samman med den typ av övergångsarbetsmarknader som Centerpartiet föreslagit.

Det ursprungliga förslaget om övergångsarbetsmarknader, där arbetsmarknadens parter ingår regionala partnerskap för att skapa dessa, är en mer långsiktig lösning på problematiken kring långtidsarbetslöshet. Ofta handlar arbetsgivares motvilja att anställa personer som varit eller riskerar att bli långtidsarbetslösa på okunskap eller diskriminering. För att motverka detta kan övergångsarbetsmarknaderna bidra till en ökad kunskap hos både arbetsgivare och arbetslösa om vilka kunskaper och förutsättningar som finns på arbetsmarknaden. Detta kan stimulera till en ökad rörlighet såväl yrkesmässigt som geografiskt på de lokala och regionala arbetsmarknaderna.

Inom ramen för det regionala partnerskapet bildar arbetsmarknadens parter arbetsgivarkretsar där de arbetslösa kan gå runt och prova arbete hos olika arbetsgivare. Detta medför att arbetsgivare och arbetslösa ges möjlighet att lära känna varandras behov och kompetenser. När man tar emot en person som är, eller riskerar att bli, långtidsarbetslös har man även möjlighet att få en nedsättning av arbetsgivaravgifterna för en redan anställd person inom företaget. När en lyckad matchning uppstår ökar förutsättningarna för den arbetslöse att erhålla en fast anställning. Finansieringen av dessa övergångsarbetsmarknader, öppna för alla arbetsgivare som ingår i de regionala partnerskapen, sker genom att de olika typerna av riktat anställningsstöd utgår.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att införa tre spår till arbete i enlighet med vad som ovan anförts. Detta bör ges regeringen till känna.

8 Lönebidrag

8.1 Höj gränsen för den bidragsgrundande lönekostnaden

Sedan 1992 har den bidragsgrundande lönekostnaden inom lönebidraget varit oförändrad. Detta har lett till att anställda med lönebidrag har fått en sämre löneutveckling; detta trots att lönebidraget inte skall vara lönegrundande. Däremot har arbetsgivare till anställda med lönebidrag, ofta inom den ideella sektorn, inte haft de ekonomiska förutsättningarna att följa den allmänna löneutvecklingen. Detta har drabbat de arbetshandikappade i form av lägre lön eller uppsägningar.

Det är dags att förbättra möjligheterna för arbetsgivarna till lönebidragsanställda att ge sina anställda en rättvis lön. Den bidragsgrundande lönekostnaden bör därför, vid nyanställningar och när lönebidragen omförhandlas, höjas från dagens 13.700 kronor per månad till 15.000 kronor per månad. Detta bör ges regeringen till känna.

8.2 Tidsbegränsa aktivitetsgarantin

Aktivitetsgarantin som infördes av regeringen hösten 2000 måste ses som ett led i att nå målet om 4 procents öppen arbetslöshet. Av många äldre arbetslösa uppfattas aktivitetsgarantin som kränkande och meningslös. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att tidsbegränsa aktivitetsgarantin till två år och istället införa möjligheten för arbetslösa över 60 år att erhålla anställning med lönebidrag. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Åldersdiskriminering i arbetslivet

Många äldre har i dag en besvärlig situation på arbetsmarknaden. Ett långt arbetsliv har lett till att deras arbetslivserfarenhet är stor medan den mer formella utbildningsnivån i vissa fall är något lägre. Detta behöver dock inte innebära att de besitter mindre kunskaper eller är mindre behöriga till vissa typer av tjänster.

Inte desto mindre förekommer en åldersdiskriminering inom arbetsmarknaden. Detta trots att det i EU:s diskrimineringslagstiftningar uttryckligen påtalas att ålder är ett av de områden där diskriminering inte får förekomma. Diskrimineringen kan förekomma mer eller mindre öppet, exempelvis i platsannonser. Regeringen bör återkomma med förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet kan implementeras i svensk lagstiftning inom alla områden som rör det svenska arbetslivet. Detta bör ges regeringen till känna.

10 Ett barnvänligt arbetsliv

Möjligheterna att kombinera föräldraskap och arbete måste förbättras. Det ligger i allas vårt intresse att detta blir möjligt för att möta framtida behov av arbetskraft inom såväl företag som offentlig sektor. Dagens arbetsmarknad leder till en pressad situation för många barnfamiljer. Stressade familjer får inte tid att umgås med varandra i tillräcklig utsträckning. De könsroller som under lång tid formats i vårt samhälle har bidragit till att kvinnan i större utsträckning än mannen tar ansvar för det obetalda arbetet i hemmet, något som ökar stressen för kvinnor i barnfamiljer ytterligare.

Den beslutade maxtaxan minskar familjernas tid för barnen ytterligare i stället för att erbjuda dessa en ökad valfrihet vad gäller typen av barnomsorg. Stressade föräldrar kan även leda till en ökad ohälsa bland barnen. Svenska barn hör till de friskaste i världen – fysiskt sett. Med den psykiska hälsan är det sämre ställt. Symptom som magvärk, huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet har ökat kraftigt under de senaste 10–15 åren hos skolbarnen. Under åren 1993–1997 har andelen flickor som uppger sig ha ont i magen minst en gång i veckan ökat med 11 procent och andelen flickor som känner sig nervösa och oroliga minst en gång i veckan ökat med 12 procent. Det sker även en ökning av dessa problem hos pojkar. Socialstyrelsen konstaterar i Folkhälsorapport 1997 att den psykiska ohälsan bland barn tenderar att öka, och att psyskisk ohälsa är det största folkhälsoproblemet bland barn och ungdomar upp till femton år. De främsta orsakerna till den försämrade psykiska ohälsan hos barn och ungdomar är barnfamiljernas försämrade ekonomi och de ökade påfrestningarna inom arbetslivet.

Regeringen bör ta initiativ till att göra en fördjupad uppföljning av den lagstiftning som reglerar möjligheten till ett barnvänligt arbetsliv. Detta bör ges regeringen till känna.

11 Föräldraskap bidrar till ökade löneskillnader

Det är inte acceptabelt att arbetsgivare diskriminerar föräldrar, framför allt kvinnor, med fackens goda minne. Ökade löneklyftor har under senare tid kunnat härledas till att kvinnor i större utsträckning än män är föräldralediga, vilket har lett till att de inte fått ta del av den allmänna löneutvecklingen på arbetsplatsen. Det är både arbetsgivarens och fackets ansvar att följa jämställdhetslagstiftningen, något som inte görs idag.

Möjligheterna att pröva löneskillnader och lönediskriminering bör i framtiden ske i allmän domstol istället för som idag i Arbetsdomstolen. Anledningen till att denna förändring bör ske är att Arbetsdomstolen är ett partssammansatt organ som har stort intresse av att försvara ingångna avtal. Genom att föra över prövningen till allmän domstol kommer den att ske på juridisk grund. Detta skulle öka möjligheterna till en rättvis jämförelse. Vad som ovan anförts om att föra över prövningen av löneskillnader mellan kvinnor och män till allmän domstol bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 3 oktober 2001
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)	Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)	Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)