Arbetsmiljö

Motion 1989/90:A217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90 :A217

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Arbetsmiljö

1. Inledning

En bra och stimulerande arbetsmiljö är en avgörande förutsättning för en
god tillvaro för de yrkesverksamma. Även om de flesta arbetsmiljöer blivit
bättre sedan den nya arbetsmiljölagen infördes finns stora uppgifter kvar att
lösa.

Idag ser vi - trots ett intensivt reformarbete under främst sjuttiotalet tecken
som inger oro. Antalet inrapporterade arbetsskador har ökat explosionsartat.
Ökningen har varit så snabb att arbetsskadestatistiken släpat efter.

Om man ser till typen av arbetsskador är det främst arbetssjukdomar av
typ belastningsskador som ökat. Smärttillstånd i rygg, nacke och axlar svarar
för den största delen av ökningen. Belastningsskador är nu orsaken till drygt
hälften av alla nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag. I hög utsträckning
är det kvinnor som drabbas av belastningsskadorna.

Som orsak till belastningsskadorna uppmärksammas inte bara ergonomiska
förhållanden utan nu också alltmer arbetsorganisationen och individrelaterade
faktorer. I Socialstyrelsen redovisar nr 1987:14 ges synen på de
komplicerade orsakssambanden följande formulering: Det förefaller entydigt
så att det är en samverkan mellan ergonomiska, fysiska, psykiska och
sociala förhållanden som inom arbetslivet leder fram till huvuddelen av besvär
och sjuklighet i rörelseorganen.

Kritiken mot den psykosociala arbetsmiljön från arbetstagarna har också
vuxit - icke minst inom den offentliga sektorn, som bl.a. på grund av dessa
problem visat sig ha ökade svårigheter att rekrytera och behålla personal.
Även utanför den offentliga sektorn är problemen ofta stora. Och på senare
tid har allt fler problem visat sig ha kopplingar till den psykiska och sociala
arbetsmiljön. Ett exempel är mobbning på arbetsplatsen, vars utbredning
sannolikt är större än vad undersökningarna visat.

Enligt vår mening måste förbättringar av den psykosociala arbetsmiljön
ges hög prioritet i arbetsmiljöarbetet.

Inte sällan är det så, att de föroreningar vi kan notera i den yttre miljön
återfinns i koncentrerad form på arbetsplatserna. Det är oacceptabelt med
arbetsmiljöer som kan framkalla sjukdomar eller på andra sätt är farliga.

2. Principer för 90-talets arbetsmiljöpolitik

Den stora reform av arbetsmiljölagstiftningen som den borgerliga regeringen
lade fram 1977 innebar viktiga framsteg på flera punkter. I hög grad
handlade reformen om att ändra inflytandets fördelning, att påverka beslutsstrukturen
i arbetsmiljöfrågor. En genomgående princip bakom arbetsmiljöreformen
var att arbetsgivare och arbetstagare skulle jämställas vad gäller
inflytande. Den lokala partssamverkan, samverkan i yrkesinspektionsnämnderna
och i arbetarskyddsstyrelsens styrelse skulle präglas av konstruktivt
samarbete mellan jämställda parter.

Denna grundprincip om jämställd samverkan måste gälla även framöverden
är enligt vår mening en förutsättning för en framgångsrik bekämpning
av risker och andra negativa miljöfaktorer i arbetsmiljön.

Samtidigt måste arbetsmiljöpolitiken under 90-talet ges en ny inriktning.
I tidigare arbetsmiljödebatt har det inte varit ovanligt att arbetsmiljön setts
som en "förhandlingsfråga" jämställd med t.ex. lönevillkoren. En god arbetsmiljö
har betraktats som en löneförmån bland andra, och man har sett
det som parternas uppgift att i samverkan komma fram till en rimlig balans
mellan dessa olika förmåner.

Ibland brukar det också hävdas att det finns en oöverstiglig konflikt mellan
företagsekonomiska krav och arbetsmiljökrav. I enskilda fall kan sådana
konflikter finnas, men som allmän karakteristik av förhållandena är dessa
påståenden felaktiga. Förbättrad och utvecklad arbetsorganisation kan
också leda till minskad frånvaro, lägre personalomsättning och ökad produktivitet.
Bristfälliga arbetsmiljöer innebär sålunda såväl företagsekonomiska
som samhällsekonomiska kostnader, vid sidan om det lidande de drabbade
utsätts för.

Här finns ibland en parallell mellan brister i arbetsmiljön och förstörelse
av den yttre miljön: en bristfällig arbetsmiljös kostnader återspeglas i alltför
ringa grad i arbetsgivarnas kalkyler, det finns en övervältring av kostnaderna
till andra. Mest synligt är detta i samband med den explosion av socialförsäkringssystemen
vi kunnat iaktta. Men övervältringen sker också i form av
ökade vårdkostnader och allmänna samhällsekonomiska förluster som följd
av det ökade antalet förtidspensioneringar.

Argumenten för att skapa goda och säkra arbetsmiljöer är alltså flera.
Dels har sådana insatser ett egenvärde: en god arbetsmiljö tillhör grunderna
för en god tillvaro. Dels finns samhällsekonomiska argument för arbetsmiljöförbättringar.

Ett problem när det gäller att definiera vad som skall menas med en god
arbetsmiljö" är områdets komplexitet. En lång rad faktorer samverkar på ett
ofta svårfångat och svåröverskådligt sätt när det gäller att beskriva och åtgärda
arbetsmiljöproblem.

1 ett sådant sammanhang är det särskilt viktigt att man opererar med stora
säkerhetsmarginaler när kriterier, t.ex. i form av hygieniska gränsvärden,
fastställs. När det vetenskapliga underlaget är osäkert bör man sålunda utgå
från de data, vilka antyder det större behovet av insatser. Det är också viktigt
att kraven på arbetsmiljöns beskaffenhet utformas så att de snabbt kan anpassas
till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen.

När det gäller den yttre miljön har folkpartiet sedan lång tid förespråkat Mot. 1989/90

en politik som bygger på att miljöförstöring skall ses som en produktions- A217

kostnad. Vi har i decennier förespråkat en politik som innebär att kostnaderna
för miljöförstöring skall bäras av förorenaren, främst genom miljöavgifter.

Den politik vi presenterar i det nedanstående handlar i hög grad om att se
arbetsmiljöbrister som orsaker till produktionskostnader, och att på olika
sätt se till att företaget/organisationen/myndigheten behandlar dem som sådana.

Huvudlinjerna i motionen kan sammanfattas i följande tre principer för
arbetsmiljöpolitiken:

Decentralisering Tyngdpunkten i arbetet för en bättre arbetsmiljö måste
ligga lokalt. Det är där kunskaperna om de konkreta förhållandena finns,
och det är där steget är kortast från identifikation av risker och behov till
åtgärder.

Mot denna bakgrund föreslår vi bl.a. att rehabiliteringsarbetet organiseras
så, att det i ökad grad kan initieras lokalt. Vi föreslår också att den arbetslivsfond
som idag är under uppbyggnad ges en decentraliserad organisation, att
dess medel främst används för att understödja det lokala skydds- och arbetsmiljöarbetet.

- Ekonomiska styrmedel Genom system av ekonomiska styrmedel avspeglas
de samhällsekonomiska kostnaderna för brister i arbetsmiljön i det
enskilda företagets/den enskilda myndighetens kalkyler och i företagets
redovisning.

Preciserat arbetsgivaransvar Arbetsgivarens ansvar för att initiera rehabilitering,
att undersöka arbetsmiljöns beskaffenhet, planera och genomföra åtgärder
samt redovisa dessa ansträngningar bör preciseras.

3. Arbetsmiljökommissionen

Hosten 1988 tillsatte regeringen en kommission med uppgift att-som socialdemokraterna
uttryckte det i valkampanjen - identifiera de 400 000 farligaste
jobben och föreslå åtgärder för att minska riskerna i dessa jobb.

I förra årets arbetsmiljömotion från folkpartiet kritiserade vi denna utgångspunkt
som föga produktiv. Vi såg inga skäl till att koncentrera intresset
till just dessa arbeten. I stället borde kommissionen ta ett bredare grepp, och
studera och föreslå åtgärder för att allmänt bringa ned risker och ohälsa inom
arbetslivet. Vi kan idag slå fast att kommissionen inte längre arbetar med
siffran 400 000 som grund. I stället är det just den bredare utgångspunkt vi
efterlyste som styr kommissionen. Vi välkomnar detta.

Samtidigt kan vi konstatera att det när detta skrivs inte är helt klarlagt
vad arbetsmiljökommissionens arbete kommer att leda fram till. Det är t.ex.
oklart om de förslag kommissionen kommer fram till kommer utsättas för
offentlig genomlysning innan de verkställs.

Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av att kommissionen lämnar
en rapport, som utsätts för sedvanlig remissbehandling innan man tar
ställning till om förslagen bör genomföras. Det är enligt vår mening av

mycket stor vikt att de förslag man har att lämna kan bedömas i ett samman- Mot. 1989/90

hang, så att det blir möjligt att bedöma deras tillsammantagna effekter och A217

utläsa hur de är tänkta att samverka.

4. Rehabilitering

Rehabiliteringsarbetet sker idag i flera olika instansers regi. Sålunda är både
försäkringskassan, arbetsmarknadsmyndigheterna, de sociala myndigheterna,
sjukvården och det enskilda företaget involverade i detta arbete. Ett
problem med detta förhållande är att rehabiliteringsarbetet riskerar att
splittras, och därmed förlora i effektivitet.

Mot denna bakgrund är det positivt att rehabiliteringsberedningen föreslagit
att samtliga instanser skall samverka. Det är också positivt att utredningen
föreslagit möjligheter till en friare användning av försäkringskassans
medel i syfte att minska sjukskrivningstiderna genom en effektivare rehabilitering.
Denna princip - att medel från socialförsäkringssektorn bör kunna
användas friare, och att man därmed kan nå samhällsekonomiska vinster har
folkpartiet under lång tid förespråkat.

Vi vill i detta sammanhang bl.a. fästa uppmärksamheten på folkpartiets
återkommande krav på en förnyad prövning av den s.k. Bohusmodellen, där
medel från sjukersättningssystemet avses användas för att minska operatior.sköerna.
Utredningen är inte helt entydig om dess förslag utgör ett stöd
för en användning av denna modell. Vi vill därför återigen klargöra vårt stöd
för Bohusmodellen.

Samtidigt ser vi några problem med de lösningar utredningen förespråkar.

För det första ser vi - i likhet med utredningen - problem rörande den
kompetens som personalen vid den regionala försäkringskassan besitter.

Även om detta delvis kan åtgärdas genom vidareutbildning har vi svårt att
se hur regionalt placerad personal kan besitta den kunskap om förhållanden
vid de aktuella företagen som är nödvändig för att få en fullständig bild av
rehabiliteringsbehovet och relevanta åtgärder. Vi vill i detta sammanhang
särskilt understryka att den kompetens som både arbetsförmedlingen och
icke minst företagshälsovården besitter måste tas till vara.

För det andra ser vi vissa problem rörande den regionala försäkringskassans
möjligheter att handla i tidigast möjliga skede. Signalen till försäkringskassan
att ett rehabiliteringsbehov finns kommer sannolikt även framöver
att främst bestå av information om sjukskrivningar, och vi ser en uppenbar
risk att dessa signaler inte kommer att vara tydliga nog för att möjliggöra ett
tidigt handlande.

Rehabiliteringsarbetet försvåras ju längre/fler sjukskrivningsperiodema
varit innan åtgärder sätts in. Långa och många sjukskrivningsperioder leder
lätt till att den enskilde förlorar kontakten med sin arbetsplats, med därmed
följande svårigheter för rehabiliteringsarbetet - bland annat i form av en risk
för att motivationen för att återvända till arbetet minskar.

Problemet att nå reaktionssnabbhet i åtgärderna i en mycket sammansatt
verklighet, där riskernas och arbetsplatsernas karaktär varierar starkt, är generellt
inom arbetsmiljöarbetet. Den modell man valt ifråga om skyddsarbetet
för att lösa detta problem är att lägga en stor del av ansvaret på lokal nivå,
att decentralisera beslutsfattandet så långt möjligt.

Denna modell bör tillämpas även när det gäller rehabiliteringsarbetet. Be- Mot. 1989/90

slutsfattandet bör ske så nära det enskilda företaget som möjligt. Vid större A217

arbetsplatser bör besluten fattas i organ knutna till själva arbetsplatsen.

Detta är också den modell som idag prövas bland annat inom det s.k. Trelleborgsprojektet,
som sålunda bör kunna fungera som förebild för rehabiliteringsarbetet
allmänt.

Vad gäller mindre arbetsplatser vill vi särskilt peka på försök med s.k.

Aktivitets- och rehabiliteringscentra som för närvarande genomförs.

Dessa innebär att mindre företag samordnar sin rehabiliteringsverksamhet.

Därmed möjliggörs ett decentraliserat beslutsfattande vad gäller rehabiliteringsärenden
även för sådana arbetsplatser.

Ett decentraliserat beslutsfattande i rehabiliteringsärenden skulle dessutom
underlättas om arbetsgivaren fick incitament att i ökad grad tidigt identifiera
rehabiliteringsbehov. De system med ekonomiska stimulanser vi föreslår
nedan kommer att få sådan effekt.

Sådana system medför att rehabiliteringsbehovet i de allra flesta fall kommer
att uppmärksammas tidigt på det lokala planet, på företaget eller arbetsplatsen.
När detta skett är det naturligt att arbetsgivaren ges ansvaret att
snabbt se till att rehabiliteringen kan sättas igång, att övriga aktörer aktiveras.
Arbetsgivaren bör sålunda ges ett särskilt ansvar för att initiera rehabiliteringsprocessen
när skador upptäcks lokalt.

Vi vill i detta sammanhang framhålla vikten av att de rehabiliterande insatserna
görs i nära och direkt samråd med den skadade och att sociala, psykologiska
och övriga individrelaterade faktorer i ökad utsträckning beaktas.

Individens allsidiga rehabilitering bör tillmätas högre värde än önskemålet
att återföra den skadade till den verksamhet där besvären eller belastningsskadan
debuterade.

I ett längre tidsperspektiv är naturligtvis förebyggande insatser av stor betydelse
även när det gäller belastningsskadorna. Det är angeläget att framhålla
att orsakerna till dessa skador inte alltid effektivt kan åtgärdas enbart
med ergonomiska åtgärder av traditionellt slag (arbetsteknik, arbetsställning,
verktygsutformning etc) - inte sällan skall bakgrunden till sådana besvär
sökas i psykiska och sociala omständigheter.

Inom företagshälsovården och yrkesmedicinen uppmärksammas nu mer
och mer arbetsorganisation och olika individrelaterade förhållanden. Bland
individrelaterade åtgärder som tycks ha betydelse för uppkomsten diskuteras
sålunda även allmänna levnadsvanor. I en sammanställning från Socialstyrelsen
framhålls att förebyggande åtgärder måste sättas in på många områden
och nivåer i samhället - bland annat i skolorna (fysisk aktivitet och
motion).

5. Ekonomiska styrmedel

I direktiven till arbetsmiljökommissionen ingår att den skall överväga om
ekonomiska styrmedel bör införas för att få bättre arbetsmiljöer.

Denna mer positiva syn på ekononomiska styrmedel innebär ett nytänkande
från regeringspartiets sida. När folkpartiet tidigare drivit krav på ekonomiska
styrmedel inom arbetsmiljöpolitiken - då gällde det förslag om sti

mulansbidrag till arbetsmiljöinvesteringar - var motståndet från socialdemo- Mot. 1989/90

kraterna hårdnackat. Detsamma har fram till för kort tid sedan gällt rege- A217

ringens syn på miljöavgifter inom den yttre miljön.

Det är angeläget att möjligheten av system med ekonomiska styrmedel
inom arbetsmiljöområdet nu undersöks. Dagens socialförsäkringssystem innehåller
inga incitament för att nedbringa antalet fall genom förbättringar
av arbetsmiljön. Ur arbetsgivarens synvinkel finns varken några inslag av
självrisk eller premiedifferentiering" i systemet.

Det är positivt att system med s.k. arbetsgivarinträde nu föreslås. Ett sådant
system skulle bl.a. leda till att direkt missbruk av sjukförsäkringssystemet
kan stävjas.

Enligt vår mening bör man gå ett steg vidare och införa en arbetsgivarperiod,
där arbetsgivaren övertar ansvaret för kortidssjukskrivningar. Detta
skulle innebära att ett element av självrisk för arbetsgivaren infördes i
sjukersättningssystemet.

Ovanstående förändringar skulle enligt vår mening kraftigt öka incitamenten
för att genom arbetsmiljöinsatser bringa ned antalet sjuk- och arbetsskadefall.
De skulle också skapa ökade incitament för arbetsgivaren att nära
följa utvecklingen på de arbetsplatser denne är ansvarig för.

Den senare förändringen skulle dessutom medföra att stora administrativa
resurser kan frigöras vid försäkringskassorna. Resurser, som därmed kan användas
för andra uppgifter än administration av kortidssjukskrivningar.

Detta är viktigt icke minst mot bakgrund av de ökade uppgifter som ett intensifierat
rehabiliteringsarbete kommer att medföra.

Samtidigt vill vi understryka att ett system med ekonomiska styrmedel inte
får konstrueras så, att redan svårplacerad arbetskraft får ytterligare problem.
Ekonomiska styrmedel för en bättre arbetsmiljö får inte leda till att
andra viktiga delar av arbetsmiljöarbetet - som rehabilitering och anpassning
till handikappad arbetskraft - försvåras.

I det ovanstående har vi tagit upp de aspekter av socialförsäkringssystemet
som mer direkt kan hänföras till införande av ekonomiska styrmedel inom
arbetsmiljöområdet. Vad gäller övriga förändringar inom socialförsäkringssektorn
vill vi hänvisa till folkpartiets motion om sjukförsäkringen.

6. Informativa styrmedel

Vid sidan om att införa ekonomiska styrmedel för arbetsmiljöinsatser bör
arbetsmiljökommissionen utreda införande av system med informativa styrmedel.

Ett sådant kan innebära att incitament för förbättringar skapas genom att
en redovisningsskyldighet åläggs arbetsgivaren vad gäller arbetsmiljöns beskaffenhet
och planerade åtgärder. Arbetsgivaren bör sålunda åläggas vara
skyldig att årligen genomföra arbetsplatsundersökningar och att i samverkan
med skyddsombud eller skyddskommitté utarbeta åtgärdsprogram. Rapporteringen
om situationen vid arbetsplatserna bör tillställas Yrkesinspektionen.

Detta preciserade ansvar för att undersöka, planera och rapportera om
arbetsmiljön skulle medföra att möjligheter skapades för ytterligare inslag
av informativa styrmedel.

I arbetsmiljödebatten har ibland tankar framförts om att en offentlig redo- Mot. 1989/90

visning av arbetsmiljöförhållanden skall ges i samband med att företaget av- A217

ger sin ekonomiska redovisning. Idag förekommer också försök med personalekonomiska
bokslut. Sådana system skulle medföra ökade incitament
för att ägna ökat intresse åt arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor vid företagen.
De skulle också bl.a. medföra att arbetssökande skulle ges möjlighet
att få en bild av arbetsmiljösituationen hos olika arbetsgivare vid sidan om
sådant som lönevillkor. De fakta som framkommer vid arbetsplatsundersökningarna
skulle kunna vara ett underlag för denna redovisning.

Enligt vår mening kan sådana bokslut eller redovisningar utgöra ett
viktigt inslag i framtidens arbetsmiljöpolitik. En systematisk försöksverksamhet
med sådana bör därför initieras.

7. Lokala resurser

Riksdagen beslutade våren 1989 att införa en arbetsmiljöavgift på 1,5% av
arbetsgivarnas avgiftsunderlag under perioden september 1989-december
1990. Från folkpartiet motsatte vi oss denna skattehöjning. Vi ser det som
en byråkratisk omväg att först samla in pengar för att sedan betala ut dem
till företagen. Resultaten kan dels bli en försening av arbetsmiljöinvesteringar
och dels innebära en centralstyrning av företagens beslut. 1 annan motion
yrkar vi därför att beslutet rivs upp. Någon särskild arbetsmiljöavgift
bör inte utgå för andra halvåret i år. Intäkterna till fonden av avgiftsuttaget
för 1989 och första halvåret i år kommer ändå att bli stora - det rör sig om
miljardbelopp.

Enligt beslutet skall fonden användas för rehabiliteringsinsatser, insatser
för att nedbringa anställdas sjukfrånvaro och arbetsmiljöinvesteringar. I
prop 1989/90:62 preciseras dessa uppgifter ytterligare. För vår del anser vi
att de insatser som där presenteras samtliga är angelägna. En följd av dessa
mål är att huvuddelen av medlen kommer att användas för lokala insatser.

Regeringen har presenterat förslag om att denna fond skall organiseras så,
att en ny administration - innefattande regionala enheter - skall byggas upp
för att fördela fondmedlen. För vår del anser vi att tillskapandet av en sådan
ny organisation vore ytterst olyckligt.

I det ovanstående har vi - bland annat med hänvisning till rehabiliteringsberedningen
- pekat på den splittring som redan idag råder vad gäller organ
för rehabilitering och arbetsmiljöfrågor. En ny regional och nationell organisation
skulle öka denna splittring och skapa ytterligare byråkrati. I stället
bör man anknyta till existerande organ när fondmedlen fördelas.

En annan nackdel är att lägsta nivå för administrationen av fondmedlen
föreslås vara den regionala. En genomgående princip för den arbetsmiljöpolitik
som presenteras i denna motion är att tyngdpunkten i arbetsmiljö- och
rehabiliteringsarbete skall ligga på lokal nivå. Det är där man snabbt kan
identifiera problem, och det är där steget från problembeskrivning till åtgärder
är kortast.

Som påpekats beräknas också merparten av fondmedlen att användas för
lokala insatser. Vi har svårt att se argumenten för att merparten av dessa
medel skall behöva gå omvägen via centrala och regionala instanser till
företagen.

Mot denna bakgrund föreslår vi att fondmedlen i allt väsentligt bör åter- Mot. 1989/90

föras för att bygga upp lokala, företags- eller förvaltningsanknutna, fonder A217

för rehabiliterings- och arbetsmiljöinsatser. Dessa fonder bör administreras
av parterna lokalt, av skyddskommittén vid de företag/förvaltningar där sådan
finns. Detta skulle sålunda innebära att skyddskommittéerna får tillgång
till de egna resurser, som aktiva inom arbetsmiljöområdet ansett nödvändiga
sedan kommittéerna infördes.

För att de företag/förvaltningar som försummat sitt ansvar för arbetsmiljö
och rehabilitering inte skall få en fördelaktigare ställning än de som gjort
insatser bör medlen fördelas i proportion till den inbetalning till systemet
som respektive arbetsgivare gjort.

Det bör uppdras åt arbetsmiljökommissionen att presentera ett förslag
med ovanstående innebörd.

8. Lokal expertis

Företagshälsovården utgör idag tillsammans med de yrkesmedicinska klinikerna
den lokala expertresursen vad gäller arbetsmiljön.

Andelen företag som erbjuder företagshälsovård har ökat under 70- och
80-talet. Ändå kvarstår en inte obetydlig andel som ännu inte anslutit sig till
företagshälsovården. En återkommande fråga har i detta sammanhang varit
om utbyggnaden bör påskyndas genom ett lagfäst obligatorium, vid sidan om
de stimulanser som redan genomförts.

Enligt vår mening skulle ett obligatorium medföra flera olägenheter. Det
skulle innebära att företagshälsovårdens innehåll i betydligt högre utsträckning
än idag måste definieras centralt. Därmed riskerar man skapa stelheter;
möjligheterna att variera hälsovårdens innehåll vid olika speciella omständigheter
skulle minska. Vidare ser vi problem med att centralt definiera den
önskvärda omfattningen av företagshälsovården när behovet skiftar mellan
olika företag och arbetsplatser.

Samtidigt är det tydligt att den politik som presenteras ovan kommer att
ställa ytterligare krav på tillgång till expertis. Det gäller både det utökade
ansvaret för information och administrationen av lokala fonder för bl.a. arbetsmiljösatsningar.

Därför bör arbetsmiljökommissionen pröva modeller vid sidan om fullständig
anknytning till företagshälsovården för att garantera att företagen
och förvaltningarna har tillgång till expertis. Vi vill i detta sammanhang understryka
att detta inte får innebära att ambitionsnivån sänks när det gäller
att få till stånd en utbyggnad av företagshälsovården på frivillig väg.

Det preciserade lokala ansvaret, liksom tillkomsten av lokala resurser,
ställer enligt vår mening i flertalet fall krav på tillgång till neutral expertis
som kan bistå med råd och stöd när det gäller sådant som arbetsplatsundersökningarna,
som kan bistå skyddskommittén när det gäller användningen
av de lokala resurserna och medverka vid framtagningen av redovisningen
av arbetsmiljöförhållandena vid arbetsplatserna.

Risken för stelheter och centralstyrning, i och med att man centralt måste
definiera experttjänsternas innehåll, och som skulle följa av obligatorisk anknytning
till företagshälsovården är enligt vår mening mindre i detta fall.

Ansvaret - arbetsuppgifterna - kommer ju redan att vara preciserade i form Mot. 1989/90

av ansvarsföreskrifter och beskrivningar för fondernas användningsområ- A217

den.

9. Kvinnors arbetsmiljö

Det är viktigt att kvinnors arbetsmiljöer särskilt uppmärksammas i samband
med att arbetsmiljöns beskaffenhet ses över. Många yrken med dominans av
kvinnor är också högriskyrken. Så t.ex. visar statistiken höga tal i fråga om
belastningsskador när det gäller bl.a. sjukvårdsbiträden, hemvårdare och
badpersonal. Det är bland kvinnor under 25 år som belastningsskadorna
ökar mest. Sedan 1979 har belastningsskadorna i hushållsarbete ökat med
173%, och inom hälso- och sjukvården har arbetsskadorna blivit 70% fler.

Icke minst gäller det kvinnor med monotona arbetsuppgifter.

När det gäller de individrelaterad faktorer, som är icke minst viktiga i samband
med rehabiliteringsarbete och förebyggande arbetsmiljöarbete, kan vi
konstatera förhållanden som är särskilt vanliga bland kvinnor. Det faktum
att den kvinnliga förvärvsfrekvensen ökat har inte inneburit att kvinnors särskilda
ansvar för barn och hem i någon högre grad minskat.

Många kvinnors arbetsdag tar sålunda inte slut när de lämnar sin arbetsplats.
För kvinnor som arbetar inom vård och omsorg är arbetsuppgifterna
ofta likartade i arbets- och hemmiljön. I många fall skapar detta speciella
problem vad gäller bl.a. rehabilitering. Ett viktigt inslag i behandlingen av
belastningsskador består i att variera arbetsuppgifterna, att se till att samma
delar av kroppen inte ständigt belastas i samma grad. Denna variation försvåras
när arbetsförhållandena är likartade på arbetsplatsen och i hemmet.

Trots att dessa förhållanden inte är ovanliga kan vi notera att någon mer
omfattande forskning om samspelet arbetsmiljö-kvinnors roll i hem- och familjemiljön
inte genomförts. Vi vill understryka vikten av att studier om
dessa förhållanden sätts igång.

I fråga om gravida kvinnor finns behov av att dessa får ett bättre skydd i
arbetsmiljöer som är eller kan vara skadliga för fostret. Det är därför viktigt
att gravida kvinnor får rätt till omplacering under graviditeten. Kan omplacering
inte ske bör rätt till utbyggd havandeskapspenning omedelbart inträda.
Denna förändring skulle, till skillnad från nuvarande regler, ge kvinnan
möjlighet att själv bedöma behov av omplacering.

Folkpartiets politik vad gäller kvinnors förhållanden i övrigt redovisas i
vår motion om jämställdhet.

10. Offentlig sektor

Inte sällan har förhållanden inom den privata sektorn - och då ofta tillverkningsindustrin
- stått i centrum för intresset när arbetslivsfrågor debatterats.

Ofta är det i arbeten inom denna sektor som de tydligaste, lättast mätbara
och klassiska arbetsmiljöriskerna återfinns. Den offentliga sektorn kom
sålunda i skymundan i de debatter, som fördes i arbetslivsfrågor under sjuttiotalet.
Resultatet har enligt vår mening blivit vissa problem när det gäller
att tillämpa exempelvis MBL i offentliga sammanhang.

I dag är det uppenbart att förhållanden inom den offentliga sektorn på ett 18

helt annat sätt än tidigare måste lyftas fram i arbetsmiljödebatten. Så t.ex. Mot. 1989/90

visar arbetsskadestatistiken att det huvudsakligen är i den offentliga sektorn A217

som de anmälda arbetsskadorna ökat mellan 1979 och 1986. När det gäller
kvinnors högriskyrken ifråga om belastningsskador kommer sjukvårdsbiträden
och hemvårdare i topp.

Det är inte omöjligt att dessa siffror avspeglar den allmänna kris som den
offentliga sektorn upplever idag. I Läkartidningen 50/88 påpekas att psykosociala
arbetsmiljöfaktorer ofta är bakomliggande orsaker till ryggsmärtor.

Och mycket av den offentliga sektorns problem kan sägas vara arbetsmiljöproblem:
den psykosociala miljön för personalen tycks ha blivit sämre under
senare år. Detta samtidigt som de fysiska kraven - i form av t.ex. tunga lyft
inom vården - ofta är stora. Det har kommit många larmrapporter under
1980-talet:

- 75% av socialsekreterarna uppgav i en undersökning att de ofta upplever
sitt arbete som psykiskt pressande. Sjukskrivningsfrekvensen är hög, liksom
personalomsättningen.

- Det finns undersökningar som visar att de offentligt anställda ofta har
en mer negativ bedömning av sin arbetssituation än privatanställda t.ex. vad
gäller befogenheter att planera sitt dagliga arbete, att någon i ledningen lägger
märke till eller visar sin uppskattning för den anställde om han/hon gör
en extra insats eller ett bättre jobb än vanligt.

- Personalomsättningen är mycket hög i delar av den offentliga sektorn,
liksom andra indikatorer på att arbetsmiljön inte är bra. Den offentliga sektorn
har fått allt svårare att rekrytera och behålla personal.

När det gäller arbetsmiljön i den offentliga sektorn har politikerna ett dubbelt
ansvar. Dels som Tegelmakare och ansvariga för lagstiftning och förvaltning.
Dels som arbetsgivare. I denna senare kapacitet kan stat och kommuner
göra avsevärt mer än hittills för att förbättra arbetsmiljön. På dessa områden
finns det ingen anledning att invänta kommissionens slutsatser.

I folkpartiets motion om den offentliga sektorns förnyelse - valuta för
skattepengarna - framförs en rad förslag i syfte att förbättra förhållandena
för personalen i den offentliga sektorn.

I hög utsträckning handlar de om att öka personalens frihet att själva fatta
beslut, skapa bättre system för belöningar och uppskattning av goda insatser
samt stimulera och understödja personlig utveckling. Den decentralisering
och den ökade tilltro till den enskilde detta program bygger på är relevant
på olika sätt för arbetsmiljöproblemen. Dels är det välkänt att ökat ansvar
och mer allsidiga arbetsuppgifter förbättrar den psykosociala arbetsmiljön.

Dels innebär decentraliseringen ökade möjligheter för de direkt berörda att
lösa andra typer av arbetsmiljöproblem direkt på den enskilda arbetsplatsen.

I detta sammanhang vill vi särskilt uppmärksamma frågor om skola och
arbetsmiljö. Skolan fyller en dubbel roll inom arbetsmiljöpolitiken. Dels är
skolan en arbetsplats bland andra, som måste erbjuda sunda och säkra miljöer
både för lärare, elever och övrig personal. Dels är det i skolan som de
första och viktiga stegen genom bl.a. hälsofostran kan tas mot ett ökat arbetsmiljömedvetande.

En av nyheterna i 1978 års arbetsmiljölag var att den även skulle omfatta
skolelever från årskurs 7. Vi har länge konstaterat tydliga brister när det gäl- 19

ler lagens genomförande på denna punkt. SÖ föreslog tidigt att regeringen Mot. 1989/90
skulle vidta författningsmässiga åtgärder för att ge eleverna formella möjlig- A217
heter att delta i skyddsarbetet. Först nu, i och med proposition 1989/90:61,
skisserar regeringen en lösning av problemet. I propositionen föreslås också
att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig även på elever på låg- och mellanstadiet.

Det är viktigt att se till att elevskyddsombuden ges en god introduktion i
sina arbetsuppgifter. Många skolor har redan sådana ombud, och folkpartiet
har i flera sammanhang krävt att organisationen måste byggas så att den blir
heltäckande. Regeringen föreslår att de yngre eleverna inte skall omfattas
av de nya reglerna om organiserad elevmedverkan. Vi anser dock att föräldrar
bör kunna åta sig denna uppgift.

För att underlätta utbyggnaden av elevskyddsverksamheten förutsätter vi
att regeringen utarbetar verkställighetsförskrifter för arbetsmiljölagen när
det gäller elevarbete.

I och med att arbetsmiljölagen även gäller elevarbete finner vi det naturligt
att företagshälsovården skall omfatta även eleverna. I den ovannämnda
propositionen har regeringen inte lagt fram något sådant förslag. Situationen
idag är orimlig när det krävs att man måste peka på att lärare eller annan
anställd personal drabbas innan företagshälsovården kan ta ställning till t.ex.
mögelproblem i skollokalerna.

Det är också angeläget att forskning sätts igång om elevers arbetsmiljö.

Ingen vet idag vilka gränsvärden som är motiverade när det gäller barn. Vi
vet dock att det är mycket vanligare att barn skadas i skolan än att vuxna
skadas i arbetslivet. Skadorna förefaller uppkomma på annat sätt hos barn
än hos vuxna.

I folkpartiets motioner om skolan och om utsatta barn utvecklas vår politik
vad gäller skolans arbetsmiljö ytterligare.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionens
avsnitt 1 och 2 anförts om arbetsmiljöpolitikens allmänna inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmiljökommissionens arbete,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabilitering,1]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informativa styrmedel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppbyggnad av lokala arbetsmiljöfonder,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
(avsnitt 8) anförts om lokal expertis,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gravida kvinnors rätt till omplacering,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmiljöfrågor inom den offentliga sektorn,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om skolans arbetsmiljö, elevskyddsombud och före- A217

tagshälsovård för elever.2]

Stockholm den 17 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)

1 1989/90:Sf246

2 1989/90:Ub218

21