Arbetsskadeförsäkringen

Motion 2000/01:Sf259 av Margit Gennser m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att behålla nuvarande bevisregler i
arbetsskadeförsäkringen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
arbetsskadeförsäkringen kan brytas ut ur statsbudgeten.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
arbetsgivaravgifterna kan anpassas efter antalet skadefall.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
arbetsskadeförsäkringen kan privatiseras.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ersättning vid arbetsskada.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av statlig reglering av en privat
arbetsskadeförsäkring.

Bakgrund

Föregångaren till den nuvarande arbetsskadeförsäkringen var en
olycksfallsförsäkring för arbetare i industrin och vissa andra
näringsgrenar som infördes 1901. Ersättningen var en krona per dag. 1955
infördes lagen om yrkesskadeförsäkring som gällde till 1977.
Yrkesskadeförsäkringen gav ersättning för inkomstbortfall. Med
yrkesskada avsågs framför allt kroppsskada till följd av olycksfall i
arbetet eller vid färd till eller från arbetet. Till yrkesskada räknades även
vissa sjukdomar som fanns förtecknade i en särskild kungörelse.

1974 enades SAF, LO och PTK om att införa en s.k. trygghetsförsäkring
för hela den gemensamma arbetsmarknaden. Trygghetsförsäkringen ger
kompensation för "lyte och men" enligt skadeståndsrättsliga regler, i den mån
sådan ersättning inte uppbärs på annat sätt.

Den 1 juli 1977 trädde lagen om arbetsskadeförsäkring i kraft och ersatte
därmed yrkesskadeförsäkringen. Med arbetsskada avsågs skada till följd av
både olycksfall och annan skadlig inverkan i arbetet. Som bevisregel gällde
att arbetsskada skulle anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talade
emot. Den särskilda listan på arbetsskador hade därmed ersatts av en generell
regel. Efter samordningstiden på 180 dagar ersatte arbetsskadeförsäkringen
100 procent av inkomstbortfallet på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.

Under mitten av 1980-talet skedde en praxisförskjutning i
Försäkringsöverdomstolen. Denna ledde till att en större del av de anmälda
ärendena godkändes som arbetsskada. Detta i sin tur ledde till en ökande
ärendetillströmning och därmed kraftigt ökade kostnader. Antalet anmälda
arbetssjukdomar ökade från 20.000 till 90.000 per år under tiden 1980-1990.
Arbetsskadefondens utgifter var år 1980 1,1 miljard kronor och 1992 närmare
12 miljarder kronor.

När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 tillsatte den en utredning
som skulle se över arbetsskadeförsäkringen, med direktiven att i ett första
delbetänkande föreslå en uppstramning av arbetsskadebegreppet och i ett
andra delbetänkande utreda förutsättningarna för att privatisera
arbetsskadeförsäkringen. De nya bevisreglerna för arbetsskador trädde i kraft
den 1 januari 1993 och beräknades leda till att antalet godkända
arbetsskjukdomsfall halverades. Utredningsarbetet om förutsättningarna för
att privatisera arbetsskadeförsäkringen avbröts dock i och med
krisförhandlingarna i september 1992.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en ny utredning för att se över
arbetsskadeförsäkringen 1997. Utredningen föreslog att försäkringskassorna
skulle besluta i arbetsskadeärenden så fort som möjligt utan att iaktta någon
samordningstid. En omställningsersättning skulle även utgå när den
försäkrade genomgår behandling eller rehabilitering. Dessutom skulle en
särskild arbetsskadeersättning utgå under karensdagarna för att uppfylla vissa
åtaganden i ILO-konventionen. Regeringen har inte anammat något av dessa
förslag.

LO har vid sin kongress i september 2000 beslutat verka för att
bevisreglerna för att få en skada klassad som arbetsskada åter skall mjukas
upp samt att prövning av arbetsskada skall ske i samband med att
försäkringskassan upprättar en rehabiliteringsplan. Den arbetsskadade skall då
kunna beviljas arbetsskadelivränta redan under rehabiliteringen.

Arbetsskadeförsäkringar i EU-länderna

I alla EU-länderna finns det socialförsäkringar som täcker risken vid
arbetsolycksfall och arbetssjukdomar. Försäkringarna skiljer sig på många
sätt från varandra. De är i regel reglerade genom lagstiftning, men
förvaltningen kan vara organiserad allt ifrån de självständiga
Berufsgenossenschaften i Tyskland till den centrala statliga förvaltningen
i Storbritannien. I Grekland, Irland och Nederländerna finns ingen sär-
skild arbetsskadeförsäkring, utan skadorna ersätts av sjukförsäkringen. I
Danmark och Portugal finns privata försäkringsbolag.

De flesta försäkringarna finansieras genom arbetsgivaravgifter. I de flesta
länderna har företagen delats in i riskklasser och betalar olika avgifter, som i
regel räknas ut som en procentsats på lönen. I Irland och Storbritannien
finansieras arbetsskadeförsäkringen med skattemedel över statsbudgeten.

Utöver skador förorsakade av arbetet ersätts i de flesta länder även skador
till följd av olycksfall under färd till eller från arbetsplatsen.
Arbetssjukdomar
ersätts i alla länderna, men arbetssjukdomsbegreppet definieras olika. Först
utgår man från att en skadlig inverkan i arbetet generellt sett kan förorsaka en
viss sjukdom. Om ett sådant samband föreligger, kan sjukdomen förklaras
vara en arbetssjukdom, och därmed kan den bli uppförd på en lista över
arbetssjukdomar. 1990 föreslog EG-kommissionen en enhetlig europeisk lista
med ett 60-tal skadliga ämnen och ett 30-tal sjukdomar. Alla länder utom
Sverige och Nederländerna använde metoden med en särskild lista. Sverige är
det enda land som har en generell regel för arbetssjukdomar, och Neder-
länderna har över huvud taget ingen särbehandling av arbetsskador.

I de länder där arbetsgivarna under den första tiden betalar sjuklön gäller
dessa regler även vid arbetsskada. Efter sjuklöneperioden betalas ersättning
antingen från sjukförsäkringen eller från arbetsskadeförsäkringen.

Tabell 1: (EU-länder Finansiering Färd-olycks-fall Arbets-sjukdomar Karens-dagar
Ersättningsnivå2 )

2 Stora skillnader finns beträffande nivåer, varaktighet, beskattning, m.m.
Redovisningen är
således långt ifrån fullständig.

3 Samma regler som för andra sjukfall.

4 Finansieras inom sjukförsäkringen.

Olika problemställningar

Incitamentsproblem

En avgörande frågeställning när man reformerar arbetsskadeförsäkringen
är hur man kan införa ekonomiska incitament för arbetsgivarna att skapa
säkrare och hälsosammare arbetsplatser. Att låta arbetsgivarna betala de
första 14 dagarna av sjukperioden har gett dem incitament att minska
korttidsfrånvaron. Införandet av en karensdag i sjukförsäkringen ökade
dessutom incitamenten för den enskilde att vara på arbetet, något som
märkts tydligt i statistiken.

De ekonomiska incitamenten att minska långtidssjukskrivningarna har
däremot varit små för arbetsgivarna, vilket har börjat synas i en ökande
långtidssjukskrivning. Det gäller särskilt den offentliga sektorn. Ofta i syfte
att skära i kostnaderna har arbetsgivaren minskat personalen utan att ändra
arbetsmetoderna. Kostnaderna har uppstått ändå, i form av långa
sjukskrivningar och arbetsskador, men då belastat sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen i stället för arbetsgivaren.

Premien till arbetsskadeförsäkringen betalas via arbetsgivaravgiften. Den
har kontinuerligt höjts och är nu 1,38 procent av lönesumman. Vid denna
procentsats är inbetalningarna till arbetsskadeförsäkringen betydligt högre än
utbetalningarna. Detta överskott har dock inte betalats tillbaka till
arbetsgivarna utan gått in i statens allmänna skattekista.

Det är tveksamt om en kontinuerlig anpassning av arbetsgivaravgiften till
kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen skulle öka incitamenten att förbättra
arbetsmiljön. Ett enskilt företags arbetsmiljöinvesteringar skulle enbart ge en
försvinnande liten sänkning av avgiften. I flera andra EU-länder har, som
nämnts, premien till försäkringen anpassats efter skaderiskerna i olika
branscher. Det ger något bättre incitament att förbättra arbetsmiljön. Bäst vore
dock om premien anpassades efter varje arbetsgivare. Som vid en vanlig
sakförsäkring skulle arbetsgivarna kunna premieras med en bonus efter ett
visst antal skadefria år, eller en sänkning av avgiften om antalet skador låg
under genomsnittet per antalet anställda.

En sådan försäkring kan handhas såväl av den offentliga sektorn som av
privata försäkringsbolag. Om försäkringen även fortsättningsvis skall vara
offentlig måste den dock brytas ut ur statsbudgeten. Fördelen med att låta
försäkringen handhas av privata försäkringsbolag är att dessa har en större
erfarenhet av att räkna på risker och sätta premier och att man kan få
konkurrens bolagen emellan så att priserna pressas.

I Norge har arbetsskadeförsäkringen privatiserats med goda resultat.
Initialt räknade försäkringsbolagen med för låga risker och satte därför för
låga premier. Den kostnad som då uppstod fick bäras av de privata
försäkringsbolagen och inte av staten. En anpassning av premiesättningen har
därefter skett. De svenska försäkringsbolagen har de norska erfarenheterna att
utgå ifrån och skulle därmed inte behöva göra om samma misstag vid en
svensk privatisering av arbetsskadeförsäkringen.

En annan fördel med privata försäkringar till skillnad från offentliga är att
man genom politiska beslut svårligen kan gå in och ändra ersättningsvillkoren
när försäkringen väl har tagits. Då är det ett civilrättsligt avtal som inte kan
ändras genom riksdagsbeslut. Naturligtvis kan de framtida villkoren ändras -
exempelvis i form av en anpassning av premierna till ändrade
riskförhållanden - såväl i offentliga som privata försäkringar.

Ersättningsfrågor

I dag ersätts den som får en skada klassad som arbetsskada med 100
procent av inkomstbortfallet på inkomster upp till 7,5 basbelopp. Den
som råkar ut för en sjukdom som inte orsakats i arbetet ersätts för
närvarande med 80 procent av inkomstbortfallet upp till 7,5 basbelopp.
Frågan är dock om detta är rättvist. För den enskilde är ju skadan lika stor
och försörjningsbehovet detsamma oavsett om skadan eller sjukdomen
har uppstått i eller utanför arbetet. Dessutom är det tveksamt om man
skall ha samma ersättning när man inte jobbar som när man gör det. Det
gäller ju inte vare sig i sjuk- och föräldraförsäkringen eller
arbetslöshetsförsäkringen.

En annan sak gäller för de arbetsolycksfall och sjukdomar som uppstått
genom slarv och oaktsamhet av arbetsgivaren. Här är det naturliga en
skadeståndsrättslig ersättning eftersom ersättningen inte enbart skall gälla
inkomstbortfallet när man inte kan arbeta längre utan även utgöra en viss
kompensation för att ens livskvalitet har försämrats utan egen förskyllan.

En enhetlig försäkringsnivå i sjuk- och arbetsskadeförsäkringar skulle göra
det mindre intressant för den enskilde att få sin skada klassad som
arbetsskada. De segdragna utredningarna och beslutsprocesserna för
arbetsskador har i dag ofta effekten att någon rehabilitering inte kommer till
stånd. När beslut väl föreligger har sjukskrivningen pågått under avsevärd tid,
vilket gör det ännu svårare att överhuvudtaget åstadkomma en rehabilitering.

Vi föreslår inte någon förändring av ersättningsnivån i
arbetsskadeförsäkringen nu men vill öppna upp en debatt för en
arbetsskadeförsäkring med större möjlighet att få skadestånd för försämrad
livskvalitet och försörjningsmöjlighet och mindre av rent
inkomstbortfallstänkande.

Statlig reglering

Även vid en privatisering av arbetsskadeförsäkringen skulle det finnas
behov av statlig reglering av den. Ett exempel på reglering är att det bör
vara obligatoriskt för arbetsgivaren att överhuvudtaget teckna en
arbetsskadeförsäkring. Man kan dock tänka sig att arbetsgivaren skall
kunna välja försäkringsbolag själv och eventuellt även försäkringsnivå
utöver en viss miniminivå. Som nämnts i förra avsnittet finns det dock
avsevärda fördelar med att ersättningsnivån i arbetsskadeförsäkringen är
densamma som i övriga socialförsäkringar.

Våra förslag

Vi anser att en förändring av arbetsskadeförsäkringen måste få ta tid. Vi
föreslår därför en stegvis process innebärande

- att inga ändringar görs i bevisreglerna i nuvarande arbetsskadeförsäkring.
Den uppmjukning av bevisreglerna som LO nyligen föreslagit på sin
kongress skulle vara mycket olycklig. Vi skulle sannolikt få uppleva en
liknande kostnadsexplosion som under 1980-talet och början av 1990-talet
fram till dess att bevisreglerna stramades upp.

- att arbetsskadeförsäkringen bryts ur statsbudgeten och att arbetsgivarnas
avgifter till fonden successivt justeras i förhållande till antalet skador.
Avgifterna kan anpassas branschvis och/eller efter varje arbetsgivares
"skadeutfall".

- att arbetsskadeförsäkringen privatiseras - såväl olycksfallen som
arbetssjukdomarna. Det skall vara obligatoriskt för arbetsgivarna att teckna
en arbetsskadeförsäkring som ersätter inkomstbortfallet vid en arbetsskada
eller -olycka.

Stockholm den 4 oktober 2000

Margit Gennser (m)

Gustaf von Essen (m)

Göran Lindblad (m)

Cecilia Magnusson (m)

Margareta Cederfelt (m)

Björn Leivik (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Carl G Nilsson (m)

Leif Carlson (m)