Arbetstidsförkortning

Motion 2000/01:A210 av Sten Tolgfors (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om politiskt beslutad förkortning av arbetstiden.

2. Riksdagen beslutar att avskaffa arbetstidslagen, i enlighet med vad som
anförs i motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att var och en själv skall kunna avgöra hur mycket
han eller hon vill arbeta.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om inkomstbeskattningens betydelse för människors
möjlighet att styra sin arbetstid.

Arbetstidsförkortning är toppstyrning

Debatten om arbetstiden har de senaste åren haft flera ansikten. Under
krisåren hävdades det att vi måste dela på jobben för att få ner
arbetslösheten. När ekonomin började ta fart bytte förespråkarna av
hårdare reglering av arbetstiden spår. Nu sägs det i stället att lagstadgad
sextimmars dag är en välfärdsfråga.

Båda dessa argument är milt sagt ihåliga. Antalet jobb är inte konstant,
vilket landets utveckling visat. Vilken arbetstid som ger den enskilda familjen
störst välfärd avgörs bäst av familjerna själva.

Att politiskt reglera fram sextimmarsdag för alla är toppstyrning.

Oavsett bransch, oavsett yrke, oavsett vilja, oavsett om familjen lider störst
brist på gemensam tid eller pengar, oavsett livssituation, oavsett om man har
barn, oavsett hur gammal man är - så vill de partier som ivrar för politisk
reglering av arbetstiden att människor skall föreskrivas att jobba högst sex
timmar om dagen.

Oavsett vad toppstyrningen kallas - förkortad arbetstid, arbetsdelning eller
sextimmars dag - så inte bara önskar utan tror sig också förespråkarna ha rätt
att bestämma över enskilda människors privata situation.

Det måste vara upp till var och en att avgöra hur många timmar han eller
hon vill jobba per dag, i veckan eller om året, vilken tid på dygnet man vill
arbeta, var någonstans och med vad.

Landets familjer vet själva bäst hur avvägningen mellan arbete, ekonomi
och gemensam tid skall göras. Politiker kan inte radiostyra från
Helgeandsholmen hur många timmar det passar bäst för en familjefar att
jobba i Örebro, eller annanstans i landet.

Ytterligare en dimension får frågan av att kravet på lagstadgad
sextimmarsdag drivs av politiker som aldrig någonsin själva nöjer sig med att
jobba sex timmar om dagen. De borde föregå med gott exempel och lägga ner
arbetet 15.00 varje dag, samt avstå från alla helgaktiviteter för att vara
trovärdiga i sin argumentation.

Konkurrenskraften styr jobben

Att hävda att vi måste dela på jobben är att ge upp inför arbetslösheten.
Antalet jobb i ekonomin är inte givet. Det styrs av den ekonomiska
aktiviteten och landets konkurrenskraft. Ju duktigare vi är i Sverige, desto
fler jobb blir det här. Ju mer konkurrenskraftigt klimatet för företagande
är, desto fler nya och växande företag kan skapas. Ju bättre det
individuella skatteklimatet är, desto fler människor med eftertraktade
utbildningar kommer att välja att bygga sin framtid i Sverige.

Det kunskapsbaserade företagandet styrs av tillgången till duktiga
människor och det allmänna företagsklimatet. Inte minst beskattningen av
kunnande och kompetens, liksom av riskkapital, måste sänkas för att fler
kunskapsjobb skall tillkomma i Sverige, särskilt när alternativa lokaliseringar
utomlands alltid står till buds.

För att skapa fler jobb, inte minst för människor som aldrig fått möjlighet
att komma in på arbetsmarknaden, krävs avregleringar av tjänstesektorn,
skattesänkningar på arbete, förenklingar för företagandet och ökade
satsningar på utbildning och kompetens.

Den offentliga sektorn, eller rättare sagt de verksamheter som i dag drivs
inom ramen för den offentliga sektorns monopol och som därmed inte ges
möjligheter att utvecklas, måste öppnas för konkurrens. Därigenom får både
dagens offentliganställda liksom andra intresserade möjlighet att driva egen
verksamhet inom viktiga potentiella tillväxtsektorer som vård, utbildning och
äldreomsorg. Mycket tyder på att dessa verksamheter efter en avreglering
skulle växa i omfattning, men också förbättras i kvalitet.

Människor är unika

Medarbetarnas kreativitet, kunnande, engagemang och ansvarstagande är
centrala faktorer för företagens konkurrenskraft. Varje människa är unik
och betraktas som sådan på en alltmer individualiserad arbetsmarknad.

I det gamla Sverige sågs människor i arbetskraften såsom mot varandra
utbytbara för arbetsuppgifter som inte var kvalificerade eller krävde teoretisk
kompetens. Johansson kunde flyttas från det löpande bandet och ersättas med
Bengtsson - och ingen märkte någon skillnad.

I dag står medarbetares personliga utveckling och initiativförmåga i
centrum. Det är en oerhört positiv förändring. Det går inte att flytta bort
Johansson och sätta in Bengtsson vid det löpande bandet utan att det ger
betydande effekter.

Det gör också att själva tanken på att politiskt införa sextimmars dag eller
dela på jobben faller på sin egen orimlighet. Det går inte att bara ersätta den
ene med den andre eller den enes tid med den andres tid. En sådan syn på
arbetslivet hör det gamla industrisamhället till. De stora kollektiva beslutens
tid är förbi.

De flesta yrken går inte att dela upp i arbetstidsenheter, som sedan kan
fördelas ut. Den enskilde spelar större roll för kvaliteten i sitt jobb än så.
Det
finns få jobb där man kan klara att kliva rakt in i dag. Det råder också brist
på
utbildade medarbetare inom en rad yrken. Skall ingenjörer, läkare,
ensamföretagare och IT-tekniker ändå omfattas av ovanifrån beslutad
arbetsdelning eller politikerstyrd arbetstidsförkortning? Det skulle i så fall
innebära ett betydande välfärdsbortfall i Sverige.

Ett par hundra tusen svenskar väljer i dag, i högre eller mindre grad, att
arbeta på distans. De arbetar hemifrån och styr därmed mer över den egna
arbetstiden. Det finns anledning att förvänta att antalet distansarbetande
kommer öka dramatiskt framöver. Inte heller dessa människor finns i tanken
hos de som ivrar för en kvotering av arbetstiden.

Avreglera arbetstiden

Mindre än hälften arbetar 40-timmarvecka i dag. Resterande andel på
arbetsmarknaden har redan avtalsvägen beslutat om en kortare
arbetsvecka. I snitt jobbade vi svenskar redan för något år sedan mindre
än 33 timmar i veckan. Det är lågt vid en internationell jämförelse. I
själva verket hade Sverige den tredje kortaste arbetstiden i OECD.

Det kom då också undersökningar som visade att 60 procent av alla
anställda tyckte sig ha inflytande över arbetstidens förläggning. Det framkom
också att 70 procent av företagen redan frivilligt - därför att man kommit
överens om det - tillämpar en flexibel förläggning av arbetstiden.

Varför skall vanliga familjer förbjudas att skaffa sig extra intäkter genom
övertidsarbete när så behövs? Det vill de partier som förespråkar ovanifrån
beslutad arbetstidsförkortning samtidigt åstadkomma, genom att begränsa det
möjliga övertidsuttaget.

Det är ofta i bristyrken som övertidsuttaget är störst. När vissa vill
begränsa övertiden än mer leder detta t.ex. till att vårdköerna blir längre.

Det bör vara upp till var och en att avgöra hur mycket övertid han eller hon
vill jobba.

Vem skall betala?

De som politiskt vill förkorta arbetstiden tiger om hur kalaset skall
betalas.

- Än sägs att arbetstidsförkortningen skall ske med bibehållen lön, eftersom
man verkar inse att många människor knappast efterfrågar kortare arbetstid
om de får betala för det. Sker arbetstidsförkortningen med bibehållen lön
sker det till priset av svagare företag, högre relativa personalkostnader för
svenska företag och fallande konkurrenskraft. Generaldirektören vid
Statens arbetsgivarverk Birgitta Isaksson Pérez och verkets
styrelseordförande Claes Norgren skrev i DN den 1 mars 2000: "En
sänkning av arbetstiden med 12,5 procent med bibehållen månadslön,
vilket ungefär motsvarar en sänkning av arbetstiden med 5 timmar i
veckan, skulle uppskattningsvis kosta enbart den statliga sektorn cirka 11
miljarder kronor årligen i direkt produktionsbortfall."

- Än heter det i stället att produktivitetsökningarna som en kortad arbetstid
påstås skapa skulle bli så stora att någon kostnad inte skulle uppstå för
någon. Detta sägs trots att produktivitetsökningar knappast kunnat
uppvisas i de försök som genomförts. De produktivitetsökningar som kan
komma skulle förmodligen behöva skapas genom att många fler företag
gick över till skiftarbete, för att öka kapitalutnyttjandegraden.

- Än heter det att statens kostnader för sjukförsäkring m.m. skulle minska så
mycket att staten skulle kunna ersätta företagen för produktionsbortfallet.
Detta är ren spekulation.

- Än säger man att framtida löneökningar skall användas för att förkorta
arbetstiden. Det innebär att människor själva inte skall få besluta om hur
framtida möjliga löneökningar skall tas ut. Politiker anser sig alltså ha rätt
att inteckna människors löneutrymme. För den enskilde skulle det innebära
att avkastningen på utbildningsinvesteringar minskade, i en situation när
det redan innan lönar sig alldeles för dåligt att utbilda sig. I artikeln på DN
Debatt den 1 mars 2000 stod det även: "En sänkning av arbetstiden till
cirka 35 timmar i veckan skulle för de statsanställda motsvara en sänkning
av månadslönen med 12,5 procent eller mer."

Fördyringar för företagen

Att anställa nya medarbetare innebär alltid en risk för företagen och
medför också initiala kostnader, innan den anställde blir produktiv.
Många företag väljer därför att söka ersätta manuellt arbete med
automatiserat arbete, eller öka övertidsuttaget när kapaciteten bland
medarbetarna redan är högt utnyttjad.

De som förespråkar kortare arbetstid hävdar att nya jobb skulle skapas. Det
skulle tvärtom bli färre jobb, eftersom företagens kostnader ökar genom en
tvångsvis arbetstidsförkortning och att deras konkurrenskraft därmed minskar.

Denna negativa effekt förstärks av att de partier som vill korta arbetstiden
också är de partier som är minst benägna att reformera arbetsmarknaden.

Betydande välfärdsförluster

En uppifrån genomförd arbetstidsförkortning skulle innebära betydande
välfärdsförluster för Sverige. Problemet är snarare att vi arbetar alldeles
för lite i Sverige i dag. Detta kommer att ge långsiktiga svårigheter att
klara en god välfärd.

De kommande åren står vi inför betydande pensionsavgångar. Den stora
40-talistkullen följs av mindre kullar som träder in på arbetsmarknaden. Att i
det läget politiskt minska den arbetade tiden skulle medföra betydande
problem med att finansiera välfärden.

Utbudet på arbetsmarknaden matchar inte efterfrågan. Det riskerar att leda
till flaskhalsproblem i ekonomin, när företagen inte kan finna den
kvalificerade arbetskraft man söker. När företagen tvingas konkurrera med
varandra om kompetenta människor stiger lönerna, med inflation som följd.
Därmed tvingas räntenivån upp för att möta inflationen och efterfrågan i
ekonomin sjunker. Resultatet av detta är att ekonomin stannar av och
arbetslösheten stiger.

Ovanifrån beslutad arbetstidsförkortning minskar utbudet av kvalificerad
arbetskraft ytterligare, varför risken för flaskhalsproblem, inflation med
därmed följande räntehöjningar och avmattning i ekonomin ökar.

Mindre reglering och mer frihet

Den svenska arbetsmarknaden behöver mer av flexibilitet, mer av
inflytande för den enskilde över sin arbetssituation och mindre av stelhet,
kontroll och regleringar. Arbetstidslagen bör därför avskaffas och ersättas
med en lag om grundskydd på arbetsmarknaden.

Arbetstiden bör kunna vara konjunkturanpassad, säsongsanpassad och
individanpassad - allt överenskommet i avtal mellan medarbetare och
arbetsgivare. Besluten bör vara så decentraliserade som bara är möjligt.

Det finns i dag inga formella hinder att korta sin arbetstid för den som
accepterar en proportionellt sett lägre lön. Det kallas deltidsarbete.

Det som däremot starkt begränsar människors möjligheter att styra sin
arbetstid är skattetrycket på låga och normala inkomster. I de flesta familjer
är
båda makarna tvungna att jobba heltid för att få ekonomin att gå ihop. Samma
familjeinkomst beskattas också olika, beroende på hur många i familjen som
arbetar.

En familj kan tjäna 350.000 kronor och betala ca 30 procent i skatt, medan
nästa familj också tjänar 350.000 kronor, men får betala nästan dubbelt så hög
skatt på stor del av inkomsten. I det första fallet är pengarna fördelade på två
inkomster, i det andra fallet är det en som arbetar.

Med en inkomstskattesänkning i enlighet med vad Moderaterna
förespråkar skulle många, många fler människor själva kunna avgöra hur lång
arbetstiden skall vara. De allra flesta, inte bara några som i dag, skulle
nämligen ha råd.

Stockholm den 26 september 2000

Sten Tolgfors (m)