Arbetstidsfrågor

Motion 1999/2000:A721 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 Inledning

Den arbetade tiden har i Sverige, liksom i andra industriländer, sjunkit
under hela 1900-talet. Det har varit en naturlig följd av ökad
levnadsstandard. Grunden för arbetstidsförkortningen har varit en ökad
produktivitet, dvs. att samma mängd varor eller tjänster har kunnat
produceras med mindre insatser av arbetskraft och kapital.

Arbetstiderna är ofta resultatet av en historisk utveckling. Den industriella
revolutionen och en utbredd massproduktion av fabrikstillverkade varor
gjorde standardiserad arbetstid till den lämpligaste formen för organisationen
av arbetet. Utvecklingen i riktning mot produkter och tjänster som baseras på
den nya informationsteknologin har i allt högre grad gjort denna modell för
arbetsorganisation föråldrad. Många traditionella arbetstidsmönster lever
emellertid kvar i lagar och kollektivavtal. På så sätt utgör de ett hinder för
en
flexibel arbetsmarknad och för skapandet av nya arbeten.

I Sverige har den internationellt sett mycket höga kvinnliga förvärvs-
frekvensen aktualiserat särskilda frågor. Många familjer har betydande
svårigheter att förena förvärvsarbete med föräldraskap. Deltidsarbete har ofta
varit lösningen, särskilt för kvinnor. Nu har arbetsmarknaden, i vart fall inom
vissa sektorer, blivit så organiserad utifrån deltidstänkande att ca 200.000
kvinnor som skulle vilja arbeta full tid endast kan få deltid.

Härtill kommer att kopplingen mellan minskad arbetstid och ökad
produktivitet har blivit allt lösare. Början till dagens arbetslöshetsproblem
ligger kring 1970. Trots att ekonomin då började stagnera har den arbetade
tiden blivit allt kortare. Om man ser till den faktiska arbetstiden, avräknat
semester, sjuk- och övrig frånvaro, ligger Sverige långt under de flesta
viktiga konkurrentländer.

2 Pågående utredningsarbete

Det har länge stått klart att den nuvarande ledighetslagstiftningen är
otidsenlig. Ett omfattande utredningsarbete har pågått sedan 1987.

Arbetstidskommittén, som 1989 lade fram sitt betänkande Arbetstid och
välfärd, ansåg att man borde pröva den samlade årsarbetstiden som en ny
norm för heltidsarbete. Fördelar med en sådan norm ansågs bl.a. vara att den
skulle ge möjlighet till flexibla lösningar och ökad valfrihet för arbets-
tagarna. Förslagen har inte lett till lagstiftning.

Det finns ett EG-direktiv om arbetstidens förläggning i vissa avseenden
(93/104/EEG). Det upptar regler om dygnsvila, raster, veckovila, vecko-
arbetstidens längd, semester m.m. Direktivet införlivades med svensk
lagstiftning i november 1996.

Den borgerliga regeringen tillkallade i september 1994 en särskild utredare
med uppgift dels att pröva behovet av flexibla arbetstidslösningar, dels att
utreda konsekvenserna av EG:s direktiv för det svenska regelsystemet på
arbetstidsområdet. Efter maktskiftet i oktober 1994 återkallade den social-
demokratiska regeringen utredningsuppdraget.

Därefter tillsatte regeringen 1995 års arbetstidskommitté som i september
1996 lade fram sitt slutbetänkande (SOU 1996:145) Arbetstid - längd, för-
läggning och inflytande. Kommittén hade i uppdrag att analysera de
långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkortningar, att under-
söka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning
och att utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska
regelsystemet på arbetstidsområdet. Bortsett från den del av uppdraget som
avsåg implementeringen av EG-direktivet har kommitténs förslag ännu inte
föranlett någon proposition från regeringen.

I stället tillsatte regeringen den 10 november 1998 en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet under ledning av det socialdemokratiska kvinnoförbundets
ordförande och med två ledamöter därutöver från vardera Socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Arbetsgruppens uppdrag är i många
stycken identiskt med det som 1995 års arbetstidskommitté hade. Dess slut-
liga bedömningar och förslag skall redovisas våren 2000.

3 En arbetstidslagstiftning för nya arbeten

Det regelverk som styr relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare
på den svenska arbetsmarknaden är anpassat efter en annan tid, då
stordrift, enhetlighet och kollektivism var förhärskande. Detta gäller även
arbetstidslagstiftningen.

Det framtida arbetet, där varor och tjänster i ökande utsträckning baseras
på den nya informationsteknologin, ett växande egenföretagande och en
decentralisering av ansvar till medarbetarna kräver nya lösningar.

Redan nu finns på den svenska arbetsmarknaden ett stort antal kollektiv-
avtal om konjunkturanpassad eller säsongsvarierad arbetstid. I många fall
sammanfaller detta redan på kort sikt med de anställdas egna önskemål om
flexiblare arbetstider. På längre sikt är denna utveckling också nödvändig för
att svenska företag skall kunna behålla sin konkurrenskraft. Det är ytterst
fråga om att rädda jobben. Många anställda och åtskilliga fackliga organisa-
tioner har redan insett det.

I Nya Zeeland påbörjades i slutet av 1980-talet ett systemskifte som ledde
landet från att vara i kris till att bli en av världens starkaste tillväxt-
ekonomier. En av huvudingredienserna i nydaningen blev en omfattande
avreglering av arbetsrätten, däribland arbetstiden. Resultaten blev spektaku-
lära. Bl a sjönk arbetslösheten under en femårsperiod från elva till sex
procent. En liknande positiv utveckling skulle vara fullt möjlig i Sverige.

3.1 Ökad avreglering inom EU

EG:s arbetstidsdirektiv bidrar till att försvåra övergången till så stor
flexibilitet som är önskvärt. Ambitionen är att förbättra levnads- och
arbetsförhållandena för arbetstagare inom gemenskapen. Detta är i och
för sig lovvärt, men EU borde nöja sig med att ställa upp sådana
minimivillkor som har som syfte att inget medlemsland skall kunna
skaffa sig otillbörliga konkurrensfördelar till följd av usla förhållanden
för arbetstagarna. Utöver vad som krävs för att upprätthålla den inre
marknaden bör sociala frågor regleras på nationell nivå.

I EU:s vitbok "Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning" anges grunden
för en politik för fler jobb vara en ekonomi som fungerar. Bl a framhålls
behovet av strukturella förändringar av de europeiska ländernas hårt
reglerade och styrda arbetsmarknader. På grundval härav antogs i december
1994 det s k Essen-programmet som innehåller fem punkter för kampen mot
arbetslösheten, däribland en förstärkning av tillväxtens effekter på sysselsätt-
ningen genom en mer flexibel arbetsorganisation som tillgodoser såväl
arbetstagarnas önskemål som konkurrenskraven.

Det växande arbetslöshetsproblemet inom EU har alltså lett till en viss om-
orientering sedan det mycket hårt reglerande arbetstidsdirektivet utfärdades.
Vi anser att det är en angelägen uppgift för Sverige att inom ramen för sitt
medlemskap i EU verka för att en avreglering av bl a arbetstidslagstiftningen
snarast påbörjas i Essen-programmets anda.

3.2 Ge den nya arbetsmarknaden en chans

Arbetsmarknaden genomgår nu stora förändringar. Arbetsformer, anställ-
ningsvillkor och arbetstider omprövas och anpassas till en ny tids förut-
sättningar. Förändringarna är resultatet av en gradvis utveckling som
drivs av företagens och medarbetarnas intressen. Allt detta är en process
som pågår i en internationaliserad värld där konkurrensen hårdnar.
Politikerna kan naturligtvis bestämma sig för att de inte tycker om det
nya arbetslivet och därför försöka ingripa i processen och försvåra och
bromsa utvecklingen. Genom att skärpa den lagstiftning som omgärdar
arbete och anställning kan man försöka ge den gamla ordningen en
konkurrensfördel. Det är emellertid uppenbart att denna strategi inte
kommer att hålla i längden. Priset kommer också att bli högt. Det
kommer att leda till att chanser till expansiva företag och nya jobb går
om intet.

Arbetsmarknaden styrs inte av andra grundläggande förutsättningar än
andra marknader. Gör man en resurs dyr eller svåråtkomlig, t ex genom om-
fattande regleringar, så kommer efterfrågan på den resursen att minska. Detta
gäller naturligtvis även efterfrågan på arbetskraft. Enligt en nyligen
publicerad rapport från OECD uppgår de totala kostnaderna för de offentliga
regleringarna av näringslivet till inte mindre än 10 procent av BNP - och det
är småföretagen som drabbas hårdast.

I stället för att införa nya kostsamma regleringar anser vi moderater att det
är dags att upphäva arbetstidslagen som är otidsenlig och innehåller en rad
hinder för arbete och företagande. De grundläggande regler som behövs till
skydd för människors liv och hälsa skall finnas i arbetsmiljölagen och vara
indispositiva, dvs de skall inte vara möjliga att avtala bort. Därutöver bör
anställningsförhållandena regleras genom individuella avtal mellan arbets-
givaren och den anställde. Det är en i grunden orimlig tanke att staten i ett
modernt och civiliserat samhälle skall anse sig ha rätt att hindra enskilda
människors fria val av arbetstid respektive rätt att i pengar få ut lönen för
mödan. Vi vill i stället skapa mer flexibla arbetstidslösningar och skapa
förutsättningar för ett modernt arbetsliv som är bättre anpassat både till de
enskilda arbetstagarnas olika önskemål och behov och till verksamheternas
krav.

4 Några internationella jämförelser

När veckoarbetstiden första gången lagreglerades 1920 blev den 48
timmar. Sedan 1973 och alltjämt gäller som huvudregel att arbetsveckan
får uppgå till 40 timmar. Den lagstadgade rätten till semester infördes
1924 och omfattade då fyra dagar. Rätten till semester har utvidgats
efterhand och omfattar sedan 1978 fem veckor.

En väsentlig del av arbetstidsbestämmelserna är dispositiva, dvs. de kan
ersättas med andra regler genom kollektivavtal.

På arbetstidsområdet gäller, förutom det nationella regelverket, tre ILO-
konventioner samt EG:s arbetstidsdirektiv. ILO:s konvention (nr 47), som
Sverige ratificerade år 1982, innefattar "principen om fyrtiotimmarsveckan,
tillämpad på ett sådant sätt att den inte medför en sänkning av arbetarnas
levnadsnivå".

Enligt EG-direktivet artikel 6.2 får veckoarbetstiden uppgå till högst 48
timmar i veckan, övertid inräknad, under en beräkningstid av högst fyra
månader (artikel 16.2). Av artikel 18.b) i) följer emellertid att 48-timmars-
regeln får frångås under förutsättning att en arbetsgivare har slutit ett
personligt avtal med arbetstagaren om detta. För sådant fall finns ingen övre
gräns alls utöver de allmänna reglerna om skydd för arbetstagarens liv och
hälsa. Vid implementeringen av direktivet avstod Sverige tyvärr från att
utnyttja denna möjlighet till flexibla och individualiserade lösningar.

Sverige har en internationellt sett mycket låg faktisk arbetstid. År 1997 var
den lagstadgade veckoarbetstiden 40 timmar, men den faktiska arbetstiden
var 31,7 timmar för arbetare och 33,8 timmar för tjänstemän. I OECD
Employment Outlook 1998 görs en jämförelse av årsarbetstiden mellan totalt
14 OECD-länder. Av den framgår att Sverige hade den tredje kortaste
arbetstiden. Endast i Nederländerna och Norge var årsarbetstiden kortare. I
USA är antalet arbetade timmar hela 25 procent högre än i Sverige. Det är ett
gott bevis för att det finns ett sådant samband mellan längre arbetstid, lägre
arbetslöshet och högre välstånd som de flesta ekonomer hävdar.

5 Arbetstidsförkortning

Arbetslösheten i Sverige låg under första halvåret kring 10 procent om
man räknar med även dem som deltar i Kunskapslyftet och inte syns i
arbetslöshetsstatistiken. Omkring en miljon människor i Sverige står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. I en sådan situation måste
rimligen alla ambitioner inriktas på att underlätta företagande, att lätta på
rigida regler som gör att företagare drar sig för att nyanställa.

I stället har debatten om arbetstider i Sverige allt mer kommit att kretsa
kring arbetstidsförkortningar i olika former. Det är ett krav som det social-
demokratiska kvinnoförbundet har drivit länge, liksom Vänstern och
Miljöpartiet. LO har länge varit splittrat i frågan men beslutade sig i augusti
1999 för att driva kravet på en lagstiftad arbetstidsförkortning. Social-
demokraterna framstår också som splittrade i denna fråga. Sedan de
förväntningar som många hade hyst på att Arbetstidskommittén skulle
föreslå en generell arbetstidsförkortning kommit på skam tillsattes den
tidigare nämnda arbetsgruppen vid Regeringskansliet för att utföra
kommitténs arbete en gång till. Det förefaller som om detta mest handlar om
att hålla en besvärlig fråga borta så länge som möjligt utan att regeringen
behöver bekänna färg.

Motiven för arbetstidsförkortningar har skiftat över tiden. De tidiga
arbetstidsförkortningarna motiverades främst av hälso- och skyddsskäl. Efter
hand blev motiven allt mer välfärdsbetonade och det ansågs att ökad
produktivitet skulle tas ut i mer fritid och inte bara i högre lön. I takt med
detta överfördes de rena arbetarskyddsfrågorna främst till Arbetsmiljölagen,
som i motsats till Arbetstidslagen inte är dispositiv. Under 1990-talet har
debatten om en förkortning av arbetstiden mer och mer inriktats på tesen att
detta skulle vara ett sätt att skapa nya jobb och häva massarbetslösheten.

5.1 Kortare arbetstid minskar inte arbetslösheten

På frågan hur medlemsländerna skall lösa det allvarliga arbetslöshets-
problemet svarade OECD i sin sysselsättningsrapport från våren 1994
under rubriken Vad svaret inte är att lagstadgad allmän arbetsdelning inte
angriper arbetslöshetsproblemet genom att öka antalet arbetstillfällen via
ökad ekonomisk aktivitet utan genom att ransonera riktigt arbete.
Påtvingad arbetsdelning har enligt OECD-rapporten aldrig varit en
framgångsrik metod för att minska arbetslöshet.

Vi instämmer i OECD:s analys. Inte nog med att en sådan reform skulle bli
samhällsekonomiskt förödande, den skulle också leda till att tusentals och
åter tusentals hushåll som redan idag har svårt att få sin privatekonomi att gå
ihop skulle få en ännu besvärligare situation.

Docenten i nationalekonomi Stefan Fölster har framhållit att en kortad
arbetstid inte bara skulle krympa skatteunderlaget som skall finansiera
välfärden utan dessutom riskera att bli ett dråpslag mot låginkomsttagare:
"Om lönen hålls oförändrad innebär en arbetstidsminskning att arbetskraft
blir dyrare per timme. Detta minskar allmänt efterfrågan på arbetskraft. Men
det späder också på den rationaliseringsprocess som redan har lett till att
framför allt enklare arbetsuppgifter automatiseras. Det slår därför hårdare
mot låginkomsttagare. Om kortad arbetstid räknas av från löneöknings-
utrymmet finns större förutsättningar för lägre arbetslöshet, men priset är då
att många låginkomsttagare som redan i dag ligger under skälig levnads-
standard får ännu lägre inkomster. Det hävdas ibland att kortad arbetstid kan
finansiera sig själv genom ökad produktivitet. I de flesta försök som gjorts
saknas emellertid tecken på produktivitetsökning. Det som saluförs som
produktivitetsökning är att de anställda trivs med färre arbetstimmar till
samma lön - konstigt vore det väl annars." (DN debatt, oktober 1998).

Arbetstidskommittén studerade arbetstidsförkortningars eventuella effekter
på sysselsättningen. Därvid framkom att det inte utifrån teoretisk forskning
var möjligt att förorda en generell arbetstidsförkortning av sysselsättnings-
skäl och kommittén lade därför inte heller fram något sådant förslag.

En av de experter kommittén anlitade, docenten Dominique Anxo vid den
nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet, framhåller att
förespråkarna av förkortad arbetstid utgår ifrån att produktionsmängden
skulle vara på förhand given, vilket den naturligtvis inte är. Enligt Anxo är
förutsättningen för positiva effekter av en sådan reform att arbetskraften är
fullständigt homogen. Hans undersökningar av arbetstidsförkortningar i
Sverige visar att produktivitetsförbättringarna är försumbara samt att de alltid
har en tendens att öka lönekostnaderna och därmed leda till förlorad
konkurrenskraft. Arbetslösheten är enligt Anxo strukturell, och en generell
arbetstidsförkortning löser inte gapet mellan de arbetslösas utbildningsnivå
och de krav arbetslivet ställer.

5.2 Reglera inte övertidsuttaget

Arbetstidskommittén föreslog däremot en halvering av övertidstaket från
200 till 100 timmar per arbetstagare och år. Detta skulle få mycket
allvarliga konsekvenser för de företag som saknar kollektivavtal, vilket
utgör 40 procent av företagen i Sverige och som har 15 procent av alla
anställda. Möjligheten att möta variationer i arbetskraftsbehovet med
övertid skulle vara ett sätt för företagen att kompensera sig för den
minskning i flexibilitet som delar av förslaget i övrigt leder till. Även i
övrigt är det nödvändigt att ett företag har möjlighet att möta plötsliga
produktions- eller verksamhetsstörningar med övertid. Om inte riskerar
vi ytterligare utslagning av företag och arbetstillfällen.

Kommitténs förslag om halvering av övertidstaket motiverades med
sysselsättningsskäl. Ingenting hade dock framkommit under dess arbete som
ger stöd för det motivet.

Av bilaga 8 till betänkandet, en forskningsrapport av Sveinn Agnarsson
och Dominique Anxo, framgår bl a följande. Begränsning av det lagstiftade
övertidsutrymmet har liknande effekter på företagens produktionskostnader
som en allmän arbetstidsförkortning. Förutsättningen för att företagen skulle
välja att nyanställa i stället för att använda övertidsarbete bygger på att
före-
tagen är villiga att behålla samma produktionsnivå som förut. Det förutsätter
vidare att arbetskraften är fullkomligt homogen och fullkomligt rörlig. Slut-
satsen i rapporten blir att det är mycket som talar för att det inte är möjligt
att
uppnå ren arbetsdelning och omvandla övertidsarbete till nya arbetstillfällen
och att det hos småföretagen finns tröskeleffekter som gör att de inte kan
ersätta övertid med nyanställningar.

Moderata samlingspartiet motsätter sig en i lag bestämd generell
arbetstidsförkortning, liksom en i lag bestämd övre gräns för övertidsarbete
som inte krävs av hälsoskäl. Kollektiva lösningar är otidsenliga redan nu och
blir allt mer omöjliga i det nya kunskaps- och tjänstesamhället. Verksam-
heterna både inom näringslivet och service inom den offentliga sektorn
behöver i stället kundanpassas och individualiseras. Det kräver att arbets-
tiden beslutas direkt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Människor är olika och prioriterar därför olika. En och samma individ kan
ha olika behov och önskemål under olika skeden av livet. Det är därför
nödvändigt att eftersträva individuellt anpassade lösningar. Dessutom visar
forskningen att den faktor som har störst betydelse för människors trivsel i
arbetet är möjligheten att själv kunna påverka sin arbetstid och förläggningen
av den.

Bortsett från att enskilda löntagare genom en kollektiv arbetstidsför-
kortning fråntas rätten till en högre ersättning för sitt arbete undergräver
arbetsdelningen Sveriges möjligheter att växa. Att dela på jobben är inte
detsamma som att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb. Det innebär
istället att man har kapitulerat inför massarbetslösheten och utgör den
obotfärdiges ursäkt för bristande konstruktiv handlingsförmåga.

6 Hemställan

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det moderna arbetslivets behov av flexibla
arbetstidslösningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att begränsa EU:s detaljstyrning på arbetstids-
området,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att upphäva arbetstidslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuella arbetstidsavtal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om generell arbetstidsförkortning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reglering av övertidstaket.

Stockholm den 4 oktober 1999

Mikael Odenberg (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Henrik Westman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Åkerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)