Arkiv, bibliotek och museer

Motion 2004/05:Kr362 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till kulturmiljövård.

2. Riksdagen begär att regeringen skall återkomma med en redogörelse om behoven för att bevara det kyrkliga kulturarvet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Unescos konvention till skydd för det immateriella kulturarvet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arkivutredningen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkrörelsearkiven.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om SVAR.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening om vad i motionen anförs om mål för den nationella bibliotekspolitiken och om en utvärdering av bibliotekslagen.

8. Riksdagen begär att regeringen återkommer med information rörande utvärderingen av det statliga stödet till läsfrämjande insatser.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om En bok för alla.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om LL-stiftelsen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturtidskrifter.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gratis inträde för barn och ungdomar på statliga och regionala museer.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att lösa frågan angående museernas hyreskostnader.1

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om museernas säkerhet.

15. Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett konkret förslag till en lösning av Naturhistoriska riksmuseets magasinsproblem.

1 Yrkande 13 hänvisat till FiU.

2 Inledning

Alla människor i hela samhället har ett gemensamt ansvar för att värna vårt kulturarv. Det gäller lika väl det immateriella arvet av värderingar och traditioner som det materiella av byggnader och föremål. Vi är alla medskapare av vår kultur och med det följer också ansvaret att föra den vidare som ett arv till kommande generationer.

Ett särskilt ansvar har våra kulturarvsbärande institutioner: arkiven, biblioteken och museerna, de så kallade ABM-institutionerna. Deras gemensamma ansvar ligger i att välja ut vad som skall bevaras, systematisera materialet och sprida information till allmänheten. Alla tre delarna i ansvaret måste uppfyllas för att institutionerna skall uppfylla sin roll. ABM-institutionerna förenas på detta sätt av en gemensam uppgift, men den innebär inte att de är utbytbara. Varje institution har också en egenart som måste tas till vara.

Vi har tidigare motionerat om tillsättande av en statlig utredning om möjligheterna till ett utökat samarbete mellan ABM-institutionerna. Kulturutskottet gav oss sitt stöd och på riksdagens uppdrag tillsatte regeringen 2001, i samarbete med Kungliga biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd och Riksarkivet, en utredning. Det är positivt att regeringen så snabbt tillsatte utredningen. Samtidigt anser vi att utredningen fick alltför små befogenheter och möjligheter att komma med konkreta förslag. Regeringens ambition med utredningen var att sammanställa vad som redan görs. Utskottets begäran innebar inte i första hand en utvärdering av det som redan gjorts utan en utredning av hur samarbetet kan gå vidare och på vilket sätt detta bör ske. Resultatet har nu blivit att den utredning regeringen tillsatt i sitt slutbetänkande konstaterar att det behövs en utredning. Vi återkommer därför med vårt krav att regeringen tillsätter en utredning som utifrån det arbete som pågår får mandat att lägga fram konkreta förslag om ett utvecklat ABM-samarbete. Eftersom vårt krav angående detta från föregående år ännu inte behandlats av kulturutskottet ligger vår hemställan kvar sedan förra året. Därför har vi inte någon ny hemställanspunkt i denna motion.

Det kan inte nog betonas att samarbete inte innebär sammangående. Varje institution måste få bevara sin unika profil och sina unika uppdrag. Genom att stärka varje institutionsform i dess självbild skapas bättre förutsättningar för dem att möta varandra.

3 Vårt gemensamma kulturarv

Endast genom att studera historien kan vi säga något om framtiden. Det är därför glädjande att insikten om vårt eget kulturarvs betydelse ökat i samhället. Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är både en förutsättning för att bygga upp sin egen identitet och för att kunna respektera andras kultur och värden. I mötet mellan kulturer krävs förståelse för att kulturarvet inte är givet en gång för alla, utan ständigt berikas av nya upplevelser, erfarenheter och kontakter med andra länder och kulturer. Att värna och värdera sin egen kultur och samtidigt bejaka mångfald och värdesätta andra kulturer är förutsättningen för en positiv integration.

3.1 Det materiella kulturarvet

Byggnader, kulturlandskap, kulturhistoriska föremål och dokument tillhör den synliga, materiella delen av vårt kulturarv. För denna del av kulturarvet har arkiv, museer och bibliotek ett särskilt ansvar. Det är ett komplext ansvar som kräver ständig förnyelse och utveckling. Det handlar både om ett inåtvänt arbete av registrering, vård, konservering och magasinering men också om ett utåtriktat arbete med utställningar, visningar, forskarstöd med mera.

3.1.1 Kulturmiljö

Kulturmiljöarbete handlar om insatser för bevarande av delar av det materiella kulturarvet. Från att tidigare ha varit inriktat främst på fornlämningar och särskilt värdefull bebyggelse omfattar arbetet i dag också den historiska kontinuiteten i hela miljön. Varje generation bär ett dubbelt ansvar för arkitektur och bebyggelseplanering - att sätta tidstypiska avtryck i sin samtida kulturmiljö och att bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Under årens lopp har antalet byggnader som faller inom ramen för Riksantikvarieämbetets ansvarsområde för kulturmiljövård ökat. Det har dock tidigare inte skett någon motsvarande höjning av anslagen vilket har inneburit att en viktig del av vårt kulturarv bokstavligen står och förfaller. Regeringen ökade förra året anslaget till kulturmiljövård men Kristdemokraterna anser att detta inte är tillräckligt. Särskilt inte om förslagen från den nu avslutade bebyggelseutredningen skall förverkligas bland annat gällande kyrkstäderna. Vi satsar därför 15 miljoner kronor mer än regeringen till detta under de kommande tre åren

Kulturmiljöarbetet är beroende av långsiktig planering vilket ibland omöjliggörs av regeringens kortsiktiga förändringar av anslagen. Bristen på långsiktighet gäller även de stora svängningarna mellan olika års offentliga infrastrukturinvesteringar vilket Riksantikvarieämbetet uppmärksammat som ett stort problem.

Ett viktigt kulturmiljöarbete bedrivs på många olika nivåer i samhället. Vi vill därför särskilt uppmärksamma det arbete som bedrivs av landets hembygds- och fornminnesföreningar som omfattar mer än 450 000 medlemmar. Tillsammans med de insatser som görs av byggnads- och kulturnämnder, länsstyrelser och läns- och kommunala museer samt Riksantikvarieämbetet bidrar de till att förvalta en viktig del av det svenska kulturarvet. Vi vill därför göra en omfördelning inom anslaget till kulturmiljövård så att ytterligare 1 miljon kronor årligen kommer de ideella organisationerna till del.

3.1.2 Kyrkoantikvarisk ersättning

Trots att kyrkan har skilts från staten har staten ett fortsatt ansvar för det värdefulla kulturarv som våra kyrkor utgör. Det är ett kulturarv som har betydelse för hela samhället och inte enbart för svenska kyrkans medlemmar. Den kyrkoantikvariska ersättningen är en överenskommelse mellan staten och kyrkan gällande statens åtagande för att underhålla och bevara Svenska kyrkans kyrkobyggnader. Stödet är reglerat fram till 2009 och innebär en successiv ökning av stödet varje år. Trots denna statliga ersättning har Svenska kyrkan svårt att klara underhållet av kyrkorna och på många håll i landet har kyrkor lagts i malpåse och står mer eller mindre och förfaller. Det är därför rimligt att ifrågasätta om den statliga kyrkoantikvariska ersättningen är tillräcklig. Vi anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med en redogörelse för vilka behov som finns för att bevara vårt kyrkliga kulturarv och hur väl detta uppfylls av den kyrkoantikvariska ersättningen.

3.1.3 Stärkt skydd av kyrkstäderna

Det har funnits runt 70 kyrkstäder i Sverige. Av dessa finns minst 16 bevarade i dag. Dessa finns i Norrbotten, Västerbotten samt Jämtland. De kyrkstäder som finns bevarade används i viss mån fortfarande enligt gammal tradition. Kristdemokraterna har tidigare tagit upp frågan angående skyddet för våra kyrkstäder. Frågan har varit föremål för utredning i Kulturbebyggelseutredningen. Utredningen lämnade i september 2003 ett delbetänkande till regeringen. Kulturbebyggelseutredningen slår fast att ett stärkt skydd behövs för kyrkstäderna och deras tradition. Enligt utredningen tryggar den befintliga lagstiftningen inte ett långsiktigt bevarande av kyrkstäder. För att stärka skyddet för kyrkstäderna föreslår utredningen en särskild reglering i kulturminneslagen. Den skulle ge förutsättningar för ett skydd som kan anpassas efter de stora variationer som finns mellan olika kyrkstäder. Kristdemokraterna begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag om en lagändring i enlighet med utredningens förslag. Eftersom vårt krav angående detta från föregående år ännu inte behandlats av Kulturutskottet ligger vår hemställan kvar sedan förra året. Därför har vi inte någon hemställanspunkt i denna motion.

3.2 Det immateriella kulturarvet

Det för ögat osynliga kulturarvet i form av gemensamma värderingar, traditioner, religion, livsåskådning, språk, folkminnen, ortsnamn och mycket mer är viktiga element i det immateriella kulturarvet. Det är i detta immateriella kulturarv som vi har vår kulturella identitet. Kunskap om det immateriella kulturarvet är därför nödvändig för att vi skall stå trygga i vår egen kultur. En trygghet som är nödvändig för att med öppenhet kunna möta och känna respekt för andras kulturer och traditioner. Det immateriella kulturarvet blir därigenom ett viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. ABM-institutionerna är tillsammans med skolor, kyrkor, teatrar, andra kulturinstitutioner och frivilliga organisationer av olika slag naturliga platser för att förmedla och diskutera vårt kulturarv och därigenom människans förutsättningar, livsfrågor och värderingar.

Det immateriella kulturarvet är stort och ogripbart men samtidigt av stor betydelse. Därför är det viktigt att det får en betydande plats i samtalet om och arbetet med kulturpolitiska frågor. Förra hösten antog Unesco en konvention till skydd för det immateriella kulturarvet. Den är tänkt som ett komplement till den nuvarande Världsarvslistan som skall ge skydd åt betydande monument och naturområden. Konventionen skall skydda värdefulla kulturella företeelser som till exempel muntliga traditioner och språk, traditionell dans och musik, ceremonier och traditionellt hantverkskunnande. Särskilt stor betydelse kan konventionen komma att få för andra kulturer än den västerländska. Kulturer som ofta saknar kulturella minnesmärken som byggnader men där de har en levande kultur i form av till exempel traditionella sånger och danser. I Sverige vore det inte orimligt att tänka sig att till exempel midsommarfirandet i Dalarna skulle kunna komma att omfattas av konventionen.

Konventionen har ännu inte trätt i kraft eftersom den inte ratificerats av tillräckligt många länder. Kristdemokraterna anser att denna konvention kan utgöra startskottet för en uppgradering av det immateriella kulturarvet och begär att regeringen ger Kulturrådet i uppdrag att utreda hur det är möjligt för Sverige att ratificera konventionen.

4 Arkiv

Runtom i landet finns ett antal arkiv av olika karaktär och storlek som förvaltar betydande arkivbestånd. Dessa samlingar speglar människors tankar, föreställningar, handlingar och symboler genom tiderna. Vi kan följa idéer och handlingsmönster från tidig medeltid fram till våra dagar och se hur det moderna Sverige växer fram på såväl central som regional och lokal nivå.

Det ökade intresset för släktforskning och hembygdsforskning har gjort att arkiven på senare tid fått ett uppsving när det gäller allmänhetens användning av materialet. Forskarplatserna är hårt utnyttjade, något som naturligtvis är glädjande. Samtidigt visar tillströmningen att vi måste följa utvecklingen med vaksamhet. Redan nu har arkivpersonalens arbetsbelastning med att tillhandahålla material ökat markant. Under 2003 beställdes 144 665 volymer fram vid riks- och landsarkiven under de 108 410 forskarbesök som gjordes (enligt Riksarkivets årsredovisning). Inte bara antalet forskarbesök ökar år från år utan även mängden material som arkiven måste ta ansvar för. I ett samhälle där mängden pappersmaterial är oöverskådlig blir besluten om vad som är intressant att bevara för framtiden allt svårare men också allt viktigare. Trots att avgränsningarna för vad som skall bevaras blir allt striktare är materialökningen enorm. Bara under 2003 ökade riks- och landsarkivens bestånd med 27 000 hyllmeter. För att göra materialet tillgängligt för forskare fotograferas materialet successivt till mikrofilm. Antalet mikrokort tillgängliga för forskare har under de senaste åren ökat med flera hundra tusen.

Det är viktigt att vi i samhället får en ökad medvetenhet om arkivmaterialets betydelse för vår historia. Det är särskilt viktigt eftersom många enskilda arkiv i dag förstörs på grund av okunnighet om materialets betydelse. Som exempel kan nämnas att många idrottsföreningar har arkiv med ett stort kulturhistoriskt värde som på olika sätt förstörs eller riskerar att förstöras. Riksarkivet bör få i uppdrag att arbeta mer aktivt med att informera föreningar, folkrörelser, organisationer och enskilda om arkivens betydelse och om möjligheterna att bevara arkivmaterial för eftervärden.

Den av riksdagen tillsatta Arkivutredningen presenterade 2002 sitt slutbetänkande, vilket nu har remissbehandlats. Regeringen har tidigare utlovat en proposition på området till våren 2004, men än har ingen proposition lämnats. Kristdemokraterna anser att utredningen lade fram många intressanta förslag och att regeringen snarast bör presentera en proposition i frågan.

4.1 Regional arkivverksamhet

Syftet med det statliga stödet för att främja regional arkivverksamhet är att få ett nät av väl fungerande regionala arkivinstitutioner i landet och att bättre integrera folkrörelsearkiven i den regionala kulturpolitiken. Många av de regionala arkiven brottas i dag med stora ekonomiska problem. Trots att arkiven genomgått en stark utveckling och fått ett vidgat arbetsfält, bland annat i syfte att tillgängliggöra samlingarna för bredare användargrupper, har resurserna relativt sett inte ökat. Att samla in och säkerställa information, att göra den tillgänglig och dessutom arbeta aktivt för att fler skall få tillgång till samlingarna kräver betydligt större resurser än arkiven i dag har till sitt förfogande. Särskilda utvecklingsinsatser i form av exempelvis arkivpedagogik behöver också göras.

Trots att besöken vid de regionala arkiven ökar och de har blivit en allt större resurs för både privat och offentlig sektor har anslaget under flera år varit oförändrat trots att det tillkommit två bidragsberättigade arkiv. Regeringens ointresse för de regionala arkiven är anmärkningsvärt. I år har regeringen visserligen ökat anslaget något för att kompensera för de två nya bidragsberättigade arkiven men det möjliggör ingen ökning av anslagen. Vi föreslår en ökning av anslaget till de regionala arkiven med 1 miljon kronor för att utveckla denna mycket viktiga verksamhet.

4.1.1 Folkrörelsearkiv

Den större delen av de regionala arkiven utgörs av folkrörelsearkiven. Regeringen har under de senaste åren genomfört en bred satsning på industrisamhällets kulturarv. Kristdemokraterna stöder satsningen men har genomgående poängterat att även folkrörelsearkiven bör få del av de ökade resurserna. Folkrörelsearkiven har sedan länge arbetat konkret och aktivt på detta område. Det finns till exempel inte en bruksort i landet som inte har eller har haft ett mer eller mindre omfattande folkrörelseliv. Det kan handla om fackföreningar, nykterhetsrörelser, idrottsrörelser, frikyrkor med mera. Genom folkrörelsearkiven kan vi få en mycket god bild av hur arbetarna, tjänstemännen, barnen och de hemarbetande hade det både i sitt arbete och på sin fritid. På foton och affischer, i brev, verksamhetsberättelser och protokoll kan vi få en bild av deras livssituation. Detta ger en helhetsbild av arbetarnas historia och det industriella kulturarvet. Det är mot denna bakgrund som vår satsning på de regionala arkiven skall ses.

4.2 SVAR

Under Riksarkivet finns enheten SVAR som arbetar med att genom digitalisering förbättra tillgängligheten till arkivmaterialet för allmänheten. Verksamheten är huvudsakligen lokaliserad till Ramsele där det bland annat finns en forskarsal tillgänglig för såväl forskare som intresserad allmänhet. Verksamheten bekostas till stor del med arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska medel, bland annat genom lönebidragsanställda samt genom medel från EU:s strukturfonder. Under senare år har dock bidragen successivt minskat och verksamheten går med en årlig förlust. I budgetpropositionen konstaterar regeringen att de flesta av SVAR:s anställa går på lönebidrag men de nämner över huvud taget inte de stora ekonomiska svårigheterna. Det är obegripligt att regeringen fullkomligt ignorerar de problem som finns. Kristdemokraterna kräver därför att regeringen tillsammans med Riksarkivet ser över SVAR:s framtida organisation och finansiering och återkommer till riksdagen med ett förslag.

5 Bibliotek

Cirka 67 procent av alla svenskar besökte någon gång under det senaste året ett bibliotek vilket visar på den enorma spridning biblioteken har. Det finns ingen annan kulturinstitution som har ett så högt antal besökande. Till skillnad från de flesta andra kulturinstitutioner har dessutom besökarantalet ökat under 1990-talet och det är framför allt bland dem som enbart har förgymnasial utbildning som den största ökningen skett.

Det finns stora möjligheter för biblioteken i framtidens samhälle. Biblioteken är för de flesta en naturlig plats att vända sig till för att inhämta kunskap. Biblioteken som alltid haft en folkbildande roll borde därför ses som en självklar aktör i visionen om det livslånga lärandet. Alltför ofta glöms biblioteken bort såväl på statlig som kommunal nivå i diskussioner om utbildningssatsningar och det livslånga lärandet.

År 1996 införde riksdagen en bibliotekslag. Vi såg då en risk i att en lag som reglerar en miniminivå för biblioteksstandard i en kommun lätt blir ett tak i stället. Någon utvärdering av lagen har ännu inte gjorts men vår uppfattning är att lagen har fått ett i huvudsak positivt bemötande ute i verksamheten. Regeringen har under en lång tid arbetat med en omarbetning av bibliotekslagen och vi hade förväntat oss att den i det arbetet även skulle ha gjort en utvärdering av lagen. I den nu liggande budgetpropositionen gör regeringen några förändringar i bibliotekslagen rörande samarbete och lokala biblioteksplaner. Kristdemokraterna stöder förslagen men vi ställer oss frågande till om detta är det enda resultatet av regeringens arbete med en biblioteksproposition. Här finns ingen utvärdering av lagen sedan den infördes och inga mål eller visioner för biblioteken i ett framtida samhälle vilket vi har krävt sedan länge. Det är dessutom mycket angelägna frågor för såväl våra folkbibliotek som forskningsbiblioteken på högskolor och universitet. Vi förväntar oss därför att detta bara var första steget i ett nationellt arbete för biblioteken och att regeringen återkommer till riksdagen med sina ambitioner för de svenska biblioteken och med en utvärdering av bibliotekslagen.

5.1 Folkbiblioteken

De svenska folkbiblioteken omfattas med värme av stora delar av befolkningen. Från början startade de på initiativ av enskilda eller föreningar med ett starkt intresse av att göra böcker lättillgängliga för alla. När kommunerna på senare år dragit ned stödet till biblioteken har nya föreningar bildats för att bevara verksamheten.

Det är viktigt att folkbiblioteken inte tas för givna och att mål och visioner för biblioteken i kommunerna inte uteblir. Biblioteken måste få förändras med det omgivande samhället och med kommunens stöd hitta nya uppgifter och målgrupper i ett nytt samhälle. Varje kommun måste ta ett ansvar för folkbiblioteken, som vi tror kommer få en allt större betydelse i kunskapssamhället.

5.2 Skolbibliotek och barnbibliotek

Att främja barns läsande är en ovärderlig uppgift för biblioteken, och här spelar naturligtvis skol- och barnbiblioteken en särskilt viktig roll. Svenska folket är ett läsande folk och antalet människor som nöjesläser böcker har ökat under de senaste åren. Inom en grupp har dock läsandet minskat och det är bland den yngsta gruppen i Kulturrådets mätning, 9-14-åringar. Det är en oroande trend och biblioteken kan tillsammans med andra vuxna spela en viktig roll för att bryta den. Barn- och skolbibliotek kan locka barn till läsning, att visa barnen njutningen med att läsa. Genom att utgå från barnens eget intresse och nyfikenhet kan biblioteken fånga barnens intresse för läsning.

Skolbiblioteken är tyvärr en undervärderad resurs på många skolor. Under de senaste åren har de utarmats på många håll. Skolbibliotekarier har blivit sällsynta och urvalet av böcker är ofta föråldrat. Ofta är det någon av lärarna som någon timme i veckan ansvarar för att se till biblioteket. När det inte finns tillgång till en bibliotekarie kan inte biblioteket utnyttjas på ett effektivt sätt. Kulturrådets översyn av skolbiblioteken bekräftar bilden av att kvaliteten är mycket ojämn. Vi anser att skolbiblioteken har en stor betydelse för lärandet och för lusten att läsa och ser därför gärna att de extra statsbidragen för personal i skolan även används till bibliotekarier till skolbiblioteken.

6 Läsning

Den västerländska kulturen är en skriftkultur. Länge var förmågan att läsa och skriva förbehållen de högre stånden, den var ett tecken på makt. Sverige var dock bland de första länder i världen som började sprida kunskapen om läsning bland folket. Spridandet av skriftspråket blev ett viktigt steg på vägen mot demokratin. Fortfarande i dag är förmågan att läsa och skriva en avgörande demokratifråga. Att kunna läsa är en nödvändighet för att vara en aktiv samhällsmedborgare.

Svenska språket tillhör ett mycket litet språkområde. I den internationaliserade värld vi lever i är det nödvändigt att aktivt slå vakt om vårt språk om vi vill att det skall vara levande och rikt även i framtiden. Att slå vakt om språket innebär inte att konservera och förhindra förändring utan om att bevara svenskans egenart genom ständig utveckling. Vi anser att svenska språkets ställning som majoritetsspråk bör ges lagskydd liksom riksdagen redan lagskyddat ett antal minoritetsspråk. Den parlamentariska utredning om det svenska språkets ställning som våren 2002 presenterade sitt slutbetänkande Mål i mun (SOU 2002:27) stöder oss i detta krav. I utredningen finns många intressanta förslag och vi väntar fortfarande på en proposition på området. Eftersom vårt krav angående detta från föregående år ännu inte behandlats av kulturutskottet ligger vår hemställan kvar sedan förra året. Därför har vi inte någon ny hemställanspunkt i denna motion.

6.1 Boken

Alltfler människor, såväl vuxna som barn, tillbringar en allt större del av sin tid framför datorn. Även i skolan har datorn blivit ett mycket vanligt redskap för eleverna, i många fall i stället för böcker. Det finns många positiva aspekter i det, barn lär sig tidigt att använda datorn och de kan finna obegränsat med information om allt som intresserar dem. Det är dock viktigt att bokläsandet inte blir lidande till följd av ett ökat datoranvändande. Även om barnen övar sin läsning vid datoranvändning finns det flera undersökningar som visar på att barn som letar information och läser på en datorskärm läser betydligt kortare texter och mer fragmentariskt än vid läsning av en textmassa i en bok. Utvecklingen av informationstekniken är positiv och skall underlättas men tekniken kan inte ersätta boken, bara komplettera den. Det är viktigt att böcker finns tillgängliga för alla människor, och biblioteken har här naturligtvis en central roll. Kristdemokraterna är också glada över sänkningen av bokmomsen som vi arbetat länge för och som ökar böckernas tillgänglighet.

Läroboken har fortfarande en central betydelse i skolan. Bra och uppdaterade böcker är en viktig förutsättning för att skolarbetet skall fungera. Av skolans totala kostnader går mindre än en procent till läromedelsinköp, och på var tredje lågstadieskola får barnen inte behålla en enda egen lärobok. För att garantera en viss standard på läromedel anser vi att de bör behandlas som en del i skolornas årliga kvalitetsredovisningar.

6.2 Läsfrämjande insatser

Staten har under en lång tid försökt främja läsandet genom olika former av läsfrämjande insatser. Genom olika kanaler har ett statligt stöd gått till olika föreningar och organisationer som arbetat för att främja läsandet. De statliga satsningarna för att främja läsandet är mycket viktiga. Att sprida läsandets konst är en avgörande demokratifråga. Det är dock viktigt att de statliga insatserna verkligen leder fram till positiva effekter för läsandet. Hösten 2002 beslutade riksdagen i enlighet med Kristdemokraternas förslag att en utvärdering av de statliga insatserna för läsfrämjande skall ske. Det var positivt att beslutet togs. Däremot ställer vi oss frågande till om regeringen tagit utskottets krav på allvar. I budgetpropositionen för 2005 nämns ingenting om denna utvärdering. Vi kräver därför att regeringen återkommer med information till riksdagen under detta riksdagsår och informerar om hur arbetet fortlöper.

En bok för allaär ett bokförlag som startades av Litteraturfrämjandet med statligt stöd 1976. Syftet var att till ett kraftigt subventionerat pris ge ut kvalitetslitteratur för barn och vuxna och på så sätt verka för att öka läsningen i landet. En bok för allas verksamhet har länge varit en av statens huvudsakliga läsfrämjande insatser. Situationen på bokmarknaden ser dock annorlunda ut i dag i jämförelse med när En bok för alla grundades. Tack vare den kraftigt expanderande pocketboksmarknaden finns nu en stor mängd kvalitetslitteratur för vuxna tillgängligt till ett lågt pris. Den sänkta bokmomsen har fått ytterligare effekter på bokpriserna.

Vid flera tillfällen har regeringen förlängt avtalet med En bok för alla utan att göra någon utvärdering av verksamheten. Vi anser att det var oansvarigt. Kristdemokraterna anser inte att det längre är motiverat att staten finansierar utgivning av vuxenlitteratur till lågpris. Vi minskar därför anslaget till En bok för alla med 5 miljoner kronor.

6.3 LL-stiftelsen

Inom litteraturområdet görs satsningar för funktionshindrade både på Talboks- och punktskriftsbiblioteket och Stiftelsen för lättläst information och litteratur (LL-stiftelsen). LL-stiftelsens ursprungliga uppdrag var att äga och ge ut en nyhetstidning för utvecklingsstörda samt att ge ut lättlästa böcker (LL-böcker). Nu är målgruppen för verksamheten breddad och de riktar sig även till dyslektiker, läsovana, personer med annat modersmål med flera. Verksamheten drivs utan vinstsyfte och inom ramen för avtal som träffas mellan staten och stiftelsen.

Många, både barn och vuxna har stor glädje av att få information och läsa böcker med lättläst text. Det gäller särskilt ur ett integrationsperspektiv. Genom LL:s nyhetstidning kan invandrade svenskar som inte behärskar språket tillräckligt väl för att läsa en vanlig dagstidning få tillgång till nyheter.

Behovet av lättläst litteratur för en yngre publik påtalas ofta från handikapprörelsen och från pedagoger inom skolan. Det kan gälla såväl barn med utvecklingsstörning som barn med dyslexi. För några år sedan började stiftelsen att i begränsad skala starta utgivning av lättläst barn- och ungdomslitteratur. För att kunna utveckla denna verksamhet och utöka antalet utgivna titlar utan att utgivningen av vuxenlitteratur drabbas föreslårKristdemokraterna att anslaget till LL-stiftelsen ökas med 1 miljon.

6.4 Kulturtidskrifter

Sverige har en rik flora av kulturtidskrifter. Kristdemokraterna menar att tidskrifter är viktiga för att stimulera och spegla samhällsdebatten. De ger möjlighet till en fördjupning som kan vara svår i andra medier. Det statliga stödet till kulturtidskrifterna har legat still i många år vilket inneburit att realvärdet sjunkit. Som en följd av detta har Kulturrådet tvingats minska antalet tidskrifter som ges statligt stöd. Samtidigt har tidskrifternas kostnader för tryckning och distribution ökat. I sitt budgetunderlag för de kommande åren har Kulturrådet ansett att ett ökat stöd till kulturtidskrifterna är en av de mest nödvändiga satsningarna inom deras ansvarsområde. Kristdemokraterna vill därför att stödet till Kulturtidskrifterna ökas med 1,5 miljoner kronor årligen.

Genom ett så kallat prenumerationsstöd från kulturrådet har folkbiblioteken möjlighet att prenumerera gratis på ett antal kulturtidskrifter. Detta är ett bra sätt för kulturtidskrifterna att nå ut till nya läsare. Nu har det visat sig att biblioteken inte utnyttjar den möjligheten i någon större utsträckning vilket är förvånande. Kulturrådet bör utreda varför inte stödet utnyttjas i större omfattning.

7 Museer

Museerna ansvarar för en stor del av det materiella kulturarvet. De har ett ansvar för att föremålen bevaras men också för att de finns tillgängliga för allmänheten och forskarsamhället. I bevarandet ligger också samlandet. Det ligger i museernas uppgift att besluta om vad från vår egen tid som skall bevaras. Det är en uppgift som i sig är avgörande för kulturarvet. Det är vi, här och nu, som genom museerna fattar beslut om hur framtidens människor kommer att se på vår tid.

Den utåtriktade verksamheten på ett museum bör syfta till att skapa ökad förståelse för vårt kulturarv och stimulera människor till att ställa frågor om sig själva, om vårt samhälle och våra värderingar. I arbetet för att motverka främlingsfientlighet och rasism kan därför museernas roll inte nog poängteras.

Föremålen i ett museum har en unik förmåga att ge upplevelser och det är i det som särarten i museets utåtriktade verksamhet ligger. Genom museerna kan den historiska erfarenheten tas till vara för att ge perspektiv på olika frågor när det gäller att hantera nuets problem och välja framtidsriktning. I museernas verksamhet ligger att med ett vetenskapligt förhållningssätt finna ny kunskap om föremålen och deras plats i historien. De måste vara behjälpliga för forskare för att på så sätt bidra till ny kunskap om vår historia och framtid.

Upprepade gånger har vi påpekat att det är det långsiktiga arbetet vid museerna som behöver stöd. År för år behöver museerna fortsätta sitt arbete med kunskapsuppbyggnad, vård och underhåll av samlingar, arkiv och bilder, rådgivning och information. Den statliga budgeten måste fokuseras på långsiktiga, inte tidsbegränsade bidrag. Kulturrådet har också påpekat att museernas ekonomi påverkas mycket negativt av en ökande "projektifiering". Vi känner stor oro för museerna, eftersom vi menar att regeringen, trots att man nu har insikt om hur problembilden på museisidan ser ut, underlåter att ta ett samlat grepp för att förbättra situationen. Vår oro handlar till stor del om regeringens bristande långsiktighet när det gäller samlingarna, men även om hur regeringen valt att hantera hyreskostnaderna.

Kulturrådet har även påpekat att museernas allt större beroende av arbetsmarknadspolitiska medel riskerar att bli ett stort problem. Många satsningar på museiområdet görs som arbetsmarknadspolitiska åtgärder där arbetslösa skall sättas i arbete. Det gör att museerna blir sårbara för arbetsmarknadspolitikens svängningar. Kulturrådet anser att pengar bör överföras från arbetsmarknads- till kulturområdet för att kulturinstitutionerna själv skall få driva arbetsmarkandspolitiska projekt. Vi anser att det är ett rimligt påpekande som bör övervägas inför kommande budgetarbete.

7.1 Fritt inträde

Kristdemokraterna vill arbeta för att långsiktigt bevara samlingarna, öka tillgängligheten till museerna och nå nya grupper av besökare. Vi är därför kritiska till regeringens satsning på fritt inträde på de statliga museerna. Självklart är det bra att så många människor som möjligt får tillgång till museernas verksamhet, och en inträdesavgift kan innebära ett hinder för många. Särskilt positivt är det för barn och unga att få tillgång till vårt kulturarv. Satsningen kostar dock mycket pengar, och det är pengar som måste ställas mot andra kulturpolitiska prioriteringar. Museernas hårt ansträngda ekonomi har tvingat dem till både indragna verksamheter och uppsägningar. Museernas samlingar står i vissa fall och bokstavligen ruttnar bort. Det är mot denna bakgrund som satsningen måste ställas. Det finns också en uppenbar risk att en satsning på fri entré på de statliga museerna kommer att slå hårt mot de icke-statliga museerna, som får en mycket svår konkurrenssituation. Dessutom är detta en satsning som framför allt kommer att gynna dem som bor i eller i närheten av Stockholm eftersom den övervägande majoriteten av museerna är lokaliserade till Stockholm. Från museernas sida framhålls även oro för bristande kompensation för de ökade kostnader som fri entré kommer att medföra i form av till exempel ökat slitage.

Kristdemokraterna anser mot bakgrund av detta att regeringens satsning inte kan motiveras. Vi vidhåller vårt krav på att reformen skall begränsas till att enbart gälla fritt inträde för barn och ungdomar upp till 19 år men däremot utökas till att gälla även de regionala museerna. Vi anser att barnen och ungdomarna är en av de mest prioriterade grupperna när kultursatsningar görs och vi anser därför att denna prioritering är den mest riktiga. Dessutom ger detta en spridning på satsningarna över hela landet. Vi sparar därför 57 miljoner kronor av de 96 miljoner kronor som regeringen lägger på reformen för fri entré på de centrala museerna. Av dessa 57 miljoner kronor lägger vi 15 miljoner kronor till de regionala museerna för att bekosta fri entré för barn och ungdomar. Dessutom lägger vi 15 miljoner kronor årligen till de centrala och regionala museerna på en kraftsamling för museernas samlingar.

7.2 Hyror och ramanslag

Museernas ekonomiska situation är på många håll ansträngd och otydligheten i regeringens politik skapar en villrådighet som är olycklig för alla inblandade. Pengar dras först in för att därefter komma tillbaka och så småningom kompenseras. Stöd som utlovas för ett museum ett år, uppfylls inte med nödvändighet ett annat. Dessutom vet vi nu att av många museers anslag går mer än hälften till hyreskostnader.

Sedan 1993 betalar kulturinstitutioner vad Statens fastighetsverk kallar marknadshyror eller marknadsliknande hyror. Staten sätter alltså genom ett statligt verk hyror som om fastigheterna och verksamheterna vore kommersiella. En sådan hyressättning är inte realistisk för vissa kulturbyggnader eftersom verksamheten är intimt förknippad med byggnaden, till exempel Operan och Dramaten. Marknadshyror förutsätter att verksamheten kan överväga att flytta om man inte anser att hyresvillkoren är rimliga. Det är inte en möjlighet för dessa kulturinstitutioner. När systemet infördes kompenserades institutionerna fullt ut för den hyreshöjning som marknadstänkandet ledde till. Med åren har denna kompensation i många fall urholkats och sedan 1994/95 ges ingen automatisk kompensation för ökade hyreskostnader. Utöver detta har regeringen också fråntagit museer och andra kulturinstitutioner incitamentet att försöka sänka sina hyreskostnader, eftersom ramanslaget sänks med motsvarande summa om hyrorna förhandlas ner. Regeringen tillsatte efter omfattande kritik en kommitté som fick i uppdrag att se över hyressättningen för ändamålsfastigheter inom kultur- och högskolesektorn. Kommittén överlämnade sitt betänkande i april detta år (SOU 2004:28) och konstaterar där att det finns många brister som måste åtgärdas. Vi förväntar oss att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag utifrån kommitténs betänkande.

7.3 Samlingarna

På museerna finns ett fortsatt stort eftersläpande behov av vård, registrering, dokumentation och digitalisering. Det vet regeringen. Det var också en av anledningarna till att man inom Sesamprojektets ram lät arbetslösa göra en insats för museisamlingarna. Mycket har blivit bättre, men ännu återstår betydande behov av till exempel ändamålsenlig förvaring för samlingarna. Vi har redan tidigare år påpekat detta, men trots detta sker inga satsningar från regeringens sida. I stället inför regeringen fri entré vilket kostar närmare 100 miljoner kronor. Regeringen har tidigare förklarat frånvaron av satsningar med att den först skall göra en särskild granskning av de centrala museernas magasinssituation. Vi anser inte att det är ett godtagbart svar eftersom situationen redan är känd och ropar efter insatser. Vi har inte heller kunnat inhämta någon information om att en sådan granskning har gjorts vilket naturligtvis inte kan anses acceptabelt. Samtidigt som regeringen efterlyser tålamod och hänvisar till en översyn som tycks dröja växer museisamlingarna dag för dag. Tusentals nya föremål skall varje år tas om hand av museerna som redan nu har svårt att hantera de samlingar som redan finns. För att lyfta fram betydelsen av samlingarna som kärnan i museernas verksamhet lägger vi i vårt budgetalternativ 15 miljoner kronor årligen i en extra satsning på just samlingarna. Dessa resurser kan användas till exempel för bevarandeinsatser som konservering och magasin men även för visningsverksamhet med samlingarna i centrum.

7.3.1 Säkerhet

Ett annat stort problem som uppmärksammats under året är museernas säkerhet när det gäller både stöld och brand. I Stockholm har en översyn gjorts av brandsäkerheten på museerna, och resultaten är förfärande. På många museer skulle en brand innebära att inom loppet av några minuter skulle ovärderliga samlingar gå upp i rök, och situationen är säkerligen inte unik för Stockholmsmuseerna. Vi menar att det här är en ohållbar situation som måste åtgärdas snarast. Det är alltför stora värden som står på spel för att insatser skall kunna vänta. Vi gör i vår budget en satsning på 15 miljoner kronor på de museer där behoven är särskilt stora. Vi anser att en del av dessa nya resurser bör användas till att förbättra säkerheten.

Kulturrådet har utarbetat en strategi för museernas säkerhetsarbete. Det är en utredning som innehåller många förslag som bör tas till vara i arbetet med att förbättra museernas säkerhet. Bland annat framhålls vikten av att varje museum utarbetar en plan för säkerhetsarbetet för att skapa en medvetenhet om vilka risker som finns. Vi ser mycket positivt på Kulturrådets arbete inom detta område.

7.3.2 Naturhistoriska riksmuseet

Naturhistoriska riksmuseets samlingar omfattar i dag cirka nio miljoner djur, växter och mineral. Kristdemokraterna har vid flera olika tillfällen tagit upp frågan angående situationen på Naturhistoriska museet. Stora delar av museets samlingar är förvarade i ett så dåligt klimat och dåliga övriga förhållanden att deras fortsatta existens är äventyrad. Nya magasin måste till både för samlingarnas säkerhet och för att öka tillgängligheten för forskare. Det finns en utredning och ett förslag om ett bergrum i anslutning till museet framtaget av Statens Fastighetsverk som på ett mycket bra sätt skulle lösa problemen. År 2001 krävde Kulturutskottet för första gången att regeringen skulle återkomma med ett förslag på en lösning med utgångspunkt i de förslag som finns. Ett krav som sedan dess upprepats vid ett flertal tillfällen. Kulturminister har fortfarande inte presenterat någon långsiktig lösning. I stället har museet nu tvingats till andra tillfälliga lösningar genom en ut- och ombyggnad av det så kallade Botanhuset. Det kommer att lösa de mest akuta problemen men inte museets behov för framtiden. Regeringen bör med denna bakgrund återkomma med ett konkret långsiktigt förslag till en lösning för Naturhistoriska riksmuseet.

7.4 Regionala museer

Länsmuseerna fungerar som centrum för den regionala museiverksamheten och har också en viktig roll när det gäller kulturmiljövård. De är således mycket viktiga för att målet om ett levande kulturliv i hela landet skall kunna uppfyllas. Därför anser vi att det är naturligt att de omfattas av satsningen på fritt inträde till museerna (se ovan).

Kulturrådet har i utredningen Regionala museer och nationell kulturpolitik konstaterat att det för museerna råder en mycket oklar bild när det gäller huvudmännens och statens mål och förväntningar. De anser att hela målstyrnings- och utvärderingsprocessen måste bli tydligare. Vi hoppas att regeringen tar till sig utredningens kritik och återkommer till riksdagen med ett förslag på detta område.

De ekonomiska behoven hos de regionala museerna är mycket stora. Kulturrådet har utpekat den ökande "projektifieringen" som ett stort problem för museernas ekonomi, något vi också tidigare påpekat. Dessutom behövs stora satsningar på säkerheten, vilket vi beskrivit ovan. Därför gör vi som nämnts ovan en extra satsning på 15 miljoner kronor årligen på de centrala och regionala museerna.

Vi gläds ocksååt att regeringen insett betydelsen av den museipedagogiska verksamheten och permanentar den pågående försöksverksamheten.

7.5 Några särskilda museer

7.5.1 Vasamuseet

Nationalklenoden Regalskeppet Vasa håller på att fräta sönder av svavelsyra. Skadorna upptäcktes för några år sedan, då som vita saltfläckar. Nu har konstaterats att större delen av de ytor man undersökt är angripna av svavelsyra som fräter på träet. Ett stort forskningsprojekt har inletts tillsammans med Stockholms och Uppsala universitet för att försöka hitta en lösning på hur Regalskeppet Vasa skall kunna räddas. Statens maritima museer har gjort upp en åtgärdsplan samt en finansieringsplan som sträcker sig mellan 2003 och 2008 och museet har arbetat hårt för att hitta finansiella lösningar för de satsningar som krävs.

Det är naturligtvis svårt att överblicka konsekvensen av att detta världsunika skepp inte längre skulle finnas i framtiden för beskådande i Stockholm. Vasamuseet är det mest besökta museet i Skandinavien. Räddningsinsatser/restaureringsinsatser får absolut inte förhindras på grund av en ekonomisk brist. Regeringen gick föregående år Statens maritima museer till mötes och gav ett anslag på 4,1 miljoner för 2004. Vi förväntar oss att regeringen fullföljer den åtgärds- och finansieringsplan som finns och fortsätter satsningen på Vasamuseet de kommande åren.

7.5.2 Drottningholms teatermuseum/Sveriges teatermuseum

Drottningholms teatermuseum, numera Sveriges teatermuseum, grundades 1922. Museet, som drivs av en stiftelse med statliga stöd, förvaltar några av Europas största och värdefullaste teatersamlingar från medeltiden till i dag. Samlingarna inkluderar världens största samling 1700-talskulisser, ett av de största scenkonstbiblioteken, omfattande enskilda arkiv, 1,5 miljoner foton och en löpande förd svensk repertoardatabas. Efter uppsägning från Filmhuset för ett par år sedan flyttade museet till Operans och Dramatens verkstadsbyggnad i Nacka. Utan tillräckliga hyresmedel fick museet skrinlägga alla planer på anständiga utställningslokaler och minska personal så drastiskt att bastjänster för museisamling, arkiv och samtidsdokumentation nu saknas. Situationen är nu så svår att hela biblioteks- och arkivverksamheten dessutom är i fara. Svenska och utländska forskare är mycket oroade och situationen har påtalats internationellt. Det är därför i det närmaste skandal att Socialdemokraterna i budgetpropositionen för 2005 helt ignorerar problemet och skriver att "det är styrelsens ansvar att göra nödvändiga prioriteringar". Hur skall museet kunna göra nödvändiga prioriteringar när det redan prioriterat bort de mest grundläggande funktionerna i ett museum? För att lösa den mest akuta krisen ger Kristdemokraterna i sitt budgetalternativ ett årligt tillskott på en och en halv miljon till museet inom anslag 28:31.

Stockholm den 24 september 2004
Gunilla Tjernberg (kd)
Inger Davidson (kd)	Sven Brus (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Ulrik Lindgren (kd)	Torsten Lindström (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Olle Sandahl (kd)