Arrendelagstiftningen

Motion 2004/05:L229 av Chatrine Pålsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen utreder arrendelagstiftningen och ger förslag till ramar för arrendesättning enligt vad i motionen anförs.

Motivering

Lagstiftningen angående arrenden är i behov av översyn. Arrende är en form av hyra för upplåtande av fastighet eller del därav. Syftet med arrendelagstiftningen är dels att ge brukare tillgång till mark med en lägre insats än köp av mark medför, dels att låta markägare få avkastning av fastighet som de själva ej brukar.

Om arrendator och fastighetsägare ej är överens om villkoren för ett arrende kan det föras till arrendenämnd för avgörande. Arrendenämnden fastställer då en marknadsmässig arrendeavgift. Underlaget för vad som är marknadsmässigt arrende utgår från arrendenämndens statistiska uppgifter, vilka huvudsakligen består av arrendenämndens egna beslut. De arrenden som fastighetsägare och arrendator är överens om ingår sällan i detta underlag, då de ej rapporteras till nämnden. Slutsatsen blir att arrendenämnden ensidigt beslutar vad som är att betrakta som marknadsmässigt.

Om parterna inte accepterar arrendenämndens beslut går det att överklaga till tingsrätt. Tingsrätten fastställer då arrendeavgiften utifrån en marknadsmässig bedömning som utgår från arrendenämndens statistiska underlag. Alltså de arrenden som av parterna inte ansetts marknadsmässiga.

Bilden kompliceras ytterligare av att arrendatorer som brukar upplåten mark oftast gör egna investeringar i form av byggnader och maskiner för att uppnå syftet med markanvändningen (jordbruk eller fritidshus t ex). Har hus byggts på arrenderad tomt minskar det marknadsmässiga värdet av huset i relation till arrendets brist på marknadsmässighet. Det finns idag flera exempel från t ex Mönsterås kommun, där fritidshus är svårsålda trots attraktiva lägen beroende på arrendefrågan.

Arrendator hamnar i en knipa. Om arrendatorn bedömer arrendet som icke marknadsmässigt kan han knappast sälja sin investering i form av byggnader då troligen även spekulanter anser arrendet icke marknadsmässigt.

Arrendelagstiftningen bör därför utredas och förslag ges till ramar för arrendesättning enligt följande:

För att ett arrende ska betraktas som skäligt ska arrendesumma påverkas av minst två högst tre faktorer.

• Avkastning av det värde oberoende värderingsman satt på upplåten fastighet/del av fastighet enligt genomsnittligt bolåneinstituts räntesats för lån med fastighet som säkerhet.

• Fastighetsägares drifts- och underhållskostnader för fastigheten.

• Önskar fastighetsägaren högre arrende skall det finnas möjlighet att öka arrendesumman med upp till en trettiondel av taxeringsvärdet av upplåten fastighet/del av fastighet.

Dessutom bör besittningsrätten ökas så att arrendator, om punkt tre ovan räknats in i arrendeavgiften, har förköpsrätt vid fastighetens försäljning/överlåtelse och att fastighetsägaren inte kan neka köp till marknadsvärde enligt oberoende värderingsman efter trettio års arrende.

Stockholm den 23 september 2004

Chatrine Pålsson (kd)