Assisterad befruktning på klinik i Sverige

Motion 2002/03:L274 av Matilda Ernkrans och Helena Zakariasén (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten för lesbiska par att få tillgång till assisterad befruktning på klinik i Sverige.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utarbeta förslag till rättslig reglering av föräldraskap för barn som tillkommit genom lesbiska pars assisterade befruktning.

Motivering

I alla situationer som rör barn, skall barnets bästa stå i centrum och inga andra intressen får sättas före barnets. Den svenska lagstiftning som reglerar assisterad befruktning på klinik, innehåller restriktioner som motverkar barnets bästa. Lagstiftningen bör därför ändras så att även lesbiska par omfattas av möjligheten att få tillgång till assisterad befruktning på klinik i Sverige.

Kommittén om barn i homosexuella familjer har utrett ett antal frågor som rör barn i homosexuella familjer. Riksdagen har under innevarande år, i enlighet med kommittén, fattat beslut i några av dessa frågor. Som till exempel att homosexuella par ges möjlighet att prövas för gemensam adoption och närståendeadoption, samt ges möjlighet att gemensamt utses till särskilt förordnade vårdnadshavare för ett barn.

En av de frågor Kommittén om barn i homosexuella familjer hade i uppdrag att utreda var den särskiljande lagstiftningen kring insemination på klinik i Sverige. I proposition 2001/02:123 Partnerskap och adoption undantog regeringen frågan om förändrad lagstiftning rörande lesbisk insemination med motiveringen att ytterligare utredning är nödvändig med avseende på hur juridisk föräldrabestämning skall ske. Enligt de undersökningar som Kommittén om barn i homosexuella familjer låtit genomföra i samband med sin utredning framgår att allt fler lesbiska väljer att bilda familj genom insemination. Det sker på ett av två sätt, antingen genom privat insemination med en känd donator, eller genom insemination på klinik utomlands. I båda fallen är rättsläget för barnet osäkert. Vid privat insemination råder oklarhet om vem som är far till barnet och vilka rättigheter och skyldigheter denne har. Ett barn som tillkommit genom insemination kan bara få en juridisk far i de fall donatorn erkänner faderskapet. Enligt svensk lag är det helt upp till fadern att avgöra – ingen kan tvingas till ett sådant beslut. I de fall donatorn erkänner faderskapet påtar han sig ett juridiskt och ekonomiskt ansvar för barnet. Detta innebär att en donator som inte avser att vara aktiv far kan hysa viss tveksamhet inför att bli juridisk förälder. Den rådande lagstiftningen tar inte hänsyn till den verklighet som råder. I många fall får barnet därför bara en enda juridisk förälder, fastän det finns en känd, biologisk far.

Vid insemination på klinik utomlands finns ingen möjlighet för barnet att få kännedom om sitt biologiska ursprung. De barn som tillkommer genom insemination utomlands är således fråntagna rätten att få kännedom om sitt ursprung, en rättighet som finns lagreglerad för de barn som tillkommer genom insemination på klinik i Sverige. Barn som tillkommer genom insemination i lesbiska förhållanden är noga planerade och efterlängtade. Socialt finns inga skillnader mellan dessa barn och barn i heterosexuella förhållanden, vilket visas av den forskningssammanställning som kommittén låtit genomföra. Det kan därför inte vara försvarligt att svensk lagstiftning inte anpassas till den verklighet som råder.

En utredning om hur föräldraskap skall regleras i samband med lesbiska pars assisterade befruktning på klinik bör därför genomföras skyndsamt och återkomma till regeringen med förslag till juridisk lösning kring fastställelse av föräldraskap i samband med att lesbiska par ges tillgång till assisterad befruktning på klinik i Sverige.

Stockholm den 16 oktober 2002
Matilda Ernkrans (s)	Helena Zakariasén (s)