Återkrav av bankstödet

Motion 1994/95:N248 av Roland Larsson (c)

Det finns idag få frågor som engagerar svenska folket mer
än statens agerande i fråga om stödet till bankerna.

Det är mycket svårt att förklara för människor varför
regering och riksdag, i ett läge då man tvingas spara och
skära ner på alla områden, inte ställer hårdare krav på
bankerna att betala tillbaka de ca 65 miljarder kronor dessa
hittills fått av staten.

Det är lätt att förstå den indignation som väldigt många
känner när den lilla bit av den gemensamma kakan man själv
får del av blir mindre och osäkrare samtidigt som bankernas
vinster är större än på mycket länge.

Denna indignation blir knappast mindre av att man
uppfattar att man själv får betala dessa stora vinster genom
att inlåningsräntan är ynkligt låg medan utlåningsräntan är
skyhög. De stora räntemarginalerna upplevs som djupt
orättfärdiga när man, samtidigt som man t ex får betala högre
boendekostnader, vet att man också över skatten fått släppa
till sin andel av bankstödet.

Att försöka möta människors upprördhet med påpekanden
om att saken är något mer komplicerad än så låter sig
knappast göras.

Det krävs i stället ett kraftfullt agerande som visar att
riksdag och regering verkligen har viljan att göra något åt
problemet.

Frågan är naturligtvis vad.

Först och främst är det viktigt att konstatera att bankstödet
inte utnyttjats av alla banker. Det gäller t ex de som nu gjort
de stora vinsterna. Så gott som hela det stöd som staten
hittills betalat ut har gått till den statliga Nordbanken och
därnäst till den folkrörelseägda Sparbanken. Till övriga
banker har det varit begränsade belopp.

En generell skatt på bankernas vinster skulle sålunda slå
helt snett. De banker som inte fått något stöd skulle få betala
medan de som fått det mesta skulle komma undan.

Alternativet med något slags generell bankskatt som alla
banker får betala är heller inte någon framkomlig väg.
Effekten av det skulle bara bli ännu högre räntemarginaler.
Bankernas kunder skulle m a o få betala med ännu lägre
sparräntor och ännu högre låneräntor. Detta nollsummespel
med hushållens och företagens pengar vore ingen lösning på
problemet.

Om man har ambitionen att det är de banker som fått stödet
som också skall betala tillbaks det finns det just nu bara en
åtgärd som kan ge någon effekt. Det är en utförsäljning av
den statliga Nordbanken.

Samtidigt som man gör det måste man naturligtvis
fortfarande ha kvar kravet på att hela bankstödet skall
återbetalas d v s mellanskillanden mellan försäljningsnettot
av en försäljning av Nordbanken och det utbetalade stödet.
Trycket på bankerna måste finnas kvar även om man måste
acceptera att kvarvarande återbetalning sker successivt i takt
med att utrymmet finns.

Den svenska bankkrisen skulle inte ha behövt drabba
skattebetalarna så hårt om vi haft en annan bankstruktur med
flera mindre banker och ett mer spritt ägande. Det är därför
angeläget att försöka åstadkomma detta. Den utveckling som
nu påbörjats genom att vissa försäkringsbolag utvidgar sin
verksamhet att också omfatta vissa typer av banktjänster är
ett steg i den riktningen. Men inte tillräckligt.

En annan möjlighet är att försöka stimulera utländska
banker att etablera sig på den svenska marknaden.

Det kan synas som om man nu håller på att lägga hela
ansvaret för 80-talets Casinoekonomi på bankerna. Detta är
naturligtvis inte rätt. Ytterst är det de spelregler som lades
fast av regering och riksdag under 80-talet som ledde till
krisen. Bankernas del av ansvaret är att man trots att man
borde vetat bättre, tänjde spelreglerna till den yttersta
gränsen av spelplanen. För människor i allmänhet är det
dessutom svårt att acceptera att aktörerna i detta spel många
gånger gått skadeslösa ur det och i vissa fall dessutom gjort
sig privata förmögenheter som nu skattebetalarna får betala
till.

Frågan har därför även en djupare dimension. Det handlar
om förtroendet för samhället -- för riksdag och regering och
ytterst för demokratin.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återkrav av bankstödet och försäljning
av Nordbanken samt om förändring av bankstrukturen.

Stockholm den 24 januari 1995

Roland Larsson (c)