om åtgärder för elever med allvarliga läs- och

Motion 1987/88:Ub328 av Lars Leijonborg m. fl. (fp, s, m, c, vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Ub328

av Lars Leijonborg m. fl. (fp, s, m, c, vpk)
om åtgärder för elever med allvarliga läs- och
skrivsvårigheter

En av de viktiga grundstenarna för demokratin är att alla medborgare kan
läsa och skriva. Den som inte kan läsa kan inte skaffa sig den information som
behövs för att delta i den demokratiska processen. Han kan inte heller
utnyttja sin besvärsrätt, kan inte tillgodogöra sig undervisningen i den
obligatoriska skolan och kan inte till fullo utnyttja den övriga skolundervisning
som erbjuds. Det skapar orättvisor.

Enligt skolöverstyrelsens beräkningar lämnar mellan fem och tio tusen
elever varje år grundskolan utan att ha nått upp till den läs- och skrivförmåga
som anses normalt för elever i årskurs 6.

Som grundskolan fungerar i dag skall den huvudsakliga läs- och skrivinlärningen
vara avklarad när eleven lämnar årskurs 3. Därefter ses läs- och
skrivkunskaperna som ett redskap för inhämtandet av andra kunskaper i
skolan. Elever som halkat efter på lågstadiet har små möjligheter att komma i
kapp. Kunskapsluckorna blir stora i alla teoretiska ämnen, inte bara i
svenska. Risken är stor att de med tiden kommer allt längre efter sina
kamrater.

Anledningen till att många elever har svårt att lära sig läsa och skriva är att
de har ett specifikt handikapp som förr kallades ordblindhet. Numera
används beteckningen dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter. (Dyslexi är en
samlingsbeteckning för läs- och skrivsvårigheter hos personer med presumtivt
normal begåvning.) Det handlar alltså om normalt begåvade elever som
har särskilt stora svårigheter i kampen med bokstäverna.

Läs- och skrivsvårigheter upplevs fortfarande ofta av den som lider av det
som ett skamligt handikapp och man försöker i det längsta dölja sina
problem. Fortfarande tror många att den som inte kan läsa och skriva eller
gör det dåligt är mindre intelligent än andra. Detta är givetvis fel.

Skoltiden präglar alla människor. Dyslektiker går ut skolan inte bara med
dålig läs- och skrivförmåga, utan även som en följd av sitt handikapp med
stora brister i ämneskunskaperna och inte sällan med ett knäckt självförtroende.

Detta är ett svek mot individen och ett enormt slöseri med mänskliga
resurser.

Även om problemet är stort finns det många konkreta åtgärder som kan
sättas in för att lösa, eller i varje fall minska, svårigheterna. Det finns
exempel från olika håll i landet där man medvetet arbetar med läs- och

skrivsvårigheter och når goda resultat, men det finns alltför många tecken på
stor okunskap inom skolans värld. Tyvärr finns en viss oenighet bland
experter om orsakerna till dyslexi och om metoder att arbeta med handikappet.
Detta får emellertid inte hindra att man tar itu med problemet på det sätt
som är lämpligt för varje enskild elev.

Det finns ett stort behov av ett samlat åtgärdsprogram för elever med
dyslexi. Vi anger i denna motion några viktiga delar av ett sådant program.
Det är önskvärt att programmet utarbetas skyndsamt.

Lärarutbildning

Förutsättningen för att en elev skall kunna få hjälp är att handikappet över
huvud taget upptäcks i skolan. Alltför många elever betraktas än i dag,
p. g. a. sina svårigheter, felaktigt som slöa, okoncentrerade, socialt störda
eller mindre begåvade.

En sådan stämpel får givetvis oerhört svåra konsekvenser för de berörda
eleverna. För att ingen skall drabbas av detta krävs att alla lärare lär sig att
känna igen problemet hos eleven. Har läraren en gång gjorts medveten om
handikappet är det inte alls svårt att upptäcka.

Alla lärare kan inte ha tillräckliga kunskaper för att arbeta med själva läsoch
skrivsvårigheterna, men de måste kunna bedöma när eleven behöver
professionell hjälp. Dessutom måste varje lärare själv ta ansvar för elevens
kunskapsinhämtning på de egna lektionerna.

Lärarutbildningen måste därför innehålla ett poängsatt moment om läsoch
skrivsvårighet. Det kan t. ex. innehålla:

1. Läs- och skrivutvecklingen.

2. Olika teorier om orsaker till läs- och skrivsvårigheter.

3. Läs och skrivsvårigheters yttringar hos en elev. Försvarsmekanismer
hos en elev med läs- och skrivsvårigheter. Praktiska, sociala och psykiska
konsekvenser av läs- och skrivsvårigheter.

4. Olika metoder att avhjälpa läs- och skrivsvårigheter.

Ovanstående gäller naturligtvis i lika hög grad grundutbildning för lärare

som fortbildning av redan yrkesverksamma lärare.

Grundskolan

När elevens problem väl är upptäckta måste man inom skolan medvetet
bestämma sig för hur man skall förhålla sig till eleven och hans/hennes
svårigheter.

Först och främst måste eleven få specialundervisning i läsning och
skrivning. Där gäller det att ta vara på den samlade kunskap som finns hos
olika forskare och pedagoger inom och utom landet. Eftersom det finns
belägg för att dyslexi kan ha olika orsaker får metodiken anpassas efter varje
enskild elev.

Parallellt med läsinlärningen måste skolan hitta redskap så att eleven inte
går miste om kunskaper som kamraterna får och som det är skolans
skyldighet att förmedla. Därför är det oerhört viktigt att skolan skiljer på läsoch
skrivinlärning och kunskapsinhämtning. T. ex. så är historieboken inte
ett lästräningsmaterial. Den är till för att lära ut historia.

Mot. 1987/88

Ub328

12

Speciallärare

För de elever som inte lär sig läsa och skriva i den ordinarie undervisningen
krävs alltså speciella resurser. En sådan resurs är speciallärarna.

Speciallärarutbildningen måste få en mycket starkare inriktning på att
arbeta med dessa elever. Att lära dyslektiker läsa och skriva är en
komplicerad uppgift som kräver gedigen utbildning. Detta måste alltså vara
en prioriterad uppgift för speciallärarna.

Andra hjälpåtgärder

Skolan måste även på alla sätt motverka de konsekvenser det får för
utbildningen att en elev är dålig på att läsa och skriva. Ett sätt för dyslektiker
att tillgodogöra sig böcker är att få litteraturen inläst på band. Talböcker är
vanliga arbetsredskap t. ex. inom den danska skolan.

Skönlitteratur finns redan tillgänglig för dyslektiker genom tal- och
punktskriftsbiblioteket. Läroböcker däremot kan elever med läs- och
skrivsvårigheter inte få inlästa på band.

Egentligen borde det vara en självklarhet att elever med särskilda
svårigheter skall få tillgång till läromedel som de kan tillgodogöra sig. Man
ger inte en blind elev en ordinär kartbok.

Det finns många olika tänkbara praktiska lösningar på vem som tar
ansvaret för talböcker för dyslektiker, men oavsett hur frågan löses är det
viktigt att inläsningen görs på ett professionellt sätt. De hinder som finns bl.
a. av upphovsrättslig karaktär - måste givetvis lösas.

Till LGR -69 fanns ett supplement där man tog upp frågan om hur elever
med läs- och skrivsvårigheter skall behandlas i skolan, t. ex. i provsituationer
och vid betygsättning. Ett sådant supplement behövs även i dag för att ge
skolan riktlinjer för hur man skall hantera problemet, bl. a. för att elever
skall bli någorlunda lika behandlade över hela landet, och minska orättvisorna
vid antagning till högre utbildning.

Gymnasieskola och högskola

Att grundskolan har ett speciellt ansvar för varje elev är självklart. Men
nästan alla elever går numera vidare till gymnasieskolan och många även till
högskolan. Därför måste även dessa utbildningsformer ha resurser och
kunskaper att möta problemet med läs- och skrivsvårigheter.

Många studieavbrott, även på de teoretiska linjerna, beror på att eleverna
har svårigheter med läsning och skrivning. När eleverna blivit lite äldre och
studierna mer krävande blir många av dem mer motiverade att ta itu med sina
svårigheter. Därför är det viktigt att det finns speciallärarresurser även i
gymnasieskolan. Önskvärt vore också möjligheter till stödundervisning i
högskolan.

Även lärare inom gymnasiet och högskolan behöver grundläggande
kunskaper om läs- och skrivsvårigheter så att de känner igen problemen när
de stöter på dem. Både för gymnasieskolan och högskolan behövs möjligheter
för eleverna att få litteraturen inläst på band. Även där krävs centrala
riktlinjer för hur lärarna skall förhålla sig till elevernas problem t. ex. vid prov
och betygsättning.

Mot. 1987/88

Ub328

13

Grundvux

Bland den vuxna befolkningen beräknas mellan 100 000 och 500 000 personer
ha läs- och skrivsvårigheter.

Grundvux är den skola som har uppdraget att ge dessa människor de
färdigheter de saknar. Grundvux måste därför fortsätta att aktivt spåra upp
personer som behöver hjälp med sin läsning och skrivning.

Grundvuxlärare som arbetar med läsundervisning måste ha en gedigen
utbildning i vuxenpedagogik och i metoder för läs- och skrivträning för
vuxna. Grundvux får inte bli den plats där eleverna åter misslyckas med
ytterligare knäckt självförtroende som följd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att ett samlat åtgärdsprogram för
elever med allvarliga läs- och skrivsvårigheter (dyslexi) utarbetas
skyndsamt.

Stockholm den 26 januari 1988
Lars Leijonborg (fp)

Iréne Vestlund (s) Björn Samuelson (vpk)

Marianne Andersson (c) Ingela Gardner (m)

Mot. 1987/88

Ub328

14