Åtgärder för lägre boendekostnader

Motion 1990/91:Bo225 av Olof Johansson m.fl. (c)

I. Sammanfattning

I föreliggande partimotion läggs förslag om en strategi
för lägre boendekostnader. I motionen slås fast att en
grundläggande förutsättning för ekonomisk och social
grundtrygghet i boendet är ett bevarat statligt grundansvar
för finansiering av byggande och boende om alla skall
kunna få möjlighet till bra bostäder i en god miljö. Då kan
grundläggande sociala mål som rättvisa och solidaritet
mellan de boende ligga fast och samhällets stöd på
bostadssektorn riktas till de grupper som främst behöver
stöd.

Utvecklingen under senare år har inneburit allt
kraftigare pris- och kostnadsökningar på bygg- och
bostadsmarknaderna. I motionen konstateras att orsakerna
till den explosionsartade utvecklingen mot allt högre
boendekostnader är bl a följande: Den förda
ekonomiska politiken har förstärkt
koncentrationsutvecklingen i samhället. Det har bl a
medfört bostadsbrist och långa bostadsköer i överhettade
områden med snabbt stigande pris- och kostnadsutveckling
som följd. Bostadspolitiken har präglats av ryckighet och
kortsiktighet. En inkonsekvent regeringspolitik och
motstridiga beslut med ständiga ändringar i
förutsättningarna för byggande och boende har skapat stor
osäkerhet hos såväl byggmarknadens aktörer som
bostadskonsumenterna. Val av finansieringsalternativ
för skatteomläggningen har inneburit en kraftigt ökad
beskattning av boendet. Det hittillsvarande
bostadsfinansieringssystemet har varit kostnadsdrivande
beroende på att tillräckliga motiv saknas för byggherren att
pressa produktionskostnaderna. Detta har lett till en
onödigt stor ekonomisk belastning för både samhälle och
individ. Produktionskostnadsprövning och
detaljreglering av byggandet har skapat onödig byråkrati
och långa handläggningstider för ärenden med betydande
fördyringar som följd. Lågt eller negativt
hushållssparande har medfört att möjligheterna till egen
ekonomisk insats omöjliggjorts och behovet av
lånefinansiering vid anskaffande av bostad därmed ökat.

En strategi för lägre boendekostnader måste därför
innefatta följande: Politik för decentralisering, lägre
ränta och stabilt penningvärde, Stabilare regler på
bostadsmarknaden, Lägre beskattning av boende, Ny
och förenklad bostadsfinansiering, Ökad konkurrens och
mångfald, Åtgärder för ökad marktillgång, Ökat
enskilt ägande och sparande, Stimulanser för
miljövänligare och effektivare energianvändning.

II. Inledning

En politik för ekonomisk grundtrygghet innebär bl a att
förutsättningar måsta skapas så att alla människor kan få en
bostad och ekonomiskt bära kostnaderna för sitt boende.
Enskilt sparande måste främjas för att underlätta
möjligheterna för fler att kunna äga sin bostad.

Målet för bostadspolitiken måste därför vara att alla
människor skall ha tillgång till bra bostad till rimlig kostnad
i god miljö. Detta mål uppfylls inte i dag, framförallt
beroende på att kostnaderna för byggande och boende
under de senaste åren stigit kraftigt.

Boendekostnaderna bedöms under 1990 och 1991, som
en följd av bl a skatteomläggningen, stiga med drygt 40 %,
oavsett upplåtelseform. De allmännyttiga bostadsföretagen
(SABO) har angett att månadskostnaden för en normal
trerumslägenhet 1991 kommer att ha ökat med mer än 1000
kr jämfört med 1989. Kostnadsökningarna som en följd av
skattereformen svarar för drygt 600 kr av denna ökning.

Utvecklingen mot allt högre boendekostnader leder till
att allt fler får allt svårare att ekonomiskt bära kostnaderna
för sitt boende. Byggandet minskar och allt fler blir
bidragsberoende. Valfriheten i boendet inskränks och
segregationen ökar. Sammantaget innebär detta att både
den ekonomiska och sociala grundtryggheten i boendet
försämras, framförallt för dem som står i begrepp att skaffa
sig sin första bostad.

Om de sociala målen skall kunna uppfyllas och en
ekonomisk grundtrygghet skapas, måste ett statligt
grundansvar för finansieringen av byggande och boende
finnas. För att staten skall kunna bära detta ansvar, är det
nödvändigt att boendekostnaderna hålls på en rimlig nivå. I
annat fall riskerar behovet av transfereringar och
subventioner att öka till nivåer som samhället inte förmår
att bära. Detta får till följd att en situation med både
bostadsbrist och tomma lägenheter uppstår.
Nyproducerade lägenheter blir så dyra att ingen har råd att
bo i dem. Utvecklingen under senare tid visar att denna
situation redan är ett reellt problem. På bostadsmarknaden
har uppstått en situation som kan jämföras med vad som i
ekonomiska sammanhang brukar betecknas som
''stagflation'' -- dvs en situation med både hög arbetslöshet
(boendekostnader) och inflation (subventioner).

III. Bakgrund

Orsakerna till den explosionsartade utvecklingen mot
allt högre boendekostnader är många. Vi vill i motionen
kortfattat peka på några faktorer som bidragit till denna
utveckling.

Koncentrationsdrivande ekonomisk politik

Den förda ekonomiska politiken har förstärkt
koncentrationsutvecklingen i samhället. Det har medfört
stora problem på bostadsmarknaden. I överhettade
områden har efterfrågan på bostäder överstigit tillgången,
vilket drivit upp fastighetspriser och produktionskostnader,
med spridningseffekter till landet i övrigt och en hög
inflation som följd.

Ryckig socialdemokratisk bostadspolitik

Den socialdemokratiska bostadspolitiken har präglats av
ryckighet och kortsiktighet. Motstridiga politiska beslut har
skapat stor osäkerhet kring förutsättningarna för byggande
och boende hos både byggmarknadens aktörer och
bostadskonsumenterna.

Skatteomläggningen

Den beslutade inriktningen av finansieringen av
skatteomläggningen har inneburit betydande skärpningar
av bostadsbeskattningen.

Finansieringen av skatteomläggningen, d v s den ökade
kapitalbeskattningen och den breddade indirekta
beskattningen, får ett direkt genomslag på
boendekostnaderna. Det konstaterar även föredraganden i
budgetpropositionen. (Prop 1990/91:100, bil 13 s 17)

Av den sammanlagda kostnaden för skattereformen, ca
93 miljarder kr, finansieras nära 26 miljarder kr genom
ökade boendekostnader, dvs med nära 6 000 kr per person
och år -- beräknat på den förvärvsarbetande befolkningen.
Detta skall jämföras med att inkomstskattesänkningen för
inkomsttagare med ca 120 000 kr/år i årsinkomst är drygt 5
000 kr/år 1991. Denna skattesänkning skall även täcka
andra kostnadsökningar till följd av skatteomläggningen.

Detta exempel illustrerar tydligt att stora grupper inte tål
ytterligare höjda boendekostnader. Finansieringen av
skatteomläggningen har redan resulterat i att allt fler blir
bidragsberoende och under 1991 bedöms ytterligare 100 000
barnfamiljer bli bidragsberättigade. Detta är nästan en
fördubbling av antalet bidragstagare. Den skärpta
beskattningen av boendet leder således till en kostnads- och
hyresökning på bostadsmarknaden, som i första hand
drabbar redan tidigare utsatta grupper. Det gäller bl a låg-
och medelinkomsttagare som får liten eller ingen del av
inkomstskattesänkningarna men också nyblivna villaägare,
ofta unga familjer, som drabbas av höga räntor och ökad
moms.

Den ökade indirekta beskattningen leder således till en
kraftigt ökad ''rundgång'' och ökat inflationstryck, vilket
långsiktigt kommer att urholka skattereformen.
Finansieringen av skattesänkningarna måste därför
framöver få en mer fördelningspolitiskt acceptabel profil.
Den indirekta beskattningen av nödvändig konsumtion som
mat och boende måste därför sänkas.

Bostadsfinansieringssystemet

Det hittillsvarande bostadsfinansieringssystemet har
varit kostnadsdrivande. Dess konstruktion har inte
stimulerat till kostnadseffektiva lösningar i byggandet,
eftersom samhället täckt dessa kostnadsökningar genom
ökade subventioner.

Riksdagen har därför under hösten 1990 beslutat om
införande av ett nytt bostadsfinansieringssystem, det s k
räntelånesystemet. Enligt vår uppfattning finns
grundläggande systemfel i räntelånesystemet som innebär
att inte heller detta system långsiktigt löser
finansieringsproblemen inom bostadssektorn.

Vi anser att ett räntelånesystem, med den beslutade
inriktningen, medför betydande risker för att samhällets
intresse av att driva en antiinflationspolitik minskar,
eftersom låg inflation vid ett högt ränteläge riskerar att
medföra en betydande ekonomisk belastning på
statsbudgeten. Statens subventioner kommer därmed
kraftigt att öka i takt med att samhällsekonomin förbättras.
En sådan effekt är en indikation på att systemet inte
kommer att vara långsiktigt stabilt.

Räntelånesystemet är därför inte någon lösning på
problemet med de kraftigt accelererande statliga
bostadssubventionerna. Vid ogynnsamma lägen med höga
realräntor, stora utbetalningar för utfallande
kreditgarantier och ökade skatteavdrag för stora räntelån,
finns uppenbara risker att statens kostnader för
bostadsfinansieringen med räntelånesystemet kommer att
bli mer omfattande, på sikt t o m kostsammare i jämförelse
med vad utfallet skulle bli om dagens räntebidragssystem
bibehålls oförändrat.

Det är inte möjligt att, utan att kraftigt försämra
tryggheten i boendet för många människor, lägga ytterligare
en finansieringsbörda direkt på de enskilda i den
storleksordning som införandet av räntelånesystemet
innebär.

För den enskilde innebär principen med räntelån att de
räntebidrag som i dag utgår i fortsättningen i stället skall tas
upp som lån på den ordinarie kreditmarknaden. Därmed
kommer en stor del av räntan på bostadslånen att skjutas
på framtiden i form av en växande skuld. Skulden når sitt
maximum efter ungefär en 20-årsperiod då skulden ungefär
fördubblats. Om värdestegringen på fastigheten inte
motsvaras av skuldökningen uppstår en förlust vid
försäljning. Den risken är särskilt stor i områden där
värdeökningar av fastigheter är låg som på landsbygden och
i regionalpolitiskt utsatta områden.

Följden blir att många inte vågar bygga eller förvärva
hus i sådana områden där värdestegringen är mindre än
skuldutvecklingen för fastigheten. Det kreditgarantisystem
som skall mildra denna effekt ger inte tillräcklig garanti och
innebär en individuell prövning i en särskild kreditnämnd
som öppnar för godtycke och ökad byråkrati.

Räntelånesystemet får därigenom en starkt
koncentrationsdrivande effekt och förvärrar obalanserna
och de bostadsproblem som finns. Det ökade ekonomiska
risktagande som räntelånen innebär, medför att byggandet
kraftigt kommer att minska på landsbygden och på mindre
orter. Effekten blir en ännu kraftigare styrning av boendet
och byggandet till de mest expansiva områdena. Detta
medför i sin tur att utanför dessa områden kommer inte
några nya industrier att kunna etableras.

Utbildning och vård kommer inte att få tillgång till
nödvändig personal, med ökande köer som följd.
Näringslivets förutsättningar försämras och möjligheterna
att bedriva företagande över hela landet försvåras
ytterligare.

Räntelånesystemet är också fördelningspolitiskt
orättfärdigt. I ett system med räntelån som växer med
inflationen och i takt med eller mer än värdestegringen på
bostaden kommer det inte att finnas ekonomiskt utrymme
för särskilda topplån eller pengar för reinvesteringar. Allt
ekonomiskt utrymme under den första 20-årsperioden täcks
in av den växande skulden.

Det kommer att utestänga många barnfamiljer och
andra med små och normala inkomster från att bo i egen
bostad. Enbart de som har egen betydande förmögenhet
eller de som har möjlighet att skaffa sig kapitalstarka
borgenärer kan satsa i en egen bostad. Den ökade
segregation som blir följden av detta kommer därmed att
öka samhällets kostnader för bostadssektorn som indirekt
slår tillbaka på de boende i form av högre
boendekostnader.

En skuldökning som ligger nära eller över
värdestegringen på fastigheten kommer att i kombination
med den nu införda successiva höjningen av
fastighetsskatten att pressa upp kostnaderna i
nyproducerade hus. Denna kombination av fastighetsskatt
och skuldökning gör att månadskostnaden för ett hus med
räntelån, som är några år gammalt, kommer att bli betydligt
högre än vad månadskostnaden blir för ett nyproducerat
hus. Därmed kommer det inte att finnas någon återhållande
faktor i räntelånesystemet på kostnadsökningen i
nyproduktionen. Det är en av orsakerna till att det
hittillsvarande system nu har förkastats.

Räntelånesystemet är således ingen lösning på
problemet med de växande bostadssubventionerna.
Riksdagens beslut om införandet av räntelånessystemet bör
därför rivas upp.

Centerns förslag till strategi för billiga och bra bostäder

Politik för decentralisering, lägre ränta och stabilt
penningvärde

En långsiktigt uthållig ekonomisk politik som tar till vara
de resurser av människor och kapital som finns i hela landet
är grundläggande för möjligheterna att skapa regional
balans och därmed en balanserad pris- och
kostnadsutveckling på bygg- och bostadsmarknaden. En
ekonomisk politik måste därför föras som bryter den
pågående koncentrationsutvecklingen i samhället.

Bostadsmarknaden är vidare en av de mest
genomreglerade och konkurrensskyddade sektorerna i
ekonomin. Enligt vår uppfattning måste konkurrensen öka
om pris- och kostnadutvecklingen skall kunna dämpas och
därmed de offentliga utgifterna för bostadssubventioner
minska.

Minskade bostadssubventioner förutsätter också att en
ekonomisk politik förs som medför stabilt penningvärde
och låga räntor eftersom räntenivån är helt avgörande för
storleken på bostadskostnaderna.

Det bör också understrykas att det ur
samhällsekonomisk synpunkt är helt egalt om bostadsstödet
finansieras över statsbudgeten eller inte. I detta hänseende
är det ingen skillnad mellan det nuvarande
bostadsfinansieringssystemet och räntelånesystemet.

För en mer balanserad bygg- och bostadsmarknad krävs
således betydande insatser för att utveckla hela landet och
en omläggning av den ekonomiska politiken. Vi tar upp
dessa frågor i bl a partimotioner om satsningar för en
bevarad och utvecklad infrastruktur i hela landet, offensiv
arbetsmarknads- och näringspolitik samt den ekonomisk-
politiska motionen.

Stabilare regler på bostadsmarknaden

Dagens ryckighet på bostadsmarknaden måste ersättas
med en politik som ger klara förutsättningar för byggandet,
jämnare byggproduktion, mindre reglering och stabilare
spelregler på marknaden. Därför måste de bostadspolitiska
besluten bygga på långsiktighet och stabilitet.

Politiska beslut, som ger kraftiga variationer i
byggnadsverksamheten, leder till omställningar inom
byggbranschen som driver upp kostnaderna. Beslut som
avser att stimulera en övergång till nyproduktion från
ombyggnation eller tvärtom måste vara långsiktiga. Det
gäller även beslut som syftar till utnyttjande av
byggverksamheten som en utjämningsfaktor vid
konjunktursvängningar och i växlingar mellan
bostadsbyggande och infrastrukturbyggen.

Långsiktighet och stabilitet i bostadspolitiken är också
nödvändigt om en så jämn aktivitet i byggandet som möjligt
skall kunna åstadkommas. En förutsättning för att
kapitalkostnaderna långsiktigt skall kunna minimeras är
således att en prioritering mellan skilda typer av
byggprojekt kan ske vad avser tidpunkten för igångsättning.
Det måste även gälla byggen som är avsedda att tillgodose
angelägna sociala mål, t.ex. inom barnomsorgen och
äldreboendet.

Att ställa om byggverksamheten tar lång tid. Den
nedgång i nybyggnationen av bostäder som kan förväntas
inom ett års sikt måste redan nu mötas med bostadspolitiska
åtgärder. För att stimulera till en successiv övergång till
ökad ombyggnadsverksamhet bör därför den garanterade
räntan för ombyggnadsprojekt sänkas och fastställas lika
med nybyggnadslåneräntan. Detta bör ges regeringen till
känna.

På liknande sätt bör den nedgång i den allmänna
konjunkturen som nu är mötas med satsningar på ett ökat
infrastrukturbyggande. Vi lägger bl a mot denna bakgrund
i en partimotion förslag om betydande satsningar för att
förbättra infrastrukturen över hela landet.

Lägre beskattning av boendet Sänk byggmomsen

Enligt vår uppfattning måste en reduceringsregel i
momssystemet införas i syfte att lindra beskattningen av
nyttigheter som mat och boende. Detta innebär att
skatteplikten för tillhandahållande av produkter och
tjänster i samband med boende och byggande av bostäder
sänks till 13,64 % fr o m den 1/7 1991.

På samma sätt bör momsen för tillhandahållande av
fastighetstjänster, sophämtning, vatten och avloppsrening
reduceras och riksdagens beslut om införande av full moms
på dessa tjänster rivas upp.

Energibeskattningen

Införande av mervärdeskatten på energi ger en
betydande snedvridning av skattebelastningen mellan
företag och individer som kraftigt drabbar boendet. Enligt
vår mening bör därför riksdagens beslut om införande av
moms på energi upphävas och ersättas av punktskatter på
energi fr o m den 1/7 1991, vilka delvis läggs i
produktionsledet. En sådan förändring av
energibeskattningen innebär att de enskilda hushållen bör
kunna få minskade kostnader för sitt boende.

Fastighetsskatten

En av de centrala uppgifterna för bostadspolitiken är att
medverka till en rimlig omfördelning av kostnader mellan
det yngre och äldre bostadsbeståndet. Räntelånesystemet
är exempel på ett mycket resurskrävande sätt att omfördela
kostnaderna mellan yngre och äldre bostäder.

De stora bostadsföretagen skulle själva kunna klara en
omfördelning mellan nyare och äldre bostäder men det
skulle samtidigt ge dem en monopolliknande ställning på
bostadsmarknaden, som genom brist på konkurrens skulle
medföra dyrare bostäder. Egnahemsägarna skulle lämnas
helt utan omfördelningsstöd.

Mycket mer kostnadseffektivt är ett system med
begränsade räntebidrag till de yngre bostäderna, som
direktfinansieras med fastighetsskatt på de äldre
bostäderna, eftersom fastighetsskattens nivå är en faktor
som direkt påverkar boendekostnaderna för den enskilde.
Den bör därför kunna utnyttjas som ett bostadspolitiskt
instrument inom ramen för bostadsfinansieringssystemet i
syfte att balansera boendekostnaderna över tiden.

För att minimera rundgången av skattemedel bör
följande regler gälla: Fastighetsskatt tas inte ut på en
fastighet så länge den är berättigad till räntebidrag.
Fastighetsskatten börjar tas ut när räntebidragen upphör
och höjs successivt så att den efter fem år nått maxhöjd och
där ligger kvar under byggnadens återstående livstid. För
ny- och ombyggnad gäller samma räntebidragsregler men
vid ombyggnad reduceras utbetalt räntebidrag av utgående
fastighetsskatt. För villor och bostadsrätter reduceras
räntekostnaden med 30 % genom gällande skatteregler.
Kostnadsneutralitet mellan villa/bostadsrätter och hyreshus
erhålles genom anpassning av räntebidrag och
fastighetsskatt.

En skärpning av fastighetsskatten i kombination med en
förändring av taxeringsvärdena kan ge dramatiska ökningar
av boendekostnaderna för boende i fastigheter i vissa
storstadsområden och för skärgårdsfastigheter där
efterfrågetrycket är stort. Detta förhållande får inte tillåtas
slå igenom i orimliga boendekostnadsökningar för de
enskilda boende. En noggrann utvärdering och uppföljning
av fastighetsskattens konsekvenser för boende i dessa
områden av de förändrade taxeringsvärdena måste därför
göras från regeringens sida.

Vad som här anförts om utnyttjande och inriktning av
fastighetsskatten som bostadspolitiskt instrument bör ges
regeringen till känna.

Ny och förenklad bostadsfinansiering

Ett nytt system måste, vad avser ekonomiskt risktagande
för boendet, vara likvärdigt i alla delar av landet. Det måste
också verka kostnadsdämpande. Det måste utformas så att
det är den enskilde själv som skall kunna påverka kostnader
och kvalitet i sin boendemiljö samt främja eget sparande.

Grundtrygghet i boendet

Ett reformerat bostadsfinansieringssystem måste bygga
på att ett statligt grundansvar för finansieringen av
byggande och boende skapas, så att alla kan ges möjlighet
till goda bostäder.

Vi föreslår därför införande av ett system som erbjuder
en ekonomisk grundtrygghet i boendet. Ett enhetslån införs
som bygger på att en bassubvention ges -- lika för alla -- till
en normalbostad, t ex för maximalt 120 kvadratmeter
boendeyta vid byggande av småhus respektive för
flerfamiljshus avvägd i förhållande till lägenhetsyta och
antal rum per lägenhet. Möjligheter att få lån till socialt
motiverade om- och tillbyggnader måste även finnas.

Vill den enskilde välja en yta och standard som betyder
en dyrare lösning skall det vara möjligt, men
merkostnaderna får då finansieras av den enskilde på annat
sätt än med statliga lån. Ett sådant system erbjuder alla att
bo med baskvalitet. Enligt vår uppfattning innebär ett
sådant system, liknande den konstruktion som gäller för
barnbidrag ''lika för alla'', att en dyr och omfattande
kostnadskontroll som stoppar upp projekten undviks.
Kontrollen kan i stället läggas hos byggnadsnämnderna och
hos dem som tar risken att låna ut pengar till bygget.
Länsbostadsnämnderna kan då avskaffas.

Genom ett sådant system undviks såväl avigsidorna med
räntelånesystemet som problemen med det nuvarande
räntebidragssystemet. Ett system med enhetslån erbjuder
såväl möjligheteter till en bättre prioritering som fördelning
av stödet. Det hamnar kort sagt där det bäst behövs.
Därmed kan grundtryggheten stärkas samtidigt som
systemet blir stabilt över tiden. Fler bostäder kan också
byggas med samma statliga totalsubvention. Ett sådant
stödsystem kommer därför också att räcka till en större
volym nyproducerade bostäder än vad det nuvarande
systemet gör.

Omfördela kostnaderna solidariskt mellan nyare och
äldre hus

Vidare måste, som ovan nämnts, en omfördelning av
kostnaderna mellan nyare och äldre hus ske, i syfte att
minska den ekonomiska belastningen för ägare till nya hus,
ofta unga familjer. En sådan omfördelning över tiden kan
dock inte lastas över på det enskilda hushållet såsom
regeringens förslag om räntelån innebär, eftersom ett
sådant system kan leda till icke acceptabla låneskulder --
skuldfällor -- för den enskilde. Omläggningen måste
solidariskt bäras av alla.

Ett sådant ekonomiskt trygghetssystem för boendet kan
byggas upp och kopplas till det nuvarande
räntebidragssystemet genom den princip om enhetslån och
bibehållet räntebidragssystem och utnyttjande av
fastighetsskatten som vi föreslår.

Beräkningsunderlaget för räntebidraget bör
schabloniseras så att det motsvarar kostnaden för en
''normalbostad''. Räntebidragets storlek bestäms av ett
fåtal faktorer, såsom bostadsytan (max 120 kvm) och
bostadens standard och funktioner. I samband med
byggnadslovet prövas också rätten till räntebidrag.

Finansieringen sker på öppna marknaden.
Statlig/kommunal borgen lämnas till 75--100 % av
räntebidragsunderlaget. All finansiering över
räntebidragsunderlaget är byggherrens ensak.

Begränsningen av räntebidraget till en normalkostnad
skulle medföra en stark prispress på byggmarknaden. Stora
kostnader sparas genom minskad byråkrati och förkortade
handläggningstider.

Om minskningen av räntestödet genom upptrappning av
de statliga garanterade räntesatserna kopplas samman med
en differentiering av fastighetsskatten, med lägre eller ingen
fastighetsskatt i nyare hus och en högre i äldre hus, som
ovan föreslagits, uppnås denna effekt. Enkelt uttryckt
betyder det att ingen eller låg fastighetsskatt utgår för nya
hus som har höga räntor och amorteringar men stiger för
äldre hus när räntekostnaderna är lägre. De ökade
skatteintäkterna från äldre hus används för att finansiera
räntesubventioner till nyare hus.

Riksdagen bör mot denna bakgrund upphäva tidigare
beslut om införande av räntelånesystem (1990/91:BoU4)
och hos regeringen begära ett nytt förslag med utgångpunkt
från vad som ovan skisserats.

Ökad konkurrens och mångfald

Konkurrensen inom byggsektorn måste stärkas och
mångfalden av företag inom bygg- och
byggmaterialbranschen öka.

Inom byggindustrin och byggmaterialindustrin har en
betydande koncentration skett under en följd av år. En
fördjupad samverkan sker mellan olika intressenter i
byggprocessen och koncentrationen tenderar att öka.

Ökad konkurrens och större mångfald av företag inom
byggoch byggmaterialbranschen medverkar till att dämpa
kostnadsökningarna.

Konkurrenslagstiftningen måste ses över och skärpas för
att främja konkurrensen inom byggsektorn.
Skattelagstiftningen skall utformas så att skattefördelar vid
sammanslagningar av företag begränsas.

Vi vill också understryka vikten av att s k
förhandlingsentreprenader motverkas, där t ex en
industrigrupp genom en överenskommelse med en kommun
får ''monopol'' på ett stort projekt. Erfarenhetsmässigt
medför detta ökade produktionskostnader och betydande
fördyringar vid utnyttjandet.

Åtgärder för ökad marktillgång

Bristen på byggklara tomter driver upp priserna.
Kommunerna har planmonopol och måste därför ta ett
större ansvar för en god planberedskap. En sund
konkurrens håller tomtpriserna nere. Markvillkoret i
samband med den statliga bostadslånegivningen är därvid
ett hinder och skall avskaffas.

Kommunerna svarar också ofta för exploateringen fram
till dess att husen skall byggas. Inte sällan är det mer
rationellt att den som bygger huset även svarar för
markexploateringen. Målet måste vara att välja den
handlingslinje som ger bäst kvalitet och lägsta kostnad. Den
risk som finns att kommunala fastighetskontor utför
exploatering mer för att värna om sitt eget ansvarsområde
än för att välja den bästa och billigaste exploateringen,
måste uppmärksammas och motverkas.

Ökat enskilt ägande och sparande

Ett decentraliserat ägande inom bostadsektorn är till
fördel för strävandena att hålla nere kostnaderna i boendet.
Det egna ägandet av bostaden gör att den enskilde har
större möjligheter att påverka kostnader och miljö i sitt eget
boende. Fler får del av värdestegringen.

Med ett eget ägande följer ett ökat ansvar och intresse
av att vårda bostaden. Därmed blir kostnader för underhåll
och reparation lägre. Det ökade engagemanget i boendet
som ägandet skapar tillsammans med ett högre
självbestämmande över sitt boende ökar medvetenheten
om kostnaderna och intresset för att hålla tillbaka
kostnaderna i boendet.

Ägandet av den egna bostaden skall främjas och alla som
så önskar skall erbjudas möjlighet att äga sin bostad.
Ombildningslagen som reglerar en ombildning från
hyresrätt till bostadsrätt måste ändras så att den omfattar
också allmännyttans hyresgäster. Vidare skall kravet om
antalet lägenheter som fordras för att en
bostadsrättsförening skall få bildas sänkas från fem till tre
lägenheter.

En minskning av bostadssubventionerna förutsätter
också att hushållssparandet stimuleras. Ett ökat sparande
leder till ökat ansvar och bredare engagemang i det egna
boendet. Det är också ett viktigt instrument för den
enskilde att försöka minimera kostnaderna framförallt vid
produktionstillfället. Vårt förslag till
bostadsfinansieringssystem, med ett enhetslån och med en
solidarisk fördelning av kostnader mellan äldre och yngre
fastigheter, skall därför också ses i relation till våra tidigare
förslag till sparstimulerande åtgärder, bl a införande av
personliga investeringskonton.

Vårt förslag om personliga investeringskonton innebär
att maximalt ett halv basbelopp skattefritt får avsättas till
sparande avseende investeringar i bl a permanentbostad.
Även avkastningen är skattefri. Detta ger möjligheter till
ett förmånligt och långsiktigt sparande i egen bostad.

Stimulanser för effektivare och miljövänligare
energianvändning

En central del i boendekostnaderna är också hushållens
el- och värmekostnader. Det är framförallt viktigt att
bostadsuppvärmningen utformas på ett sätt som är anpassat
till de övergripande målsättningarna för omställningen av
energisystemet. Betydande resurser måste avdelas för
investeringar, effektiviseringar, hushållning och
uppvärmningssystem som minskar hushållens totala
energikostnader.

Stora resurser har också avsatts för hushållning och
utnyttjande av förnybar energi i den uppgörelse som slutits
mellan centerpartiet, socialdemokraterna och folkpartiet
liberalerna om inriktningen av det energipolitiska beslut
som skall fattas senare i vår. Det är nödvändigt att de
enskilda hushållen kan få del av dessa satsningar för
investeringar i syfte att nedbringa sina energikostnader.

Vissa anslagsfrågor Investeringsbidrag

Vårt förslag om sänkt byggmoms innebär en minskad
intäkt till staten om ca 6,0 miljarder kr. Samtidigt innebär
förslaget att något behov inte föreligger av det särskilda
investeringsbidrag för bostadsbyggande som införts som
kompensation för höjningen av mervärdeskatten.
Regeringens förslag om anvisning av 5,5 miljarder kr för
detta ändamål bör därför avslås. (Prop 1990/91:10, bil 13, B
17)

Bostadsbidrag m m

Med vårt förslag till strategi för billigare bostäder
kommer behovet av bidrag och stöd att minska.
Föredraganden motiverar den kraftiga uppräkningen med
att de ekonomiskt svagare hushållens behov inte skall
eftersättas genom väsentligt vidgade
bostadskostnadsgränser.

Med vårt förslag till finansiering av skattereformen, med
lägre beskattning på boendet, är behovet av bidrag lägre.
Reglerna för utbetalning av bostadsbidrag innebär vidare
att det är 1990 års boendekostnadsökningar på grund av
skattereformen som skall täckas. Detta innebär att statens
utgifter med nu gällande regler för budgetåret 1992/93
kommer att bli långt större än budgetåret 1991/92.

En översyn av beräkningsgrunderna för bostadsbidragen
pågår också som en följd av skatteomläggningen. Det finns
uppenbara risker att kostnadsökningarna är så stora att en
kompensation fullt ut för de boende inte är möjlig utan att
bidragen med regeringens alternativ måste höjas
ytterligare.

Vi vill för vår del understryka att -- därest utformningen
av skatteomläggningens finansiering kvarstår -- en
försämring av reglerna inte kan ske utan att det hårt drabbar
framförallt ungdomar och unga familjer. Detta bör ges
regeringen till känna.

Lägre boendekostnader

Våra förslag innebär -- även med hänsyn taget till våra
förslag till förändrad punktbeskattning på energi och
avvisande av regeringens förslag om särskilt
investeringsbidrag -- sammantaget att den ekonomiska
belastningen på boendet genom avskaffande av momsen på
energi, sänkningen av byggmomsen, avgifter för
fastighetstjänster, sophämtning, vatten och avlopp med i
storleksordningen 6--8 miljarder kr. Detta motsvarar en
lägre månadskostnad för boendet för en normaltrea med ca
150--200 kr/månad.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sambanden mellan den
ekonomiska politiken och boendekostnadernas utveckling
och nivå,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadspolitikens inriktning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
strategi för sänkta boendekostnader i enlighet med vad i
motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stabilare regler på
bygg- och bostadsmarknaden för lägre boendekostnader,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nivån för den garanterade räntan
avseende ombyggnadsprojekt,

[att riksdagen beslutar att mervärdeskatt vid
tillhandahållande av produkter, varor och tjänster i
samband med boende och byggande skall utgå med 13,64 %
från den 1/7 1991 i enlighet med vad i motionen
anförts,1]

[att riksdagen beslutar att mervärdeskatt för
tillhandahållande av fastighetstjänster, sophämtning, vatten
och avloppsrening skall utgå med 13,64 % från den 1/7 1991
i enlighet med vad i motionen anförts,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utnyttjande av fastighetsskatten
som bostadspolitiskt instrument,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det s k räntelånesystemet ej bör införas och hos
regeringen begär förslag om ett nytt och förenklat
bostadsfinansieringssystem enligt de riktlinjer som förordas
i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad konkurrens och
mångfald inom bygg- och byggmaterialbranschen,2]

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för ökad marktillgång
för byggande,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stimulanser för
sparande till egen bostad,3]

8. att riksdagen med avslag på prop 1990/91:100 i denna
del beslutar att investeringsbidrag för bostadsbyggande ej
skall utgå,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna för bostadsbidrag,

Stockholm den 24 januari 1991

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Görel Thurdin (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Karin Söder (c)

Gunnar Björk (c)

Gunilla André (c)

Pär Granstedt (c)

Börje Hörnlund (c)

Karin Israelsson (c)

Agne Hansson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Larz Johansson (c)

1 1990/91:Sk672

2 1990/91:N295

3 1990/91:Fi606