Åtgärder mot cancerexplosionen

Motion 1989/90:So512 av Per Gahrton och Anita Stenberg (båda mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So512

av Per Gahrton och Anita Stenberg (båda mp)
Åtgärder mot cancerexplosionen

Vid en mässa om kost och cancer i april 1989 presenterades nya chockfakta
om cancerutvecklingen: VARANNAN FÅR CANCER (DN 7/4-89). Professor
Jerzy Einhorn citeras enligt följande:

- Hittills har vi räknat med att var tredje nu levande svensk och vartannat
barn som föds riskerar att utveckla cancer under sin livstid. Den allra senaste
statistiken visar dock att utvecklingen går snabbare än vi trott och
att väsentligt fler kommer att drabbas om vi inget gör för att ändra våra
levnadsvanor.

Enligt de nya uppgifterna upptäcks 40 000 nya cancerfall varje år, en fördubbling
på 25 år. År 2000 räknar man med 50 000 nya fall per år, år 2050
med 80 000!

I artikeln påpekas att mellan 70 och 80 % av all cancer anses bero på
miljöfaktorer. Det betyder att största delen av cancern i princip är möjlig
att förebygga. Ändå pågår alltså en ökning av antalet fall! Och den ökningen
beräknas fortsätta i accelererande takt! Vad beror det på?

Redan i början av 80-talet varnade en tysk journalist för följderna av en
cancerpolitik som enbart inriktar sig på att behandla dem som redan drabbats.
(Christian Bachmann: Die Krebsmaffia, Intrigen und Millionengeschäfte
mit einer Krankheit, Vorwort von Frederic Vester, Editions Tomek,
Monaco 1981.)

I Västtyskland dog 1955 95 000,1975 150 000, utan att befolkningen i motsvarande
grad hade ökat. Cancervården genom stål, strålning och kemoterapi"
är en av de största bankrutter vår medicinska forskning kan uppvisa
menade Bachmann och hävdade att man försummar miljöskydd och förebyggande
insatser och motarbetar lovande men okonventionella metoder
när det gäller behandling.

Ansatsen vid behandling får inte bara vara lokal, utan måste utgöras av en
kombination av livsstil, kosthåll, immunförsvar, psykisk avspänning, understödsterapi
osv. Patienterna är rädda, vilket sannolikt är huvudorsaken till
att det dröjt så länge tills det bildades en grön opposition när det gäller cancerbekämpning.
Patienterna står ut med behandlingar som invalidiserar
dem i tron att de skall bli botade, ja de godtar till och med att utgöra försökskaniner,
trots att det ofta är hopplöst, hävdar Bachmann och jämför med
USA:s fåfänga försök att i Vietnam med massiva insatser komma åt guerillacellerna;
i stället skadades och dödades på kuppen större delen av den

friska befolkningen som man skulle rädda; samma sorts Vietnamkrig
sker genom mycken cancerbehandling. Dessutom: liksom rustningsindustrin
tjänade på kriget, finns det grupper som tjänar på cancerbehandling genom
stål, strålning och kemi. Liknande analyser gjordes ungefär samtidigt i USA.
Califanorapporten (1978) angav att enbart asbest skulle orsaka 2 miljoner
cancerfall i USA under 30 år och att yrkesrelaterad cancer uppgår till 20 %
av alla fall. I boken The politics of cancer utpekade Samuel Epstein industriutsläpp,
läkemedel, livsmedelstillsatser som främsta cancerorsaker, förutom
arbetsmiljöer och rökning.

En amerikansk barnläkare, Ronald J Glassér, skrev i sin bok "Slaget om
miljön (utgiven också på svenska): Cancer är moderna tiders pest. De två
decennier som återstår av detta århundrade kommer inte att präglas av nya
triumfer i cancerbehandlingen, de kommer att gå till historien som miljösjukdomarnas
era.

Glassér hävdade att den mesta cancern skulle kunna förebyggas, men att
det inte sker p.g.a. ekonomiska och politiska intressen, som håller emot.
Både tobaks- och kemiindustrin skulle ha mycket att förlora på en effektiv
cancerprevention. Glassér skriver: Sorn barnläkare oroade vi oss förr över
att barnen föddes in i en värld av bakterier och virus. Nu oroar vi oss för att
de skall växa upp i ett hav av kemikalier.

Glassér varnade för en ökning av cancerfrekvensen. Hans bok väckte
ingen uppmärksamhet när den kom ut i Sverige. Delvis kan det ha berott
på ett förord av en göteborgsläkare som tog udden av budskapet genom att
försäkra att vi inte alls är utsatta för cancerepidemi.

Samtidigt satt den statliga cancerkommittén och arbetade. Den kom 1984
med sitt betänkande (SOU 1984:67) som i sak var lika skrämmande som
Glassers larmsignaler; men inte heller denna digra rapport från landets samlade
cancerexpertis väckte någon offentlig uppmärksamhet.

Cancerkommitténs övergripande bedömning lyder: Mycket tyder på att
de flesta cancerfall för sin uppkomst är beroende av miljön, varvid man med
miljön avser människans levnadsförhållanden i vid mening såsom matvanor,
infektionssjukdomar, sexualvanor, reproduktionsmönster, njutningsmedel
som tobak och alkohol, solljus och joniserande strålning, läkemedel och cancerframkallande
agentier i allmänmiljön och på arbetsplatser.

Cancerkommittén beräknade att 10 000 cancerfall om året i Sverige orsakas
av maten, 5 500 av tobaken, medan faktorer som radon, luftföroreningar,
arbetsmiljö m.m. kan tillskrivas några hundra fall per år. Siffrorna
är givetvis osäkra och förklarar dessutom bara omkring 70 % av alla nya
cancerfall. Ändå ger de en klar bild av var kommitténs experter anser att
huvudproblemet ligger: hos mat och tobak.

Även om cancerkommitténs bild av cancerproblemets omfattning och
dess orsaker i stora drag överensstämmer med den som ges av Bachmann,
Califano-rapporten, Epstein och Glassér, finns det vid närmare betraktande
en viktig nyansskillnad. Frågan är: Vilka sorts miljöfaktorer är viktigast som
cancerorsaker? Förenklat uttryckt kan man tala en en livsstilsskola och en
allmänmiljöskola. Livsstilsskolan drar framför allt fram faktorer som livsmedel,
mat och tobak i rampljuset, medan allmänmiljöskolan betonar arbetsmiljöer
och utsläpp i luft, vatten och mark.

Mot. 1989/90

So512

9

Den svenska cancerkommittén har uttryckligen tagit ställning till förmån
för livsstilsteorin framför allmänmiljöteorin. Vad det betyder i praktiken är
inte svårt att räkna ut.

Om cancern i första hand orsakas av livsstilen kan cancerfrekvensen
främst minskas genom att enskilda människor lägger om sina levnadsvanor.
Det handlar då om att försöka få människor att följa råd av följande typ:
Skaffa dig god motståndskraft genom bra kost, lämplig motion, vila. Undvik
kända skadliga ämnen. Undvik tobak. Håll nere din vikt. Undvik fettrik
kost. Använd fullkornsprodukter. Ät födoämnen i så naturliga tillstånd som
möjligt. Undvik alkohol. Och så vidare. Om cancer däremot i första hand
antas bero på miljöfaktorer blir det naturligt att ställa krav på politiska beslut
om minskade utsläpp, kemikaliefria livsmedel, förbud mot cancerframkallande
kemikalier i arbetslivet och liknande.

I det förra fallet handlar det om råd till enskilda människor utan några
krav på samhället i stort. I det senare fallet kommer det i stället att gälla
ganska omfattande förändringar i samhälls- och inte minst näringslivet.

Att det handlar om en ytterst laddad kontrovers illustrerades av reaktionen
på Björn Gillbergs och Arthur Tamplins bok Mord med statligt tillstånd
häromåret, som utgjorde en statistiskt välunderbyggd plädering för
allmänmiljöteorin. Gillberg & Tamplin menade att utsläpp, vilka enskilda
människor inte genom sin livsstil kan påverka, orsakar tiotusentals cancerfall.
Efter något års grubblande gjorde Vetenskapsakademien den ovanliga
åtgärden att utfärda en formlig bannbulla mot Gillberg & Tamplin, vilket var
avsett som en dödsstöt mot en respekterad miljökämpes trovärdighet, men
väl inför de flesta snarare fick skepnad av en bannbulla mot en institution,
som är alltför styrd av personer som förpantat sin vetenskapliga heder genom
uppdragsforskning åt miljöförstörande storindustri.

Ett annat exempel på den pyrande motsättningens djup är det faktum att
cancerkommittén, trots sin försiktighet, av vissa forskare anses ha gått alldeles
för långt! Det illustreras i forskningsrådsnämndens skrift Är maten en
cancerrisk? (Källa/22). Där konfronteras några forskare med varandra mot
bakgrund av cancerkommitténs påstående att 10 000 människor i Sverige får
cancer p.g.a. maten varje år.

Professor Jan Åke Gustafsson erkänner att det är svårt att exakt veta vad
en människa äter och att därför de mindre optimala tekniker som just nu
står till förfogande för kostvanestudier aldrig egentligen kan direkt bevisa
samband mellan livsmedelskonsumtion och cancer. Han anser ändå att den
sannolika risken med vissa livsmedel är så hög att cancerkommitténs slutsatser
är motiverade.

Han kritiseras av professor Jan Pontén och fil.dr. Lars Ahrlund-Richter
som ser som sin uppgift att varna för övertro på förändrade matvanors effekt
på cancerfrekvensen; särskilt angeläget finner de det vara att krossa myter
om hälsokosts positiva inverkan. Jan Pontén understryker att vetenskapen
måste vara helt säker innan den ger råd. Han kritiserar de forskare som försöker
vinna lättköpta segrar genom att stödja och underblåsa diverse nya
trender inom vetenskapen innan säkra belägg finns. Jan Åke Gustafsson
hävdar däremot att forskare bör berätta vad de vet även om de inte har full
kunskap; utvecklingen har visat att de kanske största vinsterna i kampen mot

Mot. 1989/90

So512

10

de stora folksjukdomarna kan göras genom ökad kunskap om kostens inverkan.

Hur kan olika cancerforskare ha så helt olika inställning? Svaret är att när
alla fakta är kända blir det till sist ändå alltid en fråga om värdering, tyckande.
Hur uppfattar man risken? Skall man ta den på allvar eller avfärda
den? Vilken typ av risker är man beredd att ta - för egen del, och för andras?
Dilemmat är klassiskt och kan i detta sammanhang formuleras så här: Vilken
risk är värst - att man gör för litet och därmed vållar människor onödigt lidande
eller att man gör för mycket och därmed vållar produktionen onödiga
avbräck?

Om cancerkommitténs och Jan Åke Gustafssons synsätt skulle vinna gehör
skulle tobaksindustrin drabbas hårt och livsmedelsindustrin tvingas till
vissa åtgärder, dock inte särskilt genomgripande; huvudansvaret för livsmedelsförbättringar
lägger ju kommittén på de enskilda individerna. Större delen
av industri och näringsliv skulle inte drabbas alls.

Möjligen skulle man dock kunna säga att framgångsrikt cancerförebyggande
skulle kunna drabba dem som sysslar med att bota cancer. Färre cancerfall
skulle ge färre jobb till patologer och tumörbiologer.

En av de få punkter som det tycks råda enighet om mellan alla skolor
är tobaksrökningens cancerframkallande inverkan. Glassér hävdar att det
enda riktiga vore givetvis att förbjuda all försäljning av cigarretter lika väl
som man förbjuder försäljningen av infekterade livsmedel och dumpning av
gifter i vattendrag. Cancerkommittén är inte mildare: Rökarens risker är
så stora att import och försäljning av tobaksvaror inom landet inte skulle
vara tillåten om man endast såg till rent medicinska aspekter.

Trots den osedvanliga enighet beträffande tobakens cancerframkallande
verkan (plus andra hälsovådliga effekter) har det inte ens på den punkten
varit möjligt att få politisk majoritet för en radikal politik. Våren 1985 antog
riksdagen regeringens proposition om hälso- och sjukvården (prop.
84/85:81), där också cancerkommitténs förslag behandlades. Men trots att
kommittén varnar för passiv rökning avvisade regering och riksdag tanken
på lagförbud mot rökning på offentliga platser av den typ som redan då fanns
i Finland. Inte heller fanns det majoritet för att höja tobaksskatten till 1970
års prisnivå eftersom det skulle innebära en prishöjning per paket cigarretter
med 23 kronor, vilket ansågs vara för mycket! Detta trots att man erkände
att cigarrettpriset ligger betydligt lägre i Sverige än i övriga nordiska länder.
Inte heller räckte det med hänvisning till nordiska exempel för att förmå regering
och riksdag att ta itu med tobaksannonseringen. Sådant förbud har
rekommenderats av världshälsoorganisationen WHO och finns i Finland,
Norge och Island. Men i Sverige är det fortfarande fritt fram för att med
reklam locka folk till en dålig vana, som enligt våra främsta experter leder
till 5 500 nya cancerfall varje år! (Miljöpariet har i en motion till årets riksdag
lagt fram ett program för övergång till ett rökfritt Sverige där reklamförbud
ingår.)

I stället för en konsekvent politik för att genomföra de radikala men fullt
möjliga åtgärder som behövs för att förebygga cancer präglas svensk cancerpolitik
fortfarande i allt väsentligt av den sorts stål-, strålnings- och kemoterapistrategi
som Bachmann gisslade i sin bok. Ett typexempel var en storsla

Mot. 1989/90

So512

11

gen cancerkampanj som genomfördes för några år sedan. I cancerfondens
regi ordnades insamlingar, dörrknackningar, galaföreställningar, öppna hus
på sjukhus och mycket annat. Målet var, sas det, att folk skulle få klart för
sig att de flesta cancerformer går att bota.

Vore det inte bättre att tala om för folk att uppemot 80 % av all cancer
går att förebygga? Och ange ett program för hur det skulle gå till. 1980-talets
cancerkommitfé dominerades helt av företrädare för stål-, strålnings- och
kemoterapiperspektivet, dvs. traditionella cancerexperter. Den egentligen
ende företrädaren för ett allmänmiljöperspektiv, miljökämpen och agronomen
Peter Söderbaum, har berättat hur svårt han hade att få övriga kommittéledamöter
att ta hans synpunktr på allvar. Vetenskapsakademiens dolkstöt
mot Björn Gillberg visar att betydande delar av den konventionella läkarvetenskapen
är fast i en statisk och post-facto-attityd, som obevekligt kommer
att leda till en ökning av cancerfrekvensen. Det är mycket möjligt att andelen
fall som lindras eller t.o.m. botas kommer att öka. Men det totala lidandets
galopperande ökning förhindras inte därmed, ej heller en fantastisk ökning
av samhällskostnaderna.

Den s.k. folkhälsogruppen inom socialstyrelsen tillsatte 1988 en särskild
arbetsgrupp för att ta fram förslag till åtgärder mot cancer och hjärt-kärlsjukdomar.
Gruppen har lagt fram förslag till åtgärder mot tobaksbruket och
planerar att ta upp kostens betydelse. Detta visar att det alltjämt är livsstilsperspektivet
som dominerar strategin, medan allmänmiljöperspektivet
hålls i skymundan.

Det är därför hög tid att tillsätta en ny cancerutredning med uppgift att
föreslå radikala grepp för att hindra att den prognosticerade ökningen av
cancerfrekvensen inträffar. En sådan utredning får inte domineras av yrkesgrupper
som präglats av ensidigt botarperspektiv eller har intresse av fortsatt
expansion av behandlingsresurser för inträffad cancer. Också grupper med
kunskap om och intresse för förebyggande insatser måste beredas stor plats
i ett sådant utredningsarbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en cancerutredning
med uppgift att lägga fram konkreta förslag för hur den prognosticerade
cancerexplosionen skall kunna hejdas och vändas till en nedgång
i cancerfrekvensen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en sådan
ny cancerutredning skall innehålla ett betydande inslag av företrädare
för det s.k. allmänmiljöperspektivet beträffande cancerorsaker.

Stockholm den 25 januari 1990

Per Gahrton (mp) Anita Stenberg (mp)

Mot. 1989/90

So512

12