Åtgärder mot havsföroreningar

Motion 1991/92:Jo663 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)

Så inleds artikeln ''Hav i förändring'' av Anders
Wirdheim i Naturskyddsföreningens årsbok 1991, som fått
titeln ''Föränderlig natur''. Fiskerikonsulenten i Halland
berättar om att många fiskare redan vant sig vid att få
''illdöingar'' i sina nät, d.v.s. fisk som flytt från syrebrist men
fångats i nät på vägen och där kvävts av det syrefattiga
vattnet. Dessa fiskar får ett karaktäristiskt utseende, bleka
med uppspärrade gap och gälar. Alla rapporter talar sitt
tydliga språk. Belastningen på våra hav måste minska
radikalt.

Miljöföroreningarna i havet har ökat dramatiskt sedan
l960-talet. De syrefria bottnarna breder ut sig över allt
större områden. Syrebristen har t.ex. medfört att närmare
hälften av den egentliga Östersjöns botten, d.v.s. nästan 100
000 kvadratkilometer, kan betecknas som något av en
biologisk öken.

Missbildningar och fortplantningsstörningar hos fisk
visar en kraftigt ökad frekvens. Förändringar i
planktonsammansättningen, som är basen i den marina
näringskedjan liksom minskningar av antalet sjöfåglar i
områden både i och kring Nordsjön och Västerhavet är
andra tydliga tecken på att den marina miljön är utsatt för
allvarliga och djupgående ekologiska störningar.
Havskräftan är så gott som utrotad på djupbottnarna från
Kullen i söder till Glommens fiskeläge i Halland i norr. I
Kattegatt och delar av Skagerrak återkommer syrebristen
och bottendöden varje höst. Det har gått drygt tio år sedan
de första stora larmen kom. Hösten 1990 var kanske den
värsta hittills.

Undersökningar under senare år visar på en akut
syrebrist också i delar av Öresunds och Skäldervikens
bottenområden. I Öresund breder ett ökenliknande
landskap ut sig. Delar av sundets botten täcks av väldiga
gipsberg som bitvis höjt bottennivån upp till ett tiotal meter.
Även tungmetaller och organiska miljögifter har uppmätts i
bottensedimenten.

Kunskaperna om orsakssambanden är i och för sig
begränsade men ändå tillräckliga för att skapa underlag för
vissa konkreta åtgärder. Sålunda är det känt att
massaindustrins klorutsläpp orsakar missbildningar och
fortplantningsstörningar hos fisk. Gifter som PCB, DDT,
Toxafen, Lindan och andra klorerade organiska föreningar
koncentreras till livet i havet och hämmar tillväxt,
utveckling och immunförsvar. Närsaltsutsläppen från
jordbruket leder till övergödning och ökande
syreförbrukning i havet. Trafikavgaserna är ytterligare en
mycket påtaglig föroreningskälla.

Den socialdemokratiska regeringen vidtog en rad viktiga
åtgärder för att komma till rätta med miljöstörningarna. Hit
hör bl.a. de aktiva insatserna på det internationella planet,
det särskilda åtgärdsprogrammet för Laholmsbukten, ökad
satsning på miljövårdsforskning och särskilda program för
miljökvalitetsövervakning. Med stöd av paragraf 8 a i
Miljöskyddslagen (ML) kan regeringen utfärda generella
föreskrifter till skydd för särskilt föroreningskänsliga
vattenområden. Efter riksdagsbeslut i juni l988 utvidgas
lagen så att regeringen kan förklara ett visst område som
miljöskyddsområde. Bestämmelsen ger utöver vad som
förut gällt också möjligheter att skydda miljön mot
luftförorenande och annan miljöfarlig verksamhet. Som
exempel på områden som bör uppmärksammas anges i reg.
prop. l987/88:85 västra Skåne med bl.a. Skälderviken och
Öresund.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har upprättat ett
miljövårdsprogram med särskild aktionsplan för Malmöhus
län och den socialdemlokratiska regeringen tillsatte en
särskild miljödelegation för västra Skåne med uppgift att ta
fram ett konkret åtgärdsprogram mot de allt mera
besvärande belastningarna på miljön i detta område.
Miljödelegation Västra Skåne avlämnade i december 1990
sitt betänkande, ''Miljön i Västra Skåne'' (År 2000 i våra
händer), SOU 1990:93. Även länsstyrelsen i Kristianstads
län har tidigare upprättat ett miljövårdsprogram.

Då det sålunda nu föreligger ett mycket omfattande
beslutsunderlag torde beslut om konkreta insatser för att
förbättra miljösituationen i västra Skåne kunna fattas utan
ytterligare dröjsmål. En av de första åtgärder som därvidlag
kan genomföras är en utökning av kontrollen av
vattenmiljön. Runt Sveriges kuster finns 190 stationer som
mäter föroreningshalterna. Endast ett mindre antal av dessa
stationer finns i de sydliga länen. Längs det starkt
förorenade Öresund behövs en kraftig utökning av antalet
sådana mätstationer.

Det är av yttersta vikt att den marinekologiska
kompetens som finns inom regionen med anknytning till
Lunds Universitet kan behållas och förstärkas. Regionen är
redan utsatt för starka miljöbelastningar och den biologiska
situationen i Öresund är t.ex. knappast alls utforskad.
Projekteringen av den fasta förbindelsen över Öresund gör
det särskilt angeläget med oberoende
miljökonsekvensanalyser. I detta sammanhang finns det
anledning att ta fasta på det förslag till inrättande av ett
Skånes Havsvärn som föreslogs av Miljödelegation Västra
Skåne.

Delegationens undersökningar visade att stora
förändringar av kustvattnet pågår, men att kontrollen av
såväl allmänna förändringar som lokala utsläpp uppvisar
synnerligen stora brister. De största utsläppen till våra
kustvatten av näringsämnen från jordbruk och industrier
kommer från regionen. Halterna av tungmetaller i fisk är
höga. Kustkontrollprogrammet för Öresund bör revideras.
Kompetens på kustvattnet, främst Öresund, måste finnas i
området eftersom Öresund skiljer sig markant från andra
kusthav. Det är samtidigt angeläget att beakta de förslag
Miljödelegationen redovisade om marint skydd med
reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt.

Miljöskyddsdelegationens omfattande inventering och
konkreta åtgärdsprogram uppmärksammas av någon
anledning inte i årets budgetproposition. Det finns därför
anledning att lyfta fram ytterligare ett av delegationens
förslag nämligen tanken att försöka få till stånd ett Skånes
Miljö- och Naturvärn, d.v.s. en enhet knuten till någon
beslutande operativ regional organisation och som
lämpligen kunde delfinansieras genom att SNV fick en
geografisk sektorsenhet knuten till denna organisation.
Erfarenheterna visar att miljöskyddet som en följd av de
utvidgade ambitioner den i mitten av 80-talet initierade
regeringspolitiken på miljöområdet gett uttryck för, ställer
ökade krav inte bara på resursfördelning utan också på
integritet och oberoende hos de regionala miljö- och
naturvårdsmyndigheterna.

Med nuvarande starka integration mellan olika
funktioner inom länsstyrelserna har miljöfrågorna i flera
fall kommit att underordnas andra intressen, t.ex.
företagsetablering och krav på utvidgade vägtransporter.
Miljö- och naturvårdshänsyn har helt enkelt fått vika inför
trycket från miljöstörande industrier som ställt krav på en
låg miljöprofil som villkor för ett visst antal
sysselsättningstillfällen. Allt talar sålunda för att
initierande, samordnande och forskande aktiviteter inte bör
kopplas samman med övervakande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för en bättre
havsmiljö.

Stockholm den 27 januari 1992

Bengt Silfverstrand (s)

Maja Bäckström (s)

Jan Andersson (s)

Birthe Sörestedt (s)

Bo Nilsson (s)