Åtgärder mot hiv/aids-epidemin i södra Afrika

Motion 2001/02:U295 av Inger Lundberg m.fl. (s, c, m, fp, mp, v, kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder inom biståndspolitiken för att motverka hiv/aids i södra Afrika.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av internationell samverkan och särskilda insatser av EU för att stödja de afrikanska staterna i kampen mot hiv/aids.

Motivering

Ingen epidemi har slagit hårdare än hiv/aids. Antalet människor, som lever med den dödliga sjukdomen, är nu högre än när digerdöden grasserade som värst i Europa. Redan 1998 uppgick antalet personer som lever med hiv/aids till 33,8 miljoner, varav 12 miljoner barn.

Hiv/aids finns över hela världen. När sjukdomen blev känd för cirka 20 år sedan gjordes mycket kraftfulla insatser i välfärdsstater som Sverige. Genom samordnade insatser från olika samhällsorgan har sjukdomens effekter kunnat begränsas, även om den fortfarande drabbar många svårt utsatta grupper hårt.

Det skräckscenario som vi i den rika världen befarade har dock blivit verklighet i stora delar av den fattiga världen. Det gäller t.ex. utsatta grupper i Östeuropa, men allra hårdast har sjukdomen slagit mot de allra fattigaste staterna i södra Afrika. Där finns sjukdomen som det allra allvarligaste hotet mot människors välfärd och den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.

I flera afrikanska stater har hiv/aids bidragit till en kraftig minskning av den genomsnittliga levnadsåldern. Av de nära 34 miljoner människor som lever med sjukdomen finns 20 miljoner i södra Afrika. Epidemin slår särskilt hårt mot ungdomar i åldrarna 10–24 år och de utgör nära hälften av de tusentals som smittas dagligen. I flera områden i södra Afrika är mer än var fjärde ung människa smittad. Det bidrar till att spridningen av hiv/aids fortsätter att öka och äventyra framtiden för många stater. Världens fattigaste länder åderlåts på många av de ungdomar, som skulle kunnat vara med och bygga framtidens välfärd.

AWEPA, de västeuropeiska och afrikanska parlamentens samverkansgrupp för demokrati och utveckling i södra Afrika, har satt bekämpningen av hiv/aids högt på sin agenda. I våra möten med parlamentariker från södra Afrika har bilderna av hur sjukdomen slår mot hela nationer blivit tydliga.

Skolor ställs utan lärare. Vårdcentraler får stänga när sjukvårdspersonalen drabbats av sjukdomen. Vart tionde barn har förlorat en förälder och miljontals barn blir föräldralösa. I stora delar av Afrika var det tidigare självklart att ett barn som förlorat en förälder skulle tas om hand av storfamiljen. När nu alla vuxna i många släkter dött ut eller drabbats av svåra hiv-relaterade sjukdomar ökar antalet gatubarn i städerna drastiskt.

De många sjukfallen i aids äter upp begränsade resurser för sjuk- och hälsovård på andra områden. Bland frågor som engagerar många afrikaner och som också påverkat samhällsekonomin finns de dramatiskt ökade kostnaderna för begravningsväsendet. I ett Afrika, där en värdig jordfästning tillhör kulturarvet, tvingas många familjer i konkurs på grund av kostnader för många och dyra begravningar. Epidemins drastiska utveckling sätter spår i alla områden i samhället. Den är mest omfattande i de urbana delarna av länder som Tanzania, Zambia och Uganda, men sprids nu dramatiskt i takt med en ökad rörlighet.

Hårdast slår sjukdomen mot kvinnorna i södra Afrika. Unga flickor, som utnyttjas sexuellt, hör till dem som oftast smittas för att sedan sprida sjukdomen till sina unga partner och blivande barn. Det är också kvinnorna som får ta huvudansvaret för många av de sjuka. Bristen på sjukvårdsresurser gör att de svårt sjuka får vårdas av kvinnorna i hemmen.

Det har funnits skäl att känna stor pessimism inför södra Afrikas möjligheter att komma till rätta med hiv/aids-epidemin. I grunden för den ligger den extrema fattigdomen och bristen på utbildning. Den har förstärkts av att det afrikanska samhället många gånger haft svårt att erkänna aids som en sexuellt överförbar sjukdom och att många ledare därmed också avstått från att ta sitt ansvar i kampen mot hiv/aids.

Uganda och Botswana har emellertid kommit att framstå som positiva exempel, där den politiska ledningen tagit ett aktivt ansvar i kampen mot hiv/aids. De uppgifter som olika FN-organ redovisat visar också att de insatser, som genomförts i dessa länder, haft effekt oavsett att länderna fortfarande tillhör de hårdast drabbade i världen.

Vid den konferens för parlamentariker i flera stater i södra Afrika, som AWEPA nyligen anordnade, stod hiv/aids-problematiken högt på agendan. Det engagemang vi då mötte från parlamentariker från de olika staterna var mycket positivt. Det är nu uppenbart att hiv/aids som en sexuellt överförbar sjukdom diskuteras betydligt mer öppet i de politiska församlingarna än tidigare och att det finns både kraft och vilja att bemästra aids. De diskussioner, som fördes i Malawi och som förs inom organisationer som SAREC och i olika FN-organ, kommer att föras vidare i en brett upplagd hiv/aids-konferens i AWEPA:s regi i Johannesburg i november i år. FN genomförde i juni i år en särskild konferens om hiv/aids-situationen i världen.

Bland de frågor som diskuterades vid Awepa-konferensen i Malawi fanns:

• Behovet av bred lokal mobilisering i kampen mot aids. Smittan kan inte begränsas om det inte sker en stark folklig förankring i arbetet. Därmed framhöll de afrikanska delegaterna vikten av att varje stat utifrån sin struktur och tradition tar ansvar för information och utbildning i kampen mot aids. Hiv/aids måste erkännas som en sexuellt överförbar sjukdom. Den förnekelse som skett i många länder, där t.ex. många läkare avstått från att erkänna aids som dödsorsak, utgör ett allvarligt hot mot Afrika. Det förebyggande arbetet mot aids måste enligt de afrikanska delegaterna innefatta såväl användningen av kondomer, sexualupplysning som samtal om sexuella vanor.

• Sambandet mellan ekonomisk och social utveckling och möjligheterna att bekämpa epidemin. Satsningar på utbildning och utveckling måste gå hand i hand med aids-bekämpningen. Här har de utvecklade länderna stort ansvar att kraftfullt stödja utvecklingen i södra Afrika.

• Höga krav på ledarskapet. Det politiska ledarskapet, liksom ledare inom andra sektorer i de afrikanska staterna, måste alla ta aktivt ansvar i kampen mot aids. Hiv/aids-problematiken måste prioriteras utifrån det gigantiska hot mot Afrikas utveckling den utgör. De afrikanska parlamentarikerna betonade också värdet av att ledare i olika samhällen själva går ut och berättar när de smittats av sjukdomen, liksom vikten av att ledarskapet är föredömen och inte utnyttjar prostituerade.

• Behovet av sjukvårdsinsatser för att lindra effekterna av epidemin. Sjukvården måste tillföras ökade resurser både genom inhemska prioriteringar och genom förstärkt stöd från ekonomiskt starka länder.

• Särskilda åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i Afrika. Många unga flickor tvingas på grund av brist på utbildning och inkomster att prostituera sig. Kvinnornas utveckling och delaktighet på arbetsmarknaden begränsas av deras tunga ansvar för vården av aidssjuka.

• En genomgripande folklig debatt om kostnader för begravningsväsendet och de starka sociala krav som ställs på fattiga hushåll att genomföra jordfästningar till mycket höga kostnader.

• Vikten av att forskning och utveckling på läkemedelsområdet prioriterar läkemedel och vaccin mot hiv/aids. Afrikas stater måste ha ekonomiska möjligheter att efterfråga läkemedel.

Något formellt dokument om hiv/aids-bekämpningen antogs inte i Malawi och antalet åtgärder kommer säkert att kompletteras i samband med konferensen i Johannesburg. Ett är dock uppenbart: framstående parlamentariker i södra Afrika ser idag hiv/aids som en kris som skakar det afrikanska samhället i grunden och som har minst samma dramatik som tidigare slavhandel och kolonisering av det afrikanska samhället.

Det är också tydligt att alltfler afrikanska parlamentariker bär på övertygelsen att Afrika självt, utifrån sina förutsättningar men med stöd av den rika världen, måste ta ansvar för att bryta den epidemiska utvecklingen. Därmed kan en av världshistoriens svåraste kriser komma att utveckla en kraft som på lång sikt kan medföra en positiv utveckling i det som idag är den fattigaste delen av världen. Priset kommer dock att vara oerhört högt när nu miljontals familjer förlorar sina barn och barn ställs utan föräldrar.

De afrikanska staternas ökade mobilisering i kampen mot hiv/aids ökar kraven på stöd från de europeiska staterna. Vi vill därför från den svenska AWEPA-gruppen ställa ett antal krav på svensk och europeisk politik för att stötta Afrika i kampen mot hiv/aids.

• De svenska insatserna för bistånd måste successivt ökas. Av ökade anslag för bistånd måste en ökad andel komma södra Afrika till del. Skuldavskrivning spelar en viktig roll för att ge de afrikanska staterna verkliga möjligheter till kraftfull egen utveckling.

• Demokratibistånd och åtgärder för att stärka de afrikanska staternas möjligheter att, utifrån förutsättningarna i varje land, öka det lokala engagemanget och delaktigheten måste ges en tung roll i svensk biståndspolitik.

• Kraftigt ökat stöd till sjukvårdsinsatser i södra Afrika.

• Biståndet till södra Afrika måste inriktas på åtgärder som långsiktigt stöder utvecklingen i området. Här måste utbildning, inte minst av flickor, spela en viktig roll liksom utvecklingen av en fungerande infrastruktur byggd på aktiv delaktighet från det afrikanska samhället.

• Sverige måste med kraft fortsätta arbetet för att påverka attityderna till preventivmedel och samverkan inom UNDP hos viktiga internationella aktörer som den katolska kyrkan, Förenta Staterna och delar av den muslimska världen.

• EU:s utvecklingssamarbete måste effektiviseras och i högre utsträckning inriktas på södra Afrika. Sverige bör ställa krav på att EU samverkar med olika FN-organ i stödet till södra Afrika och dess kamp mot hiv/aids.

• Sverige måste medverka till att medborgare i södra Afrika kan efterfråga olika mediciner mot hiv/aids. Sverige är framstående inom hiv/aids-forskningen och vidtog bl.a. i senaste forskningspropositionen ytterligare åtgärder för att säkra hög kvalitet på svensk aidsforskning och förutsättningarna för internationellt samarbete. Den bristande betalningsförmågan i södra Afrika har bidragit till att frågan om ett vaccin mot hiv/aids inte fått den prioritet den skulle fått om motsvarande utbredning drabbat den rika världen. Det är därför nödvändigt att den rika världen kraftigt ökar avsättningarna av skattemedel till aidsforskningen. De betydande belopp, som krävs under sannolikt ett decennium, gör att prioritering av aidsforskning måste göras gemensamt av den rika världen. Vi menar därför att frågan om aidsforskning i samverkan mellan EU och bland andra Förenta Staterna måste ges hög prioritet.

Stockholm den 24 september 2001
Inger Lundberg (s)
Agneta Ringman (s)	Liselotte Wågö (m)
Britt-Marie Danestig (v)	Rosita Runegrund (kd)
Marianne Andersson (c)	Elver Jonsson (fp)
Marianne Samuelsson (mp)