Åtgärder mot HIV/aids

Motion 1988/89:So478 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: So478

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Åtgärder mot HIV/aids

HIV-smittan är vår tids farligaste epidemi. Den 1 december 1988 meddelade
Världshälsoorganisationen (WHO) att man fått rapport om totalt
129 385 aids-fall. Detta motsvarar en ökning om 5000 fall under november
månad. Det totala antalet smittade antas dock vara mångdubbelt
större.

I Sverige uppgick antalet HIV-positiva som anmälts till statens bakteriologiska
laboratorium (SBL) fram t. o. m. 1988.11.30 till 1 952, varav 24 nya
fall rapporterats under november månad. Merparten smittade finns i
Stockholmsområdet (1 304) samt i Malmö (193) och Göteborg (130) med
kringliggande områden. Av dessa hade 237 personer utvecklat aids vid
samma tidpunkt. Det rörde sig främst om homo- och bisexuella män (81)
men i gruppen finns också fyra narkomaner. Totalt känner man till 336
HIV-positva män och 139 HIV-positiva kvinnor som samtidigt är intravenösa
missbrukare. Den minskning av inrapporterade fall som sågs under
1988 års forsta hälft har nu brutits och sedan sommaren 1988 ser man åter
en ökning. Denna ökning kan inte förklaras av att man hittat flera gamla
som tidigare varit okända eller av att fler låtit testa sig. En förklaring som
tyvärr inte kan avfärdas är enligt SBL att smittspridningen efter att i några
år varit i avtagande åter tilltar. Anmärkningsvärt är enligt SBL att man
fortfarande upptäcker ett stort antal nya HIV-positiva fall bland unga
homosexuella män.

Faran är alltså inte över! HIV-smittan måste bromsas och den kan
bromsas.Var och en kan skydda sig mot viruset. Men en effektiv kamp mot
smittan kräver också kraftfulla gemensamma instanser.

Från januari 1986 harfolkpartiet i partimotioner föreslagit ett omfattande
åtgärdsprogram mot denna farsot. När vi framlade den första av dessa
motioner var det regeringens bedömning att insatser mot aids endast
krävde 5 milj. kr. (under budgetåret 1986/87). Vi föreslog en tiodubbling
av detta anslag.

Regeringen har därefter steg för steg övertygats om att lägets allvar
kräver långt större insatser. Vi välkomnar detta. Samtidigt beklagar vi att
en lång rad angelägna åtgärder helt i onödan har fördröjts genom en alltför
segdragen beslutsprocess i regeringskansliet.

I prop. 1988/89: 100 föreslår regeringen att 226 milj. kr. anslås för
bekämpningen av HIV/aids under nästkommande budgetår. Vi tillstyrker
detta förslag men markerar på vissa punkter en avvikande uppfattning om
hur insatserna bör utformas.

Förebyggande insatser

Så länge ingen bot finns mot HIV är förebyggande insatser enda vägen att
gå för att förhindra spridningen av HIV. Information om hur man kan
skydda sig mot HIV måste nå alla grupper i vårt samhälle och på ett sådant
sätt att informationen också används. Kunskapsspridning om HIV bör
integreras med upplysning om hur man skyddar sig mot andra sexuellt
överförbara sjukdomar och i informationen om alkohol och droger och
riskerna med drogmissbruk.

Informationen bör vara en naturlig del av mödra- och barnhälsovårdens
upplysningsarbete. Den bör integreras i skolans undervisning om sexuellt
överförbara sjukdomar och drogmissbruk. Den bör ingå i primärvårdens
hälsoupplysning. När det gäller skolan är vi förvånade över regeringens
passivitet och långsamhet. Riksdagen begärde redan våren 1986 en omfattande
information riktad mot skolungdomar. Även aids-delegationen ställde
sig bakom detta krav. Trots detta har hos SÖ beviljats enbart en bråkdel
av de resurser som skolöverstyrelsen bedömer nödvändiga för en effektiv
lärarfortbildning. Stora brister finns även i skolans sex- och samlevnadsundervisning.
Mot denna bakgrund bör riksdagen föreskriva att vidgade
insatser för undervisning om HIV i skolan bör ges hög prioritet.

Smittspårning

Smittspårningen måste intensifieras. Genom att inkalla till testning de
sexualpartners som en HIV-patient har kan man i bästa fall både upptäcka
varifrån smittan har kommit och vart den kan ha spritts vidare.

Smittspårningen kan i vissa fall kompliceras av de önskemål om anonymitet
som en del patienter har. Detta utgör emellertid inget hinder för den
stora huvuddelen av det viktiga smittspårningsarbetet.

Enstaka läkare, socialvårdare och narkomanvårdare gör idag utmärkta
insatser för att spåra HIV-smittan. Men detta kan inte regelmässigt vara en
bisyssla. Det behövs specialiserade experter som på heltid ägnar sig åt
smittspårning. Särskilda tjänster bör finnas för smittspårning.

Testning

Alla medborgare har redan idag rätt till testning. Det är angeläget att alla
som misstänker att de kan ha smittats med HIV genomgår sådan testning.
En fruktan för repressalier i olika former kan minska intresset för testning.
Det är bl. a. därför viktigt att samhället erbjuder de HIV-positiva bästa
möjliga stöd och vård samt erbjuder den som så önskar fullt anonym
testning. Den oklara skrivning, som idag finns, om att läkare i journaler
skall ange namn om han känner till det tycker vi är otillräcklig. Erfarenheten
talar för att en del som misstänker att de är smittade inte vågar testa sig
om inte full anonymitet kan garanteras. Riksdagsmajoritetens motstånd
mot att acceptera fullt anonym testning vållar därigenom smittskyddsarbetet
skada.

När testning nu blir mer allmän kan man visserligen anta att provet

Mot. 1988/89

So478

9

avdramatiseras. Vi menar emellertid att det ännu är viktigt att det ges
möjlighet till full anonymitet. Den lilla förlust av samhällskontroH som
man riskerar genom en sådan möjlighet uppvägs mer än väl av att flera kan
antas vilja testa sig.

Det är oomtvistligt att HIV-testning spelar en viktig roll i HlV-bekämpningen.
Man har diskuterat såväl masstestning av hela befolkningen samt
generell testning av patienter inför t. ex. kirurgiska ingrepp i syfte att
skydda personalen mot HIV-smitta. Vi delar Läkarförbundets syn att
sådana generella testningar är olämpliga. Dels är de mycket resurskrävande
dels kan den relativt långa latensen mellan smittotillfälle och positiv
test innebära risk för att en smittad person felaktigt kan komma att
betraktas som osmittad. I stället måste personalskyddet bygga på en allmänt
förhöjd skyddsnivå mot blodsmitta.

HIV-testning bör i stället i ökande utsträckning införas som frivilligrutin
vid olika hälsoundersökningar och behandlingar. Gravida och patienter på
venmottagningar är sådana grupper som regelmässigt bör erbjudas testning.
Likaså bör personer med riskbeteende och/eller tillhörande grupper
med känd högre förekomst av HIV individuellt eller genom gruppinriktad
information i större utsträckning erbjudas testning. Hit hör intravenösa
missbrukare och prostituerade, homo- och bisexuella män, intagna på
fängelser, kunder till prostituerade och personer med andra sexuellt överförbara
sjukdomar.

Sjukvård

Såväl antalet HIV-smittade som antalet aidssjuka ökar nu och kommer
med all sannolikhet att fortsätta att öka. De måste alla få en god fysisk och
psykisk vård. Att aktivt bistå dem är motiverat inte bara från humanitära
synpunkter utan också från smittskyddssynpunkt.

Kring varje HIV-smittad bör finnas ett vårdteam. Utöver kontinuerlig
kontakt med läkare måste de även erbjudas psykosocialt stöd. I många fall
behövs rådgivning även för de anhöriga.

I delar av USA försöker man se till att varje HIV-patient har en särskild
kompis som ger psykiskt stöd och vakar över hans fysiska hälsa. Sådana
frivilliginsatser har börjat även i Sverige och bör ges ytterligare stimulans.

Narkomanvård

Den kanske viktigaste åtgärden för att hejda spridningen av HIV är en
effektiv bekämpning av narkotikamissbruket. Flera kommuner, särskilt
Stockholm, klarar inte narkomanvården och inte heller vården av HIVsmittade
och aidssjuka narkomaner. Kraftfulla insatser måste nu göras för
att förebygga narkotikamissbruk och narkomaner måste motiveras att
upphöra med sitt missbruk. Bristen på personal och avgiftnings- och
behandlingsplatser måste hävas.

När missbruket inte kan betvingas måste ansträngningarna att hejda
smittan föras vidare på flera fronter. En väg är att metadonbehandla
narkomaner som bedömts lämpliga för sådan terapi. Väntetiderna till

Mot. 1988/89

So478

10

metadonbehandling är dock ett problem. 1 Uppsala dog 20 narkomaner Mot. 1
under åren 1986 88 i kön till metadonbehandling. Under samma tid So478
behandlades 54 i sluten vård och 127 polikliniskt. I november 1988 stod 39
patienter i kö, de flesta från Lund medan 120 remisser just då överlämnats
till Stockholm där beslut tagits om att bygga upp ett metadonprogram.

I Stockholm har ca 9 procent av de HIV-positiva narkomanerna avlidit.

1987 dog 36 av de narkomaner Sabbatsbergs sjukhus hade kontakt med. 23
av dessa var HIV-positiva men inget av dödsfallen kunde relateras till
HIV. Flertalet av de ca 400 HIV-smittade missbrukarna i Stockholmsområdet
förefaller vara kvar i sitt missbruk. Upp emot 25 procent saknar
behandlingskontakt. 20 procent av dem är dessutom bostadslösa.

Det är en anglägen uppgift att verka för en fungerande narkomanvård
som klarar de svåra uppgifter som HIV/aids ger upphov till. Men det är
lång väg dit. 1 det läget måste vi ta till alternativ som har uppenbara
fördelar från smittskyddssynpunkt. Att förvägra missbrukarna denna möjlighet
är både omänskligt och hänsynslöst. Internationella studier visar en
ökad dödlighet bland narkomaner som väntar på metadonbehandling och
man anser att detta också gäller Stockholm. Det är oförsvarligt att narkomaner,
som bedömts behöva metadonbehandling, inte omgående skall
kunna få sådan. Samhället visar en cynisk inställning till dessa människors
värde genom att acceptera den höga dödligheten bland dem som står i kö
för att komma med i ett metadonprogram. Man måste därför omgående
bygga ut väl strukturerade och noga kontrollerade metadonprogram i de
områden där heroinisterna bor. För metadonbehandling gäller f. n. en
maximigräns: högst 300 patienter får beredas vård. Denna gräns som
saknar motstycke i svensk sjukvård bör undanröjas. Metadonbehandling
bör ges till alla patienter som uppfyller de kriterier som uppställts, oberoende
av deras könummer.

HIV-smitta sprids bland narkomaner dels genom att man delar orena
verktyg, dels genom sexuellt umgänge. Båda dessa spridningsvägar måste
angripas.

I Malmö och Lund har man genomfört en försöksverksamhet med
utdelning av rena sprutor och spetsar till missbrukare som kan visa stickmärken.
Projektet har genomförts av infektionskliniken i samarbete med
narkomanvården. Socialstyrelsen har värderat de svenska erfarenheterna
liksom de som gjorts internationellt och kommit till samma slutsats som
Riksförbundet för hjälp mot läkemedelsmissbrukare (RFHL), Läkarförbundet
och Läkaresällskapet, nämligen att de undersökningar som har
gjorts både i Sverige och utomlands pekar på ett flertal positiva effekter av
att injektionsmissbrukare får tillgång till rena sprutor. I det praktiska
arbetet med narkotikamissbrukare uppsökande, motiverande, behandlande
etc. har inga negativa konsekvenser rapporteras från de befintliga
sprututbytesprojekten. Det motstånd som finns mot rena sprutor kommer
från narkomanvårdare som i första hand av ideologiska skäl motsätter sig
rena sprutor. Vi anser att man måste ha dubbla forsvarslinjer: Vi måste
både motverka narkotikamissbruket och skydda narkomanerna för smitta.

Sprututbytesprogrammet ger också möjlighet till den andra nödvändiga

åtgärden, nämligen information om hur man skyddar sig mot HIV vid
sexuellt umgänge.

Socialstyrelsen har föreslagit en treårig utvärdering av försöksverksamhet
med sprututbytesprogram förlagd också till andra delar av Sverige efter
vissa angivna förfaranden och kriterier. Den kritik som nyligen framförts
mot forskning kan leda till fördröjning av beslut om programmet, vilket
vore djupt olyckligt. Den officiella svenska politiken har varit att man
först skall bota narkomanin och att HIV-bekämpningen får komma i andra
hand. Nu måste man satsa på båda samtidigt. Med tanke på HlV-epidemins
farlighet måste man se till att narkomanerna skyddas från att HIVsmittas
under tiden och man skall komma ihåg att några belägg för att
missbruket skulle tillta till följd av ett sprututbytesprogram finns varken i
Sverige eller internationellt.

Den debatt som förekommit kring sprututbytesprogrammet visar på en
vårdideologisk klyfta mellan hälso- och sjukvården och socialtjänstens
narkomanvård. Denna klyfta måste överbryggas, för de som är förlorarna i
den striden är narkomanerna, inte hälso- och sjukvården eller narkomanvården.
Vårt samhälle kan lida obotlig skada om inte allt görs och görs
genast för att förhindra spridning av HIV-smittan.

Kriminalvård

Det torde vara ett känt faktum att narkotikamissbruket bland dem som är
omhändertagna inom kriminalvården är omfattande.

Det finns anledning att tro att HIV-spridning förekommer i fängelserna.
Om inte narkotikahanteringen på fängelserna stoppas kan HlV-situationen
förvärras. Åtgärderna måste riktas mot själva narkotikainnehavet och
inte mot innehav av injektionsredskap annars riskerar man att förvärra
epidemin.

Prostitution

I likhet med övriga sexuellt överförbara sjukdomar sprids HIV genom
prostituerade. Det är viktigt att ge de prostituerade hjälp till social anpassning
och möjlighet till kontroller och hälsoupplysning. Den verksamhet
som olika s. k. prostitutionsgrupper bedriver bör stödjas och aktiveras. De
finner ofta prostituerade som utövar sin verksamhet dolt på skrubbar och
hotell. De prostiuerades kunder är också viktiga att nå med riktad information
och påverkan.

Arbetsmiljö

Mångå människor som i arbetslivet riskerar att komma i kontakt med
andra människors blod är oroliga för smittfaran. Trots att farhågorna i stor
utsträckning är obefogade måste denna oro tas på allvar och mötas med
saklig information och seriösa skyddsåtgärder.

Inom en rad olika branscher måste anställda och arbetsgivare noggrant
gå igenom HIV-problematiken tillsammans med läkarvetenskaplig exper

Mot. 1988/89

So478

12

tis. HIV-smitta får inte medföra att människor stöts ut från sina arbets- Mot. 1
platser. So478

I vår partimotion 1987 föreslogs en bred satsning på aids i arbetslivet. Vi
noterar nu med tillfredsställelse ett klart växande intresse för HlV-problematiken
hos arbetsmarknadens parter och riktlinjer för hur man skall
handla inom olika branscher börjar nu komma fram. Detta arbete bör få
fortsatt stöd.

Bistånd

HIV-epidemin håller på att utvecklas till en katastrof av globala dimensioner.
Enligt WHO kan antalet smittade i hela världen år 1990 vara så högt
som 100 miljoner människor. Ett kraftfullt internationellt samarbete är
nödvändigt för att hindra smittans spridning, inte minst i Afrika.

Sverige bör fortsätta att aktivt engagera sig i detta arbete såväl genom
WHO som genom bilaterala insatser. Vid behov bör katastrofbiståndsmedel
kunna användas för ett snabbt få igång insatser i de svårast utsatta
staterna.

I folkpartiets biståndsmotion föreslås att 1 miljard kr. satsas på internationellt
samarbete mot epidemin under den närmaste femårsperioden.

Forskning

Forskningen om HIV har redan gett viktiga resultat. Den måste ges ett
kraftfullt stöd. Länge fick svenska forskare mer stöd från den amerikanska
staten än från den svenska. Inrättandet av det för HIV-forskningen ytterst
viktiga säkerhetslaboratoriet försinkades genom en segdragen handläggning
i regeringskansliet. I regeringens proposition betonades vikten av en
kraftfull satsning på forskning. Vi välkomnar detta. Nu har dessutom ett
par enskilda forskningsfonder inrättats: Läkare mot Aids Forskningsfond
och Arbetsmarknadens Försäkrings AB Aidsfond, vilka bidrar med medel
till såväl behandlingsforskning som beteendevetenskaplig forskning.

Det är nu viktigt att stimulera forskare inom olika specialiteter att ägna
sig åt HIV-forskning, såväl insatser inom immunologi och vaccinforskning
som studier i epidemiologi och sjukdomens terapi. Även psykologiska och
sociala aspekter av sjukdomen och dess bekämpning måste uppmärksammas.

HIV-arbete i storstäderna

Riksdagen har flera gånger understrukit att HIV-insatsen i storstadsregionen
är en angelägenhet av betydelse för hela landet. Skall spridningen
hejdas måste särskilt kraftfulla åtgärder sättas in i de områden där smittan
är mer utbredd.

Mot denna bakgrund är det oacceptabelt att regeringen nu åter försöker
avskaffa det särskilda bidraget till storstadsområdena. Ett sådant bör utgå
även under 1990. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Vi står nu inför en historisk chans. Gör vi redan nu en rivstart i arbetet
mot HIV-epidemin kommer de stora resurser som sätts in att också ge

stora resultat. Epidemin kommer inte att kunna hejdas än på flera år, men
den kan ändå pressas tillbaka. Fortsätter vi i stället med en långsam
expansion av insatserna kommer det likväl att krävas stora resurser
men resultaten blir avsevärt sämre.

Brist på pengar kan i detta läge inte tillåtas bromsa ett massivt åtgärdsprogram
mot HIV. Knappast någon samhällsekonomisk investering ger
idag ett så gott utbyte som kraftfulla insatser mot denna smitta. Det är mot
denna bakgrund som folkpartiet har krävt en kraftig vidgning av HIVinsatserna.
Vi utgår från att regeringen återkommer till riksdagen med
begäran om ytterligare medel om så skulle visa sig vara motiverat.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ökade insatser för vidareutbildning
av lärare och information till elever om HIV och andra
sexuellt överförbara sjukdomar,

2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet
metadonpatienter till 300 personer som föregående riksmöte fastställde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om åtgärder för att undanröja köerna till metadonbehandling,

4. att riksdagen hos regeringen anhåller om att det av socialstyrelsen
föreslagna sprututbytesprogrammet genomförs,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om möjlighet till anonymitet vid HIV-testning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om det särskilda bidraget till HIV-insatser i
storstadsregionerna.

Stockholm den 23 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Mot. 1988/89

So478

Daniel Tarschys (fp)

14