Åtgärder mot läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk

Motion 1988/89:So450 av Barbro Westerholm (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: So450

av Barbro Westerholm (fp)

Åtgärder mot läkemedelsberoende och
läkemedelsmissbruk

Bakgrund

Mångå lugnande medel och sömnmedel bland vilka bensodiazepinema
utgör den största gruppen, har visat sig kunna förorsaka läkemedelsberoende
och missbruk. Redan kort tid efter bensodiazepinemas introduktion
på marknaden under 1960-talets första hälft insåg man detta. Socialstyrelsen
inledde därför 1971 en informations- och utbildningsaktivitet riktad
till läkarkåren för att denna skulle uppmärksammas på riskerna med
medlen. Senare utvidgades socialstyrelsens insatser. Apoteksbolaget AB
tog initiativ till fortbildning av distriktsläkarna i läkemedelslära. Här
samarbetar man med socialstyrelsen, Landstingsförbundet och läkarnas
egna organisationer. I den fortbildningen ingår som en viktig del hur man
på bästa sätt behandlar ångest, oro och sömnrubbningar.

Omfattning av bruk, beroende och missbruk

Varje år förskrivs ca 3,5 miljoner recept på lugnande medel och sömnmedel.
Detta motsvarar 65 definierade dygnsdoser (DDD) per 1 000 invånare
och dag (DDD=ungefarlig genomsnittsdos och ett mått på hur stor andel
av befolkningen som använder ett läkemedel). Användningen i landets
olika delar varierar betydligt. I Malmö- och Göteborgsområdena förskrivs
medlen i betydligt större kvantiteter (80 DDD resp. 85 DDD per 1 000
invånare och dag) än i Stockholm (60 DDD per 1000 invånare och dag)
trots att man där oftare söker för psykiska problem. Detta talar för att man
har olika behandlingstradition i de tre områdena. Om detta återspeglas i
olika förekomst av läkemedelsberoende och missbruk är ej känt.

Lugnande medel och sömnmedel används främst av kvinnor och för
behandling av ångest, oro och sömnsvårigheter. Medlen förskrivs huvudsakligen
av allmänläkare, distriktsläkare, intemmedicinare och psykiatriker.

Det har angivits att en procent av Sveriges befolkning skulle vara beroende
av medlen, vilket skulle motsvara 80000 personer. Så höga siffror
som 200000 har också publicerats. Data från Stockholmsområdet talar för
att siffran skulle ligga lägre, någonstans kring 0,15 procent motsvarande
12000 individer i riket om Stockholm skulle vara representativt för hela
Sverige.

Siffrorna på läkemedelsberoendets omfattning varierar således och

samtliga är baserade på osäkert underlag. Någon rikstäckande undersökning
av omfattningen av beroende och missbruk av lugnande medel och
sömnmedel har vi inte.

Åtgärder mot beroende och missbruk

Trots avsaknaden av härda data om omfattningen kan man på basen av
befintliga data dra slutsatsen att det rör sig om allvarliga problem och att
dessa problem måste åtgärdas. På grund av de bristande kunskaperna om
omfattningen av läkemedelsberoende och missbruk anser jag att socialstyrelsen
bör få i uppdrag att initiera en rikstäckande epidemiologisk undersökning
av läkemedelsberoendets och missbrukets förekomst samt vilka
läkemedel som är aktuella. Det finns data som tyder på att en del bensodiazepiner
är mer riskabla än andra, men detta behöver undersökas närmare.

Rapportering av beroende och missbruk som
läkemedelsbiverkan

Redan i dag skall läkarkåren anmäla misstänkta eller säkra fall av läkemedelsberoende
till socialstyrelsens läkemedelsbiverkningsregister. Underrapporteringen
är omfattande och socialstyrelsens läkemedelsavdelning
bör därför vidta åtgärder för att effektivisera denna biverkningsrapportering.

Nya läkemedel innehållande nya kemiska substanser mot oro, ångest
och sömnrubbningar bör bli föremål för intensivregistrering av effekter
och biverkningar i enlighet med vad som föreslagits i motionen om rationell
läkemedelsanvändning.

Information och fortbildning

Den information till och fortbildning av läkarkåren som förekommer
redan i dag beträffande användningen av lugnande medel och sömnmedel
bör fortsätta och intensifieras. Särskilt viktiga är insatserna på det lokala
planet där läkemedelskommittéerna spelar en betydelsefull roll.

Det är viktigt att fortbildningen av läkarkåren vidgas till att omfatta inte
bara de offentligt anställda utan även privatpraktikerna. Dessa har av
ekonomiska skäl ofta svårt att delta i fortbildningsaktiviteter. Här bör man
utreda om riksförsäkringsverket har möjlighet att ekonomiskt bidra till en
sådan utbildning eftersom läkemedelsförmånen ligger inom riksförsäkringsverkets
budget.

Återföring av förskrivningsdata

Mångå läkare är ovetande om i vilken omfattning de förskriver lugnande
medel och sömnmedel. Detta har visats både internationellt och nationellt.
En åtgärd vore därför att forse läkarna med statistik över den egna
läkemedelsforskrivningen (se motion om rationell läkemedelsanvänd

Mot. 1988/89

So450

5

fl Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr So449-456

ning). Försök med sådan återföring har gjorts bl. a. i England, Skottland
och här hemma och lett till att läkarna själva ifrågasatt och korrigerat sina
förskrivningar (s. k. terapeutisk självrannsakan). Genom Apoteksbolagets
datoriserade system över läkemedelsleveranser och icke individbaserade
receptdata är det möjligt att regelmässigt förse läkarna med dessa uppgifter.
En återföring och analys av sådant material i framtiden borde bli en
rutinuppgift för vården.

Husläkare

Mångå läkare är också helt ovetande om att de har patienter som går runt
till olika läkare och får recept på sömnmedel och lugnande medel. Ett sätt
att minska risken för detta är genomförandet av folkpartiets husläkarsystem
som innebär att vaije medborgare inom försäkringens ram knyts till
en läkare som han eller hon själv valt.

Tillsyn

En annan väg att gå när det gäller att stävja missbruk av läkemedel är
tillskapandet av en effektiv tillsynsorganisation. Fram till 1981 hade vi en
länsläkarorganisation som tillsammans med socialstyrelsen hade ansvar
för tillsyn av läkemedelsförskrivningen. Sedan länsläkarorganisationens
upphörande är resurserna för sådan tillsyn mycket begränsade. Dessutom
lägger sekretesslagen hinder i vägen för informationsutbyte mellan apotek
och läkare om personer som apotekspersonalen vet går runt till många
läkare och får ut recept på beroendeframkallande medel. Det sistnämnda
problemet kommer att utredas inom ramen för den översyn av sekretesslagen
som riksdagen beställde hösten 1988. Tillsynsfrågan behandlas av den
särskilda utredning regeringen tillsatte 1987 och som skall vara färdig
1989. Det berör också den utredning som socialdepartementet gjort om
socialstyrelsens framtida uppgifter och som enligt uppgift kommer att
framläggas i proposition till riksdagen våren 1989.

Information till allmänheten

Förebyggande insatser bör riktas till patienterna. Många människor ser
läkemedelsterapi som enda möjlighet vid behandling av ångest, oro och
sömnsvårigheter trots att andra åtgärder som ändrad livsstil skulle vara
effektivare. Apoteken har skriftlig information riktad till allmänheten om
detta och det gäller att se till att denna information får ett ordentligt
genomslag.

Apoteken bör därför tillsammans med primärvård och företagshälsovård
i större omfattning än hittills gå ut med detta informationsunderlag
till olika målgrupper t. ex. kvinnor i medelåldern och pensionärer och
diskutera alternativ till läkemedelsbehandling. Därmed skulle också patientförväntningar
på läkaren, att alltid skriva ut läkemedel, ändras. En
bidragande orsak till överförskrivning av sömnmedel och lugnande medel
är att patienten kan vara så inställd på att få läkemedel för sina besvär att
läkaren skriver ut sådana även om annan behandling skulle vara bättre för
att inte äventyra patient/läkarrelationen.

Mot. 1988/89

So450

6

Vård och behandling

De patienter som blivit läkemedelsberoende eller läkemedelsmissbrukare
hamnar ofta mitt emellan narkomanvård, psykiatrisk vård och alkoholistvård.
I dag finns bara ett fåtal platser inom vården avsedda för tablettmissbrukare.

På varje sjukhus bör det därför finnas någon med speciell kompetens
inom området läkemedelsberoende. Antalet platser för sådana patienter
måste ökas. Det arbetssätt man infört på S:t Görans sjukhus, det s. k.
TUB-projektet, vilket innebär att man skräddarsyr behandlingen för patienter
med tablettberoende, har givit lovande resultat och bör enligt min
mening prövas på fler ställen.

Forskning

Endast en liten del av medlen för narkomanvårdsforskning avsätts för
forskning rörande läkemedelsberoende. Det är t. ex. viktigt att studera
varför en del människor blir läkemedelsberoende och andra inte för att
man i framtiden skall kunna identifiera riskpatienter och redan från början
ge dem annan behandling. Behandlingsforskning är ett annat viktigt
område att satsa på. Sådan forskning bör därför stimuleras och stödjas av
de olika forskningsråden.

Läkemedelsindustrin

Läkemedelsindustrin har ett stort ansvar att inte marknadsföra beroendeframkallande
läkemedel på ett otillbörligt sätt. Det är viktigt att man här
följer de etiska regler för marknadsföring som utarbetats och godtagits
både nationellt och internationellt. Socialstyrelsen har i dag begränsade
resurser för sådan granskning och bör tillföras ytterligare resurser för
reklamgranskning och granskning av industrins övriga metoder för marknadsföring.
Detta kan finansieras genom ett påslag av registreringsavgiften
som industrin redan i dag betalar.

Beroendeframkallande läkemedel bör vidare säljas i mindre förpackningar.
Socialstyrelsen och industrin bör här arbeta mer aktivt för att dessa
medel skall tillhandahållas i mindre förpackningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om ett samlat åtgärdsprogram
mot läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk i enlighet
med de riktlinjer som anges i motionen.

Stockholm den 20 januari 1989

Barbro Westerholm (fp)

Mot. 1988/89

So450

7