Åtgärder mot våldsbrottslighet

Motion 1991/92:Ju616 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)

Brottsligheten och särskilt våldsbrottsligheten är i högsta
grad en kvinnofråga. Särskilt allvarlig ur kvinnosynpunkt är
våldsbrottsligheten i hemmet som oftast drabbar kvinnorna.
Denna brottslighet syns för lite men drabbar kvinnor och
barn mycket hårt. Ofta präglas barnen för livet.

Det finns ett stort mänskligt lidande bakom all
brottsstatistik. Dessutom skall man minnas att det
omfattande våldet i hemmen sällan eller aldrig anmäls.
Därtill kommer den oro som särskilt många kvinnor känner
för att drabbas av brott -- en oro som begränsar deras
rörelsefrihet och påverkar deras livssituation mycket
negativt.

Många äldre kvinnor vågar inte gå ut, särskilt inte under
kvällstid efter mörkrets inbrott. De vågar inte heller
använda allmänna kommunikationer. I praktiken isolerar
de sig i sina bostäder av oro för att bli utsatta för brott, bli
omkullknuffade av ''väskryckare'' eller på annat sätt
antastade. Detta gäller även på små orter.

Att så pass många människor är rädda när de går ute i
våra tätorter är ett misslyckande för Sverige som
rättssamhälle! Att många kvinnor känner rädsla både
utomhus och i sina egna hem är en mycket viktig och
allvarlig kvinnofråga!

Viktigast att stärka familjen

Det krävs åtgärder på såväl kort som lång sikt för att
minska våldet i vårt land. Det är i grunden fråga om att
påverka attityder och markera ett avståndstagande från
våldet.

Viktigast är att stödja föräldrarna i fostrarrollen.
Familjepolitiken måste underlätta för familjen att välja
livsform, hur man vill fördela och kombinera vårdansvar
och förvärvsarbete och att bestämma vilken barnomsorg
som passar de egna barnen bäst. En sådan politik stärker
familjen och föräldrarnas ansvar för barnen.

Nödvändigt är också att stärka skolans fostrande roll, att
förebygga missbruk, skärpa attityderna mot narkotikan,
motverka den glorifiering av våldet som finns till exempel i
filmer, videofilmer och spel och skapa opinion mot våldet.

Fler poliser

Att poliser syns ute betyder mycket för att få gatumiljön
trygg och lugn. Fotpatrullerande poliser, särskilt kvällsoch
nattetid, och fler kvarterspoliser betyder mycket för att
minska brottsbenägenheten och öka människors trygghet.

Om en polis syns t.ex. på en plats, där ungdomar brukar
samlas, är det lättare för en äldre kvinna att passera. En
person som är ute för att stjäla, rycka väskor eller krossa
skyltfönster aktar sig om han ser poliser i närheten.

Avgörande är då om det finns tillräckligt många poliser.
Finns inte tillgång till utbildade poliser har man små
möjligheter att öka tryggheten på gator och torg!

Det råder dock en mycket stor brist på poliser. Att
socialdemokratiska regeringar underlåtit att ta
brottsligheten på allvar har lett till att man år efter år
utbildat för få poliser. Situationen är nu djupt oroande ur
kvinnosynpunkt. Det har också varit djupt
otillfredsställande och förödande för allmänhetens tilltro till
polisen att flertalet anmälda brott inte föranlett någon
utredningsåtgärd från polisen.

Justitieministern anger i budgetpropositionen att
polisbristen bör vara avhjälpt senast år 1995. En kraftig
ökning av antalet polisaspiranter har skett sedan
regeringsskiftet. Detta kommer att leda till en ökad
trygghet för medborgarna och inte minst för kvinnorna.

Stöd till kvinnojourer

En stor grupp kvinnor är utsatta för våld eller hot om
våld och misshandel från sina nuvarande eller f.d. äkta män
eller samboende. För dessa kvinnor betyder kvinnohusen
och kvinnojourerna oerhört mycket. Där finns skydd,
förståelse, kunskap och engagemang. Där finns också hjälp
att bryta upp ur en ohållbar situation för att skapa en ny och
tryggare tillvaro.

Det är viktigt att kvinnojourerna inte är myndigheter
utan att deras verksamhet är baserad på frivilligt arbete. För
många kvinnor är detta avgörande för att de ska vilja söka
hjälp och skydd där.

Det finns all anledning för det allmänna att stödja
kvinnojourerna genom bidrag till lokalkostnader, telefon,
utbildning o.s.v. De frivilliga insatser som görs på
kvinnojourerna är mycket stora och stöd behövs från det
allmänna för att klara utgifter och även för att orka med ett
många gånger påfrestande arbete.

Även polisen måste dock kunna hjälpa kvinnor som är
utsatta för misshandel och hot. Polisen måste ha möjlighet
att rycka ut till hjälp men även kunna ge skydd i form av
bevakning i vissa fall. Att en försöksverksamhet med livvakt
för hotade kvinnor förbereds inom regeringskansliet är en
viktig åtgärd.

Effektivt sekretesskydd

För många kvinnor är situationen så svår att de behöver
kunna byta vistelseort, bostad, arbete och till och med
personnummer för att känna sig trygga. De har rätt att
kräva ett absolut säkert och effektivt sekretesskydd så att
deras bostad och arbete inte avslöjas. I dessa fall måste det
även vara möjligt att byta personnummer.

Nya bestämmelser som syftar till att förhindra att
uppgifter i folkbokföringen används för att leta rätt på
personer i syfte att utöva våld, hot eller trakasserier trädde
i kraft den 1 juli 1991. Det är viktigt att dessa bestämmelser
följs upp för att kontrollera att de ger avsett skydd för
kvinnor som är förföljda och trakasserade.

Misshandelshotade kvinnor måste ofta flytta från
kommun till kommun därför att mannen ständigt flyttar
efter dem. Att lagen om besöksförbud skall studeras av
BRÅ och att den straffskärpning lagen fick 1990 skall
utvärderas är bra.

I detta sammanhang kan ytterligare straffskärpningar
behöva övervägas. Sådana kan även behöva innebära
förbud för mannen att vistas i kvinnans nya hemkommun
om hon har tvingats flytta.

Strängare straff för våldsbrott

Våldsbrott är ett synnerligen allvarligt brott. Påföljderna
för misshandelsbrott är för milda. Många som döms för
misshandel slipper t.o.m. helt frihetsberövande påföljd.
Detta kan, inte minst när det gäller kvinnomisshandel,
uppfattas som att det inte är så farligt att misshandla en
kvinna.

Vi anser att detta är oacceptabelt. Kvinnor som utsätts
för våld måste känna att de har samhällets stöd. För de män
som slår måste tydligt markeras att detta är ett brott som
inte accepteras. Våldsbrott är allvarliga brott.

Att justitieministern i budgetpropositionen säger att
brottsbekämpningen i ökad utsträckning bör inriktas mot
våldsbrott och narkotikabrottslighet anser vi vara en viktig
åtgärd för att skärpa attityden mot våldsbrottsligheten och
för att öka kvinnors trygghet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
nödvändigheten av att fortsätta arbetet med att bekämpa
våldsbrottsligheten och våldet mot kvinnorna.

Stockholm den 23 januari 1992

Ann-Cathrine Haglund (m)

Maud Ekendahl (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Birgit Henriksson (m)

Gullan Lindblad (m)

Inger René (m)

Birgitta Widstrand (m)