Åtgärder på handikappområdet

Motion 1989/90:So315 av Lars Werner

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1989/90:So315

av Lars Werner
Åtgärder på handikappområdet

Mot.

1989/90

So315-316

Den ekonomiska politiken har reducerats till ett spel där statistiska medeltal
får spela rollen av människors verklighet. På så sätt kan man ge bilden av ett
helt folk, som i avsaknad av insikt om ekonomiska realiteter ställer besinningslösa
krav på andelar av tillväxten och därmed hotar den framtida utvecklingen.
Det måste ha inneburit en chockartad upplevelse för regeringen,
när man upptäckte att låginkomstgrupperna, till vilka handikappade hör,
faktiskt hade förstått konsekvenserna av den skattereform som de kommer
att få vara med och betala, men som de i gengäld inte får ut något av.

Sverige har under en följd av år haft en positiv ekonomisk utveckling. Den
har inte använts till att föra den progressiva fördelningspolitik man har rätt
att vänta av en socialdemokratisk regering. Möjligheterna har inte tagits tillvara,
istället har vi fått kraftigt ökade orättvisor.

År 1982 utarbetades i samarbete mellan handikapprörelsen och de politiska
partierna ett handlingsprogram i handikappolitiska frågor. Både regering
och riksdag ställde sig bakom detta program. Som ett uttryck för sin
fasta vilja sade man att tillfälliga svängningar i samhällsekonomin inte skulle
få påverka genomförandet. Sedan dess har åren gått och vi har haft såväl
nedgång som uppgång, men reformivern har hela tiden varit oförändrat sval.
Den ofta upprepade deklarationen om prioritering av handikappades behov
har sjunkit ihop till en tom fras.

Möjligen kan man se som ett gott tecken att 1989 års handikapputredning
på riksdagens initiativ befrias från de s.k. O-direktiven. Kanske det kan leda
till att reformarbetet kommer igång. Den skall framför allt se till behoven
hos de svårast handikappade och föreslå åtgärder för att förbättra deras situation.
Det är på tiden. Hittills har man i alltför stor utsträckning riktat in
sig på grupper, vilkas behov kunnat tillgodoses med enklare medel och
punktinsatser. Personer med behov av omfattande service och långvariga
och komplicerade rehabiliteringsinsatser har fått stå tillbaka och ofta hamnat
i olika former av institutionsvård.

Målet för handikappolitiken skall vara jämlikhet och delaktighet i alla delar
av samhällslivet. Men det återstår fortfarande en mycket lång väg för att
nå därhän. Det betraktas inte som en självklarhet att synskadade skall få del
av all information som når andra människor. Allmänna kommunikationer är
sällan allmänna i den meningen att de är tillgängliga för rörelsehindrade.

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So315-316

Döva utesluts från demokratiska beslutsprocesser på grund av brist på tolkar.
Föräldrar till utvecklingsstörda barn får alltför ofta driva en hård kamp
för att deras barn skall få tillgång till sådant som är självklarheter för andra
barn och ungdomar. Arbetslivet är sällan organiserat så att det tar hänsyn
till behoven hos den som är hjärtsjuk, genomgår dialys för att njurarna inte
fungerar eller får för lite näring för att mag- och tarmsystemet trasslar.

Handlingsprogrammet i handikappfrågor borde ligga till grund för en systematisk
reformverksamhet från regeringens sida. På område efter område
borde man angripa de brister och missförhållanden som man i programmet
utfäst sig att ta itu med. Men så sker inte. Vpk har vid upprepade tillfällen
krävt att handlingsprogrammet skall konkretiseras i ett åtgärdsprogram med
klart angivande av när skilda reformer skall vara genomförda. Detta krav
flyr man ifrån och visar därmed att man egentligen inte är beredd att ikläda
sig det ansvar som undertecknandet av handlingsprogrammet innebar.

Demokrati och inflytande

Grunden för människors deltagande i samhällslivet är att kunna påverka sin
egen verklighet. Man måste kunna ta del i och påverka demokratiska beslutsprocesser,
men också t.ex. olika beslut som fattas av myndigheter och
som rör en själv. Många människor som lever med funktionshinder kan av
olika skäl inte påverka dessa processer. Det kan bero på att den verksamhet
det gäller inte bedrivs i tillgängliga lokaler, att informationen inte är tillgänglig
på exempelvis punktskrift, ljudband eller lättläst språk, att det saknas
hörselslingor eller tolk. Det kan också vara så att lagstiftningen begränsar
människors möjlighet att påverka beslut eller ställer så stora formella krav
för påverkan, att det för många i praktiken blir omöjligt.

Dessa förhållanden togs upp i Handlingsprogram i handikappfrågor, men
det har ännu inte lett till några avgörande förändringar. Det skulle t.ex. inte
vara möjligt för en person som är rullstolsburen att fungera på samma villkor
som övriga ledamöter i riksdagens plenisal. Statliga och kommunala myndigheter
driver verksamhet i otillgängliga lokaler och man saknar ofta t.o.m.
planer på att ändra dessa förhållanden. Vpk anser att man bör se över den
lagstiftning som reglerar beslutsfattandet i statliga, landstingskommunala
och kommunala organ och pröva möjligheten att brister i tillgänglighet till
lokaler eller information, som gör att medborgare utestängs från inflytande,
kan utgöra skäl för att ogiltigförklara beslut.

Den grupp som idag är särskilt missgynnad när det gäller att delta i demokratiska
beslutsprocesser är utvecklingsstörda. För många utvecklingsstörda
är det emellertid möjligt att förstå även komplicerade förhållanden, om de
uttrycks på rätt sätt. Detta visar det LL-material som under senare tid utgivits
i samband med valen, liksom LL-litteratur och nyhetstidningen 8 sidor.
Verksamheten på detta område måste enligt vår uppfattning utvecklas och
vidgas.

För att stärka funktionshindrades inflytande i samhället är det nödvändigt
att förbättra handikapporganisationernas möjligheter att fungera. Under de
senaste 10 åren har en betydande decentralisering ägt rum i samhället. I viss
utsträckning har handikapporganisationerna varit motståndare till denna

Mot. 1989/90

So315

2

process. Detta beror i och för sig inte på att man har något emot att besluten
i samhället förs närmare dem som berörs. I stället handlar det om en oro för
att handikappfrågorna skall komma på mellanhand, dels genom att de tillmäts
olika betydelse i olika kommuner och dels genom att organisationerna
varken haft resurser för eller hunnit med det omfattande arbete som fordras
för att de lokala föreningarna skall känna sig mogna att ta sig an det intressepolitiska
arbetet. I samband med de olika förslag om decentralisering av
verksamheter som förelagts riksdagen borde också förslag funnits om hur
medborgarinflytandet skulle säkras. Detta har inte varit fallet, vilket haft till
följd att decentraliseringen för handikappgrupperna hittills inneburit ett
minskat inflytande.

Det är de centrala handikapporganisationerna som måste ta på sig uppgiften
att informera och utbilda de lokala föreningarna. Det är därför mycket
olyckligt att handikapprörelsen trots det påslag om ca 8 milj. kr. som föreslås
i budgetpropositionen, genom de allmänna fördyringarna och effekten av
skattereformen, i själva verket får vidkännas en minskning av statsbidragen.
Vpk anser att en ytterligare höjning av statsbidraget med 7 milj. kr. bör ske.

Förebyggande åtgärder

Genom tillkomsten av arbetslivsfonden har betydande möjligheter skapats
för att förebygga skador och handikapp. Det förtjänar emellertid att påpekas
att användningen av fondens medel måste vara bred. Den får inte enbart
inriktas på att vidta åtgärder mot allmänt otrivsamma arbetsmiljöer som förorsakar
korttidssjukskrivningar. Medlen måste också användas för att öka
tillgängligheten vid arbetsplatserna för skilda grupper av funktionshindrade,
så att en större del av arbetshandikapp kan undanröjas.

Biltrafiken förorsakar varje år en stor mängd skador med bestående funktionshinder.
Hittills gjorda ansträngningar att minska trafikolycksfallen har
inte haft annat än marginella effekter. Det pris vi idag får betala för bilismens
frihet i form av döda och skadade är alltför högt. En kraftig minskning av
privatbilismen är en oundviklig åtgärd om man vill förebygga funktionshinder.

Kopplingen mellan den ökade kemikalieanvändningen och utvecklingen
av olika slag av allergier är idag tämligen uppenbar. Det finns emellertid väl
underbyggda misstankar om att även andra slag av sjukdomstillstånd, t.ex.
vissa neurologiska skador, har ett samband med den ökade exponeringen för
olika kemikalier. Vpk anser att en skärpt kemikaliekontroll är nödvändig
och att noggrann testning måste föregå introduktion av nya kemikalier och
kemikaliesammansättningar.

Vård och behandling

Människor med funktionshinder är i allmänhet betydligt större konsumenter
av sjukvård än befolkningen i övrigt. Tillsammans tar således handikappgrupperna
en betydande del av sjukvårdens resurser i anspråk. Detta betyder
emellertid också att dessa drabbas särskilt hårt av brister inom sjukvårdsorganisationen
och de ständiga ökningarna av avgiftsuttag.

I Handlingsprogram i handikappfrågor påpekades vikten av kontinuitet

Mot. 1989/90

So315

3

inom sjukvården och att detta är särskilt viktigt för dem som ofta har anledning
att söka vård. I detta avseende har ingenting blivit bättre sedan programmet
skrevs.

En viktig aspekt i Hälso- och sjukvårdslagen är skyldigheten att utveckla
samverkansorgan, varigenom bl.a. handikapprörelsens kunskaper och erfarenheter
skulle kunna nyttiggöras i vårdarbetet. Idag kan vi konstatera att
intresset för samverkan från sjukvårdens sida ter sig mycket olika från sjukvårdsområde
till sjukvårdsområde. Rent allmänt kan man inte påstå att patienternas
ställning i sjukvården i något väsentligt avseende har stärkts. Lagen
bör därför ses över i syfte att stärka patienternas ställning och möjligheter
att påverka behandlingen.

För människor som under lång tid vistas i sjukvården måste särskilda krav
ställas. Det räcker då inte med att sjukvården tillgodoser de rent medicinska
behoven. Man måste också skapa möjligheter för att tillgodose behov av intellektuell
och fysisk stimulans. För den som behöver tekniska hjälpmedel
av något slag skall det vara en skyldighet för sjukvården att se till att han
eller hon får personligt utprovade och anpassade hjälpmedel, för att ge den
enskilde största möjliga oberoende.

Habilitering och rehabilitering

Frågorna om habilitering och rehabilitering har hittills varit allvarligt eftersatta
inom svensk sjukvård. Från vpk:s sida har vi haft anledning att ta upp
detta problem i riksdagen under en följd av år. Medan vi tekniskt sett har en
högt utvecklad akutsjukvård och avancerad sjukvårdande behandling, står
inte habilitering och rehabilitering, med få undantag, i nivå med det internationella
kunnandet på området. I nio av våra landsting saknas överhuvudtaget
resurser för medicinsk rehabilitering. En följd av detta är att resultaten
av den medicinska behandlingen förfuskas.

Situationen är absurd. Å ena sidan får människor använda all sin initiativförmåga
och uppfinningsrikedom för att få rehabilitering så att de kan klara
sig själva så bra som möjligt. Å andra sidan går hemtjänsten på knä och förmår
inte tillgodose behoven av service.

Exemplen på rehabiliteringsverksamhet som borde skötas eller skötas
bättre av sjukvårdshuvudmännen är många och vi vill här bara peka på
några.

Personer med cerebral pares finns inom barn- och ungdomshabiliteringen
upp till 18 års ålder. Därefter är det överhuvudtaget ingen som bryr sig om
deras problem om de inte själva lyckas övertyga någon om sitt fortsatta behov
av rehabiliterande åtgärder och framför allt uppehållande behandling.

Rehabiliteringen av afatiker är lika försummad. Inom hela sjukvården
saknas expertresurser för rehabilitering av personer med afasi. Det saknas
logopeder både i akut- och primärvård. Man vet att en intensiv logopedträning
ger en väsentlig förbättring, men det är bara hälften av dem som drabbas
av afasi som någonsin kommer i kontakt med en logoped och ännu betydligt
färre som får den intensiva träningen. Det är helt nödvändigt att utöka
utbildningen av logopeder och att inrätta fler logopedtjänster.

Till för något år sedan fanns överhuvudtaget ingen rehabiliterande verk

Mot. 1989/90

So315

4

samhet för personer som opererats för struphuvudcancer. Idag är situationen
något annorlunda sedan Laryngförbundet med stöd av allmänna arvsfonden
startat ett projekt där man vill ge stöd åt personer som blivit opererade och
informera vårdpersonal om vad en strupcanceroperation innebär. För ändamålet
har man utbildat personer som själva är strupcanceropererade. Denna
verksamhet bör framdeles drivas av landstingen som en del i rehabiliteringen
av denna patientgrupp.

Rehabiliteringsberedningens betänkande från år 1988 kan möjligen representera
en ljusning i eländet. Där har man i varje fall uppmärksammat behovet
av utbyggda rehabiliteringsresurser. Den starka anknytningen till arbetslivet
i betänkandet oroar emellertid. Det finns en risk för att om beredningens
förslag accepteras rakt igenom, de grupper som aldrig kommit in på arbetsmarknaden
eller som redan lämnat den, inte får del av åtgärderna. Och
det är i dessa grupper de mest omfattande rehabiliteringsbehoven finns.

För att säkra den enskildes rätt till rehabiliteringsåtgärder anser vpk att en
lag om rehabilitering bör utarbetas och antas av riksdagen. Lagen bör ange
en skyldighet för sjukvårdshuvudmannen att ge den enskilde rehabilitering
av en kvalitet och en omfattning som överensstämmer med kunskap och beprövad
erfarenhet på området.

Hjälpmedel

Tillgång till personliga och väl fungerande hjälpmedel är en förutsättning för
att människor med funktionshinder skall kunna leva under likvärdiga förhållanden
med andra.

Nyligen har en utredning om hjälpmedelsverksamhetens utveckling (SOU
1989:39) överlämnats till regeringen och remissbehandlats. Handikapprörelsen
hade beretts tillfälle att vara företrädda av fyra sakkunniga i utredningen.
Dessa var i stort sett överens med utredningsmannen om problembeskrivningen,
men där slutar också likheterna. Remissbehandlingen har
också visat att en enad handikapprörelse har en helt annan syn på hjälpmedelsfrågornas
hantering än den som utredningsmannen gjorde sig till tolk
för. Det är anmärkningsvärt att en utredning så totalt negligerar synpunkterna
från de människor som är berörda av utredningen.

Vpk anser att de synpunkter som handikapprörelsen lagt fram angående
hjälpmedelsverksamheten måste beaktas:

- Det är nödvändigt att förstärka hjälpmedelsverksamhetens resurser för
utprovning, anpassning och uppföljning,

- Brukarna måste få bättre orientering och information om hjälpmedel,

- Rätten till hjälpmedel skall omfatta alla sociala funktioner, således även
hjälpmedel för fritid och sexhjälpmedel,

- Brukarna måste själva avgöra sitt behov av hjälpmedel och välja hjälpmedel,

- Rätten till hjälpmedel bör säkras i en lag för att ge en hög och jämn nivå
över hela landet,

- Kostnaderna för personal och lokaler bör bestridas av landstingen, medan
staten via socialförsäkringssystemet tar den direkta kostnaden för
hjälpmedlen,

Mot. 1989/90

So315

5

- Hjälpmedelsverksamheten bör utgöra en egen, från sjukvården skild del,
av landstingens verksamhet,

- Det är av avgörande betydelse att en hög kompetens för utprovning och
anpassning upparbetas och bibehålls vid hjälpmedelscentralerna,

- Handikappinstitutet bör omvandlas till ett konsumentinstitut.

Vpk anser att regeringen bör utarbeta ett förslag med utgångspunkt från
dessa riktlinjer och förelägga riksdagen detta.

Socialförsäkring

Socialförsäkringsfrågorna berörs i huvudsak i andra vpk-motioner till årets
riksmöte. Här skall bara två frågor tas upp, dels om vidgning av rätten till
föräldrapenning för vård av sjukt barn och dels inordnande i högkostnadsskyddet
av tandvårdskostnaderna för vissa grupper.

Den tillfälliga föräldrapenningen för vård av sjukt barn kan för vissa grupper,
t.ex. utvecklingsstörda, utgå under 90 dagar och tills barnet fyller 16 år.
I budgetpropositionen föreslås att antalet dagar skall kunna utsträckas till
120, men man föreslår ingen ändring när det gäller åldersgränsen.

Särskilt för föräldrar med utvecklingsstörda barn, men även barn med
vissa andra funktionshinder, innebär åldersgränsen ett stort problem. Att
barnet fyllt 16 år innebär inte att det kan lämnas ensamt, när det måste vara
hemma på grund av sjukdom. Enligt vår uppfattning bör en sådan ändring
av lagen ske, att den tar hänsyn till det faktiska tillsynsbehovet, så länge barnet
bor hemma och föräldrarna har ansvaret för dess omvårdnad.

Vissa kroniska sjukdomstillstånd påverkar den sjukes tandstatus på ett negativt
sätt. Samma problem finns bland vissa andra grupper, t.ex. personer
med svåra kramper eller personer med dåliga eller obefintliga fingerfunktioner
som i olika situationer tvingas använda sina tänder som tekniska hjälpmedel.
Inom sjukvård och rehabilitering talar vi ofta om att ta hänsyn till
hela människan och inte bara till den sjuka kroppsdelen. Lika naturligt bör
det vara att ta hela sjukdomsbilden eller skadebilden i betraktande. Det är
därför logiskt att man vid sådana sjukdomar och skador där tänderna far illa,
även behandlar tänderna som en del av sjukvården och inordnar denna behandling
under högkostnadsskyddet. Regeringen bör enligt vår mening förelägga
riksdagen förslag av denna innebörd.

Samhällsplanering och bostäder

Steg för steg har miljön i samhället blivit mer tillgänglig för personer med
olika slag av förflyttningshandikapp. Det är bara beklagligt att handikapporganisationerna
skall behöva använda så mycket tid åt att påpeka detaljer i
samhällsplaneringen, vilkas utformning det borde vara ett väl inövat hantverk
att klara av. Bristerna finns idag framför allt i äldre bebyggelser. Det är
beklagligt att regeringen är tveksam till en förlängning av bidragen till hissinstallationer
i samband med reparationer och ombyggnader, men vi förväntar
oss att regeringen avser att återkomma i denna fråga.

Plan- och bygglagen ger kommunerna ett större inflytande över byggnadernas
utformning än vad som tidigare var fallet. Vid lagens genomförande

Mot. 1989/90

So315

6

uttryckte vpk oro över att detta skulle kunna leda till att man i större utsträckning
åsidosatte kraven på tillgänglighet för funktionshindrade. Det har
också förekommit uppgifter från skilda håll om att så är fallet, och det rör
sig då framför allt om bostadsbyggande.

I två olika omgångar har reglerna för bostadsanpassningsbidrag förändrats.
Statens andel av kostnaderna har sänkts från 100 procent till 60 och sedan
40 procent. Det är oklart i vad mån detta har påverkat funktionshindrades
möjligheter att erhålla bostadsanpassningbidrag, men det finns tecken
på en ökad restriktivitet och ifrågasättande av behoven av anpassning.

Vpk anser att det finns skäl, både att se över tillgängligheten för funktionshindrade
i nyare bebyggelse och tillämpningen av bostadsanpassningsbidragen.
Riksdagen bör hemställa hos regeringen om en sådan översyn.

Utbyggnaden av gruppbostäder går långsamt och man förmår på intet sätt
fylla de behov som finns. Omsorgslagen anger en skyldighet för huvudmannen
att sörja för boendet för dem som omfattas av lagen. Det finns ett stort
antal domar som fastlägger denna skyldighet, men som inte effektueras. Situationen
är sådan att riksdagen bör hemställa hos regeringen om åtgärder,
i annat fall kommer lagen i vanrykte. Det är inte bra för respekten för lagstiftningen
om den kan negligeras utan påföljd. Utredningen om kommunbot
bör snarast bli föremål för förslag från regeringen. I sammanhanget bör
man emellertid också överväga någon form av vitesföreläggande i det fall en
kommun eller ett landsting vägrar att rätta sig efter domstolsutslag.

Det finns också skäl för staten att stödja utbyggnaden av gruppbostäder.
Man bör enligt vår uppfattning överväga att införa ett stimulansbidrag för
ändamålet. Dessutom bör bestämmelserna för räntebidrag ses över så att
dessa omfattar även gemensamhetsutrymmen även om huvudmannen står
för hyreskostnaderna.

Skola och utbildning

Skolan tillhör kanske de områden där man har kommit längst när det gäller
att ge funktionshindrade förhållanden som är likvärdiga med andras. De
flesta elever med funktionshinder är integrerade i den vanliga skolan. Detta
betyder emellertid inte att skolan är problemfri för elever med handikapp.
Det betyder inte heller att skolor normalt är tillgängliga för t.ex. rörelsehindrade.
Det återstår ett gigantiskt arbete för att åstadkomma detta. Vi kan
bara erinra om problemen när eleverna vid Skärholmens gymnasium skulle
fördelas på fem regioner i landet. Vpk:s farhågor besannades. Det gick inte
att uppbringa de nödvändiga skolorna i de olika regionerna. Problemet återstår
alltjämt att lösa.

När en elev skall börja i en skola vidtas de nödvändiga anpassningsåtgärderna.
Men vad görs för att en förälder med funktionshinder skall kunna
följa sitt icke handikappade barns skolgång? Ingenting. Handikappade föräldrar
finns inte i skolans värld.

Vad görs om, vilket är vanligt, det är en trappa till gymnastiksalen? Den
rörelsehindrade eleven befrias från gymnastikundervisningen och gymnastikläraren
befrias från ett problem, eftersom han vanligtvis inte vet någonting
om handikappade elever och idrott.

Mot. 1989/90

So315

7

Kommunernas sparåtgärder har under lång tid drabbat underhåll och städning
av skollokaler. Det förekommer att skollokaler är utdömda av yrkesinspektionen,
men likväl används de för undervisning. Detta är otillständigt.
Mögel och damm i skollokaler gör att elever med allergier inte kan följa undervisningen.
Detta är oacceptabelt men icke desto mindre vanligt. Man kan
inte tala om att integrering av funktionshindrade elever har genomförts så
länge sådana missförhållanden existerar.

Det finns fortfarande en stor brist på läromedel för elever med funktionsnedsättningar.
Statens Institut för Läromedel SIL har hand om framtagningen
av dessa läromedel. SIL har för budgetåret 1990/91 begärt ett anslag
om 25 498 000 kr. exklusive pris- och löneomräkning som uppgår till 1414 000
kr. Regeringen föreslår ett anslag på 24 986 000 kr. På grund av den eftersläpning
som råder anser vpk att SIL skall erhålla begärda medel 26912000 kr.

Det finns för närvarande vid länsskolnämnderna tjänster för konsulenter
inom den regionala stödverksamheten för elever med funktionsnedsättningar.
När det gäller utvecklingsstörda elever finns konsulenter för elever
med syn- respektive hörselskada som tilläggshandikapp. Däremot finns det
inga konsulenter för utvecklingsstörda rörelsehindrade elever, vilket är den
största gruppen. Vpk anser att fem sådana tjänster bör inrättas och anslaget
Länsskolnämnderna tillföras 1500000 kr.

Arbete och sysselsättning

Arbetslösheten bland människor med funktionsnedsättning har snarare ökat
än minskat sedan Handlingsprogram i handikappfrågor skrevs och antogs.
Så länge arbetslösheten var betydande i Sverige, ingav inte de åtgärder som
vidtogs för att stärka funktionshindrades ställning på abetsmarknaden något
intryck av att man avsåg att nedbringa arbetslösheten för gruppen. Inte heller
när arbetslösheten minskade användes detta till aktiva åtgärder. Så sent
som för ett år sedan konstaterade arbetsmarknadsministern i budgetpropositionen,
att trots det gynnsamma arbetsmarknadsläget föreföll situationen
inte ha förändrats för funktionshindrade. Man använde inte heller då de
möjligheter som gavs genom att medel för andra delar av arbetsmarknadspolitiken
kunde minskas kraftigt.

I årets budgetproposition kan en viss omsvängning i regeringens inställning
till frågan noteras. Man säger sig vilja hävda arbetslinjen för alla och
innefattar då även funktionshindrade. Man anvisar medel till ett nytt lönebidrag
till företag som anställer personer med förtidspension. Man permanentar
verksamheten för att bereda arbete åt unga förtidspensionerade. Man tar
bort taket för antalet arbetsbiträden åt personer med lönebidrag. Man vill
däremot inte öka antalet tjänstemän inom arbetsmarknadsverket som skall
arbeta med arbetshandikappades situation och man går inte med på Samhalls
förslag om att få öka antalet anställda. Vpk ser på regeringens nya inställning
med tillfredsställelse, men med ett undantag. Förutsättningen för
att funktionshindrade i större utsträckning skall komma ut på arbetsmarknaden
är ett aktivt arbete från arbetsförmedlingarnas sida. Vi anser således att
antalet tjänstemän med särskild uppgift att ta tillvara funktionshindrades intressen
på arbetsmarknaden skall ökas. Därmed skulle också möjligheter

Mot. 1989/90

So315

8

öppnas att öka omsättningen av anställda inom Samhall, och nya grupper
skulle kunna komma in där och få den arbetsträning som Samhall, kan ge.
Vi föreslår således att 100 nya tjänster inrättas inom arbetsmarknadsverket,
att läggas till de rationaliseringsvinster man kan göra inom verket, för att
kraftfullt öka stödet till arbetshandikappade. För detta ändamål bör det anvisas
30000000 kr.

Kultur

För de flesta människor med funktionsnedsättningar är tillgång till kultur oftast
en fråga om tillgängliga lokaler och fungerande färdtjänst. Men en förutsättning
kan också vara att det finns ledsagarservice på kvällar och helger,
vilket långt ifrån alltid är fallet. En annan förutsättning kan vara att det finns
teckentolkar, vilket det alltför sällan finns, eller att lokalen är utrustad med
hörselslingor, något som är långt ifrån regel.

Under en period har ett anslag upptagits på statsbudgeten för inköp av
talböcker till länsbiblioteken. Detta anslag tas bort i och med att den period
går ut som man sagt att detta skall finnas. Anslaget, som fördelats av talboksoch
punktskriftsbiblioteket, TPB, har haft en mycket positiv effekt på tillgången
på talböcker. Det vore beklagligt om denna utveckling bröts. Vpk
anser att verksamheten bör fortsätta och 3 248 000 kr. anvisas för ändamålet.

LL-stiftelsen har som uppgift att ge ut en nyhetstidning för begåvningshandikappade
och ombesörja utgivningen av lättläst litteratur. I jämförelse
med vad som står andra till buds är utvecklingsstörda utarmade när det gäller
information och kultur. De ansträngningar som kan göras när det gäller att
förändra detta bör också göras. Vpk anser att LL-stiftelsen bör erhålla begärda
medel, dvs. 1230000 kr. utöver regeringens förslag.

Kommunikationer

Enligt 1979 års trafikpolitiska beslut ligger ansvaret för handikappanpassning
av den kollektiva trafiken på trafikverken och trafikanordnarna. Anpassningen
skulle enligt beslutet genomföras under en tioårsperiod. Det bör
ha inneburit att ansvaret år 1989 omvandlades i dåligt samvete, eftersom
praktiskt taget ingenting hade gjorts och någon påföljd för försummelsen
inte kan utmätas. Det finns hos trafikanordnarna inte heller några planer av
mer genomgripande natur för anpassningsåtgärder, om man bortser från en
och annan ledstång och kontrastmarkeringar.

Hos lokala trafikföretag finns i allmänhet ett totalt ointresse för anpassningsåtgärder,
som t.ex. lyftplattor, toaletter på pendeltåg m.m. Man hänvisar
till färdtjänsten och menar att med den kan personer med funktionsnedsättning
åka. Detta är diskriminering och ingenting annat. Det finns skäl att
peka på att tillgängligheten till allmänna kommunikationer i en rad andra
länder, som t.ex. Västtyskland och USA, har utvecklats betydligt mycket
längre än i Sverige. Vpk anser att regeringen på nytt bör se över hela problemet
och föreslå adekvata åtgärder för att få till stånd en genomgripande förändring
på området.

För att stimulera trafikanordnarna till åtgärder utöver vad som anges i
Transportrådets föreskrifter står ett belopp på 50 milj. kr. till rådets förfo

Mot. 1989/90

So315

9

gande för bidragsgivning på området. Av dessa har 35 milj. kr. förbrukats
och resterande kan väntas gå åt under innevarande budgetår. I avvaktan på
översynen av den kollektiva trafikens anpassning och för att stimulera till
nya lösningar anser vpk att ytterligare 50 milj. kr. bör ställas till Transportrådets
förfogande för ändamålet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram
på grundval av Handlingsprogram i handikappfrågor i enlighet med
vad som anförts i motionen,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag som reglerar beslutsfattandet
i statliga, landstingskommunala och kommunala organ vad
gäller brister i tillgänglighet till lokaler och information, som gör att
medborgare utestängs från inflytande,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om funktionshindrades möjligheter till demokrati och
inflytande,1]

2. att riksdagen till anslaget G10, bidrag till handikapporganisationer
för budgetåret 1990/91 anslår 7 000 000 kr. utöver regeringens förslag
eller således 86075000 kr. till centrala handikapporganisationer,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hälso- och sjukvårdslagen
för att stärka patienternas ställning i enlighet med vad som
anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till utbyggnad
av rehabiliteringsresurser i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om rehabilitering
i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om tekniska
hjälpmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
allmän försäkring avseende åldersgräns för tillfällig föräldrapenning i
enlighet med vad som anförts i motionen,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att tandvård
i vissa fall skall inordnas under högkostnadsskyddet i enlighet
med vad som anförts i motionen,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av översyn av tillämpningen av plan- och
bygglagen och bostadsanpassningsbidragen,3]

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunbot och vitesföreläggande,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stimulansbidrag för gruppbostäder,

[att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till förändring
av bestämmelserna för räntebidrag, så att dessa omfattar gemensamhetsutrymmen
i gruppbostäder, även i det fall huvudmannen står för
hyreskostnaden,3]

Mot. 1989/90

So315

10

[att riksdagen till anslaget B 4, Statens institut för läromedel för
budgetåret 1990/91 anslår 1926 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit
eller således 26912000 kr. för framtagande av vissa läromedel till
elever med funktionsnedsättningar,4]

[att riksdagen till anslaget B 2, Länsskolnämnderna för budgetåret
1990/91 anslår 1500 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller
totalt 170053000 kr.,4]

[att riksdagen till anslaget B 1, Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
för budgetåret 1990/91 anslår 30000000 kr. utöver vad
regeringen har föreslagit, således totalt 2206239000 kr.,5]

[att riksdagen till anslaget H 16, Talboks- och punktskriftsbiblioteket
för budgetåret 1990/91 anslår 3 248 000 kr. utöver vad regeringen
har föreslagit eller således 38986000 kr. för produktion av tal- och
punktskriftsböckei ,6]

[att riksdagen till anslaget H 9, Bidrag till stiftelsen för lättläst nyhetsinformation
och litteratur för budgetåret 1990/91 anslår 1230000
kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således 8799000 kr.,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förnyad översyn av
handikappanpassningen av den kollektiva trafiken och förslag som
syftar till genomgripande förändringar,7]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att anvisa
50000000 kr. till Transportrådet att fördela till kommuner och trafikhuvudmän
för handikappanpassning av kollektiva färdmedel utöver
vad som anges i gällande bestämmelser.7]

Stockholm den 23 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

Rolf L. Nilson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

11989/90:K814

21989/90:Sf366

31989/90: Bo243

41989/90: Ub334

51989/90:A287

61989/90:Kr367

71989/90:T934

Mot. 1989/90

So315

11