Åtgärder på trafikområdet i Stockholmsregionen

Motion 1989/90:T246 av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T246

av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c)
Åtgärder på trafikområdet i Stockholmsregionen

Stockholmsområdet erbjuder sina invånare en boendemiljö som få andra
storstadsområden i världen kan. En storstads traditionella fördelar som ett
rikt kulturutbud, ett varierat nöjesliv, en bred arbetsmarknad och rik tillgång
till arbetstillfällen, närhet till vetenskapliga och andra institutioner etc.
förenas här med betydande naturmiljövärden.

Stockholmsregionen har gott om fina grönområden också nära storstadens
kärnområden. Stockholms skärgård och Mälaröarna är unika landskapstyper
också i ett världsperspektiv. Roslagens och Södertörns traditionsmättade
kulturlandskap är inte långt borta. I själva storstadens centrum förenas vatten,
klipphällar, grönska och en historisk bebyggelse till en mycket särpräglad
miljö. Luft- och vattenkvalitet är bättre än vad som är vanligt i miljonstäder.
Det faktum att Stockholm för att vara en storstad har rätt måttlig omfattning
gör också att alla dessa värden finns lätt nåbara för alla regionens
invånare.

I själva verket är det denna fina livsmiljö som ger Stockholm en särställning
bland världens storstäder. Därför måste det också vara ett första rangens
intresse att bevara och vidareutveckla dessa miljökvalitéer för framtiden.

Påfrestningar på miljön

Dess värre är dessa miljökvalitéer hotade på många sätt. Exploateringstrycket
gör att omistliga grönområden bebyggs eller hotas av bebyggelse för
nya arbetsplatsområden, nya bostadsområden, nya vägar. Luftmiljön är ett
annat stort problemområde som i sin tur har effekter på naturen.

Försurningen har fortskridit i rask takt. På 30 år har pH-värdet i marken
genomsnittligt förändrats från 0,5 till 1,5. Kvävenedfallet ökar snabbt och
är uppe i 7 000 ton per år. Samtidigt motsvarar kvävedioxidutsläppen från
Stockholmsregionen 21 000 ton per år vilket innebär att Stockholmsregionens
utsläpp är en belastning för också andra delar av landet. Miljöbelastningarna
kommer från värmeanläggningar från industrier och inte minst från
bilismen.

Den snabbt växande bilismen får en alltmer dominerande ställning bland
Stockholmsregionens föroreningskällor. Enbart under 1980-talet har biltrafiken
i Stockholmsområdet ökat med ca 45 %. Fram till sekelskiftet räknar

prognoserna med att ökningen skall bli ytterligare 40 %. Därefter hoppas Mot. 1989/90

man på något lugnare utveckling. Detta innebär att de redan stora utsläpps- T246

mängderna från biltrafiken kommer att fortsätta att öka trots introduktionen
av katalytisk avgasrening.

Avgaserna från såväl bensin- som dieseldrivna fordon skapar hot mot såväl
människornas hälsa som naturens. De utgör en viktig orsak till bl.a. försurning
och övergödning. Det viktigaste medlet att minska biltrafiken är att
göra alternativen mer konkurrenskraftiga. Det är dels fråga om att göra kollektivtrafiken
mer attraktiv för persontransporterna, dels att se till att så
mycket som möjligt att godstransporterna kan föras över på järnväg.

Utformningen av trafiksystemet hör till Stockholmsregionens viktigaste
miljöfrågor.

Satsa på kollektivtrafik

För att säkerställa en miljömässigt acceptabel situation i Stockholmsområdet
kräv en mycket omfattande utbyggnad av kollektivtrafiken. Huvudansvaret
för detta har landstinget, men i grunden bör ligga en ny Strängöverenskommelse
mellan stat och landsting som löser bl.a. finansieringsfrågorna. Satsningar
på kollektivtrafik, i synnerhet spårbunden, måste gå före ny stora trafikleder
som Österleden. Staten har också ett betydande ansvar som huvudman
för järnvägsdriften. Detta ansvar är ännu mer markant när det gäller
godstransporterna.

Flygförbindelserna spelar en växande roll och närheten till flygplats därmed
också. Arlanda kommer att vara den dominerande trafikflygplatsen för
såväl utrikes- som inrikesflyg också i framtiden. Därför är det viktigt att alla
delar av länet får goda förbindelser med Arlanda.

Detta skulle avsevärt underlättas om Arlanda fick en järnvägsförbindelse.

Därmed skulle Arlanda kunna försörjas med snabbtåg inte bara till centrala
Stockholm utan också till länets sydvästra och sydöstra delar. Också förorterna
längs norra stambanan skulle på detta sätt kunna få bättre förbindelser
med Arlanda. I en framtid skulle man också kunna tänka sig att Arlandajärnvägen
utsträcktes mot Norrtälje och Kapellskär. Det är glädjande att frågan
om en järnväg till Arlanda nu fått en hög prioritet i planeringen. Vi vill
dock framhålla att en Arlandapendel för att få full effekt ur miljösynpunkt,
och dessutom bidra till en inomregional balans, inte får sluta vid Stockholms
central utan måste knyta också Södertälje-Södertörn till Arlanda.

För att avlasta Stockholms central, och därmed göra tågtrafiken mer attraktiv,
i synnerhet för resanden till och från regionen är det viktigt med nya
fjärrtågsstationer: Stockholm Nord, Stockholm Syd och Södertälje Syd. Det
är viktigt att alla tre projekten förverkligas och får en god försörjning med
fjärrtågstrafik.

Ett angeläget projekt är upprustningen av Nynäsbanan, särskilt bandelen
Västerhaninge-Nynäshamn. Ökade kontakter med de baltiska republikerna
och Polen kan förväntas leda till en ökning såväl av person- som godstransporter
över Nynäshamns hamn. Det är då mycket viktigt att denna trafikökning
kan kanaliseras till järnvägen. Likaså bör en planering inriktas på att
föra över så mycket som möjligt av transittrafiken till Finland till järnväg via
Hargshamn, och i framtiden en järnvägslinje till Kapellskär över Norrtälje.

Skapandet av en verkligt attraktiv kollektivtrafik i en region sorn Stock- Mot. 1989/90

holms län kräver stora resurser. Det är viktigt att detta inte kommer att kon- T246

kurrera med andra angelägna insatser inom landstingets ansvarsområde,
t.ex. vården. En lämplig åtgärd kan vara att finansiera insatserna genom en
miljöavgift på privatbilism i innerstadsområden. Det skulle tjäna det dubbla
syftet att dels begränsa biltrafiken i särskilt miljökänsliga områden, dels underlätta
finansieringen av en nödvändig utbyggnad av kollektivtrafik och
bl.a. infartsparkeringar. Det är dock viktigt att dessa åtgärder kommer till
stånd så snabbt att de skapar verkliga alternativ till bilåkandet när avgiften
införs.

Miljövänligt energisystem

En annan av de viktigaste faktorerna för Stockholmsregionens miljö är energisystemets
utformning. Som vi redan framhållit är utsläpp från fossileldade
värmeanläggningar en av de viktigaste orsakerna till försurningsproblemen
och luftföroreningarna i allmänhet i Stockholms län.

Stockholmsregionen behöver en samlad energiplan med inriktning på
bästa möjliga energihushållning och miljövänlig energiproduktion. Med
hänsyn till regionens betydelse för den totala energianvändningen i landet är
detta inte bara en lokal och regional fråga utan också en riksangelägenhet.

Staten bör därför medverka, tillsammans med landsting och kommuner, i
utformandet av en sådan regional energiplan. Planen skulle kunna ha följande
utgångspunkter:

1. Kraftfulla insatser för energihushållning.

2. Förbud mot ytterligare utbyggnad av el-värme.

3. Stöd till konvertering från elvärme och individuella oljepannor till miljövänliga
större eller mindre kollektiva uppvärmningssystem.

4. Utbyggnad av kraftvärmeanläggningar.

5. Gemensam planering för att kunna försörja så mycket som möjligt av
Stockholmsregionens behov med förnybara bränslen.

6. Försiktig utbyggnad av naturgas.

7. Nej till nya kolanläggningar.

Inför kväverening

Minskade kväveutsläpp är en viktig förutsättning för att rädda Östersjön.

Stockholmsregionen står för en inte obetydlig del av dessa utsläpp. Kväverening
av utsläppen från regionens avloppsutsläpp förekommer knappast.

Kväverening av avlopp är dyrt i förhållande till den effekt man når. I
Stockholmsregionens stora reningsverk är dock de ekonomiska förutsättningarna
särskilt goda. Det vore därför rimligt att börja arbetet på att få till
stånd kväverening av de svenska avloppssystemen här. Staten bör ta upp förhandlingar
med berörda kommuner i detta syfte.

Rädda landskapsmiljön

Stockholms län har en rad grönområden som måste betecknas som omistliga

ur miljösynpunkt och med hänsyn till det rörliga friluftslivet. Dessa är dock 19

i många fall utsatta för exploateringshot av olika slag. De måste identifieras Mot. 1989/90

och förses med ett lagfäst skydd mot all exploatering. T246

Särskilda åtgärder krävs för att skydda regionens kulturlandskap. De tillgängliga
statliga resurserna till skydd för kulturlandskapet motsvarar endast
en femtedel av vad som brukar utgå som bidrag till skogsplantering på åkermark.

Med hänsyn till den särskilda betydelse ur miljösynpunkt som länets kulturbygder
har, bör stöd till skogsplantering i fortsättningen endast få ges i
undantagsfall. Istället måste resurserna för att bevara kulturlandskapet kraftigt
ökas. Detta kan ske genom att staten, i samverkan med landstinget och
kommunerna, bygger upp en särskild fond, från vilken ersättning kan utgå
till lantbrukare som upprätthåller mindre rationell, men ur miljösynpunkt
värdefull odlings- och ängsmark. Hur mycket olika parter skall bidra till
denna fond bör lösas genom förhandlingar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhandlingar mellan staten och Stockholms läns
landsting om en storsatsning på kollektivtrafiken i länet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om järnvägsförbindelse till Arlanda,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nya fjärrtågsstationer i Stockholmsregionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om järnvägsförbindelse till Kapellskär,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en upprustning av Nynäsbanan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om färdavgifter i innerstadsområden,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en energiplan för Stockholmsregionen,1]

[att riksdagen hos regeringen begär initiativ i samverkan med
landsting och berörda kommuner för att ge ett lagfäst skydd mot exploatering
av regionens omistliga grönområden,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att yttersta
restriktivitet bör tilllämpas vid bidragsgivning för skogsplantering
på åkermark i Stockholms län,2]

[att riksdagen begär att regeringen tillsammans med landsting och
kommuner etablerar en fond för upprätthållande av kulturlandskapet
i Stockholms län.2]

20

Stockholm den 25 januari 1990 Mot. 1989/90

T246

Pär Granstedt (c) Karin Söder (c)

1 1989/90:N469

2 1989/90:Jo318