Atomsopor i Kynnefjäll

Motion 1994/95:N431 av Per Lager och Eva Goës (mp)

15 års väntan

Sedan den 21 april 1980 har Kynnefjäll vaktats dygnet runt
av människor som inte litat på SKB:s besked att området inte
är särskilt intressant som förvaringsplats för högaktivt
utbränt kärnbränsle och därmed heller inte aktuellt för
provborrningar.

De berörda kommunerna har sagt nej till en
atomsopstation. Ändå är lokalbefolkningen orolig och
fortsätter att vakta. De vågar inte lita på SKB, som också sagt
att inga områden kan avskrivas som inte undersökts, dvs
provborrats. Budskapen är dubbla. Är det så här det skall gå
till i en demokrati -- att människor skall behöva vakta ett
speciellt område dygnet runt i 15 år? Kan regeringen inte
lämna ett svar som människorna kan lita på?

Seismiskt oroligt och naturreservat

Kynnefjäll i Bohuslän utgör ett seismiskt oroligt område
med kontinuerliga jordskalv (senast 19/2 -92), och här finns
naturreservat, djurskydds- och naturvårdsområden. Här finns
t.ex. Kärnsjön, som är renvattenresurs för Lysekils kommun,
och 200--300 andra små viktiga sjöar. Trots att kommunerna
runt om, nämligen Tanum, Munkedal och Dals-Ed, sagt nej
har det ännu inte kunnat gå att få ett klart och entydigt svar,
om SKB skall få lov att provborra eller inte.

Alternativa förvaringsmetoder

Problemen med det högaktiva kärnbränsleavfallet är svåra
och de flesta inser också att vi själva måste ta hand om vårt
eget avfall. Men fortfarande är flera frågor obesvarade när
det gäller förvaringen: Skall avfallet förvaras i direkt
anslutning till kärnkraftsanläggningen? Skall det placeras
mer eller mindre oåtkomligt, mycket inkapslat djupt nere i
berggrunden? Eller i markhöjd, så att kontinuerlig
övervakning kan ske?

Den framtida tekniken är mångas förhoppning, när det
gäller ett säkrare skydd mot detta fruktansvärda gift.
Fortfarande finns också många synpunkter på
förvaringsmetoderna och just den, som handlar om att inte
gömma avfallet, har fått ett allt större gehör.

En unik företeelse

Vakthållningen i den lilla vaktstugan på Kynnefjäll har
utvecklats till en unik företeelse både här hemma och i
världen. Det har blivit en symbol för den lokala
självbestämmanderätten. Sedan kommunernas vetorätt
upphävdes för anläggningar med kärnbränsleavfall har
Kynnefjällsfrågan framstått som än viktigare. Men det måste
finnas gränser för vad lokala opinioner behöver stå ut med.

Det finns nu en möjlighet för regeringen att i den aviserade
nya miljöbalken arbeta in bestämmelser just om
anläggningar för kärnkraftsavfall och att återställa den
kommunala vetorätten. Kynnefjäll är en dålig plats att
förvara kärnbränsleavfall på. Det behöver man inte
provborra för att förstå. Det är hög tid, och det har det varit
länge, att låta alla de trogna vakthållarna äntligen få avsluta
vaktandet och istället göra den lilla vaktstugan till ett
minimuseum och monument över hur en lokalbefolknings
vilja och kamp till slut kan ge resultat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast ger
klara besked om provborrning och eventuell förvaring av
utbränt kärnbränsle till den vaktande lokalbefolkningen på
Kynnefjäll,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt anförts i motionen om alternativa metoder för
förvaring av kärnkraftsavfall och om det kommunala
vetot,1

3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om
att återinföra den kommunala vetorätten som omfattar alla
kärntekniska anläggningar.1

Stockholm den 24 januari 1995

Per Lager (mp)

Eva Goe s (mp)

1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till BoU.