Avfall, sopförbränning och producentansvar

Motion 1999/2000:MJ731 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v)

1 Inledning

Kretsloppstänkandet har inte gett någon effekt på avfallsmängderna.
Under slutet av 1990-talet har mängden sopor ökat stadigt i hela landet.
Människor och företag konsumerar mer och slänger mer.

Mängden konventionellt avfall uppgick 1994 till totalt 8 330 000 ton.
Samma år återvanns 1 835 000 ton avfall. 210 000 ton avfall behandlades
biologiskt. 1 760 000 ton förbrändes samt 4 525 000 ton avfall deponerades.

Enligt prognoser i propositionen 1998/99:84 kommer förbränning av avfall
att öka med 20 % fram till år 2005. Mängden hushållsavfall som hamnar på
soptippar skall ha minskat med 50 % till år 2000 och med 70 % till år 2005,
jämfört med år 1994.

Avfall ger upphov till flera miljöproblem. Därför måste avfallet
minimeras. Deponering på soptippar för med sig förorenat lakvatten och
deponigaser samt genererar tunga och långväga transporter. Vid förbränning
bildas miljöfarliga ämnen som dioxiner och tungmetaller frigörs.
Hanteringen kan upplevas som ett uppenbart slöseri eftersom större delen av
avfallet skulle kunna användas på nytt.

2 Bättre återanvända än förbränna

Källsortering är ett viktigt medel för omhändertagande av avfall på ett
riktigt sätt så att förbränning och deponering av osorterat avfall upphör.
Deponering och förbränning av avfall och material som kan nyttiggöras
är ett slöseri med naturresurser som i längden inte är hållbart och
acceptabelt. I stället för att deponeras och förbrännas skall avfall och
material så långt som möjligt behandlas med hänsyn till sina egenskaper
och på ett sätt som inte stör eller skadar miljön. Framtidens
avfallshantering skall inte bindas till en enda lösning. En långsiktig plan
för en successiv skärpning av minskningsmålet för avfall bör upprättas.

Enligt vår mening skall en effektiv avfallsstrategi bygga på fyra steg och
ha följande prioriteringsordning: I första hand återanvändning, i andra hand
materialåtervinning, i tredje hand energiutvinning samt i fjärde hand
deponering. Detta skall ges regeringen till känna. Några exempel på
återanvändning finns under rubriken 3. Återanvändningsbörser.
Materialåtervinning är t ex då man gör sopsäckar av återvunnen plast,
glasflaskor av återvunnet glas och kraftpapper av återvunnet papper.
Energiutvinning kan ske biologiskt och termiskt vilket behandlas i avsnitt 7
respektive 7.1. Deponering skall vara sista steget i avfallskedjan då de andra
uttömts. Genom att arbeta för en ökad förbränning av sopor för att generera
värme och elektricitet, skapar tyvärr myndigheterna behov av mer sopor att
bränna. Vi anser att förbränning av sopor samt deponering utan biologisk
behandling inte är en del av ett ekologiskt hållbart samhälle.

Den övergripande riktlinjen för den fortsatta avfallshanteringen skall vara
att mängden avfall och avfallets farlighet minskas. Åtgärder som leder till
ökad återanvändning skall vara en huvudinriktning. Detta bör ges regeringen
till känna.

3 Återanvändningsbörser

På några orter i landet har inrättats regionala eller kommunala centra för
reparation och försäljning av kasserade hushållsmaskiner, köksfläktar,
tvättmaskiner, kylar och frysar, samt begagnat byggnadsmaterial. Denna
demontering, lagning och återförsäljning av hela produkter eller delar
därav har skapat arbetstillfällen för personer som har haft svårt att
komma ut på arbetsmarknaden. Dessa så kallade återanvändningsbörser
är en organiserad plats för försäljning av varor och material till
producenter och konsumenter som ser ekonomiska fördelar i att gynna
återanvändning. Bra exempel på detta är de byggåtervinningsfirmor som
växer upp runt om i landet samt alla de secondhandbutiker som etablerats
i landet. Det behövs initiativ för att underlätta inrättande av regionala och
kommunala avfallsbörser och återanvändningsbörser. Detta bör ges
regeringen till känna.

4 Avfallsmängder till förbränning samt
återvinningsbegreppet

I tabellen nedan redovisas tillförd avfallsmängd vid de svenska avfalls-
förbränningsanläggningarna åren 1980-1996.

Avfallsmängder, tusental ton

- Tabell 1: (Årtal 1980 1983 1986 1990 1993 1994 1995 1996 )

- = uppgift saknas

1 t ex privat grovavfall och däck

Källor: "Siffror om avfall" (Naturvårdsverket 1998) och Naturvårdsverkets
webbplats.

Det som inte bryts ned vid förbränning går ut till luften, fastnar i filter
eller blir kvar i slaggresterna i ugnen. Slagg, filterrester och aska förs till
soptippen. Vid förbränning bildades 1997 ca 331 000 ton aska och slagg
som innehåller såväl naturfrämmande ämnen som tungmetaller. En del
av avfallet blandas in i cement och används till material till vägar och
kajer etc. Men även därifrån läcker gifterna från askan ut.

En bra avfallsstrategi skall, som vi tidigare behandlat, bygga på fyra
moment i följande prioriteringsordning: a) återanvändning, b) återvinning
(materialåtervinning), c) energiutvinning och d) deponering.

I ett försök att minska mängderna på soptipparna har EU-direktiven tyvärr
styrt över allt mer av soporna till energiutvinning genom förbränning. Detta
har medfört ökade luftföroreningar, samt att giftig aska och slagg läggs på
tipparna istället. Mängderna och vikten har minskat men stora mängder gifter
finns kvar i högre koncentrationer och i lättlösliga föreningar. Att styra om
soporna från soptippar till förbränning är att byta ut ett känt problem mot ett
annat.

5 Förbränningsanläggningar

En del länder är föregångare när det gäller synen på de globala källorna
till dioxinbildning. Enligt Greenpeace har regeringarna i Filippinerna och
Costa Rica beslutat att förbjuda avfallsförbränning. Besluten är de första
förbuden mot förbränning i världen, och kommer som svar på att
västvärlden nu försöker sälja giftig avfallsteknik -
förbränningsanläggningar till utvecklingsländer. Avfallsförbränning
utgör en av de största globala källorna till dioxinbildning. De nationella
förbuden innebär att dessa länder nu söker andra, mer hållbara, vägar i
sin materialpolitik och avfallshantering.

Även Sverige bör söka andra mer hållbara och miljövänligare vägar för
avfallshanteringen än förbränning. Detta bör ges regeringen till känna.

I Sverige diskuteras planer på nyanläggning av förbränningsanläggningar i
bl a Ljungby och Falkenberg. Utbyggnad av förbränningsanläggningar
förekommer i bl a Malmö, Halmstad och Umeå, där kapaciteten nära nog
fördubblas. Import av sopor till förbränning har skett bl a till Umeå. I landet
finns för närvarande 21 avfallsförbränningsanläggningar. Sedan 1986 har det
inte byggts någon ny.

Ökad förbränning av sopor i Sverige har lett till en ökning av
svaveloxidutsläppen. 1991 var svaveloxidutsläppen från förbränning av
sopor 700 ton per år 1, 1996 var dessa utsläpp 1 121 ton, en ökning med ca
60 %. Detta trots den förbättrade rökgasreningen. Detta är olyckligt med
tanke på den redan kritiska försurningssituationen i landet.

Vänsterpartiet anser att ingen nybyggnation eller kapacitetsutökning av
avfallsförbränningsanläggningar skall ske. Detta bör ges regeringen till
känna.

6 Avfallsskatt på sopförbränning

Avfallsskatten har en strategisk betydelse för hur avfallshanteringens
inriktning kommer att utvecklas samt på vilket sätt restprodukterna från
samhället skall kunna utnyttjas på ett miljöriktigt sätt. Riksdagens beslut
våren 1999 om skatt på deponerat avfall men skattebefrielse för
avfallsförbränning kommer troligen att medföra kraftig ökning av den
totala avfallsförbränningen. Skattebefrielsen på avfall som går till
förbränning leder till att det är mer ekonomiskt lönsamt för kommuner
och avfallsbolag att bara omlasta avfallet för transport till en
sopförbränningsanläggning än att satsa på utökad materialåtervinning
och biologisk behandling. Risken är att incitamentet för att inom
kommunen satsa på utökad återanvändning samt materialåtervinning
försvinner då man inte längre har ansvar för den slutliga
avfallsbehandlingen.

En skatt på förbränning av avfall skulle motverka även förbränning av
osorterat hushållsavfall och utgöra ett styrmedel för ökad återanvändning,
återvinning och kompostering. Vi menar att det finns starka skäl för att låta
avfall som går till förbränningsanläggningar omfattas av en avfallsskatt, inte
minst för att göra återanvändning lönsam. Enligt vår mening bör skatten
omfatta den förbränning som sker såväl inom som utanför
avfallsanläggningarna samt vara lika stor för förbränning som för
konventionell deponering. Förbränning av avfall måste beskattas så att
återanvändning, materialåtervinning och kompostering blir lönsamt.
Regeringen bör skyndsamt återkomma med förslag om skatt på
avfallsförbränning. Detta skall ges regeringen till känna.

7 Biologiska behandlingsmetoder för energi-
utvinning

Trollhättan är ett gott exempel på där man bygger en biogasanläggning i
bästa Agenda 21-anda och tar avfall från Vänersborg och Uddevalla m fl
ställen.

Ur kretsloppssynvinkel är det viktigt att återföra en så stor andel som
möjligt av svårseparerade näringsämnen ur avfall till det naturliga
kretsloppet. Rötningsanläggningar som bygger på biocells- eller
rötcellsteknik kan betraktas som en biologisk behandlingsmetod för
förbehandling av avfall, där såväl energi som näringsämnen kan utvinnas. I
dessa metoder binds tungmetaller i syrefri miljö till sulfider som är olösliga
eller svårlösliga. Vid en biologisk behandling av avfallet för energiutvinning
kan näringsämnena i biomassan återföras till ett biologiskt kretslopp. Därför
ligger den metoden helt i linje med en kretsloppsfilosofi. Biologisk
behandling i form av biocellsrötning, i likhet med kompostering och
reaktorrötning, bör undantas från avfallsskatt, eftersom dessa
kretsloppsanpassade metoder även innebär att näringsämnen från det
blandade avfallet kan utvinnas och återföras till ett kretslopp. Regeringen bör
återkomma med en plan för utveckling och spridning av biocells- och
rötcellstekniken. Detta skall ges regeringen till känna.

7.1 Termisk energiutvinning

Den under året beslutade avfallsskatten kommer att innebära att det blir
ekonomiskt mer fördelaktigt att förbränna tungt blött och näringsrikt
avfall, medan deponiavgiften skulle slå mindre för torra och lätta
avfallstyper (plast, papper etc.) Detta stimulerar inte i första hand en
ökad materialåtervinning ur det lätta industriavfallet, utan medför att det
blöta och näringsrika avfallet i större grad kommer att föras till
förbränningsanläggningar, vilket är synnerligen olämpligt ur såväl
energimässig som ekologisk synvinkel. En inblandning av förorenat och
blandat avfall kommer att förstöra möjligheterna till utnyttjande av
näringsämnena i slagg och aska, och förbränningsresterna måste
deponeras. Även här borde det vara ett krav att askan skall vara så ren att
den kan återföras som gödningsmedel till skogsbruket.

8 Läckande deponier

De 2 300 soptippar som finns i dag i Sverige, varav 300 är aktiva, är
fyllda av hundratals miljoner ton potentiellt giftiga sopor. Dessa kommer
att utgöra en mycket stor belastning för framtida generationer. Många
deponier runt om i Sverige har visat sig läcka gifter och olika kemiska
medel hittas i närområden runt deponierna. Greenpeace har under året
gjort stora undersökningar av svenska soptippar och kartlagt många
utsläpp. Som exempel kan nämnas att man vid analys av lakvatten i t ex
Haparanda och Luleå har hittat 18 respektive 24 naturfrämmande ämnen
som man inte visste om. Naturvårdsverket har upptäckt störningar i ett
antal sjöar i landet som ligger intill avfallsberg/deponier. Fiskar som
blöder har hittats nära soptippar runt om i landet, bland annat i Hulesjön i
Falköping. Skadorna tros bero på gifter som läcker ut i vattnet från
tipparna. En nyligen avslutad provfiskning i fem sjöar som gjorts av
Fiskeriverket visade allvarliga skador på fisken. Vid sjön Molnbyggen
hittade man störningar som saknar motsvarighet på andra håll i världen,
störningarna innebär att miljögifter slår ut fiskens fortplantningsförmåga.
80 % av honornas könsorgan är förtvinade. Minst en tredjedel årligen av
lakvattnet från den sopanläggningen läckte. Ur de 300 aktiva tipparna
rinner årligen ca 10 miljoner kubikmeter förorenat avloppsvatten till
diken, åar, älvar, sjöar och hav.

Den teknologiska nivån på landets soptippar är under all kritik. Att släppa
ut förorenat vatten rakt ut i naturen borde vara ett passerat kapitel. Landets
soptippar är i behov av en grundläggande teknisk uppdatering. Ett stort
behov finns av mer forskning om alla de tusentals nya gifter som kommer
med soporna. Grundsynen måste vara att minska på avfallsmängden samt
därutöver förändra kemikaliesamhället. Det är av stor vikt att man har
kontroll på vad avfallet som hamnar på deponin innehåller. Krav skall finnas
på en lakvattenbehandling samt kontroll och analys av lakvatten från
deponier. Uppdatering av landets soptippar bör ske så snart tekniska
landvinningar av betydelse sker. Detta skall ges regeringen till känna.

9 Dioxinfaran

"Det du inte ser, finns ändå." En miljöanpassad avfallshantering
förutsätter en bättre kontroll av egenskaperna hos de ämnen som förs in i
kretsloppen. Antalet nya kemikalier och produkter som varje år
introduceras på marknaden är så stort att övervakning och kontroll
omöjliggörs. Vi saknar idag kunskap om vilka effekter
kemikaliesamhället orsakar på människa och natur.

Förra våren upptäckte myndigheter i Tyskland att det fanns dioxin i
mjölken. Källan kunde spåras till ett foder som korna åt. Dioxinet kom från
dioxinhaltig kalk från en industritipp. I somras stoppade myndigheterna i
Belgien ett antal livsmedel sedan man funnit dioxin i dem som kommit in i
foder via fett. I Sverige har uppmätts förhöjda dioxinhalter i modersmjölk.

Dioxinproblemet måste åtgärdas vid källan. De två exemplen med
dioxinförorening i djurfoder visar med all tydlighet att ämnesgruppen inte
kan kontrolleras. Så länge dioxin produceras kommer det att spridas till miljö
och människor. Eftersom det redan finns en stor mängd dioxiner i miljön,
och dessa kommer att finnas kvar under en lång tid, måste myndigheter vidta
kraftiga åtgärder om nivåerna skall stabiliseras och slutligen minska. Hittills
har myndigheternas strategi varit att reducera eller minimera utsläppen av
dioxin. Eftersom dioxiner är svårnedbrytbara är varje tillskott i praktiken en
ökning, även om tillskotten är mindre än tidigare. En trovärdig strategi för att
minska utsläppen av dioxin måste baseras på några principer:

- Noll betyder noll - utsläpp av dioxiner från industrier, förbränning,
bränder etc måste elimineras, en minskning räcker inte.

- Förhindra uppkomst - användning av tekniska filterlösningar och
deponering är ingen lösning, det bara flyttar problemet (vilket exemplen
med djurfodren visar).

- Kartlägg alla dioxinkällor - myndigheter måste kartlägga alla källor till
dioxin och utarbeta strategier för eliminering av dioxin. Detta skall ges
regeringen till känna.

10 Kemikaliesamhället

Stabila naturfrämmande kemikalier sprids nu till jordens mest avlägsna
hörn såsom Arktis och djuphaven och de upptäcks allt oftare i djur,
växter och människor. Vi kan se hur en ny generation av miljögifter, som
bromerade flamskyddsmedel, luktämnen (myskföreningar) från tvätt- och
sköljmedel, dyker upp i fisk, isbjörnar, sälar och musslor. Fynden visar
att ämnena sprids i större omfattning än både myndigheter och allmänhet
förstår. De har sitt ursprung i vårt dagliga liv och sprids från våra avlopp,
soptippar och avfallsförbränningsanläggningar hundratals mil. Idag finns
över 100 000 kemikalier registrerade inom EU. Endast 20 % av dem har
undersökts ordentligt för hälso- och miljöeffekter. Många av dem är
direkt hälso- och miljöskadliga, men myndigheterna ingriper inte därför
att regelsystemet är föråldrat. Merparten av den globala föroreningen
sker i dag via kemikalier som finns i vardagsprodukter. Kemikalierna
hamnar sedan i våra avlopp, på soptippar m m varifrån de sprids globalt.
Enligt Statistiska centralbyrån (1998:11) är cirka 5 300 olika produkter
på den svenska marknaden klassade som kroniskt hälsoskadliga, varav
75 % är allergiframkallande produkter. Mängden cancerklassade
produkter motsvarar fyra ton per person och år. Gifterna finns inbakade i
de produkter vi använder dagligen: golv, mattor, bilar, plastflaskor,
datorer, mat osv. Spridningen av dessa kemikalier anses av många
forskare kunna vara orsaken till att vissa cancerformer och allergier ökar
dramatiskt. De anses också kunna orsaka reproduktions- och
utvecklingsdefekter, förändring av immunförsvar och neurologiska
effekter. Vi utsätts från alla håll för kemiska ämnen som gör skada på oss
och på vår omgivning. Vissa av dem finns redan i naturen. De skulle inte
utgjort något hot, om inte människan tagit upp dem ur jordskorpan eller
sett till att det blivit för mycket av dem i omlopp. Hit hör kolväten,
tungmetaller, radioaktiva ämnen, koldioxid, oxider och näringssalter.
Men de flesta miljögifter är naturfrämmande. Människan har själv skapat
dem och vi har ingen aning om hur de påverkar miljön, enskilt eller i
kombinationer. Idag finns omkring 70 000 konstgjorda ämnen i omlopp i
samhället. Praktiskt taget inga av dem är ordentligt kontrollerade för
hälso- eller miljöeffekter ändå får de användas i produkter eller
tillverkningsprocesser. Många av dem anses vara mer eller mindre
farliga. Varje år testas inom EU och OECD cirka 50 av dessa 70 000
ämnen - men varje år tillkommer också ett par tusen nya, otestade
ämnen. Användningen av sådana ämnen ökar lavinartat, inte minst i
Sverige. De kommer ofta ut i miljön via våra vardagsprodukter och de
återfinns nu överallt - i vatten, luft, jord, växter, mat, ja, till och med i
våra kroppar. Ett exempel är nivåerna av flamskyddsmedel från
plastprodukter. Myndigheter anser att nivåerna av flamskyddsmedel i
bröstmjölken hos svenska kvinnor nu är på gränsen till vad som ger
hjärnskador hos diande barn och ändå fortsätter nivåerna att stiga. De
senaste fem åren har nivåerna fördubblats. Även effekterna av de mindre
farliga ämnenas nedbrytningsprodukter är dåligt kända varför framförallt
restriktivitet och försiktighetsprincipen måste gälla för att detta inte skall
glida oss helt ur händerna, om det inte redan gjort det!

Målet bör vara att vi

- skall sluta använda alla stabila naturfrämmande ämnen så att nivåerna i
miljön och människorna åter blir noll,

- skall sluta använda även lätt nedbrytbara naturfrämmande ämnen om
inte tillverkaren kan bevisa att de är ofarliga för människa och miljö,

- skall begränsa användningen av farliga naturliga ämnen så att nivåerna
av dessa kan återgå till det naturliga.

11 Producentansvar

Producentansvaret innebär att producenten av en viss vara har ansvar för
att det avfall som varans livscykel genererar omhändertas på ett
miljömässigt godtagbart sätt. Producentansvaret bör medföra att
informationsplikt finns, så att konsumenten vet hur det avfall som varan
skapar skall hanteras. Producenten skall vara tvungen att lämna
information om sina varor vad gäller varornas innehåll av material och
ämnen. I nästa steg bör producenterna även informera om andra
avvecklingsämnen, d v s ämnen som är cancerframkallande,
arvsmassepåverkande eller hormonstörande.

I dag är producentansvaret begränsat till endast vissa produkter. Det
innebär att en lång rad materialflöden är lämnade utan kontroll. Inom en
femårsperiod bör producentansvaret utvecklas för att bli heltäckande. Detta
bör ges regeringen till känna.

För att producentansvaret skall fungera effektivt krävs kvantitativa och
mätbara mål. För att gynna ett lokalt omhändertagande av avfall och därmed
minskade transporter bör målen gälla inom varje kommun.
Producentansvaret bör utvecklas ytterligare, det bör ges utrymme för att ta
fram förslag till producentansvar för fler varuslag och avfallsslag. Det finns
ingen anledning till att ha den i vårt tycke långsamma takt som nu råder. Ett
exempel på bristande producentansvar är t ex mjukplast och leksaker samt
elektroniska och elektriska produkter. Elektriska och elektroniska produkter
genererar i dag en växande volym avfall, varav en stor del är miljöfarligt.
Finansiering av insamling m m bör lösas genom försäljningsavgifter på
produkterna. Det är inte tillåtet att sprida miljöfarliga ämnen i vår miljö.
Vissa produkter tillåts inte att säljas då de är miljöfarliga. Utbytesregeln
gäller liksom försiktighetsprincipen. Detta är accepterat, nu är det dags att gå
ett steg vidare. Ett utökat ansvar för försäljning av miljöfarliga produkter bör
införas för att snabba på omställningen. Vänsterpartiet föreslår att försäljning
av produkter som innehåller miljöfarliga ämnen skall likställas med att sprida
miljöfarliga ämnen direkt i miljön. Detta bör ges regeringen till känna.

Producentansvaret för förpackningar behöver stärkas. Tillsynsmyndigheter
måste ges möjlighet att bestämma vad som är en miljömässigt godtagbar
hantering av förpackningar, inte materialbolagen. De oklarheter som finns
om äganderätten till avfallet som finns bör redas ut och ett obligatoriskt
samråd mellan kommuner och producenter utvecklas. Konsumenternas roll
som pådrivare bör stärkas genom särredovisning till konsumenten om
förpackningsavgiften. Glasförpackningar bör standardiseras. Det skulle
förenkla återtagning och återanvändning avsevärt och öka utbudet av refill-
och pantsystem. Sverige borde ta initiativ till att skapa ett globalt
standardiseringssystem för glas förpackningar. Detta bör ges regeringen till
känna. Metallförpackningars återvinningsmål bör höjas avsevärt. En ökning
av den sekundära metallproduktionen är fullt möjlig eftersom kapaciteten för
återvinning av metaller i avfall inte är fullt utnyttjad. För förpackningar av
stålplåt måste återvinningsmålet på 50 % höjas avsevärt. Berörda
myndigheter måste ges befogenheter att både avgöra och styra mot vad som
är miljömässigt godtagbar hantering. Standardisering av glasförpackningar
krävs för att öka återanvändningsgraden. Sverige bör ta ett initiativ för en
global standard för glasförpackningar. Återvinningsmålet för metaller bör
höjas.

12 Bristande avfallsstatistik

Avfallshanteringsfrågor är en viktig beståndsdel i både EU:s och
Sveriges miljöarbete. För uppföljning av hanteringsfrågorna är en korrekt
avfallsstatistik mycket viktig. Statistiken behövs för att ta fram
indikatorer och för att kunna följa materialflöden. Statistiken är också
viktig för vissa ekonomiska ställningstaganden, liksom för samarbete och
utveckling inom olika kommuner och län. I skrivelsen 1998/99:63 "En
nationell strategi för avfallshanteringen" var mycket av statistiken
bristfällig och föråldrad. Dagens avfallshanteringsstatistik har stora
brister och behöver utvecklas. I arbetet för en hållbar samhällsutveckling
blir också avfallshanteringsstatistiken ett viktigt uppföljningsinstrument.
Allt avfall (den totala mängden) bör redovisas så att alla avfallsströmmar
kan följas upp och jämföras med annan statistik. Eftersom all
avfallshantering ger upphov till mer eller mindre negativa miljöeffekter
bör statistiken fokusera på den totala mängden avfall som produceras.
Den svenska avfallsstatistiken behöver utvecklas och preciseras på flera
områden. Detta bör ges regeringen till känna.

13 Insamlingssystem

Svenskarna är bra på återvinning, vilja finns. I de flesta hem är nu
sopsortering välkänt och accepterat. Men tyvärr är det sämre med hur
man inom de offentliga verksamheterna och förvaltningarna hanterar sitt
avfall. Det brister även hos dem som har det slutliga ansvaret för
sopsorteringen. Den oklara ansvarsfördelningen mellan kommunerna och
företagen som gör förpackningarna är anmärkningsvärd.

Information till konsumenterna om befintliga återvinningssystem är för
dålig. Det finns för få återvinningsstationer, vilket genererar ökat bilåkande
med sopor. Därtill är tillsynen av dem som finns bristfällig. Ansvaret för vem
som skall hålla rent kring återvinningsstationerna är oklart och ett känt
problem.

På vissa avfallsområden är det svårt att uppnå insamlingsmålen. Teknik
och administration för källsortering, återlämning av material, pantsystem etc
som riktas till privata konsumenter måste likna varandra för de olika
varuslagen. Detta bör ges regeringen till känna. Risken är annars stor att det
blir allt för krävande för konsumenterna att hålla ordning på systemen.
Enhetliga system och retursystem bör på sikt leda till en minskning av
förpackningsutbudet.

14 Byggavfall och materialåtervinning

1994 gick bara 8 % av bygg- och rivningsavfallet till återvinning. Ett
sunt byggande innefattar användandet av sunda material och omfattar
även att rivning sker på ett varsamt sätt för att så stor andel som möjligt
av byggmaterialet skall kunna återanvändas. Skall en varsam rivning och
omhändertagande av byggmaterial ske i fortsättningen bör detta vara ett
villkor för att ett rivningslov skall beviljas. Nu föreligger en risk att
byggmaterial går till deponi och förbränning istället för till
återanvändning. Jämfört med andra länder används i Sverige mycket
råvaror inom byggsektorn. Ett producentansvar är därför mycket
angeläget. Eftersom miljöhänsyn vid byggande i dag är ett säljargument
kan producentansvaret inom byggsektorn baseras på frivillighet.
Byggsektorns åtagande att halvera deponimängderna till år 2000 är
ambitiöst, men samtidigt lågt i ett internationellt perspektiv.
Utvecklingen bör löpande följas med ett statistik- och kontrollsystem. I
många kommuner fungerar inte de s k avfallsplanerna i praktiken.
Ambitionerna varierar starkt. Kommunerna har även dålig kunskap om
riskbedömning och om vilka krav som skall ställas på kvalitetsansvariga
vid rivning. Målen för producentansvaret inom byggsektorn bör noggrant
följas och lagstiftning utvecklas om målen ej nås. Detta bör ges
regeringen till känna.

Krav skall ställas på kommunerna att utveckla sina avfallsplaner och i dem
redovisa hur man avser att uppnå de internationella miljömålen för
byggavfall. Återanvändning av material bör ha högsta prioritet. I
regeringsskrivelsen 1998/99:63 "En nationell strategi för avfallshanteringen"
skriver regeringen att byggavfallsfrågan för närvarande bereds i
Regeringskansliet. Regeringen bör snarast redovisa sitt ställningstagande.
Detta bör ges regeringen till känna.

15 Cesiumhaltig aska

Aska från värmeverk som använder skogsråvara från områden som
smittats av cesiumnedfall är ett växande problem. Problematiken består i
om askan skall spridas i de trakter där råvaran är uttagen eller om den
skall deponeras/lagras på ett säkert sätt. En strategi för hur den
cesiumhaltiga aska skall hanteras bör snarast tas fram och redovisas.
Detta bör ges regeringen till känna.

16 Import av avfall från andra länder

Den hantering som sker av ärenden om införsel av avfall är
otillfredsställande. Avfallet har i vissa fall hanterats olämpligt.
Naturvårdsverkets rutiner för beslut om införsel bör ändras så att även
den slutliga hanteringen av avfallet beaktas när beslut om införsel fattas.
Det är otillfredsställande att tillstånd ges till införsel av avfall utan att
tillförsäkra sig om att det slutliga omhändertagandet är tillfredsställande.
Överlämnandet av ansvaret till lokala miljönämnder som i vissa fall inte
får kännedom om att avfallet hanteras inom kommunen kan inte fortsätta
om godtagbar hantering skall tillförsäkras. Naturvårdsverket bör därför
snarast utforma nya rutiner för beslut om införsel av avfall där hela
hanteringskedjan beaktas. Detta skall ges regeringen till känna.

17 Hemställan

17 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en effektiv avfallsstrategi som baseras på
följande prioritetsordning: återanvändning, materialåtervinning,
energiutvinning och deponering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergripande riktlinjer för den fortsatta
avfallshanteringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om initiativ för att underlätta inrättande av regionala
och kommunala återanvändningsbörser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör söka andra mer hållbara och
miljövänligare vägar för avfallshanteringen än förbränning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ingen nybyggnation eller kapacitetsutökning
av avfallsförbränningsanläggningar skall ske,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skatt på avfallsförbränning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biologiska behandlingsmetoder och om att
regeringen skall återkomma med en plan för utveckling och spridning
av biocells- och rötcellsteknik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att krav skall finnas på en lakvattenbehandling
samt att kontroll och analys av lakvatten från deponier skall ske,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppdatering av landets soptippar skall ske så
snart tekniska landvinningar av betydelse sker,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att myndigheter måste kartlägga alla källor till
dioxin och utarbeta strategier för eliminering,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kemikaliesamhället,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utökning av
producentansvaret så att detta innefattar alla produkter senast år 2005,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att likställa försäljning av produkter som
innehåller miljöfarliga ämnen med att sprida miljöfarliga ämnen direkt
i miljön,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bristande avfallsstatistik,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att källsortering, återlämning av material,
pantsystem etc. som riktas till privata konsumenter måste vara
enhetliga för återtagningssystem,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att målen för producentansvaret inom
byggsektorn noggrant bör följas och att lagstiftning utvecklas om
målen ej nås,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen snarast skall redovisa sitt arbete
med byggavfallsfrågan,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en strategi för hur den cesiumhaltiga askan
skall hanteras snarast tas fram och redovisas,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om import av avfall från andra länder.

Stockholm den 29 september 1999

Kjell-Erik Karlsson (v)

Owe Hellberg (v)

Sten Lundström (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Jonas Ringqvist (v)

Siv Holma (v)

Johan Lönnroth (v)

Marie Engström (v)

Per Rosengren (v)

Lars Bäckström (v)