Avkolonisering

Motion 1990/91:U647 av Ingela Mårtensson (fp)

Kolonialism i alla dess former är oförenlig med FN-
stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna och kolonialdeklarationen. Dessutom utgör
kolonialismen ett allvarligt hot mot internationell fred och
säkerhet.

FN:s generalförsamling har erkänt rättmätigheten i den
kamp som med alla nödvändiga medel förs av folk under
kolonialt och främmande styre för att utöva sin rätt till
självbestämmande och oberoende.

Kolonialmakterna har också anmodats av FN att
omedelbart och villkorslöst avlägsna sina militära baser och
installationer från koloniala områden.

Trots många fina deklarationer och program i FN vad
gäller avkolonisering, så fungerar det inte som avsett.
Många känner nog inte ens till att FN intagit dessa
ståndpunkter. Därför är det högst angeläget att
generalsekreteraren ser till att utnyttja alla tillgängliga
nyhetsmedia i syfte att fortlöpande publicitet ges åt FN:s
arbete för avkolonisering. När ett sådant förslag lades i
generalförsamlingen 1989 var det många före detta eller
nuvarande kolonialmakter som inte röstade för förslaget.

I Franska Polynesien utför Frankrike kärnvapenprov
trots befolkningens protester. Territorialförsamlingen har
mycket lite att säga till om. Inte ens deras begäran om
vetenskapliga studier av effekterna av bombsprängningarna
har hörsammats.

I samband med att provsprängningarna startade 1966 så
installerades militära styrkor på Tahiti, vilka fördärvat
infrastrukturen i hela området. Militären bör avlägsnas från
området i enlighet med FN:s beslut.

Franska Polynesien finns inte på FN:s
avkoloniseringslista. Det är högst angeläget att det förs upp
på listan, inte minst med tanke på att Frankrikes
provsprängningar inom territoriet sker mot befolkningens
vilja. Sverige bör således agera för att Franska Polynesien
kommer med på avkoloniseringslistan.

Fram till 1962 tillhörde västra delen av Nya Guinea
Nederländerna. I New York beslöts då att området skulle
överföras till Indonesien trots befolkningens protester.
Indonesien betraktar området som sin 26:e provins,
Västirien, medan urbefolkningen, papuanerna, som uppgår
till 1,5 miljoner, kallar området för (översatt till svenska)
Västpapua.

I 25 år har det papuanska folket under ledning av
frihetsrörelsen OPM kämpat för sin självständighet.
Genom ett transmigrationsprogram pågår idag en utrotning
av den ursprungliga befolkningen. Västpapua borde också
föras upp på avkoloniseringslistan i FN. Sverige bör enligt
min mening ta ett sådant initiativ.

De nordiska länderna har gett sitt stöd till
avkoloniseringsprocessen, men tyvärr har de inte stött
förslaget att perioden 1990--2000 skall proklameras som ett
internationellt årtionde för att avskaffa kolonialismen.
Motivet för detta ställningstagande, att avkolonisering inte
längre framstår som någon av de mest centrala FN-
frågorna, är enligt min mening inte hållbart. De kolonier
som fortfarande existerar har oftast små befolkningar.
Sverige som ett litet land borde slå vakt om de små folkens
rätt till självbestämmande.

Den svenska regeringen bör därför aktivt driva frågan
om avkolonisering genom att bidra till att en aktionsplan
kommer till stånd för att till år 2000 åstadkomma en värld
fri från kolonialism.

Hemställan

Med hänsyn till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att föra upp Franska Polynesien
på FNs avkoloniseringslista,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att föra upp Västpapua på FNs
avkoloniseringslista,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige aktivt bör verka för att en aktionsplan för
avskaffande av kolonialism till år 2000 kommer till stånd i
FN.

Stockholm den 25 januari 1991

Ingela Mårtensson (fp)