Bankinspektionen och försäkringsinspektionen

Motion 1990/91:N237 av Bengt Silfverstrand och Gunilla Andersson (s)

Finans- och kreditmarknaderna har präglats av en
genomgripande omvandling under 1980-talet. De snabba
förändringarna kan ses mot bakgrund av en ökad
internationalisering och konkurrens över gränserna.
Innovationerna på området har varit betydande och
kreditinstituten kan idag erbjuda betydligt fler tjänster än
för bara några år sedan.

Sammantaget har dessa förändringar självfallet
inneburit en större frihet för de olika kreditinstituten.
Samtidigt har emellertid utvecklingen otvetydigt medfört
ökade finansiella och tekniska risker.

Bank- och kreditverksamhet har av hävd varit hårt
reglerad. Samhällets intresse av kontroll och insyn i denna
verksamhet kan motiveras av den betydelse som
kreditinstituten har för en väl fungerande ekonomi.

Avregleringen har visserligen inneburit att de olika
kreditinstituten breddat sina verksamheter men det är
ytterst tveksamt om detta ökade utbud av finansiella
tjänster och placeringsformer varit till gagn för den breda
kretsen av bankkunder.

Flera faktorer tyder i stället på att småspararna till en
inte oväsentlig del fått betala vissa bankers allt vidlyftigare
finans- och fastighetstransaktioner. Bara under de tre första
kvartalen 1990 har bankerna i Sverige tjänat 14,5 miljarder
kronor i ökad räntemarginal. Räntemarginalen har ökat
med hela 1,8 % sedan 1987.

Avregleringen har lett till en explosion av den finansiella
marknaden där en del aktörer genom lån och belåning av
tillgångar man redan lånat kunna öka sitt inflytande och
sina förmögenheter. Detta har möjliggjorts av stigande
priser på aktier och fastigheter. När priserna sedan fallit
upplever vi finansiella kriser som inte bara drabbar de som
spekulerar utan även småsparare med vilkas medel
spekulationen genomförts.

I sammanhanget skall också uppmärksammas det
ökande antalet insideraffärer, medverkan i olika slag av
skatteplaneringsåtgärder samt bristande kontroll och
säkerhetsrutiner som följt i avregleringens spår.

Att förekomsten av rena oegentligheter i bankerna
också ökat under senare år bekräftas av bankinspektionen.
1985 påtalade sålunda inspektionen 31 sådana fall av
oegentligheter medan motsvarande ingripanden 1989 var 46
fall.

Även försäkringsinspektionen bekräftar att antalet
klagomål från försäkringstagare angående
försäkringsbolagens agerande i enskilda fall ökar. Den
procentuella andelen som leder till att
försäkringsinspektionen vidtar åtgärder mot bolagen sägs
dock inte ha ökat. När det gäller försäkringsbolagens
agerande vid marknadsföring har däremot både antalet
ärenden och andelen ärenden som leder till åtgärder mot
försäkringsbolagen ökat.

Gränsen mellan kredit- och värdepappersmarknaden
har blivit alltmer oklar. Och även om bankernas och
försäkringsbolagens huvudsakliga verksamheter
fortfarande skiljer sig åt har den gräns som av tradition
funnits mellan dessa båda institutioner blivit alltmer
utsuddad.

När sålunda bankers och försäkringsbolags
verksamheter alltmer går in i varandra måste frågan ställas
om det är nödvändigt med två statliga myndigheter --
bankinspektionen resp. försäkringsinspektionen -- för att
bevaka området.

I synnerhet bankinspektionen synes ha agerat
anmärkningsvärt passivt under den tid finansbolagen vidgat
sin sfär och förekomsten av osund utlåning till fastigheter
och skatteplanering blivit allt vanligare. Aktiefonder har
t.ex. alltför ohämmat kunnat köpa finansbolagens
marknadsbevis trots att bankinspektionen förbjudit det.

Vi anser i likhet med TCO-ekonomerna att riksdagens
revisorer bör granska bankinspektionens agerande under
1980-talets utveckling på finans- och kreditmarknaderna i
syfte att utreda hur inspektionen agerat för att skydda
allmänheten från spekulationsekonomins avigsidor.

Samtidigt finner vi det angeläget att regeringen nu
skyndsamt tar ställning till de olika utredningar som
behandlat försäkrings-, kapital- och kreditmarknaderna.
Enligt vår uppfattning talar erfarenheterna under 80-talet
för att bank- och försäkringsinspektionen -- i likhet med vad
som är fallet i Danmark och Norge -- sammanslås till en
myndighet. Alternativt bör det övervägas om inte tillsyn
och kontroll av kreditgivningens karaktär lika väl skulle
kunna skötas av Riksbanken.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av granskning av
bankinspektionens tillsynsverksamhet samt om den
framtida organisationen av kontroll- och
tillsynsverksamheten.

Stockholm den 23 januari 1991

Bengt Silfverstrand (s)

Gunilla Andersson (s)