Barn och ungdomar som far illa

Motion 2001/02:So575 av Lars Lilja och Carin Lundberg (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn och ungdomar som far illa.

Motivering

Barn och ungdomar som far illa behöver skydd. Förutsättningar för detta är vuxna med kunskap om barn och med förmågan att upptäcka när barn far illa. De vuxna behöver dessutom civilkurage, d.v.s. våga se och ta konsekvenserna av vad de sett. De måste också ha kunskap om lagar och regler, ett gott kontaktnät samt veta vilka möjligheter samhället har att skydda barnet. Denna kunskap, detta mod och denna förmåga till handling måste finnas hos alla och framför allt hos dem som arbetar med barn.

Tyvärr fungerar inte nuvarande socialtjänstlagstiftning i verkligheten. Alltför många fall av övergrepp, vanvård och psykisk misshandel kan inte upptäckas tidigt eftersom föräldrarnas intressen ofta går före barnets bästa. Det räcker idag med att den ena föräldern motsätter sig insatser från samhällets sida för att ett barn ska utsättas för fortsatt lidande. Det gäller tills det finns bevis som kan prövas rättsligt och det är en process som kan ta mycket lång tid, ibland flera år.

Detta är självklar helt oacceptabelt. Det är barnets rättigheter som måste sättas främst. Denna skärpning av barnens rätt förutsätter bättre samverkan mellan landstinget (BUP och mödravård) och kommunens socialtjänst och skola. Det krävs också bättre samarbete mellan olika yrkesgrupper. Idag kan många olika personalgrupper vara medansvariga under ett barns uppväxttid. Det gäller barnskötare, förskollärare, lärare, personal på fritidshem, skolpsykolog, kurator, skolsköterska, primärvården, BUP, polis, åklagare och inte minst socialtjänsten som har det formella huvudansvaret att vidta insatser när ett barn far illa. När dessa olika personalkategorier dessutom omfattas av sekretess kan man fråga sig om det alltid är barnets behov av trygghet som sätts främst.

Denna situation har uppmärksammats på sina håll och i t.ex. Västerbottens läns landsting har psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i länet granskats systematiskt. Resultatet av detta visar att det pågår många försök där man genom samverkan strävar efter att stärka miljön runt barn och ungdomar för att möta deras behov så smidigt och effektivt som möjligt. Denna granskning visade också att aktörerna inom enbart Västerbotten är ca 400 till antalet.

Denna granskning tillsammans med andra rapporter visar vidare att antalet barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa förefaller vara större än vi allmänt föreställer oss. Det betyder att psykiatrin kan behöva tillföras ytterligare resurser. Problemen är också större än vad vardagsstrukturerna runt barn och ungdomar är byggda för att hantera. Därför måste kompetensen om barns situation stärkas hos alla inblandade. Förmågan att se och lyssna till barnen är grundläggande för att kunna företräda dem. Socialtjänstens förmåga att utvärdera sina insatser måste utvecklas och socialtjänsten behöver resurser för att i större utsträckning än hittills kunna behandla barn och ungdomar med svåra sociala problem på hemmaplan i samverkan med BUP.

Det är en mycket viktig uppgift att i olika sammanhang verka för barnens bästa, verka för att revirgränser bryts och för att samarbete sker över huvudmannagränser. För att uppnå detta kan kraven på samverkan behöva skärpas och eventuella lagändringar på detta område genomföras. Det är också nödvändigt att inte sekretessen utgör hinder i detta arbete.

Stockholm den 5 oktober 2001
Lars Lilja (s)	Carin Lundberg (s)