Barnen och välfärden

Motion 1992/93:So609 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s)

Sverige var ett av de första länderna som ratificerade
FN-konventionen om barnets rättigheter. Det ägde rum den
29 juni 1990. Sverige anmälde inga reservationer.

Artikel 4 är en av de grundläggande artiklarna i
konventionen. Den lagfäster de åtgärder som
konventionsstaterna skall vidta för att barnets rättigheter
skall kunna genomföras. Av denna framgår bl a: ''Ifråga om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall
konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande
till det yttersta av sina tillgängliga resurser...''

Större krav ställs på nationer med större resurser.

I dag befinner sig vårt land i ett svårt ekonomiskt läge.
Utan att fördjupa sig i orsakerna till detta kan vi tydligt se
att det drabbar barnen. Trots alla stolta deklarationer från
politiska partier och vår nuvarande regering om hur viktigt
det är med barn och att vi satsar på barnen, så får barnen
bära merparten av besparingarna i kommunerna.

Flera samhällssektorer skär samtidigt ned.
Kommunerna och landstingen drar ned på sin verksamhet.
Ersättningsnivåerna i försäkringssystemen sänks.
Arbetslösheten ökar. Ingen vet i dag med säkerhet hur detta
drabbar barnen. Kunskapen om de sammantagna
effekterna av nedskärningarna är ofullständig. Det finns
inte heller några på förhand gjorda kalkyler eller prognoser
av effekterna, utan förändringarna bara genomförs.

Enligt en undersökning, som
Kommunaltjänstemannaförbundet, SKTF, gjort bland ett
urval på 20 kommuner, betalar barnen över 40 procent av
besparingarna. Det är nedskärningar av barnomsorg och
grundskola som står för dessa siffror. De äldre får bidra med
knappt 10 procent.

Även Kommunförbundets enkät om läget i
kommunernas budgetarbete för 1993 visar upp denna dystra
bild. På frågan om vilka verksamhetsområden som berörs
av personalneddragningar var de vanligaste svaren i
turordning: barnomsorg, administration och utbildning.

Även inom landstingets barnhälsovård pågår en
successiv nedrustning av barnkompetensen i samband med
landstingens omstrukturering av barnhälsovården.

På kulturområdet sparas på bokbussar och
biblioteksfilialer, öppettider samt anslag till olika
kulturaktiviteter.

Det vi efterlyser i ett ekonomiskt svårt läge både för stat,
landsting och kommuner är en mycket högre grad av
långsiktighet i hanteringen av sparbeting, rationaliseringar,
omorganisationer och personalneddragningar. Trots att de
flesta säger sig vara medvetna om betydelsen av
förebyggande insatser är det det första som skärs ned.

Utsatta barn och deras familjer, som i dag inte får det
stöd som skulle behövas, blir snabbt stora och kostar
samhället mångdubbelt mer om tio år. Om ytterligare tio år
kan de själva vara föräldrar, som inte räcker till för sina
barn.

Visst ställer socialtjänst och sjukvård i de flesta fall upp
med bra insatser till skydd för barn, som lever under svåra
förhållanden, men det räcker inte för att akut rädda barn
från övergrepp och misshandel. Man måste kunna ge
långsiktigt stöd och trygghet med varierande insatser för att
dessa barn skall få en tryggad uppväxt och ett framtida gott
liv.

Det är därför som den generella välfärdspolitiken är
överlägsen genom sina breda insatser riktade till alla barn
och som fångar upp barn som far illa. Detta sker utan att
barnen pekas ut eller särbehandlas. När den generella
välfärden börjar urholkas drabbas de utsatta barnen
hårdast.

Förutom att vi kräver en långsiktighet i de politiska
besluten kräver vi också en medvetenhet grundad på
kunskap om barns behov, men också en kunskap om
konsekvenser av olika handlingsalternativ.

Utifrån tillgängligt material från olika myndigheter, men
också från Kommunförbundet, kan man följa en
nedåtgående utveckling som i korthet kan beskrivas på
följande sätt:

Barnhälsovården

Omstruktureringen av barnhälsovården innebär att de
renodlade barnavårdscentralerna är på väg att försvinna.
Kunskapen om barns hälsa sprids ut på många, samtidigt
som dessa personer skall hinna med andra viktiga uppgifter
inom sjukvården. I Socialstyrelsens utredning ''Skydda
Skyddsnätet'' finns många förslag till åtgärder för att stärka
barnhälsovårdens framtid, som är mycket angelägna att
beakta. Inte minst den kontinuerliga information och
föräldrautbildning, som majoriteten föräldrar får via
barnavårdscentralerna. Vi måste se till att nya
föräldragenerationer får nödvändiga kunskaper om barns
hälsa och olycksfallsrisker.

Skolhälsovården

Det finns många vittnesbörd om skolsköterskans
förmåga att hjälpa barn i tid. Det går att förebygga
problem, både medicinska och sociala, om man kan göra
det på ett tidigt stadium. Även på detta område sker
besparingar. Elevvårdspersonal försvinner eller får ta
ansvar för större områden.

Barnomsorgen

Barnomsorgen är ett område där nedskärningarna slår
hårt. Av Kommunförbundets enkät framgår att ett stort
antal kommuner planerar att förtäta såväl barnomsorg som
grundskola ytterligare. Det innebär större barngrupper
eller färre antal personal. I en del kommuner bådadera.
SKTF visar i sin undersökning att över 25 procent av
nedskärningarna får barnomsorgen stå för.

Neddragningarna inom barnomsorgen har nått stor
uppmärksamhet. Detta är ett område som massmedia
bevakar, men det har inte inneburit något stopp på
nedskärningarna. De accelererar med oförminskad styrka.
Avgifterna höjs, barn under 18 månader får inte plats,
dagbarnvårdare sägs upp, öppna förskolor slår igen,
daghem läggs ner, hemspråksstödet till flykting- och
invandrarbarn upphör. Listan kan göras lång.

Grundskolan

Samma utveckling pågår i skolan med större klasser och
färre personal. Systemet med fasta vikarier försvinner,
antalet halvklasstimmar minskas, skolmaten får lägre anslag
eller avgiftsbeläggs. Det sparas på
hemspråksundervisningen och FA-verksamheten. Extra
personal typ elevassistenter får sluta.

Den flexibla skolstarten ställer ökade krav på den fysiska
miljön i skolan och på det pedagogiska arbetet.
Besparingskraven kan eventuellt förhindra en utökning av
den flexibla skolstarten.

Stimulansbidraget för att rusta upp skolor togs bort efter
den 1 juli 1992. Risken finns nu att kommunerna prioriterar
ned nödvändig renovering av skollokaler.

Kultur och fritidsverksamhet

Av kommunförbundets enkät framgår bl.a. att många
kommuner lägger ut ansvaret för fritidsanläggningar på
föreningslivet samtidigt som man drar ner på bidraget till
föreningarna. Man sparar på fritidsgårdar, en del läggs ned.
Bidrag till kulturföreningar minskar.

De kommunala musikskolornas verksamhet minskas
och avgifterna höjs. Den breda verksamhet som nått nästan
alla barn är nu på god väg att omfatta bara de barn vars
föräldrar har råd att betala.

Samtidigt som kulturutbudet via barnomsorg och skola
minskar, ökar utbudet av program i radio och TV. Skyddet
mot reklam och våldsinslag är dåligt utbyggt för barn och
ungdom, vilket gör dem till en alltmer utsatt grupp.

Till alla problem och risker med stora nedskärningar i
verksamhet som är riktad till barn tillkommer ytterligare tre
faktorer med stora inneboende osäkerheter om dess
effekter för barnen.

Stora organisationsförändringar har genomförts och
håller på att genomföras i många kommuner och landsting.
Effekterna är svåröverskådliga. Vad händer med
helhetsperspektivet på barn? Vad händer med kunskap och
kompetens om barn? Vem tar ansvaret för att barnen och
deras behov synliggörs?

Vad betyder införandet av det nya statsbidraget inte
minst för pengarna till barnomsorgen? Det finns kritiker
som menar att kommunerna tjänar på att
småbarnsföräldrar stannar hemma genom att det nya
statsbidraget ger full kompensation för det minskade
skatteunderlaget.

Privatisering av vård och omsorg genomförs utan att
några garantier om kvalitet, rättssäkerhet, sekretess eller
likabehandling har lagts fast. Det finns heller inga garantier
för att alla får samma möjligheter. Tvärtom finns det mycket
som talar för en ny skiktning av barn och föräldrar. Vem
ansvarar för att barn med behov av särskilt stöd får sina
behov tillgodosedda? Vem tar ansvar för och planerar
hemspråksstöd och hemspråksundervisning i barnomsorg
och grundskola?

Hur skall vi då klara att leva upp till barnkonventionens
artikel 4 ''till det yttersta av sina resurser''?

Vi socialdemokrater vill föra en ekonomisk politik, som
stimulerar tillväxt och utveckling och som hejdar
arbetslösheten. Vi vill också förnya välfärdspolitiken. Det
kan bidra till både ekonomisk tillväxt och ökad rättvisa.

Rättssäkerheten måste tryggas när kommuner lägger ut
verksamhet till annan huvudman. Detta måste föregås av
ett lagstiftningsarbete som skapar garantier för kvalitet,
rättvis fördelning, rättsäkerhet, likabehandling,
uppföljning och kvalitetskontroll.

Vi kräver lagstadgad rätt för alla barn till plats inom
barnomsorgen. Det kravet har blivit alltmer akut i takt med
nedskärningar i kommunerna och övergången till ett nytt
generellt statsbidragssystem.

Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen
med förslag i bägge dessa grundläggande frågor.

Viktiga mål för förskolan/skolan är att tillgodose barns
behov av trygghet som grundläggande för all kunskaps- och
kompetensutveckling, stimulera barns fantasi och förmåga
till skapande verksamhet och därmed utveckla barnets jag-
identitet, språkutveckling, kommunikationsfärdigheter och
omvärldsorientering.

Barn skall ha rätt att mötas av en skola där pedagogik
och omsorg blir en helhet, där ett undersökande och
utforskande arbetssätt uppmuntras, där leken för de mindre
barnen är en viktig metod för inlärning och där stort
utrymme finns för skapande och kreativitet.

Samverkan mellan förskola -- fritidshem och
grundskolan har utvecklats mycket positivt under senare år.
Ett gemensamt måldokument för barnomsorgen och
grundskolan skulle vara mycket värdefullt för en fortsatt
positiv utveckling. I ett sådant dokument skulle
helhetsperspektivet på barns lärande och
kunskapsutveckling alltifrån daghem/deltidsförskola genom
grundskolan och gymnasiet klargöras.

Kompetensen i barnhälsovården och skolhälsovården är
oerhört viktig. Tillgänglighet och kontinuitet har stora
värden för barn och föräldrar. Den förebyggande
verksamheten och rollen som informatör och utbildare är
omistlig.

FN:s barnkonvention artikel 17 tar upp massmediernas
roll. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn har
tillgång till information och material från olika nationella
och internationella källor. Konventionsstaterna skall också
uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att
skydda barnet mot information och material som är till
skada för barnet.

I praktiken är skyddet för barn i förhållande till TV-
program som sänds via satellit närmast obefintligt. Under
hösten har riksdagen behandlat regeringens proposition
1992/93:75 angående satellitsändningar av TV-program.
Riksdagen sade nej till möjligheten att stoppa
vidaresändning av program vid överträdelse av artikel 22
som reglerar skydd av minderåriga.

Det minsta man kan begära i nuvarande läge är att
Sverige intensifierar sitt arbete på det internationella
området för att ta tillvara barnens och ungdomarnas
intressen på mediaområdet. Kabelnämndens instruktion
bör utformas så att den kommer att arbeta med att
motverka sändningar som bryter mot EG-direktivet t ex när
det gäller våldsskildringar till barn och unga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en politik för att främja barns
levnadsvillkor,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vilket
lagstöd som krävs för att garantera rättssäkerhet, sekretess
och tystnadsplikt, likabehandlingsprincipen, uppföljning
och kvalitetskontroll när kommuner lämnar över
verksamhet till andra huvudmän,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur barns
rätt till förskola skall lagfästas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för rättvisa, kvalitet
och valfrihet i barnomsorgen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett gemensamt
måldokument för barnomsorg och skola,1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barn- och skolhälsovården,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör intensifiera
sitt arbete på det internationella området när det gäller att
skydda barns och ungdomars intressen på mediaområdet
och därvid betona Kabelnämndens viktiga roll.2

Stockholm den 22 januari 1993

Maj-Inger Klingvall (s)

Margareta Winberg (s)

Maj Britt Theorin (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Ines Uusmann (s)

1Yrkande 5 hänvisat till UbU.

2Yrkande 7 hänvisat till KU.