Barnens bästa

Motion 2001/02:L344 av Karin Pilsäter och Johan Pehrson (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att endast barnets bästa skall vara utgångspunkten vid beslut om adoption och vårdnad – inte föräldrarnas eller förälderns sexuella läggning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att partner, i likhet med makar, skall ges möjlighet att gemensamt prövas som adoptivföräldrar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att homosexuella par som ingått partnerskap eller som lever i ett samboförhållande skall ges möjlighet att utses till särskilt förordnade vårdnadshavare.

Inledning

I alla tider har det funnits barn som vuxit upp med homosexuella eller bisexuella föräldrar, både biologiska föräldrar och fosterföräldrar eller adoptivföräldrar. Barn till homosexuella är alltså ingen ny företeelse. Att homosexuella familjer däremot först på senare år blivit en politisk fråga beror bland annat på två faktorer.

För det första har det sociala tabut kring homosexualitet brutits på senare årtionden. Alltfler homosexuella föräldrar vågar därmed leva ett öppet liv i enlighet med sina livsmål och förutsättningar. De homosexuella barnfamiljerna har helt enkelt blivit synligare.

För det andra blir det allt vanligare att homosexuella är föräldrar. Detta kan illustreras av siffror ur en enkät som genomfördes av Statistiska centralbyrån (SCB) på uppdrag av den parlamentariska kommittén om barn i homosexuella familjer. Enkäten vände sig till homo- och bisexuella och syftade till att kartlägga synen på barn och familjebildning. Av de 2 150 personer som besvarade denna enkät var 12 procent föräldrar för 10 år sedan, 19 procent är föräldrar i dag och omkring 30–35 procent räknar med att vara det inom fem år. Även om de enskilda siffrorna skall tolkas med försiktighet framgår det ändå att det finns ett växande intresse för föräldraskap bland många homosexuella par.

Denna verklighet måste få konsekvenser för lagstiftningen. Det är av stor vikt för existerande och framtida homosexuella familjer att samhället inte negativt särbehandlar dessa familjers barn eller föräldrar. Dessa behöver erkännande och stöd precis som andra familjer.

Barnets bästa skall vara den överordnade målsättningen för lagstiftning och praxis i frågor om föräldraskap, adoption, vårdnad m.m. Ett vanligt argument mot en ändrad lagstiftning är att homosexuella inte ser till barnets bästa utan använder barnen som murbräcka för att nå målet om sexuellt likaberättigande. Ett sådant synsätt är både fördomsfullt och generaliserande. Det är orimligt att göra det till en anklagelse mot homosexuella föräldrar att de vill att deras barn och familjer skall få det rättsliga erkännande som i heterosexuella familjer tas som en självklarhet.

Samtidigt är det viktigt att slå fast att barns rättigheter inte kan ställas mot homosexuellas. Om det hade varit sant att ett rättsligt jämställande av homosexuella och heterosexuella familjer skulle strida mot barnets bästa hade en lagreform inte varit aktuell.

Kommittén om barn i homosexuella familjer

Argumenten för och emot en lagreform

Den nu gällande adoptionslagstiftningen innebär att endast heterosexuella gifta par kan prövas för gemensam adoption. Denna regel har varit oförändrad ända sedan 1917 då adoptioner för första gången reglerades i lag. År 1917 var homosexualitet ett brott som bestraffades med fängelse eller straffarbete. Att homosexuella par på den tiden uteslöts från lagstiftningen handlade alltså inte om barnets bästa utan om synen på homosexualitet.

Vi anser att dagens lagstiftning endast kan försvaras om det kan påvisas tillräckliga sakliga skäl för att kollektivt utestänga alla homosexuella par från prövningsrätt för adoption. Ett sådant sakligt skäl skulle kunna vara om det bevisas att det aldrig kan vara förenligt med något enda barns bästa att i någon situation adopteras av ett homosexuellt par.

I annat fall innebär de liberala grundvärderingarna om rätten till likabehandling och icke-diskriminering att lagstiftaren åtminstone måste hålla dörren öppen för prövning av homosexuella pars lämplighet i enskilda fall. Detta förutsätter lagändring.

Frågan om homosexuella och barn har nyligen varit föremål för utredning av kommittén om barn i homosexuella familjer. Kommittén avgav i början av 2001 betänkandet Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10).

Kommitténs slutsats är att det inte finns några sakliga skäl för särbehandling. Lagstiftningen om adoption, vårdnad, assisterad befruktning och föräldraskap bör alltså jämställa homosexuella och heterosexuella familjer.

Kommittén om barn i homosexuella familjer har sammanställt den forskning som finns om barn i homosexuella familjer och om adoptivbarns särskilda behov. En önskvärd metod för bedömning av vad som är barnets bästa är att kombinera vetenskap och beprövad erfarenhet med att låta barn själva komma till tals. Forskningen om homosexuella familjer är huvudsakligen internationell, främst från USA och Storbritannien. Kommittén har därtill gjort tre kompletterande studier av homosexuella familjer i Sverige i vilka barnens syn på sin situation har getts stort utrymme. Slutligen har kommittén tagit del av de erfarenheter och den kunskap om adopterade barns särskilda behov som finns inom auktoriserade adoptionsorganisationer och organisationer för adopterade.

Syftet med såväl de utländska som de svenska studierna om homosexuellas barn har varit att få kännedom om huruvida och i så fall hur föräldrarnas homosexuella läggning påverkar barns utveckling och livsvillkor. De svenska studierna har också syftat till att ge förståelse för hur barn upplever det att växa upp med homosexuella föräldrar. De områden som studerats är den psykologiska och sociala utvecklingen hos barn med homosexuella föräldrar samt barnens könsidentitetsutveckling. Dessutom har det homosexuella föräldraskapet belysts, såsom föräldrarnas känslomässiga anknytning och förhållningssätt till barnen samt förmåga att erbjuda god omvårdnad och omsorg.

Den samlade forskningen visar att barn med homosexuella föräldrar utvecklas psykologiskt och socialt på liknande sätt som andra barn. Inga skillnader har heller framkommit vad gäller barnens könsidentitetsutveckling. I forskningen har inga skillnader heller framkommit mellan homosexuella och heterosexuella föräldrar vad gäller förmågan att erbjuda barn god omsorg och omvårdnad.

Det har inte varit möjligt för kommittén att undersöka adopterade barns situation i homosexuella familjer eftersom det inte existerar sådana studier. Kommittén har därför fått undersöka närliggande forskningsområden, det vill säga forskning om barn i homosexuella familjer och forskning om adopterade barn. När forskningen från dessa två områden ställs mot varandra framgår det tydligt vilken stor betydelse den känslomässiga relationen mellan barn och föräldrar har för ett barns utveckling – detta oavsett om det handlar om ett adopterat barn eller ett barn med homosexuella föräldrar. Ett barn som växer upp i en kärleksfull miljö där hans eller hennes behov står i centrum för föräldrarnas omsorger har alltså goda förutsättningar att utvecklas väl. Kommittén konstaterar att föräldrarnas sexuella läggning inte synes ha någon betydelse för möjligheten att ge barn en god fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtvillkor.

Homosexuella föräldrar kan likaväl som andra föräldrar erbjuda adopterade barn den omsorg de behöver för att kunna hantera den psykiska sårbarhet som de kan ha till följd av sin speciella bakgrund, fastslår kommittén. Inget i den samlade forskningen ger anledning att anta att adopterade barns identitetsutveckling skulle påverkas negativt om de lever tillsammans med homosexuella föräldrar.

Ett annat vanligt argument mot homosexuella adoptioner är att en lagändring skulle skada Sveriges relationer med andra länder i det internationella adoptionssamarbetet. Reaktionerna i andra länder skulle helt enkelt bli så starka att svenskars möjligheter att adoptera internationellt skulle försvåras.

Kommittén om barn i homosexuella familjer har undersökt denna fråga, bland annat genom en enkät till de länder som från år 1999 lämnat flest barn till adoption till Sverige. I enkäten frågades bland annat om en eventuell svensk lagstiftning som ger homosexuella par möjlighet att adoptera skulle kunna påverka svenska heterosexuella pars möjligheter att adoptera negativt. Av de tio länder som besvarade denna fråga fastslog nio länder att en svensk lagändring av detta slag inte skulle påverka heterosexuella svenskars adoptionsmöjlighet negativt. Ett land svarade att det finns en risk för att heterosexuella svenska par skulle påverkas negativt.

I detta sammanhang är det viktigt att framhålla att internationella adoptioner bygger på ett ömsesidigt samarbete mellan stater och adoptionsmyndigheter. Det land eller den myndighet som förmedlar barn för internationell adoption kan, inom ramen för internationella konventioner, sätta upp villkor för vilka adoptivfamiljer som skall komma i fråga. Att den svenska synen på familjer och reproduktion kan väcka reaktioner i andra länder är inget nytt. När Sverige liberaliserade abortlagstiftningen 1975 ledde detta exempelvis till att vissa barnhem avbröt adoptionssamarbetet med vårt land.

Det kan alltså inte uteslutas att en svensk lagstiftning om homosexuella adoptioner skulle kunna få enskilda myndigheter eller barnhem att reagera negativt. Inget tyder däremot på att Sveriges ställning som adoptionsland rent allmänt skulle skadas eller att det totala antalet barn som adopteras till Sverige skulle minska till följd av en svensk lagändring.

Det finns också ett motargument som går ut på att det vore ett slag i luften att ändra svensk lagstiftning eftersom inget land ändå skulle gå med på att genomföra en internationell adoption till ett svenskt homosexuellt par. Inte heller detta argument är hållbart.

För det första finns det länder som tillåter internationella adoptioner och som går med på att låta homosexuella adoptera barn, till exempel Sydafrika. För det andra finns det homosexuella svenskar som har adopterat utomlands som ensamstående och därefter flyttat tillbaka till Sverige. För det tredje håller synen på homosexuellt föräldraskap på att förändras i många länder, inte bara i Sverige. Redan i dag tillåts exempelvis homosexuella par som adoptivföräldrar i bland annat Nederländerna och flera amerikanska delstater. Därutöver finns bestämmelser om styvbarnsadoption i bland annat Danmark och på Island. Det finns alltså ingen anledning att tro att den negativa syn på homosexuellt föräldraskap som råder i de flesta länder som Sverige har adoptionssamarbete med kommer att bestå för all framtid.

Särskilt om vårdnad

Alla barn och unga under 18 år som inte ingått äktenskap skall ha en vårdnadshavare, i första hand föräldrarna. Det kan dock inträffa att föräldrarna inte kan eller bör ha vårdnaden om sina barn. En eller två andra personer måste då utses som särskilt förordnade vårdnadshavare för barnet. I dag kan endast en man och en kvinna som är gifta eller sambor utses till att gemensamt vara särskilt förordnade vårdnadshavare. Partner och homosexuella sambor har inte möjlighet till detta. Däremot kan en homosexuell person ensam utses till särskilt förordnad vårdnadshavare. Vi anser, i likhet med kommittén om barn i homosexuella familjer, att tingsrätten skall ha möjlighet att utse även partner och homosexuella sambor till särskilt förordnade vårdnadshavare.

Stockholm den 5 oktober 2001
Karin Pilsäter (fp)	Johan Pehrson (fp)