Barnhälsovårdens framtida roll m.m.

Motion 1991/92:So430 av Margareta Viklund (kds)

När den statsunderstödda barnavården infördes 1938
fanns det 20 barnavårdscentraler, 43 stationer och 3 filialer.
På tio år ökade dessa 66 barnavårdande organ till nära 1 600
på tio år. Efter en viss centralisering minskade antalet något
fram till början av 70-talet. Då skedde åter en snabb ökning
från knappt 1 300 år 1970 till nära 3 000 år 1976. Antalet har
sedan inte ökat nämnvärt, men organisation och
verksamhet har förändrats.

1943 nådde barnhälsovården 70 procent av de nyfödda
barnen i storstäderna och knappt 60 procent i övriga städer.
På landsbygden nådde verksamheten inte mer än vart tredje
barn. Det dröjde fram till 60-talet innan barnhälsovården
nådde alla nyfödda barn.

Barnhälsovården byggdes upp under en tid då entydigt
medicinska problem dominerade hälsobegreppet. Dess
kärnkompetens var och är fortfarande vaccinationer,
systematiska kroppsundersökningar, kostrådgivning och
annan hälsorådgivning.

Under den tid som barnhälsovårdens verksamhet
utökats har också kunskaperna om barns utveckling och
behov ökat. Uppmärksamheten på barns totala situation
och betoningen av tidiga och förebyggande insatser har
intensifierats. Trots den utveckling som skett är
barnhälsovårdens verksamhet fortfarande i stor
utsträckning bunden till den ursprungliga tanken om
verksamhetens innehåll. Fortfarande efterfrågar föräldrar i
större utsträckning det som är relaterat till den traditionella
kärnkompetensen än psykiskt och socialt inriktat arbete.
Barnhälsovårdens pedagogiska uppgifter har inte
understötts av ett pedagogiskt utvecklingsarbete. De
pedagogiska arbetsuppgifterna har bl a därför inte helt
integrerats i barnhälsovårdens arbete. I de pedagogiska
uppgifterna ingår föräldrautbildning.

Riksdagen beslutade år 1979 att en allmän
föräldrautbildning skulle införas gällande tiden omkring
barnets födelse. Den skulle knytas till landstingens mödra-
och barnhälsovård samt BB. I första hand skulle personal
som har den vardagliga och nära kontakten med föräldrarna
medverka vid föräldrautbildningen, dvs barnmorskor vid
mödravårdscentralerna, barnsjuksköterskor och
distriktssköterskor vid barnavårdscentralerna samt
barnsköterskor och sjuksköterskor på BB.

I beslutet ingick att målet för verksamheten var att
barnfamiljerna skulle få en bättre situation. Vidare skulle
föräldrar få stöd i sitt föräldraskap och inflytande över sin
egen och barnens situation. Barn och ungdomar skulle
förberedas för vuxenroll och eventuellt blivande
föräldraroll.

För att nå målet fick verksamheten tre delmål

-- ökade kunskaper

-- möjligheter till kontakt och gemenskap

-- möjligheter till medvetenhet om och påverkan av
samhälleliga förhållanden.

Den statliga utredningen, Barnomsorgsgruppen, som
utarbetat förslaget hade också uppdrag att bl a ge förslag till
föräldrautbildning under barnens förskoleålder och skoltid.

Trots riksdagbeslut om införande av föräldrautbildning
enligt barnomsorgsgruppens förslag fick den inte den
uppbackning och det genomslag som förväntats.
Föräldrautbildningen under tiden kring barnets födelse är
idag ojämnt och olikvärdigt uppbyggd i landet. Det finns
landstingsområden som har en relativt god utbyggnad av
föräldrautbildningen kring barnets födelse. Sett över hela
landet har dock verksamheten gått tillbaka under senare år.
Orsaken kan vara brist på politisk uppbackning, låg status
därför att sjuksköterskor/barnmorskor i stor utsträckning i
stället för läkare svarar för den. Bristande handledning och
konkurrens med övriga arbetsuppgifter kan vara andra
orsaker.

Bakom framgångarna med föräldrautbildning i de
landsting som har den mest utbyggda verksamheten ligger
framförallt målmedvetna satsningar på fortbildning och
uppbackning från politiker och chefstjänstemän.

Barnomsorgsgruppens förslag till föräldrautbildning
under barnets förskoleålder och skoltid har ännu inte
behandlats av riksdagen.

Barns och föräldrars situation har lyfts fram i många
sammanhang. Många föräldrar känner sig utsatta inför alla
de krav som ställs på föräldraskap genom tradition, socialt
tryck och av samhället. De flesta föräldrar har ambitionen
att vara goda föräldrar och är det också. Trots detta har
många föräldrar genom brist på socialt nätverk behov av
utbyte av erfarenheter och kunskaper med andra föräldrar.
Det har visat sig att genom föräldragrupper har det sociala
nätverket stärkts och föräldrar, som kommit i kontakt med
varandra har skapat nya gemenskaper. Det är viktigt att
föräldrautbildningen får status och ett sanktionerat
utrymme inom framför allt mödra- och barnhälsovårdens
ram.

Föräldrar med barn inom barnomsorg, oavsett om den
är privat eller offentlig, och i skolan måste också ges
möjlighet att träffas till föräldrautbildning med den
målsättning som riksdagen tidigare beslutat om.

Barnhälsovården, som når så gott som alla barn och
deras föräldrar, har haft och har en stor betydelse för
folkhälsan. I det arbetet har
distriktssköterskan/barnsjuksköterskan den dominerande
rollen. Det är sjuksköterskan som har den tätaste och mest
regelbundna kontakten med barnen och deras familjer. Det
är sjuksköterskan som ser till att familjerna får den
hälsovård som barnavårdscentralen kan erbjuda. Inom
mödrahälsovården har barnmorskan den uppgiften.

Sjuksköterskan/barnmorskan är den person som
huvudsakligen står för kontinuitet och tillgänglighet och
som sköter samarbetskontakterna. Det är därför främst
hennes yrkeskompetens och personliga egenskaper som har
den allra största betydelsen för kvaliteten på den mödra-
och barnhälsovård som ges.

I en av socialstyrelsen nyligen genomförd undersökning
ägnas cirka 1,6 miljoner sjukskötersketimmar per år åt
barnhälsovård. Det motsvarar cirka 323 miljoner kronor.
Den genomsnittliga läkartiden har beräknats till 20 minuter
per barn, 0--7 år, och år. Läkarkostnaderna har beräknats
till cirka 110 miljoner kronor per år i hela landet.
Barnhälsovården, som når så gott som alla förskolebarn i
Sverige, står för 0,5--1 procent av den totala hälso- och
sjukvårdskostnaden.

I planeringen för införande av husläkare och
husläkarsystem måste också diskuteras hur
barnhälsovården och mödrahälsovården skall ingå i ett
sådant system.

Det vore sannolikt till stort men för folkhälsan om det
preventiva arbetet som till stor del vilar på barnmorskors
och sjuksköterskors insatser, blir utarmat i en fas när
sjuksköterskans yrkesroll allt mer framstår som
självständigare och mer vetenskapligt förankrat genom bl a
omvårdnadsforskning.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad status och ökat stöd till
föräldrautbildning inom mödra- och barnhälsovården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldrautbildning inom
barnomsorg och skola,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mödra- och barnhälsovårdens
verksamhet och organisation i ett system med husläkare.

Stockholm den 21 januari 1992

Margareta Viklund (kds)