Barnomsorg i svenska kyrkans regi

Motion 1988/89:So605 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :So605

av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c)
Barnomsorg i svenska kyrkans regi

Mot.

1988/89

So605-611

Kyrkomötet har vid upprepade tillfällen ställt sig bakom kravet på att
svenska kyrkan skall ges samma ekonomiska möjligheter för sitt arbete bland
förskolebarn som tillerkänns t.ex. katolska, mosaiska och muslimska församlingar
samt frikyrkor.

I vårt land har vi nu accepterat att vårt samhälle är pluralistiskt. Som en
konsekvens därav borde föräldrar få större valfrihet att i enlighet med sin
religiösa och filosofiska övertygelse få påverka sina barns uppfostran. För
närvarande är den rätten otillräckligt tillgodosedd, och i praktiken tillerkänns
den endast vissa grupper. Att anamma ett pluralistiskt samhälle och att
samtidigt genom bristande valfrihet söka konservera en ordning som innebär
ett försök till enhetlighet är ett inkonsekvent handlande. Dessutom är det
diskriminerande för vida kretsar. Människor kommer inte i längden att
acceptera ett kvardröjande förmyndarsamhälle.

Att kyrkomötet helhjärtat ställt sig bakom kravet på rätt för föräldrar att
påverka valet av barnomsorg med speciell inriktning är ett demokratiskt
krav. Så länge den rätten inte är accepterad, råder det en påtaglig brist i
samhällets demokratiska liv. Därför anslöt sig också ett enigt kyrkomöte till
uppfattningen att lagstiftning och lagtillämpning i fråga om statsbidrag till
verksamhet bland förskolebarn ges en sådan utformning att svenska kyrkans
församlingar behandlas på samma sätt som andra trossamfunds församlingar.

Arbetet bland barn - inte minst bland barn i förskoleåldern - har sedan
gammalt en stark förankring i kyrkosamfunden. Svenska kyrkan har varit ute
tidigt på det här området. Det visar söndagsskolans mer än hundraåriga
tradition.

Genom den ökade fritiden och förändringen i fritidsvanor har söndagsskolans
roll efter hand minskat, och då är det naturligt att kyrkorna inriktar sin
verksamhet på vardagsarbete bland barn i förskoleåldern. Kyrkans barntimmar
är exempel på sådant arbete.

Eftersom intresset för och efterfrågan på alternativ inom barnomsorgen
kraftigt ökar överallt i landet inställer sig frågan såväl för enskilda som för
församlingar: Av vilket outgrundligt skäl är svenska kyrkan förhindrad att
arbeta på samma villkor som andra?

I dag utgår statsbidrag till daghem och fritidshem som drivs av en
sammanslutning av föräldrar, som gemensamt tar ansvaret för omsorgen om
sina egna eller varandras barn, eller en sammanslutning som erbjuder en

speciell form av pedagogik som har anknytning till en ideell organisation eller 1

1 Riksdagen 1988/89. 3sami NrSo605-611

som har andra liknande grunder. Det innebär bl.a. att frikyrkliga trossamfund
kan bedriva daghems- och fritidsverksamhet med statligt stöd.

Det finns inte något hinder för enskilda medlemmar inom en församling
tillhörande svenska kyrkan att bilda en föräldraförening eller annan ideell
förening med uppgift att driva daghem eller fritidshem med en speciell
inriktning. Statsbidrag kan då lämnas på samma villkor som i övrigt gäller för
kommuner och frikyrkliga trossamfund.

I det här sammanhanget förtjänar följande att påpekas. När man öppnar
för kyrkor, frikyrkor och ideella organisationer, innebär det inte alls - om nu
någon har trott det - att man öppnar porten för extrema rörelser, t.ex. Livets
ord och Maranataförsamlingen. I verkligheten är det tvärtom. Det är i en
situation där helt vanliga människor på ett eller annat sätt förhindras att fritt
välja den ena eller den andra formen av barnomsorg som motsvarar den egna
uppfattningen i grundläggande värderingsfrågor-en rättighet som självfallet
borde vara allmänt utbredd - som extrema rörelser har sin chans. De blir som
en säkerhetsventil, när det som kan uppfattas som åsiktsförtryck ökar. Det är
då som extrema och svärmiska rörelser ser sin chans. En sådan rörelse blir ett
patetiskt språkrör för en frihet som den egentligen själv spolierar. Därför har
den kommunala barnomsorgsplanen rätt hanterad sin funktion som det
sunda förnuftets såll.

Det är bra och ett steg i rätt riktning att förskolor och barnomsorg i
kooperativ form eller stiftelseform kan få statsbidrag, också de med kristen
inriktning, men det måste vara lika självklart att kyrkans församlingar
jämställs med andra trossamfunds församlingar när det gäller möjligheten att
få statsbidrag till barnomsorgsverksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående barnomsorg i Svenska kyrkans regi.

Stockholm den 17 januari 1989

Ulla Tillander (c) Rosa Östh (c)

Mot. 1988/89
So605

2