Barnomsorgen

Motion 1989/90:So626 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So626

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Barnomsorgen

Barnen måste få bästa möjliga förutsättningar att växa upp i detta mångskiftande
samhälle. De behöver hjälp att få överblick, förstå och foga ihop en
bild av tillvaron. De behöver känna att det även i en föränderlig tid finns
djup förankring i ett kulturarv som de är delaktiga av. De behöver utveckla
sin skaparkraft och förmåga att klara sin egen vardagstillvaro. De behöver
möjligheter att i lugn och ro arbeta och smälta alla intryck och få svar på sina
frågor. De behöver stöd för utvecklingen av sin förmåga att iaktta, fundera,
diskutera, tänka kritiskt och bilda egna ståndpunkter. De behöver hjälp att
förstå innebörden i vårt samhälles grundvärderingar och att alla har ett ansvar
för att forma och förändra samhället till det bättre.

Förskolan har till uppgift att tillsammans med föräldrarna införliva barnen
i samhället och därigenom bidra till samhällets fortbestånd och utveckling.
Det kräver en målinriktad verksamhet av god kvalitet som stödjer barnens
hela utveckling, ger omsorg och gemenskap, kunskaper och erfarenheter.

Eftersom de flesta av dagens småbarnsföräldrar yrkesarbetar eller studerar
finns ett behov av trygg omsorg och av tillsyn. Detta har ibland framställts
som en motsättning. Man bör vara medveten om att dessa båda funktioner
finns och kan komma i konflikt med varandra, men att de också kan
förenas i en god pedagogisk verksamhet.

Barnen kommer till förskolan med olika förutsättningar och från olika
uppväxtvillkor. En förskola som i sin verksamhet utgår från detta kan bidra
till ett mer jämlikt samhälle genom att ge alla barn tillgång till väsentliga erfarenheter,
färdigheter och kunskaper för ett aktivt liv i dagens och morgondagens
samhälle.

Detta citat är från den sammanställning som socialstyrelsen gjorde av proposition
1984/85:209 och betänkandet 1985/86:5 om förskola för alla barn år
1991.

Vpk ställer sig bakom denna målsättning eftersom vi anser att samhällets
barnomsorg måste utgå från vad som är bra för barnen.

I samma proposition och betänkande står: Under utbyggnadsperioden,
dvs. senast år 1991, avser socialministern att återkomma till regeringen om
en lagstiftad rätt till förskola för alla barn.

I vpk:s reservation från betänkandet 1985/86:5 anser vi att en lagstiftning
bl.a. skulle påskynda den nödvändiga utbyggnaden. Vår uppfattning på den
punkten har inte ändrats och vi anser även att en bra barnomsorg är lika
viktig för barns utveckling som en bra skola. Därför borde rätten till en bra
barnomsorg för alla barn vara en självklarhet nu, 133 år efter beslutet om en

skola för alla barn. Ingen skulle i dag komma på tanken att bara vissa barn
skulle få gå i skolan. Vi anser att alla barn t.o.m. 12 år skall ha laglig rätt till
plats på dag- eller fritidshem i kommunal regi. Flera kommuner, däribland
Göteborg och Stockholm, tror inte att de kan uppnå full behovstäckning
fram till år 1991. I det läget anser vi att riksdagen bör fatta beslut om en ny
planperiod och då även lagstifta om kommunernas skyldighet.

Socialstyrelsens rekommendationer angående barngruppers storlek i förhållande
till barns ålder samt personaldimensionering på förskolor och fritidshem
grundar sig på en omfattande forskning på området. En bidragande
orsak till att köerna nu är längre än man tidigare beräknat är att kommun
efter kommun måste frångå överinskrivningar och sänka antalet barn både
per grupp och per personal eftersom barnen inte mår bra och personalen
slutar. Vi anser att socialstyrelsens rekommendationer skall lyftas fram och
gälla som miniminormer för att undvika framtida missförhållanden och kvalitetsförsämringar
i barnomsorgen.

Statsbidragen

Statsbidragen måste vara så utformade att de både gynnar en snabb utbyggnad
och god kvalitet. Därför måste statsbidragen vara tillräckligt höga och
kopplade till miniminormer. Fram till dess att barnomsorgen är fullt utbyggd
behövs ett anordningsbidrag. Vårt förslag är att anordningsbidrag skall utgå
med 20 000 kronor/plats i daghem och fritidshem. Vi anser också att arbetsmarknaden
skall bidra till utbyggnaden genom att barnomsorgsavgiften höjs
till 2,44 % under planperioden.

Statsbidraget finansieras genom en särskilt angiven arbetsgivaravgift barnomsorgsavgiften.
Denna avgift tas ut av alla arbetsgivare och egenföretagare
och utgör 2,2 % av löneunderlaget. Prognosen för 1990/91 är
13 139 000 000 kronor medan förslaget till budget för omsorg om barn och
ungdom är 12 112 000 000 kronor.

Denna underbudgetering har funnits sedan 1978 och den sammanräknade
summan 1978-89 beräknas vara ca 15 miljarder som använts till andra statsutgifter
än barnomsorg.

Vpk föreslår att riksdagen klart skall uttala till regeringen att barnomsorgsavgiften
skall användas till barnomsorg och till kommunerna och att
statsbidragen för barn och ungdom skall användas för rubricerade ändamål.
Detta i konsekvens med att avgiften kom till för detta ändamål.

Förutom i dag existerande bidrag borde det utgå bidrag till extra förstärkningsresurser
till förskolor/fritidshem med särskilda problem, så även till
vissa barnstugor i glesbygden. Kommunerna skall kunna söka dessa bidrag
hos socialstyrelsen.

Enhetliga och låga taxor

Daghemstaxorna varierar kraftigt mellan kommuner och skillnaderna är
oacceptabelt stora mellan låg- och högtaxekommuner. Det är också mycket
som tyder på att höga taxor gör att familjer inte alltid anser sig ha råd att

Mot. 1989/90

So626

24

anlita barnomsorgen eller tvingas välja lösningar som inte är de bästa för
barnen. Ingen skall tvingas avstå från bra barnomsorg av ekonomiska skäl
och vpk anser att barnomsorgen på sikt skall vara avgiftsfri.

Personalen i förskola/fritidshem

Den stora utbyggnaden under 1970-talet medförde att i brist på förskollärare
anställdes barnskötare och outbildad personal. Kommunerna arbetade inte
med att höja kvaliteten genom att vidareutbilda sin personal eller att i den
fortsatta utbyggnaden anställa förskollärare, utan fördelningen förskollärare-barnskötare
bestod och förskollärarkåren utbildades till arbetslöshet.
Förskollärare försvann till andra arbetsområden och förskolläraryrket sågs
inte som ett framtidsyrke för ungdomar.

Den 4 december 1985 kom det historiska beslutet om en förskola för alla
barn. Samtidigt minskades utbildningsplatserna på förskollärarutbildningen!
Utvecklingen från 1970-talet upprepas och är i långa stycken värre
nu. Det finns i dag förskolor med avdelningar utan förskollärare. En förskola
utan förskollärare är falsk varudeklaration. Antalet utbildningsplatser
måste utökas mer än i propositionens förslag, och allt som kan få verksamma
förskollärare att stanna inom yrket måste prövas.

Socialstyrelsen har slagit fast att den viktigaste kvalitetsfaktorn är personalen
och deras utbildning samt att det bör vara en långsiktig strävan att
uppnå en enhetlig yrkeskår. Vpk instämmer i att en allmän behörighet och
en enhetlig yrkeskår är viktiga krav samt att barnskötare och obehörig personal
skall erbjudas vidareutbildning till förskollärare eller fritidspedagoger
med lön under utbildningstiden.

Att fördjupa och utveckla sig som pedagog kan vara lika intressant sorn
att klättra i karriären, men då krävs en bra fortbildning. Denna fortbildning
måste vara kopplad till högskolan, och utbudet av enstaka kurser med
både teoretiskt och praktiskt innehåll måste öka.

Enligt många experter på miljöfrågor är flertalet förskolor och fritidshem
- särskilt de som byggts efter mitten av 1970-talet - synnerligen dåliga ur
arbetsmiljösynpunkt. Bland sjuka hus är barnstugorna bland de sjukare.
Främst gäller det dålig ventilation. Enligt allergiutredningen är det nödvändigt
med en radikal förbättring av luftkvaliteten inomhus. Sjuka hus är ett
gigantiskt problem som vi får anledning att återkomma till senare i vår med
anledning av aviserad proposition.

Den utbyggnad som nu sker måste granskas noga - det får inte byggas fler
barnstugor med dålig ventilation och mögel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lagstiftad rätt
till förskola för alla barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny plan för utbyggnaden av barnomsorgen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90

So626

25

tionen anförts om att socialstyrelsens rekommendationer om barngruppers
storlek skall upptas som norm,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett anordningsbidrag på 20 000 kr. per plats i daghem
och fritidshem,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en höjning av arbetsgivaravgiften
för barnomsorgen till 2,44 % av löneunderlaget,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att prognossumman
för budgetåret 1990/91 på 13 139 000 000 kr. skall budgeteras,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barnomsorgsavgiften skall användas till avsett
ändamål,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att särskilda bidrag skall utgå till förskolor/fritidshem
med särskilda problem samt till vissa barnstugor i glesbygden,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om låga och enhetliga taxor på daghem/fritidshem,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allmän behörighet och en enhetlig yrkeskår,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vidareutbildning av barnskötare och outbildad personal
med bibehållen lön.

Stockholm den 22 januari 1990

Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

Mot. 1989/90

So626

26