Barnomsorgen

Motion 1992/93:So614 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Ett av regeringens huvudmål är att kraftigt minska de
offentliga utgifterna. Många av de sparförslag som nu
genomförs drabbar i hög grad arbetslösa, pensionärer,
ungdomar och barn. Av besparingarna kommer 25 procent
på barnomsorgen, 17 procent på skolan och 10 procent på
omsorg om äldre. Totalt innebär detta att mer än 50 procent
av besparingarna sker inom den mjuka samhällssektorn.

På barnstugorna lider man under nedskärningarna. Det
rapporteras om problem från hela landet. Från att det förut
fanns två vuxna på 15 barn kan det nu finnas perioder när
det bara är en vuxen. I en del fall en vuxen på 20 barn.
Denna personalnedskärning drabbar alla barngrupper,
småbarnsgrupperna inte undantagna.

Fritidshemmen drabbas inte bara av nedskärningar.
Dessa läggs helt sonika ner, trots att socialtjänstlagen
stadgar kommunernas ansvar för barn upp till 12 år.
Kommunerna frånhänder sig ansvaret för denna del av
barnomsorgen och i allt fler kommuner säger ledande
politiker att det är föräldrarna som ska ta ansvaret och
omsorgen om barnet. När en rättslig prövning av
nedläggningarna ger barn och föräldrar rätt så svarar
politiker med att höja avgiften till en oskälig nivå (3 000 kr)
för att ingen ska efterfråga en plats på fritidshem.
Regeringen har medvetet eller omedvetet slagit in på Bert
Karlssons väg när det gäller barntillsynen.

Barn mår bra av att vistas i grupp och att utvecklas i
samspel med andra barn. De mår också väl av att ha vuxna
nära sig i barngruppen. Detta har framkommit i en rad olika
undersökningar sedan 30-talet. Det är det som
Socialstyrelsens pedagogiska program till stor del handlar
om. Detta blir nu svårare att förena med allt större
barngrupper med låg personaltäthet. Vänsterpartiet
föreslår en kraftfull kampanj för att aktualisera det
pedagogiska arbetet inom förskolan samt att 5 miljoner
kronor avsätts för detta ändamål i budgeten.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att till mars 1994
undersöka hur nedskärningar drabbar barn i
barnomsorgen, i skolan och på fritiden. De problem som
det nu rapporteras om från alla håll landet runt behöver inte
utredas ytterligare för att vi alla ska förstå att det kommer
att drabba barnen. Vänsterpartiet anser att något
omgående måste göras för att inte barn ska bli lidande av
försämringarna. Vänsterpartiet kräver ett krispaket för
barnomsorgen.

Alla barns rätt till barnomsorg

Det kan aldrig bli valfrihet inom barnomsorgen förrän
kommunerna nått en full behovstäckning. Då mindre än två
tredjedelar av kommunerna har klarat av sin utbyggnad har
vi krävt en ny plan för full behovstäckning. Vi upprepar
detta krav. Vi vill dessutom att rätten till barnomsorg blir
en lagstadgad rättighet med skyldighet för kommunen att
bereda barn plats i förskoleverksamheten. Vi kommer att
stödja regeringens proposition om en barnomsorgslag där
alla barns rätt till en barnomsorgsplats slås fast. Vi
förutsätter då att det blir en rättighetslagstiftning som inte
stannar vid att kommunerna får en skyldighet att anordna
barnomsorg utan att underlåtenhet medför sanktioner.

Regeringens inriktning ''valfrihet i barnomsorgen'' är
missvisande. Det handlar inte om valfrihet när det gäller
rätten till god barnomsorg. Regeringen och de borgerliga
partierna har inte visat någon vilja att skapa ett regelsystem
för sin valfria barnomsorg. Vi vet fortfarande inte vad som
händer exempelvis när ett vinstdrivande daghem går i
konkurs? Har privata daghem skyldighet att anmäla
exempelvis barnmisshandel och incest osv?

Den borgerliga regeringens systemskifte medför också
allvarliga försämringar vad gäller möjligheten att hävda sin
rätt. Nu görs en översyn av socialtjänstlagen. Bistånd i olika
former ska omprövas och biståndstagares besvärsrätt
ifrågasättas. Kommunernas ekonomi ska vara styrande, inte
individens behov. I detta sammanhang har
Socialdepartementet aviserat att reglerna i 17§ andra
stycket socialtjänstlagen ska utgå, dvs. kommunerna ska få
frihet att själva bestämma om de vill upprätta en
barnomsorgsplan.

Det finns ingen tillräcklig garanti för att privata daghem
ger barnen en god omsorg. Barnomsorgsplaner ska i dag
finnas i alla kommuner. Det är där inriktningen av
kommunens förskoleverksamhet är inskriven. Där finns de
övergripande målen, reglerna om turordning,
bestämmelser för barn som behöver särskilt stöd etc. Det är
alltså ett viktigt dokument vars existens nu är hotad.
Vänsterpartiet anser att kommunerna ska upprätta
barnomsorgsplaner även i framtiden och vi kräver en
översyn för att garantera tillräcklig och god barnomsorg.

För barnens, föräldrarnas och personalens del är det en
trygghet att förskolan står under samhällets kontroll. Det
utgör ett gott skydd mot godtycke. Det är viktigt för att ge
alla barn en rättvis start i livet. Vänsterpartiet motsätter sig
privata alternativa driftsformer som samhället ska betala
men som kan hamna utanför en demokratisk kontroll. Vi
menar att propositionen öppnar för en sådan utveckling.

Det finns en uppenbar risk att barn, som behöver särskilt
stöd, kommer att väljas bort om kravet på att ta barn från
kommunens gemensamma kö försvinner. Redan i dag följer
valet av barnomsorg ett socialt mönster. LO-anställdas barn
är underrepresenterade på daghemmen. Vi befarar att detta
mönster ytterligare kommer att förstärkas. Orsakerna är
flera, men höga avgifter och öppethållandet spelar stor roll.
Den s.k. barnomsorgspengen, som skall följa varje barn,
liksom den friare avgiftssättningen, kommer att bidra till
ökad segregering. Om man verkligen vill öka valfriheten, är
det dessa problem som regeringen bör ta itu med.

När barnomsorgen utsätts för privatiseringar finns stor
risk för en segregering och att barn med handikapp stöts ut.
Dessa får troligtvis inte plats i daghem som drivs i privat
regi. I dessa fall räcker det inte med att daghemmen får mer
pengar för att ta mot barn med funktionshinder. I den
kommande lagen måste det skrivas in att kommunalt stöd
endast utgår till de daghem som är beredda att ta emot barn
med handikapp.

När vi nu ser vad som händer i kommunerna anser vi att
staten måste ta ett större ansvar. Vänsterpartiet vill därför
att den nu utförda privatiseringen ordentligt ska utvärderas
för att utgöra beslutsunderlag för hur barnomsorgen ska se
ut i framtiden.

För barnfamiljer med låga inkomster kan det bli
förödande om kommunerna får en privatiseringsvåg och där
den som inte kan betala avgiften till det privata daghemmet
förlorar sin frihet att välja.

Bra och billig barnomsorg

Byggandet och organiserandet av omsorg för barn och
ungdomar stagnerar. Bl.a. har riksdagen fattat beslut om att
alla ska ha rätt till barnomsorg men åren går och vi uppnår
inte målet. I stället för att bygga bort köer till barnomsorg
så höjs nu de kommunala avgifterna till en nivå som gör att
föräldrar inte efterfrågar barnomsorgsplats. Det blir
billigare att anställa en barnflicka.

Det finns en brist på barnomsorg som i dag är ett hinder
för föräldrar att arbeta. På många håll har inte arbetslösa
rätt till barnomsorg och bristen på barnomsorg gör att man
inte kan ta ett arbete som arbetsförmedlingen anvisat. På
detta sätt fastnar många kvinnor i arbetslöshet.

Barnomsorgen är en social tjänst. Att i avsevärd grad
avgiftsfinansiera sociala tjänster strider mot den allmänna
välfärdspolitiken eftersom detta slår hårdast mot
låginkomsttagarna. Vi har redan i dag en oacceptabelt stor
variation mellan olika kommuners daghemstaxor.
Vänsterpartiet anser att vinstdrivande barnomsorg kommer
att öka de kostnadsmässiga orättvisorna och vi kräver
rimliga och lika daghemsavgifter var man än bor i landet.

Demokrati och inflytande

Förskolan måste vara en trygg plats för barnen så att
föräldrar ska kunna förvärvsarbeta. En tillräcklig
kommunal barnomsorg är en viktig förutsättning för
jämställdhet mellan män och kvinnor. Det ska vara en plats
med omsorg, stöd och stimulans.

Vänsterpartiet försvarar den kommunala barnomsorgen
mot borgerliga nedskärningar och försämringar, men vi gör
det inte villkorslöst. Tvärtom är vi ytterst kritiska på många
punkter och kräver en djupgående demokratisering. Att
decentralisera beslutsbefogenheter och pengar är viktigt.
Mål, medel och kvalitet ska bestämmas på lokal politisk
nivå. Utvärderingar av verksamheten ska göras fortlöpande
och i dessa utvärderingar ska berörda föräldrar, personal
och politiker medverka.

Vänsterpartiet strävar efter valfrihet, småskalighet,
personalinflytande och brukardemokrati. Vi vill ha
självstyrande enheter med ett övergripande kommunalt
ansvar. Den enskilda institutionen ska ledas av en styrelse
bestående av personal och föräldrar. Brukarinflytande kan
bara åstadkommas genom att brukarna ges verklig
möjlighet att vara med och besluta om hur de medel som
politikerna fördelar skall användas.

Att stärka medborgarnas inflytande över kommunens
verksamhet i stort och brukarnas inflytande över den
enskilda institutionen är en angelägen och brådskande
uppgift. Därför behövs exempelvis för barnomsorgen klara
politiska besked om personals och brukares rätt att delta i
beslutsprocessen. Detta kan göras genom att stärka
sociallagstiftningen vilket sedan kan förtydligas i
kommunernas barnomsorgsplaner.

Barn med särskilda behov

Med begreppet ''barn i behov av särskilt stöd'' menas
inte bara barn med synliga handikapp av fysisk eller psykisk
art utan också de många barn som behöver ett extra stöd på
grund av känslomässiga problem som bottnar i
påfrestningar i deras aktuella hemmiljö eller under deras
tidigare uppväxt.

Tillsammans med barn med flykting- eller
invandrarbakgrund utgör dessa barn mellan 10 och 40% av
antalet barn i barnomsorgen. I vissa bostadsområden där
familjerna har mer än nog av egna problem och dessutom
är hårt drabbade av arbetslöshet blir siffran ännu högre.

Till skillnad från andra länder erbjuds i Sverige alla
dessa barn plats i en normal miljö i den normala
barnomsorgen. Alla barn är med andra ord välkomna
i den kommunala barnomsorgen även om de t.ex. är
rullstolsbundna, har ett hjärtfel, är förståndshandikappade
eller har känslomässiga problem p.g.a. otrygga
förhållanden i hemmet.

På grund av att personalen varit välutbildad och
tillräckligt många i förhållande till antalet barn har den
normala barnomsorgsmiljön kunnat ge dessa barn ett
särskilt stöd utan att barnen och deras föräldrar
särbehandlats på ett stigmatiserande eller utpekande sätt.

Genom en hygglig vuxentäthet och relativt små grupper
har barnomsorgen inte bara kunnat ge många barn ett
särskilt stöd utan också kunnat motverka segregering och
utstötning av barn som på grund av svårigheter och
handikapp lätt hamnar vid sidan om den sociala
gemenskapen.

För några barn kan kontakten med barnomsorgens
personal vara livsavgörande. Forskningen om de s.k.
maskrosbarnen (barn som växer upp under mycket svåra
sociala betingelser, men som klarar sig relativt bra som
vuxna) har funnit att betydelsefull gemensam faktor i dessa
barns uppväxtvillkor är att de under en kortare eller längre
period haft någon vuxen som sett dem och deras belägenhet
samt gett dem stöd.

Om barnomsorgen skall fortsätta att vara integrerande
och inte segregerande och fortsätta kunna ge barn det stöd
som de behöver krävs att rimliga resurser också i
fortsättningen tilldelas barnomsorgen.

Det behövs en väl utbyggd barnomsorg som är tillgänglig
för alla barn till föräldrar som vill ha det. Det behövs
marginaler som tillåter att arbetslösa föräldrar och föräldrar
som är lediga på grund av att det fötts syskon i familjen får
behålla sina daghemsplatser.

Det är också viktigt att höga avgifter inte driver
föräldrarna till att söka tillfälliga och billiga men för barnen
sämre tillsynslösningar hos grannar, barnflickor, släkt,
vänner och bekanta.

Kostnaderna för rådgivning och stöd till personal som
arbetar med barn med svårigheter ska inte behöva bäras av
enskilda barnstugor. Sådana resurser bör förbli
anslagsfinansierade och kostnadsfria för de enskilda
daghemmen.

Barn i förskoleåren och barn i behov av särskilt stöd
behöver känslomässigt tillgängliga vuxna som orkar och
hinner bekräfta dem. Blir barngrupperna för stora och
personaltätheten för låg riskerar barn att hamna utanför:
barn som när de blir äldre drar betydligt större kostnader i
form av specialundervisning, särskilda undervisnings- eller
terapigrupper, familjehem etc.

Integrering av barn med problem och tidig upptäckt av
barns problem förutsätter en kvalitativt god barnomsorg
som är tillgänglig för alla barn. En investering i god
barnomsorg ger barnen, deras familjer och det svenska
samhället en ''återbäring'' av bestående värde.

Kunskap om barns behov

Det finns i dag inga specifika krav på vad förskolans
personal ska kunna, vilken utbildning de ska ha. Det sägs
att ''personalen som arbetar med barnen i den alternativa
barnomsorgen skall ha sådan utbildning eller erfarenhet att
barns behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan
tillgodoses''. Vi anser att detta är otillräckligt.

Arbetet i förskolan är ett lagarbete där varje situation i
vardagen är ett tillfälle för barnen till utveckling och
inlärning. Därför är det viktigt att all personal har
pedagogisk kompetens och goda kunskaper om barns
utveckling. Vänsterpartiets uppfattning är därför att de som
arbetar inom barnomsorgen ska ha en adekvat utbildning.
Vi anser att i den kommande barnomsorgslagen ska finnas
ett krav på en god och adekvat utbildningsnivå för dem som
ska arbeta i förskoleverksamheten.

Tre kommuner av fyra uppger en lägre
fortbildningskostnad än de öronmärkta statsbidragen. Men
barnomsorgens fortbildning särredovisas bara delvis, och
vikariekostnader budgeteras och redovisas olika. Och ju
mer decentraliserad kommun desto svårare att mäta
kostnaderna. En slutsats är att fortbildningskostnaden per
inskrivet förskolebarn ökar med kommunstorleken. Men
samtidigt redovisar de större kommunerna
vikariekostnaden som den största delen av
fortbildningskostnaderna. Två kommuner av tre menar att
kostnaderna ökat betydligt 1988--1990. Lite större andel
bedömer att de täcker fortbildningsbehovet. Nästan alla
kommuner följer upp fortbildningens kostnader. Men
varför och hur framgår inte, dessutom varierar som sagt den
ekonomiska redovisningen. Åtta kommuner av tio följer
upp effekterna, uppger de. Men bara några enstaka
försöker ta reda på fortbildningens effekter på
verksamheten. Undersökningen omfattar 254 av landets
kommuner. De flesta av de 32 som inte ingår svarade -- trots
påminnelser -- inte alls eller för sent på den enkät som gick
ut till kommuner, distrikt och kommundelsnämnder.

Slutligen vill vi åter påminna om att det inte är privata
företag inom barnomsorgen som föräldrarna efterfrågar.
Statistiska centralbyrån (SCB) har frågat ett stort antal
föräldrar om vilken form av barnomsorg de önskar.
Resultatet blev att 2,5% ville ha ett privat daghem för sina
barn, medan 80% ville ha en kommunal lösning. En verklig
valfrihet är alltså att se till att barnen erbjuds en god
kommunal barnomsorg och att föräldrar inte tvingas ta till
andra lösningar för att ordna barntillsynen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1993/94
anslår 5 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit till en
kommunal kampanj och projektverksamhet för att
intensifiera och utveckla det pedagogiska arbetet vid
landets barnstugor,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett krispaket för
barnomsorgen enligt vad i motionen anförts om de
krisartade förhållanden som råder inom
förskoleverksamheten och inte avvaktar Socialstyrelsens
utredning,

3. att riksdagen hos regeringen begär en rättighetslag
enligt vad i motionen anförts om alla barns rätt till
förskoleplats,

4. att riksdagen hos regeringen begär att kravet på
barnomsorgsplan lyfts in i den kommande
barnomsorgslagen,

5. att riksdagen hos regeringen begär ett heltäckande
regelsystem som skrivs in i barnomsorgslagen enligt vad i
motionen anförts om behovet av ett sådant system med
hänsyn till de olika barnomsorgsformer som växer fram,

6. att riksdagen hos regeringen begär att rätt för barn
med handikapp till plats i privata daghem skrivs in i den
kommande barnomsorgslagen,

7. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
privat verksamhet inom barnomsorgen enligt vad i
motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslösas rätt till en
barnomsorgsplats,

9. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen
får i uppdrag att lägga fram förslag om en norm för rimliga
och lika daghemsavgifter för hela landet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett införande av brukarinflytande
i barnomsorgslagen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurser för barn med särskilda
behov,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av personal inom
förskolan,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verklig valfrihet förutsätter
god tillgång av barntillsyn i offentlig regi.

Stockholm den 18 januari 1993

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Berith Eriksson (v)

Rolf L Nilson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)