Barns rätt vid familjekonflikter

Motion 2002/03:L330 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förändringar av föräldrabalkens utformning, dess tillämpning och praxis.

Sammanfattning

Det krävs att lagstiftningen ändras i flera avseenden för att barns behov skall stå i centrum. Lagstiftningen måste hindra att barn tvingas till umgänge med en förälder som utsatt det för våld eller övergrepp. Barn måste få lagstiftad rätt till ett särskilt biträde i alla mål om vårdnad, boende och umgänge. Det måste även finnas krav på att en riskbedömning vid vårdnadstvister med en våldsbenägen förälder skall genomföras. Föräldrabalken måste ändras så att det tydligt framgår att barnets rätt till skydd är minst lika viktig som barnets rätt till båda sina föräldrar. Dessutom måste det ställas krav på att sakkunniga alltid skall ingå i domstolen när denna avgör mål om vårdnad, boende och umgänge. Det viktigaste är att lagen utformas tydligt så att det är barnets rätt till föräldrarna och inte föräldrarnas rätt till barnet som sätts främst.

Motivering

I samband med den stora vårdnadsreformen under hösten 1998 ändrades reglerna om vårdnad, boende och umgänge i 6 kap. Föräldrabalken. Det främsta syftet med reformen var att bana väg för ökad användning av gemensam vårdnad. Detta kom till uttryck i lagstiftningen genom att en lagregel infördes där det stadgas att gemensam vårdnad skall kunna komma ifråga även om föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. Gemensam vårdnad kan dock inte komma i fråga om båda föräldrarna motsätter sig det. Tidigare kunde domstolen inte döma till gemensam vårdnad om någon av föräldrarna motsatte sig det. Vidare syftade de nya reglerna till att understryka vikten av att det är barnets bästa som skall vara vägledande vid alla beslut som rör vårdnad, boende och umgänge. Principen om barnets bästa infördes i en portalparagraf i föräldrabalken (6 § 2 a).

Barnets bästa skall alltså alltid vara avgörande vid alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Tillsammans med barnets rätt att få sin vilja beaktad med hänsyn till dess ålder och mognad definieras sålunda barnets rättigheter vid vårdnadstvister. Vad som är barnets bästa skall avgöras från fall till fall av domstolen. Domstolen skall i bedömningen ta särskild hänsyn till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Barnets behov av skydd mot våld och övergrepp skall också beaktas. En grundläggande förutsättning för att barnets bästa skall få genomslagskraft i samhället är också att alla myndigheter och övriga aktörer som handhar frågor som rör barn besitter erforderlig kompetens om barn och barns behov. På ett övergripande plan behövs utbildning och forskning för att kunna fastställa vad som skall vägas in i begreppet barnets bästa.

Barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna kan bara tillgodoses genom att dessa samarbetar vid vårdnaden och umgänget. I många fall fungerar dock inte samarbetet på ett tillfredsställande sätt. Problem mellan föräldrarna kan leda till att umgänget mellan barnet och den ena föräldern försvåras eller rent av uteblir helt. När en förälder utan godtagbar anledning inte medverkar till eller försvårar umgänget kallas det för umgängessabotage. Då lagstiftningen utgår från att uteblivet umgänge är till skada för barnet har ett sådant beteende i flera fall lett till att domstolen sett en umgängessaboterande förälder som mindre lämpad att utöva vårdnaden om barnet. I de fall där umgängessabotaget föregåtts av t ex polisanmälningar eller misstankar om våld eller övergrepp tar domstolarna ingen hänsyn till detta. Om en förälder inte kunnat bevisa sina påståenden om våld eller övergrepp ses umgängessabotaget som otillbörligt. Det uppstår därmed en paradoxal situation för den förälder som är övertygad om att våld eller övergrepp faktiskt har förekommit. Föräldern har en skyldighet att skydda barnet men samtidigt bedöms hon/han då av domstolen som mindre lämpad att utöva vårdnaden. Det är mycket olyckligt att synen på umgängessabotage är lika allvarlig i fall där påståenden om våld förekommer. Domstolarna måste i framtiden åläggas att göra en utredning och bedömning av vad som är anledningen till umgängessabotaget. En förälder är enligt föräldrabalken 6 § 1 skyldig att skydda barnet från kränkande behandling och överhuvudtaget skyldig att ge barnet en trygg livssituation. Men en förälder som vägrar den andra föräldern umgänge med barnet straffas idag för att hon/han skyddar barnet från en situation som föräldern upplever som farlig för barnet. Detta är kränkande för det allmänna rättsmedvetandet och en djupt otillfredsställande situation.

Det finns ett antal problem som försvårar utredningar om våld mot barn, främst sexuella övergrepp. Bland annat att barns berättelser inte anses duga som bevis, det kan antingen bero på att barnet är för litet för att avge en utsaga som uppfyller rättsordningens krav på detaljrikedom och precision eller på att utredarna inte förmår bedöma tillförlitligheten i barnets berättelse. Följden blir ofta att utredningen läggs ner trots att det föreligger starka indikationer på att övergrepp faktiskt har förekommit. I Ds 2002:13 föreslås att barn i särskilt konfliktfyllda vårdnads- och umgängestvister skall kunna få tillgång till ett juridiskt biträde. Förslaget är ett led i en strävan att förstärka barnets rätt att komma till tals enligt art.12 i barnkonventionen. Europarådet har också utarbetat en konvention rörande barns rättigheter, den europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter, som öppnades för undertecknande den 25 januari 1996. Syftet med konventionen är att förbättra barns ställning i familjerättsprocesser. Enligt föräldrabalken 6 § 2 b skall barnets vilja beaktas med hänsyn till dess ålder och mognad. Enligt barnkonventionen har dock barn alltid rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem. Föräldrabalken överensstämmer därmed inte med barnkonventionens art.12 eftersom regeln i föräldrabalken innebär att barnet måste ta ställning för att det skall kunna komma till tals. Alla barn måste få rätt till ett juridiskt biträde i vårdnadstvister. Det skulle utgöra en garanti för att barnets åsikter presenteras för domstolen vilken sedan kan göra en bedömning av om åsikterna skall beaktas eller ej. Det är av yttersta vikt att barnet alltid får uttrycka sina åsikter i vårdnadstvister. I de fall när barnet uttrycker en ovilja att träffa en förälder eller känner rädsla inför denne måste barnets inställning beaktas. Barnets utsaga kan inte alltid läggas till grund för beslutet men det är viktigt att barnets åsikter kommer fram. Ett barns uttalanden om att våld eller övergrepp förekommit måste beaktas vid vårdnadstvisten. Genom att barnet tilldelas ett eget biträde kan denne om han/hon besitter erforderlig kompetens om barn och barns behov fungera som barnets länk till domstolen. Det är dock viktigt att biträdet inte försöker medla mellan föräldrarna eftersom det innebär en risk att denne då tar ställning för den ena föräldern. Ds 2002:13 uttrycker att barnets biträde skall ha rollen som en medlare mellan föräldrarna för att de skall kunna nå en samförståndslösning. Det ligger dock i allmänhet inte i barnets intresse att biträdet blandar sig i konflikten mellan föräldrarna. En modell där biträdet intar en medlarroll är principiellt oförenlig med biträdets syfte att företräda barnet och se till barnets intresse. En medlarroll för biträdet står också fullkomligt i strid med förhandlingsprincipen och den kontradiktoriska principen vilka är vägledande för civilprocessen i den svenska rättsordningen.

Vid vårdnadsreformen 1998 behandlades frågan om huruvida familjedomstolar borde införas. Två remissinstanser som var positiva till det förslaget var Pappagruppen och ROKS. Regeringen ansåg dock att en sådan ordning passar dåligt in i den svenska domstolsorganisationen och rättstraditionen. Regeringen betonade dock vikten av att alla mål om vårdnad, boende och umgänge måste bli tillbörligt utredda. Det krävs därmed att domarna besitter erforderlig kompetens och kunskap. Ett system med familjedomstolar bestående av domare och sakkunniga med social, barnpsykologisk och ekonomisk kompetens är dock att föredra framför det nuvarande systemet. Frågorna som behandlas i mål om vårdnad, boende och umgänge skall lösas utifrån vad som är det bästa för barnet. Om domarna inte besitter erforderlig kompetens om barn och barns behov riskerar man att barn utsätts för onödigt lidande till följd av domen. Att involvera sakkunniga i processen i domstolen skulle innebära att socialnämndernas utredningar kvalitetssäkrades.

Idag är det genom socialnämndernas utredningar som domstolen får uppgifter angående barnet i första hand. Ett stort ansvar vilar därmed på socialnämnden att domstolen skall kunna fatta ett korrekt beslut utifrån det enskilda barnets behov. Att det finns brister i socialnämndernas utredningar visas i länsstyrelsernas tillsynsrapport från år 2001. Där konstateras bl a att många kommuner, främst när det gäller utredningar angående våld inom familjen och barns rätt att komma till tals, inte uppfyller de krav som lagen ställer på utredningarna. Länsstyrelserna påpekar att i mål som rör våld inom familjen saknas ofta barnperspektivet och angående barnets rätt att komma till tals sägs att det förekommer fall där barnet över huvud taget inte hörts. Det är anmärkningsvärt eftersom en sådan utredning inte kan anses stå i överensstämmelse med art.12 i barnkonventionen. Utifrån detta är det ett uppenbart behov att socialnämndernas utredningar noggrant granskas och bedöms av domstolen. För att kunna avgöra om utredningen speglar de verkliga förhållandena angående barnets situation krävs sakkunniga både i domstolen och vid vårdnadsutredningen hos socialnämnden.

Det finns framför allt tre områden där tillämpningen av lagstiftningen inte alltid görs med utgångspunkt i barnets bästa.

Det första problemet som vi kan identifiera är att det kan vara svårt att avgöra om barnet har behov av skydd mot den ena föräldern, d.v.s. att avgöra om en våldsbild finns inom familjen. Domare saknar ofta den specialkompetens som behövs för att utreda barnets bästa. Då kraven på bevisning om att våld förekommit ställs för högt riskerar barnet att drabbas negativt av beslut i domstolen. Det avsågs aldrig att likställa bevisbördan angående våld i vårdnadstvister med den i brottmålsrättegångar. En riskbedömning med utgångspunkt från barnet skall enligt dagens lagstiftning göras i domstolen. Domstolarna tillämpar dock ett krav på bevisning som likställs med kraven i en brottmålsrättegång. Barnet kan därmed tvingas att umgås eller t.o.m. bo med den förälder som slagit, hotat eller utsatt det för övergrepp.

Det andra problemet är att en förälder som inte kan bevisa sina påståenden om våld inom familjen riskerar att förlora vårdnaden om sitt barn. Vid valet mellan två lämpliga vårdnadshavare dömer domstolen ofta till fördel för den förälder som bäst kan tillgodose barnets behov av båda föräldrarna. En förälder som vägrar att samarbeta kan anklagas för umgängessabotage och det händer inte sällan att en sådan förälder fråntas vårdnaden. Att en förälder skall tvingas välja mellan att inte skydda sitt barn och att förlora vårdnaden är oacceptabelt. När det gäller umgängessabotage måste domstolarna åläggas att göra särskilda utredningar och bedömningar av orsakerna till umgängessabotaget. En förälder som uppfyller sitt åtagande enligt föräldrabalken 6 § 1 och skyddar sitt barn från kränkande behandling och en upplevd hotbild av våld eller övergrepp kan inte bedömas på samma sätt som en förälder som bedriver umgängessabotage endast i syfte att skada relationen mellan barnet och den andra föräldern.

Det tredje problemet är att barnets egen berättelse om hot, våld och övergrepp sällan tas i beaktande. Alla barn oavsett ålder måste få uttrycka sina åsikter. De uttalanden som barnet gör angående förekomsten av våld och övergrepp måste tas på största allvar. Det är sedan domstolen som skall avgöra om barnets uttalanden har förankring i verkliga förhållanden.

Stockholm den 22 oktober 2002
Lena Sandlin-Hedman (s)
Anne Ludvigsson (s)	Carina Ohlsson (s)
Eva Arvidsson (s)	Ulla Wester (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)