Behovet av familjerådslag

Motion 1997/98:So625 av Sigrid Bolkéus (s)

Familjerådslag inom socialtjänsten pågår i tio kommuner till år 1998 och alla kommuner får nu erbjudande om utbildning. I tio kommuner skall en försöksverksamhet med familjerådslag för unga lagöverträdare starta. Nätverkets stora betydelse vid placering av barn och ungdomar sprider sig även till olika typer av behandlingshem, t.ex. akut- och kortidshem, som är inne i en förändringsprocess där de strävar mot att få ett närmare samarbete med familjer och nätverk samtidigt som de försöker att tydliggöra vad de kan och vad de skall göra. De vill se symtom som ett sätt att initiera förändring i det sammanhanget som symtombäraren befinner sig. Därför behöver de få möjlighet att arbeta med hela nätverket för att få i gång den process som är nödvändig för att symtomet skall kunna upphöra. Deras roll blir att i dialog med nätverkets medlemmar försöka förstå hur man har det för att sedan erbjuda nya möjliga vägar att fortsätta. Detta arbete bör ske samtidigt med alla inblandade för att nå största möjliga effekt på kortast möjliga tid.

Dessa behandlingshem anser det vara viktigt att komma ifrån gamla traditioner av uppfostringsanstalt och syndabockstänkande. Därför vill de ha föräldrar och /eller andra viktiga vuxna med i placeringen för att därigenom undvika att barnen kan få dessa fantasier om sin situation.

Eftersom de som kommer till behandlingshemmen nästan uteslutande gör det enligt SoL § 6, alltså frivilligt, är det dessutom mycket viktigt att tydliggöra föräldrarnas vilja och ansvar. Dessa behandlingshem borde bara ta uppdrag från föräldrarna vid dessa placeringar eftersom det är de som, enligt socialtjänstlagen, söker bistånd i sina svårigheter. Som nu är fallet är det oftast socialtjänsten som ger dem uppdrag och föräldrarna går med på detta. Här borde samhället vara tydligare i vems ansvar det är att förändring sker.

Om behandlingshemmen skall arbeta utifrån socialtjänstlagen måste dess mening tas på allvar. Min tolkning av SoL är att den bygger på föräldrars ansvar och inneboende förmåga. Därför måste dessa egenskaper betonas tydligare i praktiken, t.ex. vid placeringar hos behandlingshemmen, som nästan uteslutande har placeringar enligt SoL § 6, alltså föräldrar erbjuds bistånd av samhället för att kunna komma till rätta med sina svårigheter. Detta borde innebära att de uppdrag som behandlingshemmen skall utföra i första hand utgår från föräldrarnas önskemål och syn på hur de har det. I nuläget är det oftast socialtjänsten som ger behandlingshemmen uppdrag på bekostnad av föräldrarnas känsla av egen duglighet och kompetens. Givetvis ser behandlingshemmen att det ibland finns behov av att socialtjänsten går in och bestämmer, men då bör man stödja sig på LVU och inte på SoL § 6. I dessa dagar då kommunerna har stora problem med sin ekonomi väntar de in i det längsta med dyrbara åtgärder. Problemet med detta blir att socialtjänstlagen åsidosätts till förmån för budgeten. Kostnaderna skjuts på framtiden och när de senare dyker upp igen är det i form av långa terapier, tvångsåtgärder, fängelsestraff etc.

För att sammanfatta synpunkterna:

• Socialtjänsten skall aldrig placera ett barn enligt SoL § 6. Det är föräldrarna som skall ta hjälp av institutionen med bistånd från socialtjänsten.

• Ge socialsekreterare möjlighet att följa socialtjänstlagen genom att ge familjer bistånd i ett tidigt skede på deras egna villkor, det lönar sig ekonomiskt på längre sikt.

• Utnyttja korttidsinstitutioner mer flexibelt med växelvård och olika former av familje- och nätverkssamlingar.

• Närmare samarbete mellan socialtjänst, familj, skola och institution där man deltar på lika villkor och i en dialog försöker komma vidare ur svårigheterna.

• Beslutsfattare borde ge direktiv om att ha ett tydligare fokus på familjen/nätverket och dess resurser då man ger bistånd enligt SoL, både vad gäller ansvar, delaktighet och uppdrag.

• Allt bistånd enligt SoL § 6 bör ske på nätverkets villkor.

På korttidsinstitutioner borde det vara billigare att placera barn med anhörig än ensamma barn. De får då möjlighet att snabbare komma fram till vad som behöver göras och förkortar därmed institutionsvistelsen. Barnet blir inte utpekat som syndabock. De som känner barnet bäst följer med och ser till att han eller hon har det bra. Vi riskerar inte att hamna i en situation där institutionen står mellan barnet och dess föräldrar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av familjerådslag på behandlingshem m.m.

Stockholm den 2 oktober 1997

Sigrid Bolkéus (s)