Bekämpande av rasism och främlingsfientlighet

Motion 1989/90:Sf603 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sf603

av Hans Göran Franck m.fl. (s)

Bekämpande av rasism och
främlingsfientlighet

I vår grundlag finns det bestämmelser som behandlar invandrares och etniska
minoriteters rättsliga ställning. Det anges där att ingen får missgynnas
därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung
tillhör en minoritet.

För olaga diskriminering kan man enligt brottsbalken straffas med böter
eller fängelse i högst sex månader.

Den som har till uppgift att som näringsidkare ge service till allmänheten
får inte diskriminera. Det gäller t.ex. bostadsförmedlare, arbetsförmedlare,
poliser, socialsekreterare, läkare och andra kommun- och statsanställda. Det
gäller också hyresvärdar, affärsanställda eller restaurangägare och deras personal,
campingföreståndare och andra privata näringsidkare och deras anställda,
för att ange ytterligare exempel.

I brottsbalken finns också en särskild bestämmelse som förbjuder hets mot
folkgrupp. Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande
som sprids till allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse kan dömas för hets mot
folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa till böter. Även
hets mot invandrare är straffbelagt.

Bestämmelsen om olaga diskriminering gäller däremot inte förhållanden
på arbetsmarknaden, t.ex. om en arbetsgivare diskriminerar en med viss
hudfärg eller en annan invandrare när han anställer personal eller i sin behandling
av anställda. Men det finns särskilda regler som gör att stat, kommun
och landsting, som arbetsgivare, inte får diskriminera någon som t.ex.
söker anställning där.

Enligt vår mening är dessa bestämmelser på arbetsmarknaden bristfälliga
och borde reformeras så att diskriminering blir förbjuden på hela arbetsmarknaden.
Det behövs också att man kan sätta in ekonomiska sanktioner
och straffpåföljder i allvarligare fall.

Det är angeläget att det snarast kommer ett regeringsförslag som beivrar
diskriminering på arbetsmarknaden.

Vi hänvisar till diskrimineringsutredningens betänkande (1983:18) med
förslag till förbud i lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Utredningens
förslag som fick övervägande positivt bemötande i remissomgången bör i allt
väsentligt genomföras.

FN-konventionen från 1965 omfattar förbud mot alla former av rasdiskriminering
och sålunda även i arbetslivet. Den trädde i kraft 1969.

Anmärkningar har riktats mot Sverige, och andra länder som inte följt
konventionen, från FN-kommitténs sida för att inte lagstifta enligt konventionen.
Detta är viktigt att reagera på, inte minst med tanke på Sveriges trovärdighet
i internationella sammanhang.

Sverige uppfyller inte heller konventionen då det gäller den organiserade
rasdiskrimineringen.

Vår grundlag lägger inga hinder för förbud mot rasistorganisationer. I regeringsformen
sägs att föreningsfriheten får begränsas om det gäller sammanslutning
vars verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras,
hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet, med Leif Blomberg
som ordförande, föreslår att ett förbud införs i lag mot sammanslutningar
som ägnar sig åt att förfölja personer eller grupper av viss ras, med viss hudfärg
eller av visst etniskt ursprung. Deltagande i sådana sammanslutningars
verksamhet blir enligt förslaget kriminaliserat.

Skälen till förslaget är i huvudsak två: För det första är lagstiftning ett av
de politiska redskap som skall användas för att föra samhället i önskvärd
riktning. En lagstiftning till skydd för mänskliga rättigheter är ett viktigt budskap
om vilka normer och värderingar som bör råda i samhället. Sådana signaler
från statsmakterna bör vara entydiga, och rätten att slippa förföljelse
på grund av ras m m är en grundläggande mänsklig rättighet.

Det andra skälet till förslaget är att Sverige har anslutit sig till FN-konventionen
om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Polisen har nyligen rapporterat om rasistisk brottslighet. Det förekommer
omfattande rasistisk brottslighet i Sverige och den förekommer praktiskt taget
över hela landet. Mellan 1984 och 1987 begicks 2 000 brott med rasistiska
inslag. Men det finns ett stort mörkertal. Antalet brott är i verkligheten
mycket större än de som beivrats.

Detta är den uppfattning som polisen länge haft och som nyligen bekräftats
i en enkät som rikspolisstyrelsen företagit hos landets polismyndigheter.

I en redovisning till kommissionen konstaterade rikspolisstyrelsen, att
olika slag av brottslighet innefattar rasistiska motiv. Skadegörelse och stöldbrott
är de vanligast förekommande. Misshandel, olaga hot och ofredande
förekommer också i stort antal i detta sammanhang.

Den rasistiska brottsligheten står alltså att finna långt ifrån bara under rubrikerna
"hets mot folkgrupp eller olaga diskriminering, de enda två
stadganden i brottsbalken som direkt straffbelägger rasistiskt eller annat diskriminerande
beteende. I stället döljer sig rasismen i en rad olika brott.

I redovisningen ger rikspolisstyrelsen också förslag om hur polisen kan göras
ännu mer delaktig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Bland
förslagen märks en intensifierad spaning efter personer som bedriver rasistisk
brevterror samt information till nyanlända invandrare om rättsregler och
rättsväsende i Sverige.

Mot. 1989/90

Sf603

5

Den redogörelse vi har lämnat leder oss fram till att bekämpande av brott
med etnisk bakgrund borde bli ett fjärde prioriterat område i brottsbekämpningen
(vid sidan av våldsbrott, narkotikabrott och ekobrott). Olaga diskriminering
och hets mot folkgrupp är så allvarliga brott i ett demokratiskt
rättssamhälle att alla krafter måste sättas in för att beivra brott av detta slag.

Självfallet går det inte att stoppa rasismen bara genom lagstiftning. Men
lagen och en strikt tillämpning av den kan vara ett bra stöd för opinionsrörelsen
mot rasism. Rasismen måste bekämpas på alla områden. Det behövs en
förbättrad och intensifierad undervisning inom hela vårt utbildningsväsende.
Det är nödvändigt att massmedia främst genom självsanering tar nya tag inte
bara för att få bort avarterna, utan även för att främja alla människors lika
värde och rätt. Självfallet skall detta bara ske genom frivilliga åtgärder från
massmedias sida och med fullt beaktande av vad tryck- och yttrandefriheten
kräver.

Det gäller framför allt att genomföra sådana politiska, sociala och ekonomiska
förändringar i samhället att själva grogrunden för rasism och rasfördomar
utrotas.

Allt detta behövs för att skapa bättre förutsättningar för att bekämpa de
förtäckta, de dolda rasfördomarna som kanske är farligast. Til syvende og
sidst är det den enskilda människan som aldrig får vara tyst var än det smygande
giftet sprids.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lagförslag framläggs som beivrar diskriminering
på arbetsmarknaden med ekonomiska sanktioner och straffpåföljder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringsförslag framläggs om förbud i lag mot
sammanslutningar, som ägnar sig åt att förfölja personer och grupper
av viss ras, med viss hudfärg och av visst ursprung liksom deltagande
däri,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att beivrandet
av brott med rasistisk bakgrund blir ett prioriterat område i
brottsbekämpningen,1]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att omfattande
åtgärder bör vidtas för en förbättrad och intensifierad undervisning
inom hela utbildningsväsendet angående rasfördomar, rasism
och främlingsfientlighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att över

Mot. 1989/90

Sf603

11989/90: JU203

6

läggningar bör upptas med skilda organisationer inom massmedia för Mot. 1989/90

att motverka rasistiska och främlingsfientliga tendenser och inslag. Sf603

Stockholm den 15 januari 1990
Hans Göran Franck (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Lennart Nilsson (s)
Margareta Winberg (s)

Ulla-Britt Åbark (s)
Håkan Strömberg (s)
Anita Johansson (s)

1