Bekämpningen av terrorism

Motion 1989/90:Ju211 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Ju211

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Bekämpningen av terrorism

Vänsterpartiet kommunisterna vill instämma i behovet av skydd mot sabotage,
terrorism och spioneri. Däremot delar vi inte uppfattningen att det för
ändamålet skall inrättas en särskild central beredskapsstyrka.

Frågan om en central beredskapsstyrka är avhängig dels hur stor vi bedömer
risken för terroristangrepp dels avhängig uppfattningen om vilket resultat
beredskapsstyrkan skulle kunna nå vid en terrorsituation. Slutligen måste
en bedömning göras av vilka problem som kan uppstå angående demokratisk
insyn och kontroll.

Terrorism av den typ som kan bekämpas med en beredskapsstyrka har varit
sällsynta i Sverige och i Skandinavien. På 1970-talet förekom ockupationen
av den västtyska ambassaden, Bulltoftakapningen och Norrmalmstorgsdramat
som exempel på gisslansituationer. Annan typ av terrorism som
exempelvis Ustasjas mord på Jugoslaviens ambassadör och Palmemordet är
illdåd som knappast kunnat undvikas eller påverkas av en specialstyrka. Vi
kan inte heller se någon markant ökning av terrorism i Europa. De terrorhandlingar
som har förekommit i Europa tycks inte påverkas av att det i vissa
länder finns välbeväpnade anti-terroristkommandon. Exempelvis Norge har
en terroristbekämpningsstyrka som dock inte behövt användas för ändamålet.

Vi kan konstatera att en beredskapsstyrka bara kan bli användbar vid en
viss typ av terroraktioner, vid ockupation, kapningar och andra gisslansituationer.
Vid politiska mord, bombattentat och liknande aktioner hjälper det
föga med ett anti-terroristkommando.

Vi anser inte att en beredskapsstyrka kan lösa en gisslansituation bättre
än vad kompetenta poliser skulle kunna göra. Utomlands har vi sett exempel
där anti-terroriststyrkor har löst gisslansituationer utan blodsspillan, men
det finns även många exempel där räddningsförsök med specialkommandon
slutat i veritabla blodbad. I de fall som förevarit i Sverige har situationerna
lösts med relativt liten blodsutgjutelse och dessa erfarenheter talar för att
den modell som hittills används kan fungera väl även i framtiden.

Den debatt som förevarit kring SÄPO visar på vikten av insyn och kontroll.
Skapar man nu en beredskapsstyrka med stora befogenheter så får vi
ytterligare en sluten enklav i samhället som kan bli svår att styra och kontrollera.

I många av remissvaren pläderas för en förstärkning av den regionala

kompetensen. I stället för att satsa på en central beredskapsstyrka borde resurserna
användas till utbildning av poliser som är verksamma ute i länen
och då framförallt i de län som har kärnkraftsanläggningar eller annan ur
säkerhetssynpunkt känslig verksamhet. I den utbildningen bör ingå kunskaper
om de sociala, ekonomiska och politiska krafter som alstrar och styr terrorism.
Kunskaper i psykologi och förhandlingsteknik är andra viktiga utbildningsinslag.
Förmågan att utan våld lösa en terroristsituation måste
framhållas och alla tendenser till våldsromantik med kraft bekämpas.

Genom att stärka kompetensen hos polispersonalen i länen så skapar man
en större tillgänglighet av personal, större möljigheter att utan våld lösa
eventuella terrorsituationer samt ger förutsättningar för en fortsatt demokratisk
ledning, insyn och kontroll.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår den i proposition 1989/90:100 föreslagna beredskapsstyrkan
mot terrorism,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regional utbildning av polisen för bekämpning av
terrorism och då prioritera län med kärnkraftsanläggningar eller
andra ur säkerhetssynpunkt känsliga områden.

Stockholm den 17 januari 1990

Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Bo Hammar (vpk) Margo Ingvardsson (vpk)

Ylva Johansson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

Mot. 1989/90
Ju211

gotab 99526. Stockholm 1990

16