Beredskap mot sårbarhet

Motion 2002/03:Fö259 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Det går inte att i förväg avgöra om en händelse som påverkar samhällets vitala funktioner kommer att leda till en allvarlig samhällskris eller krig. Därför kan inte ledningsorganisationen, som tidigare, förändras i takt med förändrad beredskapsnivå. Det är i detta sammanhang ytterst väsentligt att regeringens ansvar för ledningen av landet hålls odelad. De resurser som behövs för detta skall också finnas i Regeringskansliet.

Regeringen undviker att ens diskutera aktuella sakförhållanden. För att förebygga och minimera konsekvenserna när det oväntade inträffar måste nya samarbetsformer byggas upp i en nätverksstruktur. Regeringen gör tvärt om. Skillnaden mellan ledningen av försvaret, kommuner och landsting samt (totalförvars)funktioner blir tydligare samtidigt som erfarenheter i närtid pekar på behovet av samordning och ledningssamverkan.

Utgångspunkten för ledningen av landet bör vara ett system med en grundstruktur som är oberoende av händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner. En nationell krishanteringsfunktion bör inrättas i Regeringskansliet samtidigt som den regionala nivå utvecklas på motsvarande sätt.

Erfarenheter från gjorda insatser pekar tydligt på ett behov av en samlad och samordnad operativ och taktisk ledning såväl inom som mellan polismyndigheter. Sådana anvisningar, även omfattande insatser med stöd från andra myndigheter, som gäller för alla polismyndigheter bör snarast utformas.

Sverige skall stödja en fredlig utveckling i Östersjöområdet. Samtidigt knyts Östersjöländerna allt närmare till varandra oavsett medlemskap i EU eller Nato. För Östersjöländerna, som europeiska stater, som medlemmar av EU och/eller Nato är det inte bara de egna intressena som styr denna utveckling. Det är också en skyldighet att, från Skagerrak till det baltiska området och från norra Tyskland och Polen till Spetsbergen, tillse att internationella överenskommelser följs. Östersjöländerna måste därför skapa en helhetssyn om samarbete och förhållanden i och kring Östersjön. En gemensam strategi för Östersjön samt de baltiska och nordiska områdena måste utvecklas.

Sverige har inte ett robust elsystem. Samtidigt ökar elsystemets sårbarhet genom regeringens energipolitik. Skall vi i Sverige kunna häva denna utveckling måste också politiken förändras.

Detsamma gäller för informationssäkerheten. Till skillnad från regeringen anser vi att utgångspunkten för en strategi om informationssäkerhet bör vara att varje företag, organisation och myndighet ansvarar för att den egna informationsbehandlingen sker med betryggande säkerhet. De största bristerna i regeringens politik är hänförbara till ledning, ansvarsfördelning och organisation i arbetet. Ansvaret är regeringens och får inte delegeras.

Sverige har inte tillfredsställande beredskap och förmåga att hantera olyckor till sjöss. För att förbättra detta krävs ett utökat samarbete mellan alla ansvariga myndigheter och med övriga länder kring Östersjön. Att vi hittills varit förskonade från miljökatastrofer är inget skäl att inte utöka samarbetet.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 7

2 Innehållsförteckning 9

3 Förslag till riksdagsbeslut 10

4 Svåra påfrestningar 11

4.1 Krishantering 11

4.2 Krisberedskapsmyndigheten 11

4.3 Polisverksamhet 12

5 Skydd mot olyckor 13

5.1 Omfattning 13

5.2 Strategisk inriktning 13

5.3 Elförsörjning 15

5.4 Informationssäkerhet 15

5.5 Olyckor till sjöss med allvarliga utsläpp som följd 16

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en ökad samordning och ledningssamverkan i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ledning av samhället i fred och kris också skall ligga till grund för ledningen under höjd försvarsberedskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en krishanteringsfunktion i Regeringskansliet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gemensamma operativa och taktiska anvisningar för polisinsatser.1

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en för Östersjöländerna gemensam strategi i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elförsörjningen.2

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT-säkerheten.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om planering för utnyttjande av tillgängliga resurser oberoende av om resurserna tillhör olika svenska myndigheter eller övriga länder kring Östersjön i enlighet med vad som anförs i motionen.

1 Yrkande 4 hänvisat till JuU.

2 Yrkande 6 hänvisat till NU.

4 Svåra påfrestningar

4.1 Krishantering

Det går inte att i förväg avgöra om en händelse som påverkar samhällets vitala funktioner kommer att leda till en allvarlig samhällskris. Därför bör ledningen av samhället i fred och i kris också utgöra grund för ledningen under höjd (försvars) beredskap. Grunden att förändra ledningssystemen i takt med förändrad beredskapsnivå har blivit förlegad.

Ledningsfrågorna är av avgörande betydelse för möjligheterna att hantera en svår påfrestning på samhället. Det som inträffade i USA – och de förödande konsekvenser detta terroristdåd fått – är en alltför tydlig påminnelse om samhällets sårbarhet och den uppenbara brist på beredskap som finns i ett modernt samhälle för denna typ av händelser. Många av de brister som finns är kända sedan länge och underlag för beslut om konkreta åtgärder står att finna i redan gjorda utredningar, remissvar och rapporter.

En viktig faktor är att regeringens ansvar för ledningen av landet hålls odelad. De resurser som regeringen har och anser sig behöva för ledningen av landet skall finnas i Regeringskansliet. Behövs det extra resurser handlar det i allmänhet om expertis inom olika sakområden, helt beroende på den inträffade händelsen. Då kan denna expertis knytas till Regeringskansliet och dess beredskapsorganisation.

I sitt betänkande, 2001/02:FöU2, utgick försvarsutskottet från att frågan skulle komma upp i den av regeringen aviserade redovisningen till riksdagen våren 2002 av en reformerad struktur för krishantering. Så blev inte fallet.

Regeringen undvek att ens diskutera aktuellt sakförhållande. Nya samarbeten i nätverk mellan svenska myndigheter krävs för att förhindra terroristattacker liknande den i USA. Det är anmärkningsvärt hur regeringen tydligt markerar och fördjupar den organisatoriska skillnaden mellan ledning av Försvarsmakten, kommunal ledning och funktionsledning. Samtidigt avser regeringen att uppdra åt en myndighet att ge uppgifter till andra myndigheter inom den civila sektorn, uppgifter som i grunden är ett regeringsansvar. Detta görs samtidigt som erfarenheter från kriser och katastrofer i närtid entydigt pekar på behovet av en ökad samordning och ledningssamverkan.

4.2 Krisberedskapsmyndigheten

Enligt regeringsformen är det regeringen som styr riket. Därför anser vi att det bör inrättas en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet. Även den regionala nivån bör utvecklas på motsvarande sätt. De bör vara bemannade i dag med uppgift att bygga upp de nätverk som erfordras för att kunna organisera erforderliga krishanteringsgrupper. Dessa grupper sätts samman efter de behov som uppkommer när en för samhället allvarlig händelse inträffar. Beroende på händelseutvecklingen skall de kunna kompletteras med ledningskompetens från skilda samhällsfunktioner.

Krishanteringsfunktionerna bör också ha ansvar för samordning av planering rörande ledning och nyttjande av samhällsresurser vid händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner. Däremot skall krishanteringsfunktionerna ej själva utöva ansvarig ledning. Detta ankommer på regeringen, länsstyrelser och kommuner.

Vi anser att inrättandet av en ny planeringsmyndighet för att ersätta ÖCB var en rimlig utveckling. Myndigheten borde emellertid enligt vår mening vara en stabsmyndighet och det borde övervägas att inordna den i Regeringskansliet. Avvägning mellan och ledning av myndigheter är enligt vår uppfattning ett ansvar som bör tas av den regering som i enlighet med regeringsformen har att styra riket.

4.3 Polisverksamhet

Polisens förmåga att hantera större påfrestningar är till viss del god. Att det finns betydande resurser och hög grundberedskap är mera tveksamt. Inte minst händelserna i Göteborg på försommaren 2001 visar på att så inte är fallet. Ett antal faktorer påverkar polismyndigheternas möjligheter att var för sig eller samlat inom en myndighet göra effektiva insatser.

Det är grundläggande i all operativ och taktisk verksamhet att det finns ett fungerande kommunikationssystem, såväl fast som mobilt. Det är också av stor betydelse att detta kommunikationssystem medger samverkan inom den statliga och kommunala räddningstjänsten. Polis, sjukvård, tull, Kustbevakningen, Försvarsmakten och sjöräddningen måste ha väl fungerande kommunikationer vid akuta kriser. Vi anser det därför vara av stor vikt att ett sådant kommunikationssystem snarast anskaffas.

Minskningen av antalet beredskapspoliser är inte tillfredsställande. Beredskapspoliser kan användas för vissa ändamål och därmed frigöra resurser för ordinarie polisarbete. Detta är inte minst viktigt då vi gång på gång påminns om att våra poliser inte räcker till. Det är därför viktigt att beredskapspoliser vid behov kan tas i anspråk inom en enskild myndighet.

I dag har polisen inte ett fungerande skydd eller utrustning avsedd för NBC-miljö. Vi finner det oroande att de förslag som för närvarande bereds visserligen skall kunna förverkligas så fort som möjligt men samtidigt till lägsta kostnad. Vi anser att ett lägsta funktionellt krav på skydd i NBC-miljö skall utgöra den grund som utvärderingen utgår från.

Erfarenheterna från händelserna i Göteborg 2001 pekar på behovet av en samlad och samordnad operativ och taktisk ledning inte bara inom en polismyndighet utan även mellan polismyndigheter. Detta är enligt vår mening en förutsättning för att en samlad insats med resurser från olika myndigheter skall bli effektiv. Vi anser att regeringen snarast skall uppdra åt Rikspolisstyrelsen att utforma operativa och taktiska anvisningar för polisinsatser som gäller för alla polismyndigheter. Dessa bör även omfatta insatser med stöd från andra myndigheter.

5 Skydd mot olyckor

5.1 Omfattning

Östersjöländerna måste skapa en helhetssyn på och formulera en konsistent strategi. Det gäller att tillvarata allas intressen och förebygga en utveckling som kan medföra att säkerheten hotas.

Det handlar om så enkla ting som att kunna tillgripa tvångsmedel, då miljö, säkerhet eller andra intressen ifrågasätts. Det handlar om aktiviteter och intressen på, över, under och från havet, vilka inkluderar säkerhet och försvar av handel till sjöss, utformning och bevarande av maritima resurser samt reglering, övervakning och försvar av den ekonomiska zonen.

Det handlar om att gemensamt utveckla och utforma en strategi för Östersjön, för de baltiska och nordiska områdena. Östersjöländernas strategi bör vara en del av såväl en regional som världsomfattande omsorg om havens värde och gemensamma användning.

5.2 Strategisk inriktning

Sverige skall stödja en fredlig utveckling i Östersjöområdet genom att medverka i och stödja utvecklingen av olika säkerhetsstrukturer i Europa. Östersjöländerna knyts allt närmare till varandra oavsett medlemskap i EU eller Nato.

En avgörande förmåga i den framtida försvarsmiljön är att förstå och kunna beskriva en bred och alltmer mångfasetterad bild av den värld vi lever i, från fred till kris och ytterst i krig. Det kräver en breddad förmåga att uppfatta, förebygga och reagera mot hot och risker som är svåra att upptäcka. Dolda former av hot kräver särskilda motåtgärder.

För att kunna leva upp till detta måste Östersjöländerna skapa en helhetssyn på och formulera en konsistent maritim strategi. Det gäller att tillvarata allas intressen och förebygga en utveckling som kan medföra att säkerheten hotas.

Det styrande för utvecklingen av ett samarbete i vår del av det nya Europa är att den strategiska brännpunkten har flyttats från Östersjöutloppen till det baltiska området. Östersjöländernas, men även övriga europeiska länders intressen ställer krav på att länderna kring Östersjön har en enhetlig syn på och maritim förmåga att ingripa avseende

• säkerhet,

• gränsbevakning,

• miljö,

• kommunikation och samfärdsel,

• energiutbyte samt

• räddning.

Kontinuerlig närvaro och förmåga till flexibelt agerande på, över, under och från havet utgör förutsättningen för att förebygga internationella kriser i vårt närområde. Skärningspunkten i norra Europa har förskjutits från Skagerrak och Kattegatt till det baltiska området. Skagerrak, Kattegatt och Östersjön har stora förutsättningar för att bli en bro mellan nationer i stället för en barriär eller vallgrav.

För Östersjöländerna, som europeiska stater, medlemmar av EU och/eller Nato, är det inte bara de egna intressena som styr denna utveckling. Det är också en skyldighet att, från Skagerrak till det baltiska området och från norra Tyskland och Polen till Spetsbergen, tillse att internationella överenskommelser följs. Traktaterna om Åland, Öresund, Spetsbergen och Estonia får inte ifrågasättas. Alla kommer, på ett eller annat sätt, att tvingas till att axla detta ansvar – att säkerställa frihet och säkerhet till havs. Östersjöländerna är inte endast kuststater utan även maritima nationer.

Det framtida behovet kommer inte bara att begränsas till att förhindra ett utnyttjande av omgivande havsområden. Alla inser att den gamla blockgränsen inte längre är en gräns för säkerhetspolitiken. Många länder engagerar sig på olika sätt och med olika medel i det baltiska området liksom i Ryssland. Detta ställer krav på det maritima samarbetet och en förmåga hos länderna kring Östersjön på ett sätt som vi nu bara vagt kan ana.

Havet försörjer många i det nordiska området. Broarna över Öresund och Stora Bält binder samman lokala regioner. Västerhavet, Östersjön, Bottniska viken och Finska viken utgör alltfort de viktigaste utrikes transportvägarna för länderna i Skandinavien och det baltiska området samt för Ryssland. Med hjälp av isbrytare hålls hamnarna seglingsbara året runt.

Inom Östersjöområdet ökar sjötransporterna dramatiskt. Detta beror på att de baltiska staterna handlar alltmer med såväl Östersjöstaterna som med länder utanför Östersjön. För försörjning av Baltijskområdet är Ryssland helt beroende av sjötransporter om transporter genom grannländerna störs eller förvägras. Det är dessutom så att handelstrafiken till och från polska och nordtyska hamnar också har ökat. Detta gäller särskilt färjetrafiken för rullande gods. Skälet till detta är att den närmaste vägen till och från Central- och Sydeuropa går över polska och nordtyska kusten samtidigt som man vill undvika trafikpropparna i västra Tyskland och Frankrike.

Det är inte bara transporter på köl som är aktuella i dessa sammanhang. Uppbyggnad och sammankoppling av energiförsörjningen med kraftkablar och gasledningar är ett absolut nationellt behov för en tryggad samhällsutveckling. Att denna energiförsörjning kan ske kontinuerligt och på ett säkert sätt är därmed av grundläggande intresse för berörda stater.

Uppdelningen av havsområdena i ekonomiska zoner och tilldelning av fiskekvoter är inte gratis. Detta genererar visserligen rättigheter men kräver samtidigt att Östersjöländerna har förmåga att uppfylla krav i enlighet med internationella överenskommelser. Detta fordrar en strikt övervakning för att förhindra rovfiske och utfiskning.

Olyckor och katastrofer som Scandinavian Star och Estonia måste förebyggas och så långt möjligt förhindras. Om de trots allt inträffar måste konsekvenserna av dessa kunna begränsas. Räddning av nödställda och omhändertagande av omkomna är av stort gemensamt intresse för strandstaterna. Endast genom förebyggande åtgärder såsom utbildning och inspektioner samt en hög beredskap för räddningsinsatser när katastrofer inträffar, kan detta åstadkommas.

Smuggling över nationsgränser har alltid förekommit. Av särskilt intresse är bl.a. drogsmuggling vare sig man avser narkotika, alkohol eller nikotin. Smuggelgodset söker sig alltid till områden där övervakningen är dålig. I vårt närområde är omgivande hav en lämplig transportväg. För att försvåra smuggling är övervakning till sjöss med möjlighet att borda och visitera en nödvändighet. Även illegal invandring är här ett bekymmer som måste hanteras på ett grannlaga sätt. Det förutsätter att vi inte bara kan övervaka havet utan också att vi kan lämna socialt stöd och bistå med sjukvård.

Östersjön är synnerligen känslig för miljöpåverkan. Att begränsa miljöföroreningarna är ett gemensamt och starkt intresse för strandstaterna. Det är alldeles nödvändigt med en kontinuerlig och uthållig närvaro för att övervaka havet och dess botten för att tidigt kunna ingripa om miljöolyckor inträffar. I detta sammanhang är transporter av farligt gods av särskild betydelse. Det kan vara aktuellt med särskild lotsning, anvisningar för navigering och i vissa fall skydd av transporterna.

Östersjöns marina kulturarv måste skyddas och bevaras. De gravar till havs som finns måste lämnas i fred.

5.3 Elförsörjning

Vi delar inte regeringens bedömning att Sverige har ett säkert elsystem. Det är i stället så att regeringens energipolitik successivt driver fram en ökad sårbarhet. Inte minst vad gäller försörjning av Sydsverige och mellersta Sverige. Samtidigt ökar importbehovet av elenergi. Denna kommer i många fall från gamla och miljöfarliga produktionsanläggningar som utnyttjar brunkol och olja.

Till detta skall läggas regeringens beroende av Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vad gäller besluten att avveckla kärnkraften. Att avveckla denna, som svarar för nästan hälften av Sveriges totala elproduktion, ökar sårbarheten ytterligare samtidigt som den elintensiva industrin sakta men säkert kommer att läggas ner. Den miljöförstöring som detta leder till beror inte bara på en ökad andel kol- och oljeproducerad energi. Den beror i minst lika hög grad på att den elintensiva industrin till sin huvuddel är lokaliserad i avfolkningsbygder.

Skall vi i Sverige förbättra elsystemets robusthet krävs en helt annan politik än den regeringen står för.

5.4 Informationssäkerhet

Regeringens strategi innebär förslag till ett flertal åtgärder i hela samhället för att öka säkerheten inom IT-beroende system. Krisberedskapsmyndigheten skall ansvara för omvärldsanalys. Försvarets radioanstalt skall ansvara för teknikkompetens. Försvarets materielverk skall utveckla ett system för certifiering och evaluering av IT-system. Post- och telestyrelsen skall ansvara för hantering av uppgifter om IT-incidenter. Dessutom avser regeringen ge Krisberedskapsmyndigheten en samordningsroll, utan mandat.

Av erfarenhet vet vi att detta är en svår situation. Det finns nämligen inte någonting i förvaltningslagstiftningen som tvingar myndigheter att samordna sig. Det är ett frivilligt åtagande. Myndigheterna kan högaktningsfullt strunta i de rekommendationer som ges, eftersom det inte finns något regelverk som är tvingande. Dessutom är detta ett ansvar som regeringen rimligtvis inte bör delegera till enskild myndighet. Vem blir ansvarig och skadeståndsskyldig när säkerheten brister?

Vi anser att utgångspunkten för regeringens strategi om informationssäkerhet bör vara att varje företag, organisation och myndighet ansvarar för att den egna informationsbehandlingen sker med betryggande säkerhet. När det gäller säkerhet i samhällsviktiga funktioner bör riksdag och regering ansvara för den övergripande strategin och erforderlig samordning. Denna bör även omfatta arbetet med utvecklingen av informationssäkerhet i samhället. Det är regeringen som skall fastställa en samlad handlingsplan för åtgärder inom området. Handlingsplanen skall redovisas löpande och en gång om året redovisas för riksdagen.

Alla samhällsviktiga funktioner skall certifieras avseende säkerhet, kvalitet och tillgänglighet. Certifiering av IT-säkerhet består av två delar, teknisk IT-säkerhet respektive informationssäkerhet i en organisation. Enligt vår mening är de största bristerna hänförbara till brister i ledning, ansvarsfördelning och organisation i arbetet. Därför bör också strategiska beslut i detta avseende hanteras av ledningen. Annars får det ingen genomslagskraft. Dessutom är det ledningen som rimligtvis har den bästa kunskapen om den egna organisationen.

Mot ovanstående bakgrund anser vi att det är fel av regeringen att delegera ansvaret inom IT-säkerhetsområdet till Krisberedskapsmyndigheten, inte minst av det skälet att några förslag till erforderliga förändringar i författningen ger myndigheten rätt att utfärda tvingande anvisningar. Dessutom är sådana tvingande anvisningar enligt vår mening ett regeringsansvar som inte får delegeras.

5.5 Olyckor till sjöss med allvarliga utsläpp som följd

Vi delar inte regeringens bedömning att det finns en hög beredskap och en god förmåga att hantera olyckor till sjöss med allvarliga utsläpp som följd. Vid bedömning av denna typ av olyckor måste hänsyn tas till helheten. Det handlar inte bara om själva olyckan utan även de konsekvenser denna innebär. Det handlar såväl om övervakning, upptäckt och identifiering som om omhändertagande av liv, egendom och utsläpp samt sanering av stränder. Att Sverige inte varit utsatt för större miljökatastrofer till sjöss är inget skäl att inte ha resurser tillgängliga eller en planering för deras utnyttjande när en sådan olycka inträffar.

Stockholm den 18 oktober 2002
Gunnar Hökmark (m)
Rolf Gunnarsson (m)	Karin Enström (m)
Carl-Axel Roslund (m)	Patrik Norinder (m)
Lars Lindblad (m)	Anders Björck (m)