Beskattningen av fåmansföretagares bilförmån

Motion 1989/90:Sk330 av Göthe Knutson m.fl. (m, fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sk330

av Göthe Knutson m.fl. (m, fp)

Beskattningen av fåmansföretagares bilförmån

En småföretagare är i dag omgärdad av en uppsjö stoppregler som enligt
lagstiftarna är till för att hindra vederbörande att ta ut pengar ur företaget
på ett skattemässigt förmånligt sätt. Inte sällan leder denna lagstiftning till
orimliga konsekvenser och en direkt straffbeskattning av fåmansföretagsägarna.
Ett sådant område gäller beskattningen av bilförmån.

Syftet med den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1987
(prop. 1986/87:46) var att förenkla beskattningen av bilförmåner.

De nya reglerna har, för att nå målsättningen med enkelhet, i stor utsträckning
utformats med användning av schabloner. Till grund för schablonerna
har legat nybilspriser och genomsnittliga privata körsträckor. Gällande
procentsats baseras på en privatkörning av 1 000 mil/år.

De nya reglerna har säkert lett till förenklingar för skattemyndigheterna
men knappast för ägarna till landets småföretag. De har i stället drabbats
hårt av de nya reglerna. I praktiken anser skattemyndigheterna att det råder
ett sådant samband mellan företagsledaren/delägaren och bolaget att företagsledaren/delägaren
praktiskt taget alltid måste anses ha dispositionsrätt
till en företagsbil.

Jämkning nedåt av förmånsvärdet kan ske om absolut hinder att utnyttja
bilen finns, t.ex. vid sjukhusvistelse eller om fordonet har sådan fast utrustning
eller inredning att det privata utnyttjandet begränsas.

Tolkningen av de nya reglerna får emellertid orimliga konsekvenser då de
inte tar tillräcklig hänsyn till om bilen verkligen går att utnyttja privat eller
ej eller om privatkörning utgör en mycket liten del av fordonets användning.

Ett exempel på detta är det glasmästeri i Sundsvall med fyra delägare som
i samband med skatterevision fick påpekanden för att de inte uppgivit bilförmån.
Den lokala skattemyndigheten krävde att företaget skulle betala arbetsgivaravgifter.
Därtill kom att delägarna personligen skulle beskattas för
1 200 kr./mån var och en. Detta för s.k. pickuper som man inte använde privat.
Samtliga delägare hade egen bil.

Ett annat fall gäller ett företag utanför Stockholm där två delägare kör s.k.
servicebilar som är komplett utrustade för underhåll och service. Service
som lämnas 24 tim/dygn. Delägarna har alla privata bilar som körs på ickearbetstid.
Här påför taxeringsmyndigheterna delägarna full förmånsbeskattning
trots att bilarna endast används i mycket ringa utsträckning för privat
körning.

Detta sker trots att anvisningar för förmånsbeskattning säger att bilarna i
huvudsak skall användas för personbefordran för att förmånsbeskattning
skall uppstå.

Någon utvärdering av de nya förmånsreglerna avseende beskattningen av
fåmansföretagsdelägare har ännu inte gjorts men mycket pekar i dag på att
denna grupp sammantaget träffas av en kraftig skattehöjning.

Det behövs en noggrann skattemässig definition av begreppet lätt lastbil.
Man kan bland de bilar som i dag är typregistrerade som lätta lastbilar
urskilja två grupper. Den ena gruppen består av personbilar av kombityp
som försetts med fästanordningar, lastförskjutningsskydd etc. och därefter
registrerats som lätta lastbilar. Dessa bilar går ofta, med vissa ombyggnader,
att återställa till vanliga personbilar. Den andra gruppen utgörs av bilar som
redan från början konstruerats uteslutande för yrkesbruk, t.ex. täckta skåpbilar.

Då lätta lastbilar p.g.a. sin konstruktion, som grundar sig på deras huvudsakliga
användningsområde, är betydligt mindre lämpade som privatfordon
borde förmånsvärdet inte alls relateras till nybilspriserna oavsett om dessa
bilar är försedda med skrymmande eller fast utrustning eller ej. Det är vidare
uppenbart att dessa bilar inte används privat i den omfattning som tjänstebilar
av personbilskaraktär används. I många fall är det säkert så att lastbilen
över huvud taget inte används privat utan att man ofta tvingas att ha en andra
bil. I den mån lastbilen används medför detta olägenheter, som man måste
ta på grund av rörelsens karaktär, snarare än någon stor förmån. Då bör inte
heller någon förmånsbeskattning ske.

Enligt ovan bör således införas ett betydligt lägre schablonbelopp för de
lätta lastbilar som används privat. Samtidigt bör man, för t.ex. fåmansföretagare,
i bevishänseende inte reservationslöst utgå ifrån att fordonet används
privat. Beviskraven för att fordonet enbart används i tjänsten bör åtminstone
vara lägre satta än vad som är förhållandet i dag.

Det kan också ifrågasättas om det är rimligt att en lastbil som väger över
3 000 kg inte skall kunna jämkas till ett lägre förmånsvärde än en lättare. Om
man utgår från att förmånsvärdet skall återspegla fordonets privatbruksvärde
borde detta vara förhållandet snarare än det omvända. Noterbart är
också att förmånsvärdet för s.k. lätta lastbilar höjs mer än för andra bilar
under 1990.

Till detta skall läggas beskattningen avseende bilförmån för företagsledare
eller närstående i fåmansbolag vad gäller bilar äldre än sex år samt s.k. lyxbilar
dvs. bilar dyrare än sju basbelopp. Det fyraprocentiga påslaget på schablonen
måste betraktas som en diskriminering av denna grupp företagsägare.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett betydligt lägre schablonbelopp skall införas
för lätta lastbilar som används privat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90

Sk330

8

tionen anförts om att skattemyndigheterna inte reservationslöst skall
utgå ifrån att ett fordon används privat,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beviskraven för att fordonen används i tjänsten
skall sättas lägre än vad som är förhållandet i dag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lastbilar överstigande tre ton skall kunna jämkas
till ett lägre värde,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det procentuella tillägg för fåmansföretagsdelägare
som utgår på personbilar äldre än sex år och s.k. lyxbilar skall
avskaffas.

Stockholm den 12 januari 1990

Göthe Knutson (m)

Stig Bertilsson (m) Siw Persson (fp)

Sigge Godin (fp)

Mot. 1989/90

Sk330

9