Beskattningsmaktens gränser

Motion 1988/89:K241 av Bo Lundgren och Anders Björck (båda m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :K241

av Bo Lundgren och Anders Björck (båda m)
Beskattningsmaktens gränser

Sammanfattning

Grundlagen skall ange fundamenten för vårt statsskick och i denna skall bl a
principerna för beskattningsmakten klart anges.

Med anledning av bl a finansministerns nyårspaket och den tidigare
genomförda engångsskatten på pensionssparande och annat försäkringssparande
har flera principiella frågeställningar uppkommit. Det gäller egendomsskyddets
omfattning, beskattningens gränser, retroaktivitetsförbudets
omfattning, föreskrifters utformning m m. Vi finner det angeläget att dessa
frågeställningar belyses noggrant och att det konstitutionella skyddet blir
klarare och mera effektivt.

Vi anser mot den bakgrunden att en utredning skall tillsättas med uppgift
att belysa ovan nämnda frågeställningar och att lämna konkreta förslag om
ändringar i grundlagen.

Inledning

Finansministern presenterade på nyårsafton 1988 två förslag om skärpt
beskattning som är avsedda att gälla från den 1 januari 1989. Det ena
förslaget - om begränsad avdragsrätt för realisationsförluster - bordlädes i
riksdagen den 19 januari. Det andra har ännu inte lämnats till riksdagen.
Genom att meddelande om de kommande förslagen förelädes riksdagen den
31 december 1988 kan de antas av riksdagen trots att ett sådant beslut får
retroaktiv verkan. Frågan om hur möjligheten att genomföra retroaktiv
skattelagstiftning tillämpas bör belysas. Det kan enligt vår mening ifrågasättas
om inte denna möjlighet bör inskränkas.

I samband med beslutet om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag,
den s k engångsskatten, aktualiserades grundlagens skydd för enskild
egendom. Frågan gäller här om en majoritet i riksdagen kan avhända
medborgarna deras egendom genom att kalla det för skatt, eller om det finns
några konstitutionella gränser för beskattningsmakten.

Ibland uppfattas önskemålet om ett förstärkt grundlagsskydd för enskild
äganderätt som ett försök att inskränka folksuveräniteten, att överföra makt
från riksdagen till domstolarna. Så är inte fallet. Det är riksdagen som fattar
beslut om ändring av grundlag. Enda kravet är att folket får möjlighet att
yttra sig i val innan ändringen sker. Grundlagsskyddet innebär således ett
säkerställande av att riksdagen är fullt representativ för väljarnas uppfattning.

Vidare måste grundlagen kunna tolkas antingen av de ordinära domstolar- Mot. 1988/89
na eller av en särskild författningsdomstol, eljest torde grundlagen inte K241
utgöra en fullvärdig del av vårt rättssystem. En grundlag som är öppen för en
vid tolkning av den för tillfället rådande riksdagsmajoriteten erbjuder ett
dåligt skydd mot samma majoritets snabbt påkomna lagförslag. Genom att
fastslå de grundläggande principerna för vårt samhällsskick i en grundlag som
kan tolkas av domstol, överlåter den beslutande församlingen inte politisk
makt till domstolarna, men däremot får riksdagen finna sig i en professionell
juridisk tolkning av beslutade lagreglers grundlagsenlighet. Önskar den
rådande majoriteten sedan ändra grundlagen, måste man först ge folket
möjlighet att säga sin mening genom val till riksdagen och ibland även genom
folkomröstning.

Det är otillfredsställande att det inte klart framgår av grundlagen vilket
skydd den enskilda äganderätten åtnjuter och vilka befogenheter staten har
att frånhända medborgarna deras egendom. Grundlagen har en betydande
gråzon som kan utnyttjas för snabbt påkomna politiska nykonstruktioner
att förfoga över enskild egendom. Vi finner det därför angeläget att särskilt
beskattningsmaktens gränser diskuteras och att dessa därefter grundlagsfästs.

Vår utgångspunkt är att trygga rättssäkerheten för de enskilda individerna.

Den samhälleliga utvecklingen skapar nya problem. Målkonflikten mellan
den offentliga sektorns anspråk på allt större beslutsutrymme till följd av sina
stora åtaganden och den enskildes rättmätiga krav på förutsebarhet och
säkerhet i sina rättsliga dispositioner kan inte lösas genom en smärre
principdiskussion från ärende till ärende. De grundläggande principer och
värderingar som skall känneteckna lösningen av denna genuina konflikt
måste återfinnas i grundlagen och dess förarbeten. Dessa lämnar idag föga
vägledning för debatten och lagstiftaren. Vår slutsats är att konflikten mellan
å ena sidan en mycket stor offentlig sektor och därmed också världens högsta
skattetryck och å andra sidan skyddet för äganderätten och rättssäkerhet som
grundstenar i ett demokratiskt samhälle måste diskuteras och bearbetas i
former som sannolikt bör leda till en revidering av grundlagen på vissa
punkter. Detta är nödvändigt även med en politik som leder till successivt
minskat skattetryck.

Nuvarande gränser för beskattningen

Enligt 2 kap 10 § regeringsformen får skatt inte tas ut i vidare mån än som
följer av föreskrift som gäller när den omständighet inträffade som utlöste
skattskyldigheten. Detta lagrum ger uttryck både för legalitetsprincipen och
för förbudet mot retroaktiv beskattning. Satsen ingen skatt utan lag följer
av detta stadgande. Beskattningsmakten kan således endast utövas i den mån
detta följer av lag och endast under de förutsättningar som anges i lagen.

Utan sådant stöd kan varken skattemyndigheterna eller domstolarna ålägga
någon svensk medborgare att betala skatt - en princip som också följer 1 kap
1 § tredje stycket regeringsformen som säger att den offentliga makten
utövas under lagarna.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida inte stadgandet i 2 kap 10 § rege

ringsformen också måste leda till att domstolar och myndigheter bör iaktta Mot. 1988/89

särskild försiktighet vid tolkningen av skattelag. Då skatt är ett ingrepp i K241

enskildas ekonomiska förhållanden, och då sådant ingrepp endast kan ske

med stöd av lag, finns goda skäl för att inte ge skattelag någon mer

omfattande innebörd än vad som klart kan utläsas av lagen och dess

förarbeten. Skattelag bör därför enligt vår mening vid tveksamhet tolkas till

den skattskyldiges fördel så att skatt inte uttas då det inte klart framgår av en i

förväg meddelad föreskrift. Nuvarande lydelse av regeringsformen är dock

oklar på denna punkt.

Vidare kan man av 8 kap i regeringsformen utläsa att det är riksdagen
allena som har rätt att meddela föreskrifter om skatt (8:3, 8:5 RF). De
befogenheter riksdagen har att delegera normgivning till regeringen omfattar
inte beskattningsrätten, med undantag för tullföreskrifter (8:9 RF). Regeringen
har endast möjlighet att meddela s k verkställighetsföreskrifter enligt
8:13 RF, och denna rätt kan av regeringen även delegeras till riksskatteverket.
Det står emellertid klart att det inte får uppkomma något nytt åliggande
för enskild genom verkställighetsföreskriften.

Sammanfattningsvis kan således sägas att den enskilde är tvungen att
underkasta sig en inskränkning av sin ekonomiska ställning i form av
beskattning, om riksdagen - och denna allena - har föreskrivit att skatt skall
uttas.

Gränser för riksdagens befogenheter

Riksdagen har således en exklusiv möjlighet att besluta om föreskrifter om
skatt. Riksdagens befogenhet begränsas av det ovannämnda retroaktivitetsförbudet
i 2:10 RF. Riksdagen kan dock besluta om retroaktiv skatt, såvida
man finnér att det föreligger särskilda skäl samt att regeringen eller
riksdagsutskott hade lämnat förslag till riksdagen om skatten vid tidpunkten
då omständigheten inträffade. Med förslag jämställs meddelande i skrivelse
från regeringen till riksdagen om att sådant förslag är att vänta. Vidare finns
en extraordinär möjlighet att utta skatt om riksdagen finner det påkallat av
särskilda skäl i samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris.

Engångsskatten på pensionssparande! aktualiserade skyddet mot retroaktiv
skatt i 2 kap 10 § andra stycket regeringsformen. Engångsskatten avsåg
att beskatta värdetillväxten på pensionsförsäkringarna. Genom att konstruera
skatten som en förmögenhetsskatt ansåg regeringen och riksdagens
majoritet att skatten var förenlig med grundlagen. Hade skatten emellertid
konstruerats som en inkomstskatt, hade den varit uppenbart grundlagsstridig.
Vi har alltså till följd av riksdagens beslut om engångsskatten ett skydd
mot formell retroaktivitet, men inte emot reell retroaktivitet.

Engångsskatten aktualiserade bl a följande frågor:

1. Kan enskilda åläggas vilka förpliktelser som helst under rubriken skatt?

Behövs ett klarläggande av vad som menas med begreppet skatt och hur
föreskrifter om skatt skall vara utformade?

2. Har vi något egentligt skydd mot retroaktivt verkande skattelagstiftning
eller kan förbudet i 2:10 RF kringgås?

15

3. Kan riksdagen överlåta på privaträttsligt subjekt att fördela en skatt? Mot. 1988/89

Vi belyser nedan några av frågeställningarna. Många med oss anser att K241
grundlagens konstruktion och anda även ger begränsningar utöver de
uttryckligen formulerade. Lagrådet avstyrkte förslaget om engångsskatt på
en sådan grund. Det ingår nämligen i lagrådets uppgifter att även beakta
rättssäkerheten och rättsordningen i övrigt (8 kap 18 § regeringsformen).

Regeringen och riksdagens majoritet lät sig dock inte påverkas av lagrådet.

Det kan inte vara på det sättet, att vad som än kallas skatt kan uttas av
medborgarna därför att riksdagen har använt den beteckningen. Visar det sig
att vår rättsordning inte skyddar medborgarnas egendom mot konstruktioner
som engångsskatten måste vi införa ett sådant skydd i grundlagen.

Vi har i Sverige av tradition haft ett starkt skydd för äganderätten. Detta
skydd går tillbaka på kungaeden i våra medeltida landslagar (se t ex 3 §

Konungsbalken i Magnus Erikssons landslag). Även en minoritet måste
kunna åberopa denna av hävd innehavda rätt. Skyddet för äganderätten
utgör en av vår demokratis grundpelare. Den måste nu grundlagsfästas. De
medgivna förfogandena över enskild egendom måste preciseras bättre i
grundlagen. Detta förutsätter klarhet i lagtexten och att domstolarna får
större möjligheter att pröva om en föreskrift står i strid med skyddet för
äganderätten.

Det bör därför av regeringsformen framgå att envar har rätt till sin
egendom och att förfogandena över denna endast kan ske under de
förutsättningar som anges i grundlagen. Härvid erfordras en uppräkning av
de olika inskränkningar som skall vara tillåtna. Grundlagen känner idag till
några olika typer av åligganden för enskilda, men det finns också en gråzon
som kan utnyttjas för politiska nykonstruktioner att förfoga över enskild
egendom, utan att en principiell grundlagsändringsdebatt behöver föras.

En av de inskränkningar i äganderätten som skall finnas är statens
beskattningsrätt. Nedan skall vi endast uppehålla oss kring denna inskränkning
och var gränserna för denna bör gå. Det kan påpekas att Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna som antagits av Sverige innehåller ett
skydd för äganderätten (artikel 1 i första tilläggsprotokollet). Ett motsvarande
skydd kan slås fast redan i 1 kap 2 § regeringsformen.

Med stöd av vad som anförts ovan föreslår vi att det införs ett skydd för
äganderätten i grundlagen, samt att de tillåtna ingreppen i äganderätten,
däribland beskattningsmakten, klart anges.

Begreppet skatt och andra ingrepp i den privata sfären

Begreppet skatt avser att beteckna ett rättsinstitut som skiljer sig från vad
som i grundlagen kallas tvångsavgift, brottspåföljd och expropriation. Skatt
skiljer sig också från institutet sanktionsavgift, som dock inte finns reglerat i
grundlagen. För att staten skall kunna dra in egendom i form av brottspåföljder
och sanktionsavgifter erfordras att den enskilde företagit något som
lagstiftaren avsett att hindra med hotet om sanktioner. Tvångsavgifter
uppvisar den likheten med skatt, att de tas ut tvångsmässigt för att finansiera
viss verksamhet, men skiljer sig från skatt genom att en direkt motprestation
erhålls. Vad som menas med skatt kan således till viss del bestämmas

negativt, men någon fullständig definition av begreppet skatt finns icke. I och Mot. 1988/89
med att riksdagen endast får besluta om föreskrifter om skatt innebär detta K241
att riksdagen inte kan besluta om att konfiskera viss utpekad persons
egendom. Med begreppet föreskrifter avses rättsregler, vilket i sin tur
innebär att de är fråga om generella direktiv för myndigheter och enskilda.

Föreskrifter skall således avse situationer av ett visst slag eller vissa typer av
handlingssätt eller rikta sig till eller på annat sätt beröra en i allmänna termer
bestämd krets av personer. Riktar sig en egendomsindragning mot viss eller
vissa personer är det fråga om expropriation och då skall personen
kompenseras (2:18 RF). Expropriation innebär således bara en rätt för
staten att överta viss typ av egendom (t ex viss fastighet), men det får inte
vara ett sätt att skaffa staten inkomster. Kravet på kompensation slår fast att
det allmänna inte skall göra vinst på möjligheten att ta annans egendom i
anspråk.

För vilka ändamål får staten utta skatt? Enligt äldre uppfattning fick
beskattning endast användas för att täcka nödvändiga samhällsbehov. Det
låg därför i sakens natur att skatt icke fick uttas för andra ändamål. Vid
1900-talets början ansåg man att "statsverkets behov innebar försvar, polis,
domstolar, statsförvaltning etc. Under statsverkets behov inordnades senare
statens uppgifter i välfärdsstaten. Detta begrepp åsyftar såväl strävandena
att motverka nöd som att åstadkomma större ekonomisk jämlikhet. Dagens
beskattning är således resultatet av en successiv utveckling från beskattning
för genuint kollektiva tjänster till beskattning med syfte att åstadkomma ett
socialt skyddsnät och egendomsutjämning. Det sistnämnda ansågs i tidig
1900-talsdoktrin oförenligt med 1809 års regeringsform. Under 1900-talets
gång har det emellertid blivit mer accepterat att statsverkets behov
bestäms av riksdagen, varför beskattningen starkt kunnat ökas. Det har
emellertid aldrig utretts var gränsen för statens beskattningsmakt kan anses
ligga. Många har dock ansett att staten bl.a. är bunden av den tidigare
regeringsformens praxis.

Frågan om hur hög skatten får vara i vårt rättssystem har inte besvarats,
men det har ansetts att varken inkomstskatten eller förmögenhetsskatten får
minska förmögenhetssubstansen. Även förmögenhetsskatten har ansetts
vara en skatt på förmögenhetens avkastning, men med förmögenheten som
skattebas i stället för avkastningen. Detta förhållande bekräftas också av att
förmögenhetsbeskattningen tidigare tillgick på det viset att en sextiondedel
av förmögenheten lades till inkomsten och taxerades tillsammans med denna
vid den statliga beskattningen. Vidare tar man hänsyn till förmögenhetsskatten
vid tillämpningen av den s k begränsningsregeln. Man brukar därför
hävda att beskattningen åtminstone inte får överstiga avkastningen. Som
avkastning anses då inte endast kontant avkastning utan även värdet av
ägarens eget nyttjande av egendomen.

Engångsskatten skilde sig här på ett par viktiga punkter från ordinär
förmögenhetsskatt. För det första tog den inte hänsyn till skattebärarens
skulder, dvs den utgick på bruttotillgången (det ackumulerade sparbeloppet).
För det andra utgick den utan hänsyn till personens övriga skatter.

För att det skall vara fråga om skatt och inte någon annan form av
förfogande över enskild egendom får indragningen således inte överstiga 17

tillgångens avkastning. Det innebär inte att en hundraprocentig beskattning Mot. 1988/89

av en persons inkomster skulle vara grundlagsenlig. Beskattningen skall bl a K241

vara likformig.

Vidare skall den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd
vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det är emellertid
viktigt att slå fast vad som är den yttersta gränsen för vad som kan anses vara
skatt i grundlagens mening. Detta kan få betydelse i speciella fall.

Retroaktiviteten

Vi har ovan skiljt på formell och reell retroaktivitet. Med det förstnämnda
begreppet avses t ex det fallet att riksdagen beslutar att beskatta de senaste
tio årens inkomst med en i efterhand bestämd högre skatteskala. Likaså åren
lag om höjning av en realisationsbeskattning för hela det gångna årets
försäljningar, som införs i september, att hänföra till formell retroaktivitet.

Grundlagen skyddar mot denna form av retroaktivitet. Det är däremot inte
förbjudet att låta en lag som innebär förmånligare beskattning gälla
retroaktivt.

Med reellt retroaktivt verkande inkomstskatt avses alla de inkomstskatter
som i realiteten påverkar redan företagna rättshandlingar retroaktivt. De
skattskyldiga företar sina dispositioner efter de regler som gäller vid ett visst
givet tillfälle, och förutsätter då att riksdagen inte ändrar förutsättningarna
för de företagna dispositionerna i efterhand, utan att det ges möjligheter till
omdisponeringar. Självfallet kan inte en viss skattepolitik gälla för all
framtid, men det ligger i rättssäkerhetens och därmed också i den samhällsekonomiska
effektivitetens intresse att riksdagen inte stimulerar investeringar
på ett visst område och sedan omedelbart ändrar sig när man ser att
reglerna blev gynnsammare för de skattskyldiga än man tänkt sig. Det har
därför varit vanligt att riksdagen beslutar om övergångsregler vid en höjning
av skatten och endast låter en skärpning gälla för kommande investeringar.

Exempel på det sistnämnda är höjningen av den statliga förmögenhetsskatten,
i samband med engångsskatten. I propositionen anförde departementschefen
följande:

De föreslagna bestämmelserna om förmögenhetsbeskattning av K-försäkringar
medför en betydande ändring i beskattningssituationen. Det är därför
enligt min mening rimligt att de försäkringar undantas från beskattning som
tecknats vid en tidpunkt då försäkringstagaren inte har haft kännedom om de
föreslagna förändringarna (prop 1986/87:61, s 36).

En liknande motivering återfinns i regeringens proposition om beskattning
vid avyttring av andelar i avkastningsfonder:

För sådana fondandelar som förvärvats senast den 15 oktober 1986 anser jag
det dock rimligt att äldre bestämmelser får gälla under en övergångstid.

Härigenom ges de andelsägare som så önskar möjligheter att avveckla sina
innehav under samma förutsättningar som gällde när de gjorde placeringen
(prop 1986/87:40, s 13).

18

I förarbetena till stadgandet i 2 kap 10 § andra stycket regeringsformen sägs Mot. 1988/89
bl a följande: K241

Huvudskälet mot retroaktiv lagstiftning på skatte- och avgiftsområdet är att
en sådan lagstiftning bryter mot grundsatsen att man i förväg skall kunna
bedöma de rättsliga konsekvenserna av sitt handlande. Som kommittén
framhåller innebär retroaktivitet på detta område att en skattskyldig som
handlar med utgångspunkt i gällande rätt riskerar att hans handling kommer
att bedömas efter regler som har tillkommit i efterhand, när han inte kan göra
gjort ogjort (prop 1978/79:195, s 55) (vår kursivering).

Vidare anfördes:

Det är alltså tydligt att starka skäl talar för någon form av förbud mot
skattelagstiftning som har retroaktiva effekter. Frågan är emellertid om det
är möjligt att på ett tillfredsställande sätt i lagtext ange vad som skall förstås
med retroaktiv lagstiftning på förevarande område. Kommittén har föreslagit
en regel enligt vilken det avgörande är om den omständighet som utlöser
skattskyldigheten inträffar före eller efter lagens ikraftträdande. Enligt min
mening får denna avgränsningsmetod godtas. Den torde som har framhållits
vid remissbehandlingen ge skydd i det stora flertalet fall. Det är f.ö. klart att
en sådan regel bör påverka statsmakternas ställningstaganden också utanför
det egentliga tillämpningsområdet (prop 1978/79:195, s 55-56) (vår kursivering).

Enligt de nu citerade avsnitten från förarbetena till regeringsformens skydd
mot retroaktiv skatt torde framgå att man på grund av lagtekniska
svårigheter stannade för den nuvarande formuleringen av lagtexten. Vidare
framgår av uttalandena att man tog förgivet att retroaktivitetsskyddet skulle
ges en extensiv tolkning och respekteras även utanför ordalagen. Många
ansåg säkert att retroaktivitetsförbudets motiv skulle komma att ge ett skydd
också för den reella retroaktiviteten.

Engångsskatten på pensionssparandet antogs emellertid utan hänsyn till
ovannämnda motiv. Lagrådet uttalade bl a följande:

Man kan möjligen säga att det remitterade förslaget står i mindre god
överensstämmelse med grunderna för retroaktivitetsförbudet, men det kan
inte anses åsidosätta detta (prop 1986/87:61, s 79).

Departementschefen berörde inte detta spörsmål närmare, utan konstaterade
endast att lagrådet inte funnit att förslaget kan anses innefatta något
åsidosättande av förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning i 2 kap 10 §
regeringsformen, samt att lagrådet inte gjorde någon annan bedömning än
som legat till grund för utformningen av det remitterade förslaget.

Enligt vår mening har regeringen inte fäst avseende vid regeringsformens
förarbeten i denna del och inte heller vid lagrådets uttalande. Det förtjänar
att ånyo framhållas att det ingår i lagrådets uppgifter att undersöka hur ett
remitterat förslag förhåller sig till grundlagen och till rättsordningen i övrigt
samt hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav (se prop 1978/
79:195, s 48 och de uttryckliga föreskrifterna i 8 kap 18 § regeringsformen).
Den av lagrådet på denna punkt gjorda tolkningen har inte kommenterats av
regeringen. Vid införandet av en mer betungande beskattning för medborgarna
i andra fall synes regeringen, som ovan visats, emellertid ha tagit

hänsyn till reella retroaktiva effekter. Åsidosättandet av regeringsformens Mot. 1988/89
avsedda retroaktivitetsskydd vid införandet av engångsskatten på pensions- K241
sparandet är emellertid allvarligt.

Det är nu viktigt att grundlagstexten omformuleras så att den även
innefattar en större del av den reella retroaktiviteten. Frågan om hur den
nuvarande möjligheten att undvika formell retroaktivitet genom särskilt
meddelande bör också utredas. Enligt vår mening bör möjligheten inskränkas.

Lagföreskrifters kvalitet

Engångsskatten konstruerades som en skatt som belastade försäkringsinstitutionerna,
vilka sedan har haft att övervältra skatten på de man avsåg att
beskatta, pensionsspararna. Att skattebäraren är en annan person än
skattesubjektet är i och för sig inte ovanligt. Mervärdeskatten är konstruerad
på ett sätt som från början förutsätter s k övervältring - 19 procent av
bruttopriset är mervärdeskatt. I detta fall är det dock helt klart hur
övervältring skall ske. Man kan inte säga att det överlämnats åt näringsidkarna
att fördela skatten på skaf tebärarna. När det gällde engångsskatten på
pensionerna överlämnades det däremot till de privata rättssubjekt som
förvaltar pensionsmedlen att fördela skatten. Regeringen visste inte hur den
skulle komma att drabba pensionsspararna, lagrådet visste det inte, skatteutskottet
visste det inte och således ej heller riksdagen. När riksdagen
föreskriver att skatt skall utgå bör den enligt vår mening av rättssäkerhetsskäl
utforma föreskriften så att medborgarna vet hur de drabbas. Likaväl som det
är förbjudet för riksdagen att delegera normgivningsmakt till regeringen
måste det anses grundlagsstridigt att delegera sådan till privata rättssubjekt.

Enligt vår mening är det konstitutionellt tveksamt om en sådan föreskrift
kan vara giltig. I vart fall är det inte förenligt med rättssäkerheten att
riksdagen överlämnar den av folket erhållna makten att beskatta till
försäkringsinstitutioner. Föreskrifter måste klart ange vem lagen avser och
under vilka förutsättningar skatt skall utgå. Det är inte godtagbart att man
bara genom att låta ett annat rättssubjekt vara skattesubjekt frånhänder sig
detta ansvar. Vi anser det därför angeläget att det i grundlagen införs
bestämmelser även i detta avseende.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan angivits hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att framlägga förslag till ändringar i grundlagen i enlighet med
vad som i motionen anförts beträffande beskattningsmakten.

Stockholm den 25 januari 1989

Bo Lundgren (m) Anders Björck (m)

gotab 16660. Stockholm 1989

20