Betoning av kvinnors rättigheter i det bilaterala biståndet till Afrika

Motion 2003/04:U260 av Joe Frans m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors rättigheter som utgångspunkt för det bilaterala biståndet till Afrika.

Motivering

Det finns många vittnesmål om att våld mot kvinnor ökar efter det att krig tagit slut. Det finns lika många efterkrigsscenarion för kvinnor som det finns olika anledningar och typer av krig. Ofta definieras både mänskliga rättigheter och behov som viktiga förutsättningar för återuppbyggnaden av samhällen efter krig. Detta räcker inte. Kvinnors rättigheter måste definieras specifikt eftersom att det ofta är så att återuppbyggnaden används som utgångspunkt för att förstärka kvinnoförtryck och det patriarkala samhällets hierarkier.

Många kvinnor vill använda de möjligheter som uppstår under krig för att bryta ned traditionella könsroller och förtryck. Återuppbyggnadsprocessen tar inte alltid hänsyn till detta önskemål.

För alla kvinnor är verklig frihet och fred efter krig även politiska och ekonomiska friheter. Kvinnor vill liksom män ha möjligheter att delta fullt ut i det politiska och ekonomiska livet. Verklig fred och frihet för kvinnor bejakar och bekräftar också kvinnans rätt till sin egen sexualitet.

Jämlikhet och social rättvisa omfattar även kvinnans sexualitet.

Kvinnor som genomlider krig har olika erfarenheter och det är detta som bestämmer deras verklighet efter kriget. En del kvinnor blir fredsaktivister eller miljöaktivister i sina samhällen.

En del kvinnor tar upp vapen i krig, och deras verklighet efter kriget berörs och påverkas av deras träning för krig, hur de avväpnas och vilka stödinsatser som finns tillhands efter kriget, exempelvis där kriget orsakat ett handikapp. Majoriteten av kvinnorna tar dock inte upp vapen och är oftast fjärran från själva krigets mål.

Kvinnors hälsa måste prioriteras.

Kvinnors utbildning måste prioriteras.

Kvinnors frigörelser måste prioriteras.

Kvinnors återuppbyggnadstro måste prioriteras.

Våld mot kvinnor är för det mesta det mest allvarliga hindret för utveckling. Arbetet mot våld före krigstid måste ökas för att man skall kunna bekämpa våldet i krig och efter krig. Våld mot kvinnor under krig och våld mot kvinnor efter krig måste stå i fokus för oss. Det handlar om könsförtryck, sexuellt förtryck och könskontroll, men framför allt handlar det om resursfördelning och makt. Våldtäkter under krig och så kallad kvinnoheder är ett stort problem.

Krig leder till förändringar i den sociala konstruktionen av könsrollerna. Det är de förändrade könsroller som krig medför som leder till konflikter. Det handlar om ekonomi, om hälsa, om utbildning och om manliga strukturer och om mänskliga rättigheter.

Kvinnor får inga medaljer för de överlevnadsstrategier som de utarbetar under krig för sig själva och för dem som de bär ansvar för. Inte heller deras medverkan under kriget eller idéer till fred efter krig belönas. Det handlar om resurser, men också om att vi måste fokusera mera på de villkor som leder till social omvandling i ett samhälle, så som respekten för kvinnors självbestämmande och kroppsliga integritet.

I det bilaterala biståndet bör frågan om kvinnors mänskliga rättigheter tas upp i den dialog som hålls samarbetsländerna emellan. Vi anser att Sverige i samband med olika projekt bör kräva ordentligt kvinnorepresentation. Utgångspunkten bör vara en 50-procentig kvinnorepresentation. Vi anser att projekt från kvinnoorganisationer som arbetar i Sverige för att skapa nätverk med kvinnoorganisationer i Afrika bör prioriteras. Också afrikanska kvinnors egna organisationer som arbetar för kvinnor mänskliga rättigheter bör prioriteras. Kravet för egen finansiering vid kvinnoprojekt i Afrika med mänskliga rättighetsperspektiv bör slopas helt.

Stockholm den 6 oktober 2003
Joe Frans (s)
Inger Segelström (s)	Sylvia Lindgren (s)