Bevarande av kronhjorten

Motion 1992/93:Jo801 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson (s)

När Carl von Linné beskrev och namngav kronhjorten
utgick han från den skånska hjorten. Den kallas därför
nominatras och har allt sedan den kom hit för 5 000 år sedan
bevarat sin renrasighet. Den kronhjortsstam som finns
utanför Skåne, främst i Mellansverige, är starkt uppblandad
med andra raser vilka kommit till vårt land under senare tid.

Det kan därför på goda grunder hävdas att den skånska
kronhjorten är en särart som det finns anledning att bevara
både i ett nationellt och ett internationellt perspektiv. År
1988 utsågs kronhjorten av Världsnaturfonden till Skånes
landskapsdjur.

Självfallet finns det också problem förknippade med den
skånska kronhjorten. De utgörs framförallt av de stora
skador dessa hjortar förorsakar på granplanteringar. Under
1971--1987 hanterades emellertid detta problem på ett
framgångsrikt sätt genom inrättandet av ett öppet
kronhjortsreservat, med en sträckning från Revingefältet i
nordväst till Krageholm i sydost. Inom reservatet fick
markägarna ersättning för de skogsskador som kronviltet
åstadkom. Jakten inom reservatet reglerades också på så
sätt att s.k. kapitalhjortar -- d.v.s. hjortar med stor
hornkrona -- sparades och fick utvecklas till sin fulla
kapacitet.

Den skånska kronhjorten var direkt utrotningshotad när
detta reservat inrättades. Antalet djur uppgick till mellan 75
och 100 i vinterstam varav ca 25 avsköts varje år. För tre år
sedan avvecklades reservatet. Då var stammen uppe i ca 500
djur medan den årliga avskjutningen låg kring 100 djur.

Otvivelaktigt medförde detta kronhjortsreservat en
höjning av såväl kvantitet som kvalitet hos den skånska
kronhjorten. Trots detta avskaffades reservatet i och med
att den nya jaktlagen trädde i kraft.

Starka invändningar mot beslutet restes från flera
skånska organisationer och myndigheter. Motståndet kom
inte minst från naturvårdsintressena.

En annan anledning till att den skånska kronhjortens
särart inte värdesättes på det sätt den förtjänar är en
genetisk undersökning utförd av genetiska institutionen vid
Stockholms universitet 1981. I rapporten hävdas att det inte
finns några större genetiska skillnader mellan Sveriges olika
kronhjortspopulationer. Ett stort antal forskare har var för
sig granskat denna undersökning och kommit till slutsatsen
att rapporten inte kan utgöra ett relevant underlag för en
bedömning av skyddsvärdet för nominatrasen -- den
skånska kronhjorten. Totalt sett har endast 3 promille av
kronhjortens totala genuppsättning testats. Dessutom är
det orimligt att använda djur från Skånes Djurpark som
referensgrupp, eftersom dessa djurs ursprung är osäkert.

De skånska markägoförhållandena med många små
fastigheter innebär, i kombination med införandet av
allmän jakt och ett ökat intresse för jakt som
rekreationsform, att en aktiv och ändamålsenlig vård av den
skånska kronviltstammen äventyrats. Då markägarna inte
längre får ersättning för skogsskadorna framhärdar de
givetvis i att få skjuta fler djur. För åren 1988 och 1989
begärdes licens för över 350 djur per år. Licenser som
avslagits av länsviltnämnden och sedan överklagats har
beviljats av Naturvårdsverket. Det allra största intresset
knyts givetvis till nedläggandet av kronhjortar med de
största hornkronorna.

I den händelse att ingen ändring sker mycket snart
kommer de problem som rådde före inrättandet av
reservatet att återuppstå. Konsekvensen blir ett
degenererat och utrotningshotat kronviltbestånd.

Jakten på kronhjort bedrevs tidigare som licensjakt
under en eller flera perioder, som länsstyrelsen fastställde,
under tiden den 1 oktober--28 februari. Trots att uppenbar
utrotning hotar den skånska kronhjortsstammen godtog
riksdagen hösten 1991 ett regeringsförslag innebärande att
jakten på kronhjort generellt utvidgades att omfatta tiden
den 16 augusti--28 februari. De nya bestämmelserna
riskerar, som flera viltexperter och naturvårdssakkunniga
redan påpekat, att få förödande effekter på den skånska
kronhjortsstammen.

I januari 1992 utsattes de skånska kapitalhjortarna för en
okontrollerad, möjligen katastrofal decimering. Den
främsta anledningen var att de av de skånska länsstyrelserna
åter aktualiserade kronhjortsområdena inte hann bildas
mellan den 20 december, då de nya bestämmelserna utkom
från trycket, och den 1 januari, då den nya jakttabellen
trädde i kraft. Det blev således fritt fram att fälla vilket
kronvilt som helst på vilka marker som helst under januari
månad. Situationen utnyttjades också snabbt av fullständigt
hänsynslösa jägare. Anmälan om fällda djur kom i mycket
liten utsträckning in till länsstyrelsen.

Även om inrättandet av kronhjortsreservat nu åter
möjliggjorts krävs ytterligare åtgärder för att rädda den
kraftigt decimerade skånska kronhjortsstammen. Det är
sålunda uppenbart att formerna för jakttidernas
fastställande inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Dels
måste jakten på kronhjort kraftigt begränsas tidsmässigt
och dels måste natur- och djurskyddsintressenas inflytande
över jakttidernas förläggning kraftigt öka på de idag alltför
dominerande jägarintressenas bekostnad. Allmän jakt på
kronhjort måste helt avvisas i det skånska landskapet, där
enbart en av länsstyrelsen hårt kontrollerad licensjakt bör
tillåtas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevarandet av den skånska
kronhjortsstammen.

Stockholm den 13 januari 1993

Bengt Silfverstrand (s)

Kurt Ove Johansson (s)