Bevarandet av svenska kulturväxter

Motion 2001/02:MJ489 av Siw Wittgren-Ahl och Eva Johansson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att åtagandet enligt konventionen om biologisk mångfald innebär att de insamlade kulturväxterna måste bevaras långsiktigt och på ett tillfredsställande sätt.

Motivering

FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 – UNCED eller Rio‑konferensen – framhöll vikten av bevarandet av den biologiska mångfalden (regeringens skrivelse 1992/93:13), varefter Sverige i likhet med nära 170 andra stater påföljande år undertecknade konventionen om biologisk mångfald (CBD). År 1996 i Leipzig beslutade Sverige tillsammans med andra FAO‑länder om en global aktionsplan, som innebar att varje land skulle göra en nationell plan för bevarandet av landets kulturväxter. I december år 2000 uppdrog regeringen till Jordbruksverket att i samarbete med Centrum för biologisk mångfald (CBM) och Nordiska genbanken (NGB) genomföra en sådan plan (jfr. prop. 2001/02:1 utgiftsområde 20 kap. 3.5.13.2).

Antalet kulturväxter i form av olika arter, varianter och sorter som har odlats i Sverige uppskattas till i storleksordningen 20 000. Hur många av dessa som fortfarande kan återfinnas är oklart. Redan i starten av inventeringsarbetet har det emellertid framkommit att resurser saknas för bevarande av s.k. vegetativt förökade växter, d.v.s. de växter som normalt inte kan förökas med frö och som därför måste bevaras i form av levande växter. NGB har hittills främst insamlat fröförökade jordbruksväxter, varefter bevarandet sker genom långtidsförvaring av frö.

Inventering och bevarande av äldre kulturväxter har främst tre motiv: bevarande för framtiden av genetiska resurser, att vi i dag skall kunna utnyttja bästa tillgängliga växter samt att bevara det levande kulturarvet. Det nyligen påbörjade inventeringsarbetet hotar att bli resultatlöst om inte samtidigt värdefullt växtmaterial kan tas om hand och bevaras långsiktigt. En mindre del kan bevaras i botaniska trädgårdar och vid friluftsmuseer, men dessa saknar resurser för denna i huvudsak nya uppgift. Ett långsiktigt säkert bevarande synes i stället förutsätta att de vegetativt förökade växterna samlas på ett antal utvalda platser, där identifiering, jämförelse och värdering kan ske.

Stor enighet synes råda bland berörda om vikten av att bevarandet från början säkerställs.

Stockholm den 5 oktober 2001
Siw Wittgren-Ahl (s)	Eva Johansson (s)