Bevisbördan i brottmål

Motion 1991/92:Ju623 av Karl Gustaf Sjödin (nyd)

I brottmål har åklagaren bevisbördan. Det innebär att
han skall styrka sina påståenden om brott. I domar uttryckts
det t ex så att åtalet är styrkt, att övertygande bevisning
förbragts eller, vilket blivit allt vanligare under senare år
efter intryck från amerikanska TV-serier, att gärningen är
bevisad bortom varje rimligt tvivel.

Med rättssäkerhet menas i ett brottmål att ingen
oskyldig skall bli dömd för brott. Man brukar uttrycka
saken så att det är bättre att 10 skyldiga går fria än att en
oskyldig döms för brott. Somliga hävdar att det är för
många som går fria och att det är alldeles för enkelt att klara
sig från lagföring och en fällande dom. Det är bara att ljuga,
tiga eller att vara passiv. Till sin hjälp har de misstänkta eller
tilltalade ofta smarta välartikulerade advokater.
Domstolarna har också under senare år ställt allt högre
beviskrav för fällande dom. Det finns domstolar,
hovrättsavdelningar och domare som är kända för att ställa
mycket höga krav på bevisningen.

Det har gått så långt att åklagaren åläggs att motbevisa
varje påstående som den tilltalade kommer med, att till och
med motbevisa vad som förr brukade uppfattas som rena
''tjyvinvändningar''.

Om domstolarna ställer allt högre krav på bevisning så
får det följder för åklagarens vilja att åtala och polisernas
vilja att utreda. Det finnas de som tycker att läget börjar bli
hopplöst.

I en brottmålsprocess finns dessutom en ofta bortglömd
part, nämligen målsäganden, den som blivit utsatt för brott.
Om domstolar, åklagare och polis inte gör ett tillräckligt bra
arbete går målsäganden miste om sin rätt eller möjlighet till
upprättelse. Konsekvensen av en friande dom är ju faktiskt
med det nuvarande systemet att målsäganden hade helt fel
och brottslingen helt rätt, även om det är sannolikt att
brottslingen begått brottet, men det inte föreligger
tillräcklig bevisning i ansvarsfrågan från åklagarens sida.
Brottsoffret drabbas inte bara av brottet utan kan också
drabbas av misstro från domstolen eller omgivningen eller
av andra negativa konsekvenser.

En rättssäkerhet som går för långt till brottslingens
förmån drabbar å andra sidan brottsoffrets rättssäkerhet
som minskar. Detta leder i sin tur till minskad rättstrygghet
för medborgarna i samhället, det vill säga för medborgarnas
trygghet till hälsa, liv och egendom.

I tvistemålsprocessen är bevisbördan som regel inte lika
tung att bära för den som drabbats av en skada och det
märkliga kan faktiskt inträffa att en person som frikänts
från ett brott kan bli skyldig att betala skadestånd till
målsäganden i en senare tvistemålsprocess som grundas på
samma omständigheter som det påstådda brottet.

Domstolar, åklagare och poliser skall följa principerna
om saklighet och opartiskhet samt behandla lika fall lika.
Läget idag är ägnat att inge oro. Är man verkligen fullt ut
saklig och opartisk och behandlar man lika fall lika? Det
finns en del som talar för att så inte är fallet. Något måste
göras -- inte minst för att stärka målsägandens,
brottsoffrets, ställning i processen. Allmänhetens
förtroende för rättsapparaten sviktar också betänkligt och
detta med rätta.

Bevisläget i brottmålsprocessen måste som framgått
jämnas ut. Åklagarens bevisbörda måste minska.

För att nå dit kan man exempelvis införa ett system där
den tilltalades passivitet, felaktiga uppgifter eller lögner
tillmäts större betydelse än idag. En ytterligare möjlighet är
att ställa krav på den tilltalade att vara aktiv i processen och
föra fram egen bevisning för sina invändningar och
påståenden. Ett sådant system torde innebära att den
misstänkte eller tilltalade borde få tillgång till egna
utredningsresurser. En ytterligare möjlighet kan vara att
tillmäta målsägandens uppgifter ett större bevisvärde än
idag. I och för sig bör man inte vara främmande för tanken
att höra målsäganden eller den tilltalade under ed, d v s vid
straffansvar.

Ett nytt system som syftar till ett utjämnat bevisläge får
dock inte komma i konflikt med principen om den fria
bevisprövningen eller principen om att åklagaren skall
bevisa sina brottspåståenden i målet. Det får självfallet inte
leda till att förhållandena i processen blir de ombytta.

Frågorna om att minska åklagarens bevisbörda i
brottmålsprocessen bör utredas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning som får
till uppgift att komma med förslag om att minska åklagarens
bevisbörda i brottsmålsprocessen.

Stockholm den 27 januari 1992

Karl Gustaf Sjödin (nyd)