Bibehållande av den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus m.m.

Motion 1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So506

av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp)

Bibehållande av den fasta paviljongen vid
Västerviks sjukhus m.m.

I denna motion föreslår vi att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så
att det statliga huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska vården slutligt
fastläggs. Vi föreslår vidare som en följd av det att fasta paviljongen vid Västerviks
sjukhus, psykiatriska klinikerna, som hittills hänförs till riksenhet
och bevaras även i fortsättningen.

Bakgrund

Frågan om en övergång från statligt till landstingskommunalt huvudmannaskap
för rättspsykiatrin har diskuterats under 10-talet år utan att detta har
lett till någon omorganisation. Den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus
har fått fungera som en bricka i spelet under hela den tid som diskussionen
om den rättspsykiatriska vårdens organisation har diskuterats. Detta är inte
rimligt.

Såväl driftsansvarig landstingskommun, Kalmar läns landsting, som vårdpersonal
och patienter skall inte på detta sätt behöva sväva i ovisshet inför
framtiden. Men framförallt är det viktigt att den vårdform och organisation
med riksenhet som fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus representerar
säkerställs, får finnas kvar och därmed kan fortsätta att utvecklas också i
framtiden. Den nuvarande ovissheten utgör en hämsko på en nödvändig
verksamhet som trots årtiondens utredande inte kan undvaras.

Vid senaste riksdagsbehandlingen har socialutskottet ställt sig positivt till
ett statligt huvudmannaskap. Utskottet uttalar sin otillfredsställelse över att
inte huvudmannaskapsfrågan kommer till en lösning. I betänkandet
1988/89:SoU16 anför utskottet bl.a. följande: Utskottet anser det vara beklagligt
att de förhandlingar som under flera års tid förts mellan staten och
berörda sjukvårdshuvudmän om rättspsykiatrin inte lett till något resultat.
Utskottet anser det angeläget att förhandlingarna återupptas och fullföljs i
en positiv anda.

Vidare säger utskottet att ett närmande mellan det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
och vårdorganisationen skulle i detta avseende innebära
fördelar. Utskottet föreslog att detta skulle ges regeringen tillkänna.
Riksdagen ställde sig bakom utskottets hemställan. I praktiken innebar detta
riksdagens ställningstagande ett bifall till vår motion i denna del som vi framställt
under föregående års riksmöte.

Det är med beklagande vi konstaterar att fortfarande ingenting hänt som
närmat sig frågans lösning. Vi tvingas därför ånyo hemställa om att riksdagen
återigen kräver av regeringen att frågan om huvudmannaskapet för den
psykiatriska vården bringas till klarhet och att det slutligt fastslås att huvudmannaskapet
blir statligt.

Nuvarande ordning bör bestå

Ur rättssäkerhetssynpunkt måste det anses klart olämpligt att flytta huvudmannaskapet
för de rättspsykiatriska klinikerna från staten. Starka rättssäkerhetsskäl
talar emot att den grundliga personlighetsbedömningen av en
patient den s.k. sinnesundersökningen skall utföras av samma instans som
den som dels skall påbörja vården och som dels eventuellt har att överta den
helt i de fall påföljden blir psykiatrisk vård.

Dels finns faran att ett jävsförhållande kan uppstå i den bemärkelsen att
en läkare som gör sinnesundersökningar också kan komma att bli vårdansvarig.
Dels varierar tillgången på rättspsykiatrisk expertis från landsting till
landsting. Risken ökar därför att vid en omorganisation bedömningarna blir
olika beroende av var den undersökte är bosatt.

Dessutom behövs mycket kostnadskrävande lokaliteter tillskapas i många
landsting som i dag redan finns på specialenheterna. Till det måste hållas i
minnet att de åtalade det här är fråga om som skall undersökas ofta är farliga
och rymningsbenägna brottslingar. Att blanda dem med andra patienter kan
knappast vara tillrådligt.

Uppfattningen att de rättspsykiatriska enheterna inte minst av rättssäkerhetsskäl
bör kvarstanna under statligt huvudmannaskap delas av utredningen
som granskat de rättsmedicinska, rättskemiska och kriminaltekniska
undersökningsverksamheterna (Ds S 1986:3). Denna uppfattning stärks
också av de mycket kraftiga invändningar som riktades mot översynsutredningens
förslag om ett huvudmannaskapsskifte som anfördes i remissvar från
bl.a. landstingen, landstingsförbundet och myndigheter inom rättsväsendet.

Västervik som riksenhet

Entydiga skäl talar för att också behålla Västervik som riksenhet för den
högspecialiserade psykiatriska vården. Skälen är analoga med dem för huvudmannaskapsfrågan.
De remisskäl som angavs som huvudskäl vid uppbyggnaden
av den nuvarande vårdorganisationen 1932 vid införandet av
1929 års sinnessjuklag är fortfarande bärande. Under hela tiden organisationsöversynen
pågått har det framgått att en riksenhet för de mest vårdkrävande
patienterna inte kan undvaras. En förläggning av vården regionalt för
dessa speciella patienter låter sig omöjligen förenas med målet om en säker
och effektiv vård.

Klara behov av en riksenhet föreligger. I Västervik har denna typ av vård
för särskilt vårdkrävande - och med riksintag - bedrivits ända sedan 1932,
dvs. alltsedan denna form av vård kom till.

I Västervik finns en erfarenhet och ett kunnande som är unikt. Det bör
man dra nytta av även för framtiden. Genom åren har också en hög effekt i
vårdarbetet kunnat visas upp. I Västervik finns expansionsmöjligheter i form

Mot. 1989/90

So506

11

Mot. 1989/90

So506

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar återupprepa sitt tillkännagivande till regeringen
med ytterligare skärpa att statligt huvudmannaskap för de
rättspsykiatriska klinikerna skall gälla även fortsättningsvis,

2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att fasta paviljongen
vid Västerviks sjukhus, psykiatriska klinikerna, som hittills
hänförs till riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk vård och bevaras
även fortsättningsvis.

Stockholm den 25 januari 1990

Agne Hansson (c)

Ewy Möller (m) Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Marianne Jönsson (c)

av såväl medicinskt kvalificerad personal som lokaler sedan en decentralisering
av länspsykiatrin skett.

För ett fortsatt bevarande av fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus talar
således såväl rättspsykiatriska, medicinska som vårdideologiska skäl. Dessa
skäl låter sig dessutom väl förenas med såväl regional- som sysselsättningspolitiska
skäl.

Riksdagen har också i det sammanhanget uttalat - vilket är mycket viktigt
- att i avvaktan på ett regeringsförslag inga åtgärder bör vidtas som är
ägnade att föregripa riksdagens beslut. Verksamheten vid Västerviksenheten
är således tills vidare garanterad att fortgå som hittills.

Riksdagen bör därför nu återupprepa och skärpa sitt krav på regeringen
att huvudmannaskapsfrågan får den slutliga lösning som anförts i motionen.
Riksdagen bör också som en följd därav klart uttala för regeringen att fasta
paviljongen vid Västerviks sjukhus som särskild riksenhet för den högspecialiserade
psykiatrivården bör bestå oförändrat.

12