Bistånd i en globaliserad värld

Motion 2001/02:U328 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Folkpartiet liberalerna bejakar globaliseringen och det allt större utbyte som sker internationellt vad gäller personer, varor, tjänster och kapital. Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder. Globaliseringen har skapat, och skapar idag, väldiga möjligheter för ökat välstånd och en utveckling mot ökad frihet och demokrati över hela världen. Fortfarande lever dock hundratals miljoner människor i akut fattigdom och under beklagansvärda och oacceptabla levnadsvillkor. Folkpartiet liberalerna ser det därför som oerhört angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen delar med sig och möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Även solidariteten måste globaliseras!

Folkpartiet liberalerna har ett väl utvecklat program för detta. Några av de viktigaste punkterna är:

Sveriges biståndsanslag ska snarast, men senast år 2005, komma upp till en procent av BNI. Tids- och handlingsplanen för att nå detta är att biståndet år 2002 uppgår till 0,82 procent av BNI, år 2003 till 0,86 procent och år 2004 till 0,93 procent.
Folkpartiet liberalerna föreslår därmed att biståndet, i förhållande till regeringens förslag, höjs med totalt 1 783 miljoner kronor år 2002, 1 168 miljoner kronor för år 2003 och 1 513 miljoner kronor för år 2004. Över treårsperioden höjs biståndet sålunda enligt Folkpartiets förslag med 4 464 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Utöver att kraftigt höja det statliga biståndsanslaget vill vi liberaler dessutom uppmuntra gåvor till enskilda organisationer. Därför föreslår vi att man inför en avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet.
Svensk biståndspolitik ska främja global utveckling. Utveckling och därmed framgångsrikt bistånd kan sägas vila på tre grundläggande principer. Den första är demokrati. Om bistånd ska få bestående verkan måste det ha demokrati som överordnat mål. Demokrati är till dags dato det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför positiva effekter och är oundgängligt för landets utveckling överhuvudtaget. Den andra principen är respekten för mänskliga rättigheter. En tredje princip är rättsstaten.
Bistånd måste ställa krav på demokrati eller vilja och försök till demokrati och upprätthållande av mänskliga rättigheter.
Enskilda organisationer utgör själva basen för biståndsviljan. Dessa bör därför uppmuntras och än mer engageras i biståndsverksamheten. Om bistånd skall bedrivas i icke demokratiska stater ska det ske genom enskilda organisationer, inte i samarbete med odemokratiska eller folkrättsbrottsliga regimer.
Frihandel är ett av de absolut mest effektiva medlen för att skapa utveckling och välfärd.
Skuldavskrivningar är en viktig form av bistånd. Dessa ska dock förses med krav på ekonomiska och demokratiska reformer, och respekt för mänskliga rättigheter.
Hiv/aids är idag ett av de största hoten mot utveckling och bättre levnadsvillkor i utvecklingsländer. Mycket mer måste göras för att stoppa dess spridning.
Utvecklingsarbetet i länderna i centrala och östra Europa handlar inte om samma saker som biståndsverksamheten till utvecklingsländerna. Det grundläggande i centrala och östra Europa är att bryta den förlamning som decenniers kommunistiskt styre inneburit och återföra dessa länder dit där de hör hemma – i Europa.
Det är resultaten som räknas. Kvaliteten i biståndet är av största vikt.
Bistånd bör ske i programform, snarare än i projektform.
Biståndsarbetet är på flera sätt sammankopplat med flyktingsituationen och insatserna där, och detta bör bättre uppmärksammas i svensk bistånds- och flyktingpolitik.
Bistånds- och utvecklingsarbete bör ske även på EU-nivå. EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att tillsammans med andra åstadkomma mer och mer konkreta resultat i arbetet med global utveckling. Dock finns det en del att vara kritisk mot avseende EU:s utvecklings- och biståndsverksamhet. Detta måste åtgärdas snarast möjligt.
Huvuddelen av biståndet bör dock även i framtiden omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda länderna.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 30

Innehållsförteckning 32

Förslag till riksdagsbeslut 33

Globalisering och utveckling 36

Frihandel – en motor för utveckling 36

Globalisera solidariteten 37

Avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet 38

Demokrati – nyckeln till utveckling 40

Demokratimålet 40

Utvecklingsbegreppet 41

Demokratibiståndets utformning 42

Vitryssland och Kuba – bra och dåliga exempel på svenskt demokratibistånd 42

Välj alternativa kanaler för biståndet 44

IT för demokrati 44

Biståndets förutsättningar 45

Förbättra kvaliteten 45

Kravlöshet förödande 46

Återställ enprocentsmålet 46

Mänskliga rättigheter – en grundförutsättning 47

Rättsstatens betydelse för utveckling 49

Satsningar på skuldavskrivning 49

Enskilda organisationer 50

Hälsa – med fokus på insatser mot hiv/aids 51

Kvinnor – en extra utsatt grupp 52

Samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken 53

Utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa 54

Ett demokratiskt Europa 54

Omformulera målen 55

Åtgärder för ökad kärnsäkerhet 55

Bistånd nödvändigt ännu en tid 56

EU och u-länderna 56

Fortsatta reformer nödvändigt 56

Avskaffa jordbruksprotektionismen – öka handeln 57

Budgetanslagen 58

Multilateralt utvecklingssamarbete 58

Bilateralt utvecklingssamarbete 59

Afrika 59

Asien 60

Latinamerika 60

Globala utvecklingsprogram 60

Enskilda organisationer 60

Ekonomiska reformer/skuldavskrivningar 61

Samarbete med Central- och Östeuropa 61

Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget 61

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om globalisering och utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett program för ökat ekonomiskt välstånd och minskad fattigdom.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om demokratins betydelse för utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje år redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i våra mottagarländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratimålet skall vara överordnat målen för utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i de fall bistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater utan flerpartisystem skall det ske via enskilda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioriteringar i och förlängning av Vitrysslandsprogrammet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att använda erfarenheterna av Vitrysslandsprogrammet som en grund för ett mycket mer omfattande folkrörelseinriktat demokratibiståndsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta ett Kubaprogram med utgångspunkt i erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödet till partinära organisationer skall permanentas och ökas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att informationstekniken bör bli ett viktigt inslag i svenskt demokratibistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av kvalitet och effektivitet i biståndsgivningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av konditionalitet i biståndsgivningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den totala biståndsökningen till 0,82, 0,86 respektive 0,93 % av BNI för åren 2002, 2003 och 2004.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en återgång till enprocentsmålet senast år 2005.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den totala biståndsramen skall uppgå till 18 270 miljoner kronor år 2002, 20 098 miljoner år 2003, och 22 766 miljoner år 2004, vilket innebär att Folkpartiet höjer biståndsanslaget med 4 464 miljoner kronor över treårsperioden, jämfört med regeringens förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast presentera ett förslag om avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kränkningar av de mänskliga rättigheterna alltid måste påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige såväl bilateralt som multilateralt bör intensifiera arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättsstatens betydelse för utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bistånd som främjar fria massmedier bör utvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av enskilda organisationers biståndsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnen bör ges särskild uppmärksamhet i biståndspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att minska spridningen av hiv/aids och ge stöd till redan smittade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att reducera sjuklighet och dödlighet som beror på aborter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om UNHCR:s betydelsefulla roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omformulera målen för samarbetet med Central- och Östeuropa så att det tydligt framgår att målet att skapa en demokratisk kultur är avgörande för möjligheterna att uppnå de övriga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att främja kärnsäkerhet i länderna i Central- och Östeuropa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt stöd till länderna i Central- och Östeuropa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fortsätta och påskynda reformeringen av EU:s gemensamma biståndspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU avskaffa handelshinder på jordbruks- och tekoprodukter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s bistånd i ökad utsträckning skall ske i form av programstöd i stället för projektstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att EU:s medlemsländer i sina nationella budgetar fullföljer FN:s rekommendation om att minst 0,7 % av BNI skall avsättas till bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att huvuddelen av EU:s utvecklingssamarbete bör omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av det multilaterala utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av det bilaterala utvecklingssamarbetet.
Riksdagen avslår regeringens förslag till riksdagsbeslut i motsvarande delar och bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordas i motionen beträffande multi- och bilateralt utvecklingssamarbete enligt tabell 1.1 och 1.2.
Riksdagen beslutar om ändring i förhållande till regeringens förslag gällande anslagen under utgiftsområde 07 Internationellt bistånd enligt uppställning:

Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
8:1 Biståndsverksamhet	13 796 752	+1 728 000
9:1 Samarbete med Central- och Östeuropa	749 000	+55 000
Summa för utgiftsområdet	15 043 822	+1 783 000

Globalisering och utveckling

Den starka optimism som präglade slutet av 1900-talet har förbytts i en viss uppgivenhet. Efter Sovjetväldets fall kunde en ny världsordning byggas. En världsordning fri från totalitära ideologier som fråntog människor inflytandet över sin vardag. Många av förhoppningarna har dock kommit på skam. Det gick inte lika fort som många hoppades. På flera sätt erbjuder dock den värld vi ser idag betydligt större möjligheter än för 20 år sedan.

Den snabba tekniska utvecklingen har krympt avstånden mellan jordens länder på ett dramatiskt sätt. Den har fört med sig en ekonomi som inte känner några nationsgränser. Ett beslut i ett land kan snabbt påverka många andra. Begreppet världsmedborgare har blivit en realitet. Globaliseringen gör att alla jordens invånare kan påverkas av beslut som tas långt ifrån dem själva. Detta är naturligtvis något som både är på ont och gott.

Inkomstklyftorna i världen har under senaste årtiondet, i motsats till vad globaliseringsskeptiker hävdar, snarast minskat. Frågan finns analyserad bl a i en färsk norsk studie: ”Vår slutsats är att på det hela taget har den globala ojämlikheten mellan länder minskat under perioden [från början av 1960-talet till 1998]. Detta gäller såväl analysen av inkomstskillnader som analysen av vissa indikatorer för länders levnadsstandard [som t ex förväntad livslängd, andel av alla barn i skolgång och förändringen i UNDP:s s k Human Development Index].” Självklart motsäger inte detta konstaterandet att det är stora skillnader i olika länders utveckling. Den har varit mera gynnsam i t ex Sydostasien (inkl Kina), och efter 1980 har den varit sämre i Afrika och delar av Östeuropa.

Frihandel – en motor för utveckling

Beror då förbättringarna i levnadsstandard för de fattiga människorna i de fattiga länderna på globaliseringen? Ja, det är en viktig förklaring och sannolikt den allra viktigaste. Detta är mycket betydelsefullt att konstatera eftersom de framgångsrika ländernas utveckling pekar ut de metoder för fattigdomsbekämpning som faktiskt visat sig fungera, nämligen en strategi som bygger på marknadsekonomi, frihandel och utbildning. I flera länder har detta – i sin tur – banat väg också för ökad frihet, fria medier, växande antal inslag av demokrati, och – naturligtvis – en ökad öppenhet mot omvärlden. Den kraftiga tillväxten i inkomst och produktivitet i Asien, men även andra delar av u-världen, hade varit omöjlig utan ett bättre utnyttjande av u-ländernas egna resurser. För att åstadkomma detta har ökad frihandel varit avgörande för flera – sannolikt de flesta – länder.

Handeln har varit en stark bidragande faktor till tillväxten under decennierna efter det andra världskriget. Sedan 1960 har världshandeln ökat med 7 procent per år, dubbelt så mycket som BNP ökade under samma period. Utrikeshandeln gav därmed ett kraftigt bidrag till den totala tillväxten. Det är därför ett slag mot de fattiga att, som åtminstone den militanta spjutspetsen vid demonstrationerna mot WTO, IMF och Världsbanken syftar till, vilja minska den internationella handeln. Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med omvärlden under sin industraliseringsprocess 1870–1950, hade Sverige aldrig uppnått det välstånd landet nu har. Det var lyckosamt att den processen för Sveriges del inleddes under decennierna före 1914, när en ”globalisering”, som i vissa avseenden liknar den som nu pågår, ägde rum. Hade Sveriges industrialisering påbörjats under mellankrigstiden, när den tidens globaliseringsmotståndare fick politisk makt och krympte världshandeln, hade svårigheterna varit mycket större.

Globalisera solidariteten

Fortfarande lever dock hundratals miljoner människor i akut fattigdom och under vämjeliga och oacceptabla levnadsvillkor. Situationen i flera av de fattigaste länderna i Afrika har försämrats, bl a beroende på den omfattande utbredningen av hiv och aids, samt oviljan att producera vaccin till ett rimligt pris. Ingenting tyder dock på att de fattiga i dessa länder skulle ha haft en bättre situation om deras hemländers utrikeshandel varit mindre. En genomgång av dessa länder ger snarare bilden att det är brist på demokrati, brist på ekonomiska reformer och marknadsekonomi, brist på inhemsk prioritering av sociala reformer, brist på fungerande rättsväsende och brist på utbildning som gör att dessa länder sitter fast i ofrihet och fattigdom.

Trots de senaste årens positiva utveckling på flera håll i världen ser Folkpartiet liberalerna också bekymmersamma inslag i den internationella utvecklingen. Arbetet med att få till stånd en ny frihandelsrunda inom WTO går trögt. Det minskar inte minst u-ländernas möjligheter att växa genom att exportera livsmedel, kläder, skor m m till bl a Europa och USA. De rikare ländernas utvecklingsbistånd fortsätter att ligga på en skamligt låg nivå.

Det är angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Ett program för ökat ekonomiskt välstånd och minskad fattigdom bör främst innehålla följande delar:

Att ständigt påminna, både i u- och i-landssammanhang om vikten av demokrati, fria medier och respekt för mänskliga rättigheter, särskilt i u-länder.
Att eftersträva en ökad och friare världshandel, särskilt med de varor och tjänster som är viktiga för u-länderna, dvs. att rasera handelshinder framför allt beträffande jordbruks- och textilområdet i i-länderna.
Att ge ökat bistånd till de fattigaste länderna för att stärka deras förutsättningar att ta del av globaliseringens fördelar genom stärkande av demokratiska strukturer, effektivare och mindre korrupt administration, fungerande rättsväsende och bättre utbildning.
Att stödja sådan skuldsanering som dels är inriktad på de u-länder som blivit av med odemokratiska regimer, dels u-länder som visar genuin vilja till att föra ett nytt slags politik inriktad på demokratiska och sociala reformer och marknadsekonomi.

Avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet

Den frivilliga biståndsverksamheten betyder mycket. Först och främst är den viktig för att den ofta kan bedrivas närmare folket i mottagarlandet än statlig biståndsverksamhet kan komma. I vissa fall är frivilliga hjälparbetare den enda vägen att förmedla utländskt bistånd. Dessa människor drivs av ett starkt ideellt engagemang och åstadkommer ofta stora resultat med förhållandevis små resurser. Den frivilliga hjälpen är också viktig för att förankra den internationella solidariteten hos det svenska folket. Fadderbarnsverksamhet, Röda korset, Amnesty, Rädda Barnen och Diakonia är exempel på verksamheter och organisationer som inte bara gör fantastiska insatser i fjärran länder utan också för in tredje världen i vår svenska vardagsverksamhet. Årligen skänker svenska folket i storleksordningen en och en halv miljard kronor till internationell hjälpverksamhet.

Folkpartiet anser att det är dags att stimulera ett ännu kraftigare frivilligt resursflöde från Sverige till behövande människor på andra kontinenter. Därför anser vi att en avdragsrätt för gåvor till internationellt biståndsarbete bör införas. En avdragsrätt av denna typ finns i ett flertal andra länder, såsom Danmark, Finland, Belgien, Holland, Frankrike, Kanada och USA.

Det finns flera argument för att införa en avdragsrätt för gåvor till biståndsverksamhet:

Den ger givaren möjlighet att styra bidrag till ändamål som han/hon själv prioriterar och att samtidigt få en fördel av detta.
Den tydliggör för allmänheten det angelägna arbete som biståndsorganisationerna utför.
Den ökar incitamentet för ideellt engagemang hos allmänheten och näringslivet.
Den ökar intäkterna för landets erkända biståndsorganisationer.
Den bidrar till att försvåra för oseriösa insamlingar eftersom dessa hamnar ”utanför listan”.

Folkpartiet uppmanar regeringen att så snart som möjligt lägga fram ett förslag om att införa avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet.

Avdragsrätten borde kunna utformas så att den gäller för gåvor till enskilda organisationer som utövar just internationell biståndsverksamhet, eller på något annat sätt verkar för internationellt samförstånd, demokrati eller respekt för de mänskliga rättigheterna.

Ett högsta liksom ett lägsta belopp som är avdragsgillt bör fastställas, för enskilda respektive för företag. Till exempel skulle endast gåvor utöver 1 000 kronor, men högst ett halvt basbelopp, d v s 18 900 kronor (år 2002) vara avdragsgillt för enskilda. En övre gräns för företag skulle exempelvis kunna sättas till fem basbelopp, d v s 189 500 kronor.

Den nedre gränsen syftar till att en del vardagssolidaritet som redan existerar, som att lägga en slant eller sedel i en bössa eller skicka en månatlig summa till ett fadderbarn, ska kunna fortgå utan att infogas i avdragssystemet. En övre gräns kan behövas för att det skulle kunna anses stötande om vissa människor använder denna metod för att kraftigt sänka sin skatt, även om personen själv inte får någon ekonomisk nytta av det.

Vi föreslår att endast gåvor till organisationer med s k 90-konton ska ge rätt till avdrag, och riksskatteverket bör årligen upprätta en förteckning över organisationer till vilka gåvor kan anses avdragsgilla.

Vidare bör organisationerna i januari varje år sända en uppgift till varje avdragsberättigad person eller företag där det framgår hur mycket personen skänkt under föregående år. Det är sedan upp till var och en som så önskar att i sin självdeklaration yrka avdrag. Erfarenheterna från bl a USA och Kanada visar att endast ca 40 procent av de som givit bidrag verkligen fullföljer med att yrka avdrag.

Avdragsrätten bör utformas så att den har samma värde oberoende av givarens inkomst, förslagsvis i form av en reduktion på slutskatten.

Beräkningarna av de ekonomiska konsekvenserna är naturligtvis behäftade med osäkerhet. Förutsättningarna för vår bedömning är den nämnda skattningen av den nuvarande volymen av frivilligt bistånd, den utländska erfarenheten att alla gåvor inte dras av, våra begränsningsregler samt till sist ett ställningstagande till den svåra frågan hur avdragsrätten kommer att påverka viljan att skänka pengar. Vi har utifrån detta beräknat skattebortfallet till 600 miljoner kronor, vilket alltså motsvarar ett dubbelt så stort penningflöde till bistånd. Vi bedömer att huvuddelen av detta kommer att komma utöver den hittillsvarande volymen.

Globaliseringen skapar enorma möjligheter för ökat välstånd och en utveckling mot ökad frihet och demokrati över hela världen. Fortfarande lever dock hundratals miljoner människor i akut fattigdom och under beklagansvärda och oacceptabla levnadsvillkor. Vi liberaler ser det därför som oerhört angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen delar med sig och möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Även solidariteten måste globaliseras! Därför förordar Folkpartiet liberalerna en avdragsrätt på gåvor till internationell biståndsverksamhet.

Demokrati nyckeln till utveckling

Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Makthavare som vill bli omvalda har ett intresse av att genomföra samhälleliga förändringar. En positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i u-länderna och det gamla östblocket ligger i hög grad i Sveriges intresse. Respekt för mänskliga rättigheter garanteras, miljöförstöring kan motverkas och världsekonomin stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras. Krigsriskerna minskar. Och sist men inte minst att den enskilda människan åtnjuter större möjligheter att påverka sin livssituation. Därför måste även demokratins idéer spridas över världen.

Demokratimålet

Demokrati är också den enda styresform som garanterar att de flesta medborgares intressen tas till vara. Politiker som vill bli omvalda måste naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt. Det är bra att denna humana princip nu även finns vetenskapligt ekonomiskt vederlagd genom Amartya Sens forskning.

Om det svenska biståndet mot fattigdom, för ökad rättvisa och mot krigshot skall få bestående effekter krävs självfallet att det sker i en demokratisk atmosfär.

Länge intogs i Sverige en loj och överslätande attityd mot u-världens enpartistater. Den så kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens tredje väg. Det osannolika och fruktansvärda hände att många svenskar, även politiker, hyllade Röda khmererna. Även sedan en viss uppstramning skedde under slutet av 80-talet var den dåvarande socialdemokratiska regeringen angelägen om att biståndet inte skulle användas som påtryckningsmedel till förmån för politisk demokrati. Vi måste dra lärdom av att dessa felsteg var möjliga.

Vår syn innebär inte att vi blundar inför de svårigheter demokratibistånd innebär i praktiken. De är självfallet betydande. Demokratibistånd berör ofta centrala funktioner och problem i andra länders samhällsskick.

Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för. Sanningen är ju också att merparten av det demokratibistånd vi bedriver är svårt, eftersom det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som vi skyggar för de svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.

För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte endast diverse utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller uppbyggnad av rättssystem, som bl a bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop men demokrati är också något mera än att människor tillförsäkras grundläggande rättigheter. Det är demokrati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utvecklingsproblem.

Regeringen bör i en särskild rapport – eller på annat lämpligt sätt – varje år för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i våra mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion. Detta bör ges regeringen till känna.

Utvecklingsbegreppet

Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ett egenvärde. De är alltså inte endast ett medel att skapa utveckling utan en förutsättning för och en del av själva utvecklingsbegreppet. Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana system är i längden utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället vår människosyn. I ett läge där många människor runt om i världen fortfarande plågas av diktatur och statsterrorism kan få uppgifter vara viktigare än att sprida demokratins idéer.

Svensk biståndspolitik skall främja en global utveckling. Vad är då utveckling? Och hur sker detta?

Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för svensk biståndspolitik. Det är dock idag uppenbart att det inte är resursöverföringar som skapar utveckling, inte heller är det resursöverföringar som de fattiga upplever som sitt mest alarmerande problem. Då Världsbanken gått ut och frågat 60 000 fattiga i Consultations with the poor om vad de upplever som sin största brist säger de att det de främst vill prioritera är insatser mot fysisk ohälsa, laglöshet, brist på jämställdhet mellan könen samt bristen på förtroende för institutioner. Detta är en förskjutning av fattigdomsdefinitionen som gjort att institutioner som IMF och Världsbanken använder sig av detta begrepp. Vad man dock menar med fattigdomsbekämpning är företeelser som utmärker en liberal demokrati. Vi kan därmed notera att Folkpartiets mångåriga förespråkande av demokrati som övergripande mål inom biståndspolitiken i praktiken visat sig förverkligas.

Utveckling sker då människor har verktygen i sina egna händer. Detta är vad som utmärker en demokrati och därför skall demokrati vara det överordnade bland målen för utvecklingssamarbetet.

Demokratibiståndets utformning

Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall vara entydigt även till länder, där vi har starka exportintressen, såsom Kina.

Om bistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater utan flerpartisystem skall biståndet ske genom enskilda organisationer. Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad utifrån inte har stor chans till framgång.

Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna – inte deras regeringar. Sverige bör undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.

Stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom t. ex. politiska aktörer, lokal självstyrelse, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt.

Vitryssland och Kuba – bra och dåliga exempel på svenskt demokratibistånd

Sedan 1998 har biståndet till Vitryssland varit en radikal föregångare för framtidens demokratibistånd. När programmet togs fram prioriterades tre insatsområden: insatser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, miljöinsatser, och insatser ute i regionerna. Svenska enskilda organisationer fick tillsammans med vitryska partner ansvaret för att göra verklighet av ambitionerna och de befriades från kravet på att bidra med 20 procent av projektkostnaden i s k egeninsats, som annars är normen för folkrörelsebiståndet.

I den utvärdering som nu genomförts på uppdrag av Sida beskrivs programmet som mycket lyckat. Programmets främsta resultat är att många tidigare löst sammansatta och svaga vitryska organisationer utvecklats till väl fungerande folkrörelser, med tydliga strategier och professionella metoder. Detta är avgörande för demokratiseringen. Finns det inga fungerande organisationer finns det inte heller någonstans för människor att engagera sig för demokrati.

Prioriteringen av demokratistärkande insatser visar sig också i medelsfördelningen. Mer än hälften av pengarna gick under försöksåren till demokrati- och MR-projekt.

Det är inte bara de faktiska resultaten av programmet som är glädjande, utan även den attityd som hela programmet andas. De dokument som beskriver Sidas förhållningssätt gentemot den vitryska regeringen är mycket tydliga i beskrivningarna av brotten mot de mänskliga rättigheterna och hur demokratin förtrycks. Projekt får inte genomföras tillsammans med centrala myndigheter, och ansökningar om samverkan med regimvänliga organisationer i Vitryssland avslås konsekvent.

Samtidigt befinner sig det svenska biståndet till Kuba i ett limbo: å ena sidan vill regeringen inte bidra med stöd till den kubanska staten om denna inte förbättrar situationen gällande mänskliga rättigheter, å andra sidan vill regeringen inte öppet bidra med stöd till dem som faktiskt arbetar för demokrati.

Förvisso tar Sveriges politik gentemot Kuba sin utgångspunkt i EU:s gemensamma ståndpunkt gällande Kuba från 1996, vars mål bland annat är att bidra till en övergång till pluralistisk demokrati och främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Men tveksamheten om hur dessa mål ska nås i praktiken är slående.

Det svenska biståndet till Kuba har sedan det återupptogs 1995 uppgått till drygt 10 miljoner kronor per år. Det viktigaste projektet är att tillsammans med ett universitet i Montevideo, Uruguay, utbilda höga kubanska tjänstemän i nationalekonomi. Vissa medlemmar i den kubanska juristunionen har också deltagit i seminarier om mänskliga rättigheter och demokrati vid ett institut i Costa Rica. Under de senaste åren har även några svenska humanitära och kristna enskilda organisationer inlett samarbeten med kubanska ”GONGOs” (Government Organised Non-Governmental Organisations), dvs organisationer som den kubanska regeringen skapat just för att de ska fungera som partner för internationella biståndsorganisationer.

Men en strategi för att stärka den kubanska demokratirörelsen så att kubanerna själva ska kunna arbeta för demokrati finns inte, och detta trots att regeringen vid flera tillfällen erkänt demokratirörelsens betydelse och att flera organisationer bett om stöd i ett brev till Anna Lindh. Den svenska ambassaden i Havanna arrangerar dessutom gärna träffar mellan svenskar på besök och representanter för olika organisationer i rörelsen. Frågan är därmed: Om Sveriges regering vill att Kuba ska utvecklas i demokratisk riktning och dessutom vet att det finns en aktiv demokratirörelse på Kuba, varför får denna rörelse inte Sveriges helhjärtade stöd?

Folkpartiet liberalerna anser att regeringen bör förlänga Vitrysslandsprogrammet med en femårsperiod. Programmet bör prioritera insatser som gynnar demokratisering och jämställdhet, och i övrigt ta fasta på de rekommendationer som Sidas utvärdering ger, särskilt vad gäller konsoliderandet av samarbetsprojekt framför initierandet av nya.

Vidare bör regeringen använda erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet som en grund för ett mycket mer omfattande folkrörelseinriktat demokratibiståndsprogram. I många totalitära och auktoritära stater finns det demokratirörelser som inte vill annat än att samarbeta med svenska folkrörelser för att stärka sitt eget demokratiarbete.

Regeringen bör med utgångspunkt i erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet och med samma typ av riktlinjer utarbeta ett Kubaprogram. Programmet bör ha som främsta mål att stärka demokratirörelsen för att möjliggöra demokratisering i framtiden.

Välj alternativa kanaler för biståndet

Precis som vi påpekat ovan bör Sverige i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om internationella NGO:er (dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett viktigt skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda organisationer i Sverige – som ofta har likartade samarbetspartner i mottagarlandet – bör ligga på en hög nivå.

Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier och uppbyggnad av partisystem var länge begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland. Sedan några år pågår en försöksverksamhet av stöd genom partinära organisationer som nu har utvärderats. Utvärderingen visar tydligt att denna sorts bistånd har bidragit med något mycket positivt. Genom stärkandet av politiska partier har hela demokratiseringen tagit stora steg framåt. Ny kompetens inom ett viktigt område har byggts upp. Denna sorts bistånd måste permanentas. Vi kan inte förespråka demokratibistånd utan att inse att ett flerpartisystem behövs och att dessa partier kan behöva stöd, framför allt moraliskt, utifrån. Detta är ett mycket viktigt arbete. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis kunna bedriva biståndsverksamhet. Man kan dock fundera över hur deras stöd kan effektiviseras. I en inledande fas bör stödformen permanentas och höjas. De strukturer som nu har byggts upp bör kunna förmedla mera medel utan att administrationskostnaderna behöver öka. Detta är en möjlighet som bör utnyttjas. Nästa steg är att skapa ett fastare regelverk kring de partianknutna organisationerna samt fundera över eventuella samordningsfördelar som kan uppnås.

IT för demokrati

Ett effektivt sätt att hålla kvar människor i förtryck är att förbjuda eller försvåra kommunikation med människor som lever i frihet. I och med Internet och möjligheten att fritt kommunicera över gränser har ett nytt vapen mot diktaturer uppstått.

Informationstekniken kan vara användbar i strävan att fredligt sprida demokratiska rättigheter till fler människor och bör bli ett viktigt inslag i svenskt demokratibistånd.

Biståndets förutsättningar

Människors lika värde oavsett nationalitet skall alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda människan växer internationalismen. Varje människa har rätt till ett värdigt liv. I denna liberala grundtanke grundas Folkpartiet liberalernas engagemang för utvecklingsländerna. Solidaritet och medmänsklighet blir självklart om man ser de människor som finns bakom de siffror som beskriver fattigdom och lidande. Fortfarande råder skriande orättvisor mellan människor i de rika och fattiga delarna av världen, men även inom enskilda länder. Massfattigdomen som vi känner den idag måste utrotas. Detta uppmanar bland annat till ett ökat bistånd.

Förbättra kvaliteten

Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet. Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. I själva verket är effektivitet särskilt angelägen just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på fattiga och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet kräver att mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande hänsyn till exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen tillåts styra.

Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva för. De rika länderna kan göra uppgiften svår, nästan hopplös, om de stänger u-landsprodukter ute från sina marknader och ger ett både snålt och ineffektivt bistånd. Samtidigt kan yttre hjälp aldrig ersätta inre reformer. Därför är samspelet mellan biståndet och nödvändiga systemförändringar en central fråga. Om bistånd gör det möjligt för mottagaren att försena nödvändiga reformer skadar det våra långsiktiga syften. Om det i stället genom villkor och innehåll främjar och underlättar ekonomiska och politiska förändringsprocesser kan det spela en avsevärd strategisk roll.

Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet som ett medel snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen är ändå viktig att hålla i minnet. Det som intresserar oss är inte i första hand mängden pengar som anslås i Sveriges budget utan mängden resultat som uppnås för de människor vi vill hjälpa.

Bistånd överför kunskaper och pengar. Utveckling förutsätter att det finns individer som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också att det finns institutioner och system som tillåter människor att uträtta något. Att bygga upp sådana institutioner kräver insikt och kunskap snarare än stora biståndsbelopp.

Kravlöshet förödande

Biståndet kritiseras ibland för att vara alltför ineffektivt. Stora förbättringar har emellertid skett under senare år. Det har funnits mycket att lära.

Följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar ”bombarderas” med tusentals projekt innebär stora påfrestningar för mottagarlandets förvaltning. Formerna för överföring av biståndsresurser skall vara enkla och administrativt klara. Det talar för en starkare inriktning på stöd till hela program eller processer snarare än till projekt i kombination med tydliga krav på politikens innehåll. Det kräver också ökad internationell givarsamordning.

En sådan biståndsform är det som kallats betalningsbalansstöd till länder som genomför marknadsorienterade reformprogram. En annan möjlighet är att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård, primärutbildning eller rättsreformer.

Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som givare känner ett rimligt mått av förtroende för den politik som förs – den ekonomiska politiken i stort eller politiken inom den berörda sektorn. Här måste det alltså med nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k. konditionalitet, i biståndsgivningen. Vi väjer inte för en sådan utveckling. Kravlöshet är förödande i all hjälpverksamhet. Vi vill åter betona att den nya politik som bygger på partnerskap aldrig får leda till att Sverige behandlar korrupta eller odemokratiska regimer som jämbördiga partner. Detta ger en legitimitet åt makthavare som inte skall stödjas utifrån.

De samlade erfarenheterna av de gångna årens internationella biståndsverksamhet tyder på att investeringar i ”det mänskliga kapitalet”, det vill säga undervisning och hälsa, gett goda resultat bättre än insatser på andra områden, såsom industri och jordbruk, där bl.a. snedvridna subventioneringar av produktion varit ett bekymmersamt inslag.

Återställ enprocentsmålet

Under nuvarande vänstermajoritet har Sverige kommit ned på skamligt låga 0,7 % av BNI i internationellt bistånd. Viljan att satsa på bistånd har uteblivit helt under de senaste åren av socialdemokratiskt styre. Samarbetspartierna Vänsterparitet och Miljöpartiet har inte nämnvärt lyckats påverka den bilden. Det enda påtagliga resultatet är att det i budgeten utlovas en substantiell höjning om tre år, alltså efter nästa val. ”Gärna solidaritet, men inte nu”, är parollen.

Folkpartiet liberalerna står inte bakom den nedprioritering av biståndet som skett de senaste åren. Vi kan heller inte acceptera att biståndet, enligt regeringens förslag, endast skall uppgå till 0,74, 0,81 respektive 0,86 procent av BNI för åren 2002, 2003 samt 2004. Behoven av stöd till bl a demokratiska och ekonomiska reformprocesser i utvecklingsländerna är större än så. Solidariteten med världens fattiga får inte skjutas på framtiden.

Det är angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Därför föreslår Folkpartiet en kraftig höjning av biståndet de närmaste tre åren. Vi föreslår att biståndet höjs totalt med drygt 4 000 miljoner kronor utöver regeringens förslag åren 2002–2004. Vårt förslag innebär att den totala biståndsramen uppgår till 0,82 procent av BNI år 2002, att jämföra med regeringens förslag där biståndet uppgår till 0,74 procent av BNI. Med Folkpartiets förslag uppgår den totala biståndsramen till 0,86 procent av BNI för år 2003 respektive 0,93 procent av BNI för år 2004. Vår föreslagna ökningstakt av biståndet innebär att enprocentsmålet kommer att kunna uppnås inom en femårsperiod, dvs år 2005.

Folkpartiet anser att regeringen bör fastslå en konkret tidsplan för när enprocentsmålet skall uppnås. Först då kan den utlovade höjningen av biståndsanslaget år 2004 anses vara trovärdig.

Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom biståndspolitiken inte har kunnat motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom. Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i ”mänskligt kapital” har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat läskunnighet, bidragit till ökad jämställdhet, skapat bättre förutsättningar för utsatta barn, försett människor med rent vatten, lärt dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna för den demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar sällan i tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.

Mänskliga rättigheter – en grundförutsättning

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Varje människas frihet och lika värde omfattar alla människor och således varje individ i världen utan åtskillnad av något slag, såsom hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Erkännandet av alla människors lika värde hänger oupplösligt samman med att ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående eller annan anledning.

Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna ser olika ut i olika länder runt om i världen. I vissa länder diskrimineras exempelvis människor på grund av sitt kön, sin sexuella orientering eller på grund av sitt ursprung. De ges sämre möjligheter på arbetsmarknaden eller stängs ute helt. I vissa länder riskerar människor exempelvis förföljelse, tortyr och/eller att ”försvinna” på grund av sin religion eller på grund av att de engagerar sig i sitt lands samhällsutveckling. Att se på men tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oavsett i vilken omfattning de sker eller var någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum. Sverige bör, såväl bilateralt som multilateralt, intensifiera arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.

Inga ”ismer”, varken nazism, kommunism, nationalism eller socialism rättfärdigar att individens fri- och rättigheter kränks. Vi har sett otaliga exempel i historien på hur t.ex. kommunism och nazism åsidosatt människans fri- och rättigheter och hur man i ideologins namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Trakasserier, tortyr och förföljelse är just trakasserier, tortyr och förföljelse oavsett om det är invånaren i Turkiet, Saudiarabien, Bosnien eller Indonesien som utsätts för dessa kränkningar.

Runt om i världen, som i exempelvis Indonesien, Burma och Kuba, strävar människor efter att få komma i åtnjutande av sina fri- och rättigheter i form av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet för att på så sätt påverka och medverka till sitt lands utveckling och uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från makthavare om att deras invånare ännu inte skulle ”vara mogna” att åtnjuta dessa rättigheter får aldrig accepteras eller godtas.

Det är en vanlig föreställning att politiska riktningar av mycket olika slag kan enas om en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Verkligheten har visat att så inte är fallet.

De kommunistiska regimer som för bara ett årtionde sedan kontrollerade halva Europa hävdade uttryckligen att civila och medborgerliga rättigheter, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det politiska livet, saknade relevans ”under socialismen”. I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag rätt till arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska dessa ”sociala rättigheter” uppfylldes i allmänhet sämre under socialismen än i demokratiska marknadsekonomier. ”Sociala rättigheter” av det slag som dessa regimer, falskeligen gjorde anspråk på att ha förverkligat är dessutom av annan karaktär än de rättigheter som syftar till att skydda den enskilde gentemot olika slags överhet. De flesta sådana civila och medborgerliga rättigheter är absoluta och kan, även i fattiga länder, genomföras omgående, medan sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter i högre grad är beroende av tillgång till olika materiella och ekonomiska förutsättningar. Under alla omständigheter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t ex tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller rätt att själva välja bostadsort, yrke och utbildning med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård.

Rättsstatens betydelse för utveckling

Till utvecklingens infrastruktur hör även rättsstaten. Utveckling kan sägas bygga på tre pelare. Först respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen långsiktig och verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig demokrati och respekt för människors rättigheter. Den andra pelaren är frihandel och marknadsekonomi. En fri handel och en fungerande marknadsekonomi är det som bäst skapar de resurser som är nödvändiga för utveckling.

För det tredje handlar det om institutionsbyggande. Statens uppgift är att förse människorna med ekonomiska och sociala resurser så att de kan agera på en marknad, men också att skapa ett rättsligt ramverk. Det är nödvändigt att marknadens olika aktörer kan lita på att ingångna avtal hålls, att det finns lagar som reglerar den finansiella marknaden och valutapolitiken, att fackliga rättigheter har ett lagligt skydd m m. Det måste finnas av makten oberoende juridiska instanser dit medborgarna kan vända sig för att få sin sak prövad. Detta är grundläggande både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och en fungerande marknadsekonomi.

En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett institutionellt legalt ramverk. Historiskt har det varit en av förutsättningarna för västerlandets starka ekonomiska och sociala utveckling.

I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara entydigt.

Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.

Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till organisationer på detta område är av strategisk betydelse både för att främja demokrati och för att åstadkomma det som numera går under benämningen good governance. Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter, egenintressen och korruption måste utvecklas.

Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta.

På detta sätt kan framväxten av mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och marknadsekonomi främjas.

Satsningar på skuldavskrivning

Skuldfrågan har på senare tid hamnat i fokus som ett av hindren till utveckling för fattiga länder. Folkpartiet liberalerna anser att betydligt större satsningar än vad som görs idag bör göras för att skriva av de allra fattigaste ländernas skulder.

Skuldavskrivningar måste förses med villkor för ekonomiska och demokratiska reformer. Folkpartiet liberalerna kan t ex inte acceptera att skulder avskrivs till icke demokratiska länder som är ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det skulle enbart gynna eliten och korruption. Utan reformer kommer länder aldrig att kunna ta sig ur den skuldfälla de hamnat i.

Demokrati och marknadsekonomi går hand i hand. I ett nära samspel utgör de tillsammans en av de allra viktigaste förutsättningarna till utveckling.

Trots att flera nya demokratier gör framsteg inom det som rör grundläggande mänskliga rättigheter så är ett vanligt hinder för en ny demokrati tidigare, och allt som oftast ej demokratiskt valda, regimers ekonomiska politik. I dag ser vi i en majoritet av de nya demokratierna en många gånger komplex situation som hindrar den av folket valda regimen att kunna leverera och uppvisa resultat för medborgarna inom en rad, främst sociala sektorer som utbildning och hälsovård. Flera av de bakslag vi kommer att se för demokratiseringsprocesser på flera håll i världen kommer till viss del att bero på den ekonomiska bakbundenhet som de nya demokratierna hamnar i.

Det är nödvändigt med ekonomiska reformprogram i majoriteten av de länder där svenskt bistånd är verksamt och detta sker också i högre eller mindre grad i dag.

Folkpartiet ser det som en prioriterad uppgift för det svenska biståndet att stödja ekologiskt och socialt uthålliga ekonomiska reformprocesser.

Förutom att Folkpartiet understryker vikten av att mer kraftfullt stödja ekonomiska reformer i de nya demokratierna, vill vi också påtala vikten av att insatser stöds för att länderna själva skall besitta mer kapacitet och kompetens om skuldfrågor och ekonomiska reformer. Detta för att bl.a. erhålla en bättre nationell skuldanalys och förhandlingsposition i t.ex. Paris- och Londonklubben. Denna form av kompletterande stöd bör ges högre uppmärksamhet.

Enskilda organisationer

Enskilda människor och enskilda organisationer utgör själva basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts rörande biståndet visar också att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer är effektivt och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiskt sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är kostnadseffektiv och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de engagerade människorna i Sverige och deras samarbetspartner i syd eller öst. Andra delar av folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de områden där organisationerna har extra stor kompetens, som exempelvis demokratifrågor och speciella humanitära insatser.

Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika enskilda organisationer måste tas tillvara och på olika sätt stödjas och uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag, solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten hos inte minst den yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en viktig roll i det arbetet.

De stora biståndsorganisationerna har haft en särställning bland de enskilda organisationerna i det att de blivit s k ramorganisationer. Gruppen av ramorganisationer måste kunna förändras och fler organisationer bör kunna tillkomma.

Folkpartiet föreslår i det följande ökade anslag till enskilda organisationer i förhållande till regeringens förslag.

Hälsa – med fokus på insatser mot hiv/aids

Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig uppgift för biståndet. Det idag absolut största hotet mot hälsa och välfärd i den fattiga delen av världen utgörs av aidsepidemin. Hiv/aids utgör ett dödligt hot mot en hel kontinent. Många drabbas av hiv och framför allt i utvecklingsländerna ökar antalet drabbade lavinartat. För Afrika är hiv/aids den enskilt viktigaste överlevnadsfrågan. Sedan aidsepidemin började på 1980-talet har över 20 miljoner människor dött av aidsrelaterade sjukdomar. Vid slutet av detta år beräknas ca 40–50 miljoner vara smittade av hiv. Två tredjedelar av dessa finns i södra Afrika. Hälften av alla hivinfekterade är unga människor, 15–24 år. Dödstalen beräknas fortsätta öka och aidskatastrofen i Afrika kan, om ingenting görs, leda till att ett flertal afrikanska stater för första gången någonsin kan komma att uppleva en befolkningsminskning. Aidsepidemin drabbar inte bara dem som insjuknar utan också deras närmaste omgivning. Miljontals barn blir föräldralösa. Hela samhällen och nationer förlorar en eller flera generationer av människor. Detta stoppar upp utvecklingen i de drabbade länderna på ett mycket allvarligt och svåråtgärdat sätt. Hiv/aidsepidimin är därför även ett avgörande hot mot möjligheterna till ekonomisk utveckling och är det största hotet mot fattigdomsbekämpningen. FN:s säkerhetsråd har definierat hiv/aids som ett säkerhetspolitiskt hot.

Vi måste göra allt som står i vår makt för att minska spridningen. Sexualitet är ett stort tabu i många fattiga länder. Ett måste, om vi ska lyckas förebygga oönskade fall och givetvis även oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar, är att detta tabu bryts ned. Det politiska engagemanget och ansvaret är allt för svagt i utvecklingsländerna. I Afrika är det än så länge väldigt få ledare som tydligt och klart för en kamp mot hiv/aids. I utvecklingssamarbetet är det därför viktigt att svenska representanter, även på högsta nivå, i utvecklingssamarbetet lyfter fram frågor om hiv/aids, sexualitet, makt och rättigheter på ett öppet sätt.

Den industrialiserade världen måste satsa betydligt mer än vad som görs idag på insatser för att förebygga hiv/aids, genom exempelvis sexualundervisning i skolorna och så kallad Youth Friendly Health Services måste i snabbare takt än nu integreras i hälsosystemen. Det behövs information om spridningssätt och rekommendation om kondomanvändning. Det behövs även stora insatser för att hjälpa de redan drabbade, exempelvis genom att erbjuda gratis eller mycket billiga bromsmediciner till alla de miljoner som smittats. Folkpartiet anser att regeringen bör göra ytterligare satsningar än vad som nu görs. Av den anledningen anslår vi ytterligare medel i förhållande till regeringens förslag till arbetet med att förebygga hiv/aids.

Kvinnor – en extra utsatt grupp

Hälsosituationen för kvinnor, inte minst i tredje världen, är på flera sätt ytterst allvarlig. Kvinnor är i många situationer betydligt mer utsatta och sårbara än vad män är. Ett exempel är att varje dag utförs olagliga och medicinskt farliga aborter som resulterar i att kvinnor får allvarliga medicinska följder eller dör. I länder där abort är tillåtet är antalet illegala aborter högt. WHO har beräknat att det årligen görs mellan 10 och 20 miljoner illegala aborter i världen årligen. Varje år avlider också en halv miljon kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Många gånger är dessa dödsfall ett resultat av illegala och osäkra aborter. Ett grundläggande mål för att förbättra kvinnors hälsa i världen är därför att söka reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. I första hand sker det naturligtvis genom att arbeta för att minska antalet aborter genom tydlig upplysning och rådgivning kring sexualfrågor samt genom bättre tillgång på preventivmedel. Sverige bör aktivt arbeta för att minska sjuklighet och dödlighet som beror på aborter.

Hivspridningen slår särskilt hårt mot kvinnor. Enligt statistiska uppgifter är det en procentuellt större risk för kvinnor jämfört med män att smittas av hivviruset. Det beror på såväl medicinska aspekter som på kvinnors utsatthet. Många av världens kvinnor har inte möjlighet att bestämma över sin egen sexualitet. Många kvinnor har heller ingen möjlighet att kräva att deras partner ska använda kondom. Få kvinnor har någon möjlighet att medicinskt kontrollera om de blivit smittade av någon könssjukdom, då de inte har någon tillgång till fungerande sjukvård.

Folkpartiet liberalerna ser arbetet för att stärka människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter såsom ytterst viktigt. Därför väljer vi att satsa ytterligare 5 miljoner kronor, utöver regeringens anslag, på FN:s befolkningsfond, UNFPA.

Samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken

Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande insatser mest angelägen. I akuta massflyktssituationer krävs omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.

Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet även i ett läge när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser var än tragedierna inträffar.

Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling kan minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att försörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll på sin befolkningsutveckling. Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en fortsatt generös mottagning av asylsökande i vårt eget land.

Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för människor i utvecklingsländerna förhindras. Den satsning på bistånd som främjar demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.

När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i utvecklingsländerna tar flyktingar sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört stora anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa länder.

Under senare år har en rad långvariga massflyktssituationer kunnat upplösas genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det fysiska repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som erfordras för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora biståndsinsatser.

En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t ex UNHCR få ett kraftfullt stöd. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. Vi föreslår därför en större höjning av UNHCR:s anslag i förhållande till regeringens förslag.

I och runt Afghanistan har läget förvärrats för de miljontals flyktingar som finns i området. En ny omfattande flyktingvåg har dessutom uppstått på grund av rädslan för en eventuell militär attack mot landet. Sverige måste därför i nuläget ytterligare öka anslaget till UNHCR. Sverige måste även vara berett att kunna ta emot ett betydande antal flyktingar från Afghanistan i fall UNHCR begär det.

Utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa

Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa handlar, som Folkpartiet liberalerna många gånger framhållit, inte om samma saker som samarbetet med utvecklingsländerna. Det grundläggande i Central- och Östeuropa är att bryta den förlamning som decenniers kommunistiskt styre inneburit och återknyta band mellan Europas olika delar som brutits mot medborgarnas vilja.

Det viktigaste är att länderna i Central- och Östeuropa så fullständigt som möjligt kommer med i det demokratiska Europas olika institutioner och integreras i det normala ekonomiska utbytet mellan olika europeiska länder. EU bör vara öppet för alla demokratiska länder som helt eller delvis ligger i
Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Ryssland, Ukraina och Vitryssland är fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med sin grund i Romfördraget, hålls levande.

Ett demokratiskt Europa

I ett antal av de gamla kommunistiska staterna har övergången till demokrati och marknadsekonomi genomförts och en positiv ekonomisk utveckling har inletts samtidigt som de demokratiska landvinningarna stabiliserats. De tydligaste exemplen är Tjeckien, Ungern, Slovenien, Polen, Estland och Lettland. Dessa länder är även de som ligger närmast till hands för medlemskap i EU. Även Slovakien och Litauen befinner sig på rätt väg även om oklarheter och problem återstår. I Vitryssland har demokratin dock på inga sätt funnit sina former. Yttrande- och pressfrihet existerar ej. Vitryssland är i praktiken en ny diktatur. Andra länder, såsom Ukraina, Bulgarien och Rumänien, befinner sig någonstans mellan dessa två grupper. Några har delvis lyckats med ekonomiska reformer, men någon verkligt fungerande demokrati har inte uppstått.

För alla de central- och östeuropeiska länder som nu genomfört de viktigaste delarna av systemskiftet mot demokrati och marknadsekonomi är den viktiga frågan i dag inte hur de skall komma ut ur den kommunistiska återvändsgränden utan hur de skall återfå sin naturliga plats som fullvärdiga delar av det demokratiska Europa. Dessa länder kommer nu i allt större utsträckning att finna att de delar både problem och möjligheter med de mer etablerade demokratierna i väst. Detta ställer Västeuropas politiska kultur inför en ny utmaning, nämligen att dels kunna behandla de nya demokratiernas företrädare som jämlikar, dels att visa att man själv tar de demokratiska idealen på allvar. Det var tron på dessa ideal som gav de östeuropeiska staternas ledare och folk kraft att tvinga bort det gamla systemets anhängare och genomdriva den ofta smärtsamma omställningen av ekonomi och samhällsliv. Nu har Europas demokratier ett gemensamt ansvar för länder på båda sidor om den gamla skiljelinjen mellan väst och öst.

För vissa av de gamla östländerna kvarstår behovet av grundläggande insatser för att bidra till att de grundläggande elementen i ett ”normalt” europeiskt samhälle kan återskapas – rättssäkerhet, privat ägande, fri prisbildning, kommunalt självstyre, fria massmedier och partier etc. I framför allt Vitryssland är förhållandena sådana att de enda insatser som förefaller meningsfulla är att stödja en demokratisk opposition mot härskare som försöker bevara ett totalitärt system.

Omformulera målen

Svensk utrikes- och biståndspolitik bör, som framgått ovan, mer konsekvent än hittills inriktas på att stärka demokratins krafter runt om i världen. Det säger sig självt att denna inriktning av vår utrikes- och biståndspolitik har särskild relevans i vårt omedelbara närområde. Som framgår av vår argumentering är fred och säkerhet direkt beroende av demokratins öde i olika länder. Riksdagen bör därför formulera om de mål för östsamarbetet (att främja en hållbar utveckling, fördjupad integration och partnerskap i Östersjöområdet och dess omgivningar, utifrån behoven i samarbetsländerna och med utnyttjande av den svenska resursbasen) som regeringen beskrev i sin proposition 2000/01:119 Europa i omvandling – Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa så att det tydligt framgår att målet om att skapa en demokratisk kultur är avgörande för möjligheterna att uppnå de övriga.

Åtgärder för ökad kärnsäkerhet

Kärnsäkerheten i Central- och Östeuropa utgör ett viktigt mål för EU:s biståndsinsatser. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett allvarligt miljöhot mot hela vår kontinent, likväl som det utgör en direkt och påtaglig fara för människorna i den omkringliggande regionen. Målen måste vara att främja energihushållning och effektivare energidistribution, så att det totala energianvändandet kan hållas tillbaka, och bidra till de direkt berörda individernas omedelbara säkerhet. Sverige bör vara pådrivande i arbetet med att främja kärnsäkerhet i Central- och Östeuropa.

Bistånd nödvändigt ännu en tid

Bistånd kommer att vara nödvändigt ännu en tid framöver, i första hand för att möjliggöra en snar integrering av länderna i Central- och Östeuropa i det europeiska samarbetet. Skillnaden i demokratisk och ekonomisk utveckling mellan länderna i Central- och Östeuropa är stor. Stöd till länder som Bulgarien, Rumänien och Ukraina kommer att behövas. Folkpartiet anser det därför inte vara motiverat att skära så kraftigt i biståndet till Central- och Östeuropa som regeringen föreslår.

I takt med att fler länder i Central- och Östeuropa integreras djupare i det europeiska samarbetet blir det emellertid naturligt att stödet till dessa fasas ut helt eller delvis. Målet måste vara att helt och hållet normalisera relationerna med länderna i Central- och Östeuropa och att bistånd därmed ej längre skall behövas.

EU och u-länderna

För oss liberaler är det viktigt att EU:s internationella ansvar inte stannar vid gränserna. Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. Den europeiska gemenskapen är inte bara en ekonomisk förening utan en union som bygger på gemensamma värderingar. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande värden för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken. I framtiden måste EU-institutionerna arbeta med dessa frågor enligt en mer sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi. Det gäller det interna såväl som det externa arbetet.

Folkpartiet liberalerna är starkt kritiskt till en hel del av det arbete som sker inom EU gentemot tredje världen. Det förefaller inte alltid vara utvecklingsambitionerna som styr utan ofta lyser andra, exempelvis koloniala eller ekonomiska, intressen igenom. De mänskliga rättigheterna måste bli en viktig del inom EU:s utvecklingspolitik. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.

Fortsatta reformer nödvändigt

EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförande av biståndsinsatser. Folkpartiet menar att Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökande utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i alltför hög utsträckning varit centrerad till Bryssel och pengar har bokstavligen pumpats in i mottagarländerna utan fullständig kontroll och utvärdering. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket givetvis har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Den byråkratiska hanteringen och centraliseringen av EU:s bistånd har lett till att fusk och oegentligheter uppstått. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas.

I juni förra året undertecknades det nya partnerskapsavtalet det s k Cotonou-avtalet mellan EU, medlemsstaterna och de 77 AVS-länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet. Avtalet kommer att ersätta Lomékonventionen, som reglerat samarbetet under de senaste 25 åren. Folkpartiet liberalerna välkomnar det nya partnerskapsavtalet. Detta innebär att en ökad tonvikt nu läggs på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och god samhällsstyrning i utvecklingssamarbetet med AVS-länderna och att en fördjupad dialog mellan parterna skall utgöra ett viktigt instrument för att uppnå avtalets mål. Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter kommer att utgöra själva grundsatserna i partnerskapsavtalet. Folkpartiet liberalerna känner sympati för EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning. Sverige kan ha mycket att lära av EU inom detta område.

Avskaffa jordbruksprotektionismen – öka handeln

EU bör fortsätta att fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och social utveckling för människorna där. Den viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Europa ska gå i spetsen i kampen för global frihandel. Genom EU:s handelsavtal med utvecklingsländerna har viktiga handelshinder avskaffats på många varor. Men fortfarande tillämpar EU handelshinder för teko- och jordbruksprodukter. EU har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland bedömer det som ett hot. Detta är en paradox som Sverige måste göra sitt bästa för att bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är nödvändigt. EU måste snarast möjligt avskaffa kvoterna inom bland annat tekoområdet och driva på så att världens tekohandel blir fri.

Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande och destabiliserande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där u-länderna är konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom att detta jordbruk subventioneras och skyddas mot importkonkurrens. Den gemensamma jordbrukspolitiken är djupt osolidarisk och måste omgående reformeras.

Folkpartiet liberalerna vill se en snabb WTO-uppgörelse om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade skyddstullar, fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder och en minskning av jordbrukssubventionerna med 70 procent. EU:s handelsministrar kom i februari i år visserligen överens om att successivt avskaffa tullhinder för import av varor från de 48 minst utvecklade länderna i världen. Men först år 2009 skall importen för samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överenskommelsen innefattade inte alla u-länder, utan bara de minst utvecklade. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning inte tillräckligt, utan ett avskaffande av skyddstullar måste ske betydligt mer skyndsamt och innefatta fler länder.

Sverige bör inom EU, såsom i alla andra internationella sammanhang, verka för att medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI skall avsättas till bistånd.

Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av de allra största biståndsgivarna i världen. EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att tillsammans med de andra länderna åstadkomma konkreta resultat vad gäller globalt utvecklingssamarbete. Huvuddelen av biståndssamarbetet bör dock även i framtiden omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.

Budgetanslagen

Folkpartiet liberalerna föreslår att biståndet höjs med totalt 1 783 miljoner kronor år 2002 jämfört med regeringens förslag. Dessa medel anser vi bör fördelas på följande sätt:

Multilateralt utvecklingssamarbete

För det totala multilaterala utvecklingssamarbetet anslår Folkpartiet ytterligare 348 miljoner kronor utöver regeringens anslag.

FN:s utvecklingsprogram UNDP spelar en central roll inom FN:s utvecklingsverksamhet. Vi föreslår att UNDP anslås ytterligare 20 miljoner kronor. Vi föreslår vidare att FN:s barnfond, Unicef, tilldelas ytterligare 10 miljoner kronor. Unicef har en betydelsefull roll i arbetet med att förbättra situationen för utsatta barn och att stärka barnens rättigheter.

Arbetet med att främja jämställdhet mellan kvinnor och män skall spela en viktig roll i Sveriges utvecklingssamarbete. För Unifem, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, anslås ytterligare 5 miljoner kronor och för delposten Övriga multilaterala insatser, vilken bl a finansierar särskilda insatser för kvinnor och barn, anslås 20 miljoner kronor utöver regeringens förslag. International IDEA, vars syfte bland annat är att arbeta för fria val och underlätta när sådana genomförs, finansieras också av denna post. Folkpartiet anser att den verksamhet som bedrivs vid International IDEA är mycket angelägen. Stödet till IDEA bör även i fortsättningen vara generöst.

FN:s befolkningsfond, UNFPA, fyller en viktig funktion i arbetet med att stärka människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter. U-länderna står idag för en mycket hög andel av kostnaderna för sina projekt som rör just dessa frågor. Folkpartiet satsar ytterligare 5 miljoner kronor på UNFPA.

WFP, FN:s livsmedelsprogram, har en viktig roll att spela särskilt vid humanitära katastrofer. Folkpartiet anslår ytterligare 25 miljoner kronor till detta arbete.

Som vi redogjort för ovan bedriver FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, ett mycket viktigt humanitärt arbete med att hjälpa flyktingar runt om i världen. UNHCR har dessvärre svårt med att få de reguljära resurser som arbetet kräver. Av den anledningen föreslår Folkpartiet liberalerna en betydande ökning jämfört med regeringens förslag. Till UNHCR anslår vi ytterligare 63 miljoner kronor.

Situationen för de ca 3 miljoner Palestinaflyktingarna inom och runt Palestina är mycket allvarlig. UNRWA, FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, brottas idag dessvärre med svåra ekonomiska problem. Det finns inte tillräckligt med resurser för att tillgodose de behov som finns bl a i flyktinglägren. Folkpartiet anslår därför ytterligare 20 miljoner kronor till UNRWA.

Hiv/aidskatastrofen i Afrika är ett faktum. Nu måste världssamfundet göra allt som står i dess makt för att minska spridningen. Betydligt större insatser bör göras för att förebygga hiv/aids liksom för att stödja redan smittade personer. Folkpartiet satsar därför ytterligare 60 miljoner kronor på UNAIDS.

Insatser för en ekologiskt hållbar utveckling är en mycket angelägen del i biståndet. Gemensamt för alla miljöhot på vår jord är att de alltid beskär friheten och minskar framtida generationers livschanser. Folkpartiet vill avsätta ytterligare 60 miljoner kronor till miljöinsatser.

Vi föreslår att delposten Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas med 50 miljoner kronor. Vidare anslår vi ytterligare 5 miljoner kronor vardera till Världshälsoorganisationen, WHO samt till FN:s beboende och bebyggelsecenter, Habitat.

Bilateralt utvecklingssamarbete

För det totala bilaterala utvecklingssamarbetet anslår Folkpartiet ytterligare 1 728 miljoner kronor utöver regeringens anslag.

Afrika

Under de senaste åren har Afrika skakats av några av de mest förskräckliga konflikter under 1900-talet. Vad som har hänt Sierra Leone, Somalia, Rwanda och forna Zaire, Sudan liksom kriget mellan Etiopien och Eritrea på Afrikas Horn, väcker fasa världen över. De visar alla på behovet av ett annat styrelseskick än vad som varit gängse. Sveriges roll som pådrivare av processerna mot demokratiskt fungerande afrikanska stater kan i detta sammanhang inte nog understrykas.

Vi förespråkar en något starkare inriktning på södra Afrika. Folkpartiet föreslår att ytterligare 30 miljoner kronor anslås till Afrika. Bilateralt bistånd till icke-demokratiska stater eller stater utan flerpartisystem ska dock undvikas. Stöd till dessa stater bör istället förmedlas genom enskilda organisationer. Vi förordar därför en minskning av det bilaterala biståndet till länder såsom Kenya, Tanzania, Eritrea och Etiopien. Det bilaterala utvecklingssamarbetet med Zimbabwe bör fortsätta att ligga på is till dess att en demokratisk utveckling kan skönjas.

Asien

Mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk utveckling finner vi det naturligt att sänka biståndet till Vietnam och Laos. Vi föreslår därför en total minskning av biståndet till Asien med 130 miljoner kronor.

Latinamerika

Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Då landstrategier arbetas fram bör inriktningen vara på demokratiinsatser samt fattigdomsbekämpning (främst utbildning och vatten). Vi föreslår att anslaget Latinamerika ökas på med 80 miljoner kronor.

Globala utvecklingsprogram

Folkpartiet anser att betydligt större satsningar bör göras på demokratifrämjande insatser och insatser för att stärka människors rättigheter runt om i världen. Därför anslår vi ytterligare 600 miljoner kronor till särskilda insatser för demokrati och mänskliga rättigheter.

Enskilda organisationer

Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har stor betydelse bl.a. för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Vi föreslår att anslagsposten för enskilda organisationer höjs med 100 miljoner kronor.

Ekonomiska reformer/skuldavskrivningar

Folkpartiet anser att betydligt större satsningar än vad som görs idag bör göras för att skriva av de allra fattigaste ländernas skulder. Vi anslår därför ytterligare 700 miljoner kronor till skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.

Samarbete med Central- och Östeuropa

Regeringen har föreslagit ett minskat stöd till länderna i Central- och Östeuropa. Folkpartiet anser ej att denna minskning är väl motiverad. Vi anslår därför 55 miljoner kronor ytterligare till 9:1 Samarbete med Central- och Östeuropa.

Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget

Multilateralt utvecklingssamarbete:

Tabell 1.1.

UNDP + 20

Unicef + 10

Unifem + 5

UNFPA + 5

WFP + 25

UNHCR + 63

UNRWA + 20

UNAIDS + 60

WHO + 5

Habitat + 5

Övrigt multilateralt samarbete

Miljöinsatser + 60

Konfliktförebyggande insatser + 50

Övriga multilaterala insatser (kvinnor och barn) + 20

Totalt multilateralt utvecklingssamarbete + 348

Bilateralt utvecklingssamarbete:

Tabell 1.2.

Afrika + 30

Asien - 130

Latinamerika + 80

Särskilda insatser för demokrati och MR + 600

Enskilda organisationer + 100

Ekonomiska reformer/skuldavskrivningar + 700

Totalt bilateralt utvecklingssamarbete + 1 380

Totalt multilateralt och bilateralt utv.sam. + 1 728

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 5 oktober 2001
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Karin Pilsäter (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Karl-Göran Biörsmark (fp)