Biståndet och ungdomen

Motion 1992/93:U256 av Kent Carlsson m.fl. (s)

Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en aktiv u-
landspolitik. Många biståndsprojekt har genomförts.
Biståndspolitiken har i omgångar varit utsatt för kritik och
det har då varit en kritik och diskussion om biståndets
storlek, till vilka länder det ges och effektiviteten i
biståndet.

Djupare diskussioner om biståndets inriktning och
utveckling är dessvärre knutet till en liten grupp som har
haft svårt att förnya sig. I all verksamhet visar det sig allt för
ofta att det skapas en anda av ''så har vi alltid gjort eller så
kan man inte tänka eller göra''. Biståndsområdet utgör
inget undantag.

Om man frågar sig vad som kan påverka utvecklingen av
världen till en plats präglad av rättvisa, tolerans, demokrati
och mänskliga rättigheter så finns det en del idéer som redan
idag praktiseras utifrån olika utgångspunkter av å ena sidan
folkrörelserna och å andra sidan biståndsorganet SIDA.

Utvecklingen i ett land är beroende av många saker.
Utbildningssystemet, antalet arbetstillfällen i industrin,
tjänstesektorns utveckling, infrastrukturens utbyggnad,
hälso- och sjukvården, stabil politisk situation är bara några
exempel på faktorer som spelar in.

Idag riktas biståndet på olika kategorier. Barn och
kvinnor är prioriterade grupper bland dessa kategorier.
Kategorin ungdomar tillhör inte de prioriterade
biståndsgrupperna. När SIDA bedömer behovet av bistånd
berörs barns och kvinnors situation, men mycket sällan
ungdomarnas.

Fenomenet är tyvärr signifikant i FN-sammanhang.
Barnen har sin egen FN-organisation UNICEF. FN ordnar
med jämna mellanrum kvinnokonferenser. Ungdomen har
ingen motsvarighet till detta. Sporadiskt ordnas med långa
mellanrum aktiviteter för ungdomar i FN:s regi.

Av resonemanget ska man inte dra slutsatsen att det är
fel att satsa på barn och kvinnor. Det är alldeles utmärkt att
satsningar görs på dessa grupper. Vad vi vänder oss mot är
att ungdomen glöms bort. Som vi ser det behövs ett helt nytt
tänkande, både i Sverige och i andra utvecklade länder, när
det gäller olika typer av satsningar på ungdomar.

Den borgerliga regeringen har deklarerat att man vill
satsa på demokratibistånd. En naturlig utveckling av en
sådan inriktning borde vara att skapa möjligheter för olika
ungdomsorganisationer i tredje världen att utvecklas. I
många länder är det förbjudet för ungdomar att organisera
sig. Man måste fråga sig hur det ska gå till att utveckla
demokrati då folkflertalet i tredje världen, d.v.s.
ålderskategorin 15--28 år, står utanför
samhällsutvecklingen? Saken blir inte bättre av att de som
borde vet -- SIDA och UD -- inte ser denna koppling och
ungdomens betydelse i strävan efter en bättre värld.

Ett pedagogiskt exempel är den stora miljö- och
utvecklingskonferensen i Rio de Janeiro. Världens ledare
var samlade och många NGO:s (Non-Governmental
Organisations) fanns på plats. När världens framtid stod på
dagordningen var kategorin ungdomar utan ett naturligt
forum.

Vid Rio-konferensen var ursprungsbefolkningarnas
representanter bättre organiserade än
ungdomsorganisationerna från 175 länder.

Sveriges regering måste stå upp för den demokratiska
utvecklingen och våga tala om ungdomars rätt till utveckling
och deltagande i samhällsutvecklingen med de mänskliga
rättigheterna som ledstjärna.

Det är rimligt att SIDA, som har över 500 anställda,
också har några som arbetar med ungdomsperspektivet i
biståndet. Förvisso finns det idag aktiviteter som olika
folkrörelser och ungdomsorganisationer är involverade i.
Men helhetsperspektivet saknas på SIDA och även i vissa
organisationer.

Det finns många organisationer, och även sådana som
inte har egna erfarenheter av biståndsarbete, som vill delge
sina kunskaper och hjälpa till. Problemet för dessa är att det
inte finns någon som kan hjälpa till med de första stegen:
nödvändig byråkrati, kontakter, samlad kunskap om olika
ungdomsorganisationers positiva och negativa erfarenheter
av biståndsarbete bland ungdomar etc.

Möjligen är förklaringen till att dessa
ungdomsorganisationer inte får vad de skulle behöva för att
kunna starta ett biståndsarbete att det saknas
ungdomskonsulter. SIDA har speciella konsulter för andra
områden som man stödjer.

Med lite nytänkande skulle man kunna ändra på denna
negativa bild. Fler ungdomsorganisationer skulle med
bättre organisation, öppenhet och vilja att stötta och hjälpa
kunna bli viktiga komponenter i det svenska
biståndsarbetet.

Vi menar därför att riksdagen bör ge regeringen och i
förlängningen SIDA i uppdrag att se över
biståndsverksamheten i denna del och hur stödet till olika
ungdomsinitiativ från svensk sida och i det globala
samfundet kan förbättras.

I framtiden borde SIDA i alla sina biståndsprojekt och i
de projekt man stöttar ha med ungdomsperspektivet som en
naturlig del. I varje projekt, lokalt som centralt, borde det
åtminstone finnas en medvetenhet att ge ungdomar en
möjlighet till föreningsverksamhet och
samhällsengagemang. Målet för detta bör vara att ge
ungdomar i biståndsländer identitet och självkänsla för att
kunna spela en viktig roll i sitt lands utveckling.

Ungdomsledare från olika länder i tredje världen bör ges
möjlighet att besöka och studera Sverige. Ett visst sådant
arbete bedrivs idag av samarbetsorganisationen LSU,
Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer. Det sker
dock i en relativt blygsam omfattning. Med ett aktivt stöd
från SIDA skulle denna verksamhet kunna utvecklas till
gagn för biståndsländernas utveckling.

Även utrikesförvaltningen kan spela en viktig roll i
arbetet med att hjälpa ungdomsorganisationerna. Det
borde vara naturligt att UD:s personal i Sverige och
utomlands ges allmänbildning i ungdomsfrågor och i
behovet av att i de olika beskickningarna runt om i världen
ha goda relationer med morgondagens ledare som finns i
ungdomsvärlden. Det senare ligger definitivt i Sveriges
framtida intresse.

Svenska ungdomar och ungdomsorganisationer måste
också ges möjlighet att resa till utvecklingsländer för att
skaffa sig kontakter, bygga upp kunskap och påbörja
planerandet av utbyte och biståndsverksamhet. Det borde i
detta sammanhang vara naturligt att SIDA stöttar sådana
resor och på andra sätt underlättar för svenska
ungdomsorganisationer att vidga sina kontakter i tredje
världen.

Tyvärr är detta inte inställningen hos SIDA idag. Detta
kanske kan bero på de bristande kunskaperna om
ungdomsorganisationernas potential och vilja att bidra till
ett bra och effektivt bistånd riktat till ungdomar i tredje
världen.

Vi lever i en tid då främlingsfientlighet och rasism blivit
vanligare även i vårt land. Ett sätt att motarbeta detta är att
ge fler svenska ungdomar möjlighet att skaffa sig
internationella kunskaper och kontakter. Likaså att svenska
ungdomar genom besök av ungdomar från tredje världen
får ökade insikter om levnadsvillkoren i dessa länder.

Vi menar att regeringen bör ges i uppdrag att se över hur
kategorin ungdomar skulle kunna prioriteras och stödjas i
biståndsarbetet samt hur ett förbättrat stöd ska kunna ges
till ungdomsorganisationernas utbytes- och
kontaktverksamhet i tredje världen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomars och
ungdomsorganisationers betydelse i
biståndsverksamheten,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hur
stödet till det ungdomsinriktade biståndsarbetet kan
förbättras och hur man bättre kan ta till vara de svenska
ungdomsorganisationernas vilja att göra en insats på detta
område.

Stockholm den 26 januari 1993

Kent Carlsson (s)

Martin Nilsson (s)

Ulrica Messing (s)