Bo- och brukarplikt

Motion 1990/91:Jo252 av Inger Schörling m.fl. (mp)

1. Bakgrund

Allt ägande är förenat med ansvar. Detta har alltid varit
en grundregel i varje civiliserat samhälle. Det gäller i
särskilt hög grad naturtillgångar.

Odlingsmark och skog hör till mänsklighetens
oskattbara tillgångar som svarar för huvuddelen av
mänsklighetens behov av föda. De är tillgångar som ur
moralisk synpunkt måste anses tillhöra hela mänskligheten
och skall utnyttjas med ansvar inför både nu levande och
kommande generationer. Det kan därför aldrig vara
likgiltigt för världssamfundet eller för det enskilda landet
hur dessa naturtillgångar förvaltas.

Skalden Erik Axel Karlfeldt skrev en gång: ''Men den
som hejdar växtens fart/ och lägger jord igen/ begår en synd
av värre art/ än den som dräper män.'' Detta låter kanske
överdrivet, men är i dag mer aktuellt än när det skrevs. På
en jord, som blir allt mer överbefolkad, är odlingsmark och
skog oersättliga tillgångar. Om de förslösas leder det till
svältdöd för medmänniskor. Svält drabbar i dag hundratals
miljoner människor.

Trots uppodlingsförsök minskar tillgången på
odlingsmark per invånare i världen för varje år. Sedan 1981
har världens jordbruksareal minskat. Dessutom minskar
markens produktivitet (Worldwatch Institute, Lester
Brown 1990).

De lagar som reglerar bruket av odlingsmark och skog
m.m. måste ta hänsyn både till brukarens och samhällets
intressen. Samhället måste då fattas i vid mening,
inkluderande andra folk och kommande generationer.

Det finns i vår kultur en tendens att översätta våra
erfarenheter från industriell produktion till alla livets
områden. För att det är rationellt att tillverka motorer i
stora fabriker har många trott, att det är rationellt att
utbilda barn i stora skolor. Man har trott att jordens bruk
kan jämställas med industriell produktion trots att det rör
sig om oerhört komplicerade biologiska processer där
människan har medverkat och påverkat sedan årtusenden.
Detta synsätt har legat bakom det sovjetiska
kolchossystemet.

Det finns också i vårt eget land föreställningar om att
jorden och skogen kan brukas lika bra med anonymt,
storskaligt ägande i aktiebolagsform. Hela den statliga
politiken på jordbruksområdet under efterkrigstiden har
varit starkt influerad av tanken att jordbruk kan likställas
med industri. Sådant tänkande har präglat
jordförvärvslagen vars främsta syfte har varit att skapa
''rationella brukningsenheter''.

Enligt miljöpartiets uppfattning är detta ett
materialistiskt, kortsiktigt och okunnigt betraktelsesätt.
Erfarenhetsmässigt har enligt miljöpartiets mening
storskaligt jordägande av stat, kommun, stora bolag och
andra storägare oftast visat sig vara mindre ansvarsfullt, och
ofta också mindre effektivt, än ägande i måttlig skala, där
ägaren eller ägarna själva aktivt deltar i jordens bruk.

Enligt miljöpartiets samhällssyn är det väsentligt att
undvika, att jorden blir föremål för spekulativt ägande av
människor som inte betraktar jorden som något annat än en
kapitalplacering. Likaledes är det inte acceptabelt att ett
jordbruk behandlas som en fritidsbostad för förmögna
personer som har helt andra huvudsysselsättningar och
intressen än jordbruk.

Praxis har på senare år lett till att allt fler icke-
jordbrukare kunnat förvärva jordbruk. Dessutom behåller
arvingar av jordbruk som inte är jordbrukare ofta sina
gårdar. Detta har drivit upp priserna på
jordbruksfastigheter så att avkastningen på gården inte
förräntar fastighetens pris. Detta omöjliggör för
jordbruksutbildade ungdomar utan stort eget kapital att
förvärva jordbruk.

Detta är bakgrunden till miljöpartiets krav på bo- och
brukarplikt.

2. Definitioner och principer

Med bo- och brukarplikt förstås att huvudregeln för
jordens bruk skall vara att ägaren är bosatt på eller invid
den odlingsmark han äger och i möjligaste mån tar ansvar
för och deltar i bruket av jord och skog.

En mycket stor del av svenskt jordbruk drivs som bekant
som arrenden. Det är vår uppfattning att detta på sikt skall
minskas så, att en allt större andel av jordbruksmarken blir
ägd och brukad av jordbrukare som äger marken de brukar.
Det hindrar inte att vi kan tänka oss att jordbruk kan drivas
som ägarkooperativ om det sker i måttlig skala och om
delägarna normalt själva brukar jorden.

En sådan omställning av svenskt jordbruk måste få ta
avsevärd tid men bör samtidigt genom en effektiv
lagstiftning påbörjas snarast möjligt. Huvudregeln skall
vara att principen aktualiseras vid varje ägarskifte och varje
gång ett arrende skall förnyas.

Det måste vara orimligt att tillämpa bo- och
brukarplikten drakoniskt. Kravet att ägaren skall bo invid
jordbruksfastigheten kan genomföras tämligen strikt, men
givetvis skall inte arvingar som är minderåriga eller som
utbildar sig för att bruka fastigheten tvingas att bo där
förrän de är kapabla att överta ansvaret. Likaledes skall
ägare som av sjukdom eller ålder tvingas att bosätta sig på
annan plats ej fråntas sin jord.

Likaså kan man aldrig kräva att ägaren ensam och
personligen skall bruka jorden utan regeln skall vara att
ägaren/ägarna tar huvudansvaret för brukandet och har
jordbruket som en huvudsysselsättning. Det är inte
acceptabelt att en ägare bor på fastigheten men helt
överlåter bruket till anställd personal medan familjen helt
ägnar sig åt annan verksamhet. Däremot är det enligt vår
uppfattning inte bara acceptabelt utan till och med önskvärt
att människor skall kunna bli deltidsjordbrukare, d.v.s. att
de vid sidan av ett annat yrke bebor och brukar en liten
jordbruksfastighet.

Man kan naturligtvis ifrågasätta varför de barn vars
föräldrar äger jord skall ha företrädesrätt till att bli
jordbrukare. Varför skall en människa kunna råda över vad
som händer med hans egendom efter döden? Arvsrätten är
å andra sidan en urgammal regel i vår kultur grundad på
djupt liggande biologiska instinkter och vi vill ingalunda
avskaffa den. Men i frågan om jord bör den förknippas med
villkor.

Huvudregeln blir då att den arvinge som inte vill för egen
del tillämpa bo- och brukarplikten måste sälja sin
jordbruksfastighet till någon som vill och kan tillämpa
denna huvudregel. En ung arvinge bör givetvis få tillräcklig
tid för att växa upp och utbilda sig innan han tvingas ta
ställning till om han vill bli jordbrukare eller något annat. I
det senare fallet måste han/hon då sälja sitt arv.

När arrendekontrakt går ut skall arrendatorn erbjudas
att köpa fastigheten med bo- och brukarplikt. Om han ej
önskar detta kan parterna komma överens om fortsatt
arrende. Men ägaren kan också återta sin rätt att bruka
fastigheten.

När det gäller rena skogsfastigheter behöver inte
brukarplikten gälla, däremot boplikten. Detta beror på att
skogen har så många andra användningsområden än att
producera virke och att dessutom skogens omloppstider är
så långa att det är svårt att avgöra vad som är brukande. För
naturvårdens del är det tvärtom positivt om inte
skogsmarken utnyttjas så hårt för virkesproduktion. Vid
pension eller långvarig sjukdom måste naturligtvis
fastighetsägaren ha rätt att bo kvar på gården även om
han/hon inte själv kan bruka marken. Men om det finns
intresserade människor som vill bruka marken bör den
arrenderas ut.

Den som köper eller ärver jordbruksfastighet under
uppgivande av avsikt att bebo och bruka densamma men ej
inom rimlig tid verkställer detta går miste om sin rätt att äga
fastigheten och måste då försälja densamma till ägare som
uppfyller förpliktelsen.

Eftersom jorden är en för mänskligheten oskattbar
tillgång är det förenat med ansvar att äga jord. Därför måste
det finnas en fungerande lag som gör det möjligt för det
allmänna att ingripa mot den som uppenbart vansköter sin
jord. Odlingsmark får ej utan särskilt tillstånd användas för
andra ändamål än odling. Vi föreslår att skötsellagen skärps
i detta avseende.

Den nuvarande jordförvärvslagen behöver radikalt
förändras och skötsellagen behöver skärpas. Samtidigt är
det enligt vår mening nödvändigt att få till stånd en radikal
förändring av jordbrukspolitiken på flera områden för att
uppnå ett ekologiskt, långsiktigt och solidariskt utnyttjande
av jord och skog. I denna motion har vi tagit upp
principerna för ägande och brukande. I andra motioner har
vi behandlat frågan om brukningsmetoderna.

3. Statlig mark

Domänverket, statskyrkan och universiteten äger
mycket jord- och skogsbruksmark. Vi tycker att de som är
intresserade av att vara egna skogs- och jordbrukare skall få
chansen. Därför bör domänverkets, kyrkans och
universitetens mark säljas ut till enskilda som är
intresserade. Vi vill också uppmuntra dem, som vill bruka
mark tillsammans i kooperativ form eller liknande att köpa
statlig mark. Staten bör inte ta ut högre pris än att det även
för människor utan mycket eget kapital skulle vara möjligt
att etablera sig. Detta skulle kunna leda till att ett stort antal
helt nya mindre fastigheter bildas.

4. Genomförande

Vi kräver att staten snarast tillsätter en utredning för att
utarbeta förslag att ersätta nuvarande jordförvärvslag med
en ny lag om bo- och brukarplikt, baserad på de principer
som angivits i motionen. Utredningen bör därjämte
utarbeta förslag till ändringar i skötsellagen, som förstärker
skyddet av den oskattbara tillgång som odlingsmark utgör.
Därvid bör också beaktas behovet av kompletteringar i
plan- och bygglagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning snarast tillsätts med uppgift att
utarbeta förslag till lag om bo- och brukarplikt samt förslag
till kompletteringar av plan- och bygglagen allt i enlighet
med de principer som angivits i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
skärpningar i skötsellagen att effektivt ingripande kan ske
mot den som missbrukar odlingsmark,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att domänverkets, universitetens och kyrkans mark
successivt bör utförsäljas till enskilda brukare med bo- och
brukarplikt.1]

Stockholm den 24 januari 1991

Inger Schörling (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Lars Norberg (mp)

Carl Frick (mp)

Gösta Lyngå (mp)

Anna Horn af Rantzien (mp)

Åsa Domeij (mp)

Roy Ottosson (mp)

Paul Ciszuk (mp)

1 1990/91:N316