Borttagande av hinder för äldre arbetskraft

Motion 2003/04:A370 av Bo Könberg m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

Sverige är en del av ett åldrande Europa. Att de yrkesverksamma är för få i förhållande till dem som lämnat arbetskraften, och att antalet år i förvärvsarbete sjunkit är ett hot mot välfärden i många länder, också i Sverige. Vi kan inte plugga till 29, sluta arbeta vid 59 och förvänta oss bra pension till 81. Trettio års arbete räcker inte för att försörja oss i 81 år. Vi måste sannolikt räkna med att arbeta drygt hälften av livet.

I en annan liberal motion finns förslag om att underlätta att studier slutförs och arbete påbörjas tidigare.

I den här motionen finns förslag om vidareutbildning, arbetsrätt, mer flexibel arbetstid, brister i tjänstepensionsordningar, åldersgränser och annat. De har det gemensamt att saker måste ändras för att arbete inte skall motverkas och äldre personer inte möta onödiga hinder när de söker arbete eller vill vara kvar i arbete:

• Erfaren arbetskraft skall kunna få göra större insatser i arbetslivet.

• Hinder för nyanställning av medelålders och äldre personer skall avlägsnas.

• Olika förhållanden som ekonomiskt påskyndar tidigt utträde ur arbetskraften skall förändras.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Motivering 4

4.1 Det är inget fel på erfarenhet 4

4.1.1 Det måste löna sig att arbeta 4

4.1.2 Många hinder finns kvar 5

4.1.3 Riksdagen bör tydligt ange färdriktningen 5

4.2 Vidareutbildning och kompetensutveckling 6

4.2.1 Högskolestudier som vidareutbildning 6

4.2.2 Yrkesinriktade fackhögskolor kan underlätta vidareutbildning och omskolning 7

4.2.3 Individuella kompetenskonton 7

4.2.4 Åldersgränsen för studiemedel 7

4.3 Arbetsrätt och arbetstider 8

4.3.1 Rätt till individuellt anpassad arbetstid 8

4.3.2 Avskaffad regel om dubbelräknad turordningstid från 45 år 8

4.3.3 Möjlighet till tidsbegränsad anställning från 61 år 9

4.3.4 Rätt att arbeta längre än till 67 års ålder bör övervägas 9

4.4 Möjligheterna att få F-skattsedel 9

4.5 Villkor för pensioner vid sidan om det allmänna pensionssystemet 10

4.5.1 Tidigaste uttag av privat pensionssparande 10

4.5.2 Avtalspensioner som motverkar anställning av medelålders och äldre eller stimulerar tidig pensionering 10

4.5.3 Omförhandling av nya tjänstepensionsavtalet inom statlig sektor 12

4.6 Sjukförsäkringen måste stödja arbetslinjen 13

4.6.1 Vård och försäkringskassa måste dra åt samma håll 13

4.6.2 Innebörden av en rehabiliteringsgaranti 13

4.6.3 Upphävande av tredje sjuklöneveckan 14

4.7 Avskaffande av formella åldersgränser inom vissa yrken 14

4.8 Avskaffande av ledighetsförmåner som utan rimliga skäl premierar förkortad tid i arbetslivet 14

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen för välfärdens hållfasthet av att ta till vara den äldre arbetskraftens kunnande och erfarenhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning om undantag från studiemedelssystemets 41-årsgräns för kortare tid av yrkesinriktad vidareutbildning.1

3. Riksdagen beslutar om ändring i lagen om anställningsskydd, i enlighet med bilaga.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av inverkan på arbetskraftsutbudet av 55-årsregeln för uttag av pensionssparande.2

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning om villkoren för arbetsgivares avdragsrätt avseende anställdas avtalsreglerade pensionsordningar.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det statliga avtalsområdet och staten som arbetsgivare.3

7. Riksdagen beslutar att anslaget 22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd, under utgiftsområde 13, fr.o.m. budgetåret 2004 inte får användas för att nybevilja aktivitetsstöd till tjänstledighet med s.k. friår eller liknande ledighetsarrangemang.

1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.

2 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SkU.

3 Yrkande 6 hänvisat till FiU.

4 Motivering

4.1 Det är inget fel på erfarenhet

Erfarenhet behövs. Värdet av erfarenhet kunde många gånger respekteras bättre.

Men erfarenhet nedvärderas ofta. Erfarenhet betalas inte, det kan bli väldigt låg verklig ekonomisk ersättning för den som arbetar i stället för att vara ledig med pension.

Sådan är den verklighet människor med lång erfarenhet i yrkeslivet ofta ställs inför. Arbetsvilja belönas inte. Däremot finns både hinder och felriktade ekonomiska stimulanser som verkar för att människor skall lämna arbetslivet tidigt.

Vad samhällsekonomin kommer att kräva, ifall välfärden även på längre sikt skall kunna bevaras, är något annat än att människor börjar arbeta sent i livet och slutar arbeta tidigt i livet.

4.1.1 Det måste löna sig att arbeta

Välfärd kommer ur arbete och företagande, och skall välfärd vara möjlig måste de som arbetar vara tillräckligt många, tillräckligt produktiva och tillräckligt friska för att både kunna försörja sig själva och betala för välfärdssystemen. Det måste också löna sig för dem att arbeta. Denna grundsten under all välfärdspolitik förlorar inte sin bärkraft vid någon viss ålder, 55, 60 eller 65.

Om drygt 25 år beräknas var fjärde av Sveriges invånare vara äldre än 64 år.

Om de yrkesaktiva är för få, och de som inte arbetar är för många, pressas skattetrycket uppåt samtidigt som arbetskraftsbrist och bromsade ekonomiska framsteg pressar levnadsstandarden nedåt.

Det är inte bara i Sverige som detta är en av politikens mest centrala frågor inför de kommande årtiondena. I en lång rad länder – däribland nästan alla EU-stater – är samhällsekonomin och välfärden minst lika hotade av en förändrad ålderspyramid och växande försörjningsbördor på de yrkesaktiva.

Det finns många exempel på att denna utveckling kan bli avsevärt mer dramatisk i andra länder än i Sverige. För tre år sedan låg EU-genomsnittet för andelen 50–64-åringar som tillhörde arbetskraften 14 procentenheter lägre än i Sverige för män och 31 procentenheter lägre för kvinnor. Förhållandet mellan antalet i yrkesaktiv ålder och antalet pensionärer väntas också i flera länder förskjutas mycket snabbare än här.

Sverige är också föregångare med ett allmänt pensionssystem, som började införas från och med 1995 och som både stimulerar mer till arbete och anpassar sig efter den samhällsekonomiska och befolkningsmässiga utvecklingen. Därmed har Sverige avskaffat det största av hindren mot att friska, arbetsföra och arbetsvilliga människor blir kvar i arbetslivet även då de närmar sig det som brukat anses som en vanlig pensionsålder.

4.1.2 Många hinder finns kvar

Men det största hindret var inte det enda hindret. Många andra sådana hinder finns kvar. Det skulle vara ett allvarligt misstag att tro att detta inte spelar så stor roll när Sverige för närvarande har fler äldre i arbete än övriga EU-länder, och dessutom ett reformerat pensionssystem.

Att leva fler friska år och då sluta arbeta tidigare är ett mönster som inte är möjligt att i stor skala förena med bevarad välfärd. Med den befolkningsutveckling som väntas är en av de ofrånkomliga slutsatserna att äldre personers erfarenhet måste respekteras bättre i yrkeslivet och att fler skall kunna vara yrkesaktiva längre än i dag.

Med en tilltagande brist på arbetskraft i många yrken skulle man kunna vänta att både arbetsgivares och arbetskamraters attityder skulle förändras under verklighetens tryck. En sådan situation kunde också väntas sätta igång förändringar av både arbetsvillkor och arbetsmiljö, för att företag och förvaltningar skall kunna rekrytera och behålla äldre medarbetare.

Men denna förändring av inställningen till äldre och mer erfarna personer har svårt att bryta igenom så länge det finns en lång rad hinder i vägen. Det finns också etablerade men olyckliga mönster från 90-talet, då olika sätt att betala de äldre för att i förtid sluta arbeta bredde ut sig som nödlösningar i ett akut arbetsmarknadsläge.

4.1.3 Riksdagen bör tydligt ange färdriktningen

I den här motionen tar vi upp ett antal hinder för äldre arbetskraft, och sådant som gör att ekonomiska drivkrafter motverkar yrkesarbete. Vi har en rad förslag om att avskaffa eller ändra sådant som motverkar pensionsreformens stimulanser till arbete.

Detta är inte nya frågor. De har diskuterats, mer eller mindre ingående, några av dem under lång tid. Flera intressanta utredningar om hindren för de äldre på svensk arbetsmarknad har gjorts. En rad konkreta förslag har behandlats i bland annat utredningen Riv hindren för äldre i arbetslivet (Ds 2002:10, april 2002), som arbetade under ledning av landshövdingen och tidigare statsrådet (s) Bengt K Å Johansson. I våras publicerade OECD en grundlig studie av dessa problem i Sverige, den första i en planerad serie av 20 utredningar om olika länders hinder för äldre arbetskraft. Riksdagens revisorer har särskilt belyst hur staten själv, genom de avtalade tjänstepensionerna för statsanställda, inte främjat utan motverkat det som är fördelaktigt för samhällsekonomi och välfärd.

Det har varit väntat att det utredningsarbete som utförts skulle leda fram till en rad förslag från regeringen till riksdagen. Efter den stora pensionsreformen har dock inte så mycket hänt. Flera av de frågor som utretts synes ha fastnat genom att ha blivit skickade till arbetsmarknadens parter och de s k trepartssamtalen. Staten som arbetsgivare har uppträtt så att riksdagens vilja att med pensionsreformen stimulera arbete har saboterats.

Då inte heller budgetförslaget innehåller de initiativ som kunnat väntas menar vi att riksdagen tvingas ta ledningen och med en rad lagändringar och andra beslut ange en tydlig färdriktning. Det skall inte råda någon tvekan om att riksdag och regering inser hur viktigt det är för välfärdens hållfasthet att ta till vara den äldre arbetskraftens kunnande och erfarenhet.

Det som här anförts bör ges regeringen till känna.

När vägen röjts och hinder avlägsnats kan en mer positiv inställning till att anställa äldre och till att vara yrkesverksam längre snabbare och lättare slå igenom.

Utredningsarbete pågår om hur EU-direktivet mot åldersdiskriminering i arbetslivet skall omsättas i svensk lag. Vi utgår från att denna fråga kommer att få sin lösning förhållandevis snart. Det är viktigt att den lagändring som då görs inte blir en förevändning för passivitet när det gäller de många andra slag av hinder som möter äldre arbetssökande.

4.2 Vidareutbildning och kompetensutveckling

En stel arbetsmarknad där det med åren blir svårare att byta yrke eller arbetsgivare är en av de främsta orsakerna till tidigt utträde ur arbetslivet. Det är också en bidragande orsak till hälsoproblem, långvariga sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Att arbetsmarknadspolitiken i vid mening, liksom fortbildningen, bättre behöver kunna tillgodose den medelålders och något äldre arbetskraftens behov är tydligt.

Detta framhålls i både betänkandet Riv hindren för äldre i arbetslivet och i OECD-rapporten om Sverige. Svensk arbetsmarknadspolitik behöver förnyas för att fungera bättre, och detta handlar bland annat om att öka möjligheterna att undvika en tidig utslagning ur yrkeslivet.

När tekniken och yrkeslivet förändras är det för många lättare att fortsätta arbeta om det finns tillfälle att lära sig nytt och att vidareutveckla sin kompetens. Den som inte orkar med de gamla arbetsuppgifterna längre kan ha lättare att byta yrke eller arbetsgivare om möjligheten finns att studera då och då under yrkeslivet.

4.2.1 Högskolestudier som vidareutbildning

Arbetsmarknadsstöd till omskolning är som regel ett sätt att med vidareutbildning göra det lättare att få nya jobb för dem som redan fått svårt att hitta ny anställning i sitt tidigare yrke. Vidareutbildning och kompetensutveckling är en viktig del i arbetslinjen och har fått ännu större betydelse i det moderna arbetslivet med snabb teknisk utveckling och snabba strukturförändringar. I vårt partis arbetsmarknadspolitiska motion finns förslag om att stärka arbetslinjen på den här punkten genom en individuell omställningspeng.

Men mer ofta än i dag borde arbetslöshet eller tidigt utträde ur arbetskraften kunna undvikas genom vidareutbildning på eget initiativ, innan skadan redan är skedd. Vidareutbildning kan också göra det lättare att lämna ett yrke som börjar slita på hälsan och gå vidare till nya arbetsuppgifter där man orkar arbeta kvar längre. Om fler är beredda att ta ansvar för sin egen kompetens och utveckling för att bli kvar på arbetsmarknaden är det en stor tillgång också samhällsekonomiskt.

Mer av studier inom ramen för det utbildningsväsendet – även för människor som inte är purunga – skulle kunna ge bättre utdelning i tillväxt och ökade skatteintäkter än arbetsmarknadsåtgärder.

4.2.2 Yrkesinriktade fackhögskolor kan underlätta vidareutbildning och omskolning

För en bättre fungerande arbetsmarknad behöver statusen på kvalificerad yrkesutbildning höjas.

Inom skilda områden som teknik, social omvårdnad och informationsteknik finns ett stort behov av kvalificerad, välutbildad arbetskraft. Sverige bör, för att arbetsmarknaden skall kunna fungera bättre, överge dagens verklighetsfrämmande modell enligt vilken alla nya högskolor ska betraktas som blivande universitet.

Utbildningssystemet bör bli mer differentierat, och riktiga, reguljära fackhögskolor bör därför införas för kvalificerad yrkesutbildning. Dessa kan också ha en viktig roll i vidareutbildning och kompetenshöjning under yrkeslivets gång. Vi hänvisar här till yrkande i en fp-motion om högskolefrågor.

4.2.3 Individuella kompetenskonton

En väg att underlätta sådan vidareutbildning och minska riskerna för att något äldre personer tappar fotfästet i yrkeslivet är individuella kompetenskonton, som får tas ut för studier under den yrkesverksamma tiden, men som omvandlas till ett tillskott till ålderspensionen om de inte används för vidareutbildning.

Ett sådant kompetenssparande har förberetts men omkring 4,8 mdr som avsatts har blivit infrusna, och åtminstone delvis placerade hos Riksgäldskontoret. Sedan har det hela gått i stå.

Detta är negativt. Reformen bör fullföljas, varvid reglerna för att ta ut icke utnyttjat kompetenssparande bör vara utformade så att de inte medverkar till tidigt utträde ur arbetslivet. Vi hänvisar här till yrkande i den gemensamma motion i ämnet som väcks från fyra partiers sida (m, fp, kd, c).

4.2.4 Åldersgränsen för studiemedel

Möjligheterna till undantag från 41-årsgränsen för studiemedel bör bli föremål för utredning.

Denna gräns kan av uppenbara samhällsekonomiska och andra skäl inte avskaffas. Stora lån skall inte kunna tas ut så sent att det inte finns realistisk möjlighet att betala tillbaka dem under resten av yrkeslivet.

Men vad som däremot kan övervägas är att skapa vissa utökade möjligheter att få studiemedel för enstaka terminer av yrkesinriktad vidareutbildning syftande till att öka kompetensen och bli kvar i arbetslivet. För dem som efter studier tänks vara yrkesverksamma mellan 25 och 67 års ålder återstår vid 41 års ålder dryga 60 procent av yrkeslivet, och synen på finansiering av vidareutbildning vid den åldern bör därför inte vara alltför snäv.

Frågan kräver alltså en grundlig utredning för att finna den avvägning som bättre än i dag stödjer arbetslinjen. Detta bör ges regeringen till känna.

4.3 Arbetsrätt och arbetstider

4.3.1  Rätt till individuellt anpassad arbetstid

Äldre som vill fortsätta arbeta har lättare att göra detta om arbetstiden kan anpassas mer individuellt. Om den enskilde har mer av egen makt över sin arbetstid förbättras förutsättningarna att fortsätta längre i yrkeslivet. Dessa frågor har nyligen behandlats i utredningsbetänkandet Tid – för arbete och ledighet (SOU 2002:58), och vi får anledning att återkomma till dem då proposition på den utredningen läggs.

Vi hänvisar till reservationen i utredningen av Erik Ullenhag (fp), där det bland annat ges stöd för förslag om en lag om flexibel ledighet och att semester skall kunna tas ut som del av dag. Den enskilde skall, enligt vår mening, få rätt att själv bestämma om hon eller han vill ta ut tiden i den i utredningen tänkta timbanken som lediga timmar, hela lediga dagar eller i pengar.

Möjlighet att ta ut ledighet i enstaka timmar bör införas alldeles oavsett om en reform om fem nya lediga dagar blir genomförd.

Många människor har i dag svårt att få tiden att räcka till. De slits mellan familj, arbete och andra uppgifter, och detta är en av de många bidragande orsakerna till sjukskrivningar och till att det så småningom blir ett alltför tidigt utträde ur arbetslivet. För att minska dessa påfrestningar är det centrala att ge den enskilde mer makt över sin vardag.

Förslag om en mer flexibel arbetstid är här betydelsefulla, och dessutom ger de personer som närmare sig pensioneringen större möjligheter att arbeta vidare. Ett yrkande om flexibel timbank för arbetstid finns i vårt partis arbetsmarknadspolitiska motion.

4.3.2 Avskaffad regel om dubbelräknad turordningstid från 45 år

Lagen om anställningsskydd innehåller en regel om att anställningstid efter 45 års ålder räknas dubbelt ifall en turordningslista behöver göras vid uppsägning pga arbetsbrist. För dem som varit anställda länge hos samma arbetsgivare har regeln oftast ingen betydelse. Men den blir ett hinder för den som blivit arbetslös i medelåldern eller nära pensioneringen eller som av andra skäl önskar byta arbete.

Bestämmelsen riskerar – hos både arbetsgivare och andra anställda – att öka motståndet mot att anställa medelålders och äldre personer som blivit arbetslösa eller behöver byta yrke av t ex hälsoskäl. Även på andra sätt bidrar 45-årsregeln till minskad rörlighet och större risk för tidig pensionsavgång. Att denna regel skall ändras förordas i betänkandet Riv hindren för äldre i arbetslivet (Ds 2002:10), där en höjning till 50 eller 55 år är det som närmast förespråkas.

Ett problem vid en sådan höjning är att redan intjänad dubbel tid försvinner. Syftet att underlätta för medelålders och äldre arbetssökande uppnås mer effektivt om 45-årsregeln lämnas oförändrad för den anställningstid som redan varit, samtidigt som regeln avskaffas helt för anställningstid under 2004 och framåt. Förslag till sådan lagändring finns i bilaga.

4.3.3 Möjlighet till tidsbegränsad anställning från 61 år

I betänkandet Riv hindren för äldre i arbetslivet finns en rekommendation om möjlighet till tidsbegränsad anställning från 61 års ålder, till skillnad från den 67-årsgräns som nu finns.

Pensionsreformen medger en, gentemot pensionssystemet, flexibel pensionsålder från 61 år och flexibelt uttag av hel- eller deltid, utan subventioner. Möjligheten att t ex ta ett deltidsarbete efter pension från det gamla jobbet försvåras dock starkt av att tidsbegränsad anställning inte är tillåten förrän från 67 år, annat än i de fall där det är fråga om projekt, tillfällig arbetsanhopning, vikariat osv. Den i Ds 2002:10 förordade ändringen i LAS 5 § 5 bör genomföras i enlighet med utredningens förslag; lagtext för denna ändring finns i bilaga.

4.3.4 Rätt att arbeta längre än till 67 års ålder bör övervägas

En rätt att arbeta till 67 år utan att bli uppsagd pga åldern finns sedan januari i år. Det skulle vara möjligt att ta ett steg till och exempelvis låta 67-årsgränsen flyttas kvartalsvis i takt med medellivslängdens ökning efter riksdagens beslut om pensionsreformen 1994. Sedan dess har den återstående medellivslängden vid födseln ökat med knappt två kvartal i genomsnitt (20 månader för män och 9 månader för kvinnor).

Om ökad medellivslängd åtföljs av att det är fler friska år som läggs till livet – vilket varit fallet under senare årtionden men möjligen inte längre gäller – ökar också antalet år där de som är intresserade av att fortsätta yrkesarbeta kan göra detta. Olika regler och trygghetssystem på arbetsmarknaden behöver ta hänsyn till detta. För- och nackdelar med olika alternativ bör övervägas.

Vi lägger inget yrkande om detta, utan pekar på det som ett kommande diskussionsämne mellan de fem partierna som är ense om pensionsreformen. En ändring på den här punkten förutsätter att alla de fem partierna är ense om att den skall genomföras.

4.4 Möjligheterna att få F-skattsedel

Möjligheten att fortsätta att vara yrkesverksam på deltid kan vara beroende av om en tidsbegränsad anställning kan ske. Den kan också vara beroende av möjligheten att få F-skattsedel.

Att man för det mesta inte räknas som företagare och kan få F-skattsedel när man till att börja med främst utför uppdrag åt en tidigare arbetsgivare har hindrat nyföretagande i bland annat vårdsektorn. Det kan också vara till nackdel för äldre personer. I betänkandet Riv hindren för äldre i arbetslivet (Ds 2002:10) pekas detta ut som ett av hindren för att personer fortsätter att arbeta deltid i stället för att helt gå i pension. Reglerna bör ändras, och vi hänvisar till de förslag om detta som tidigare framlagts från vårt parti och som kommer att behandlas även vid detta riksmöte.

4.5 Villkor för pensioner vid sidan om det allmänna pensionssystemet

4.5.1 Tidigaste uttag av privat pensionssparande

Denna ålder har sedan lång tid varit 55, och är bestämd i skattelagstiftningen. I gamla Kommunalskattelagen kom denna 55-årsregel in i 31 § för 53 år sedan (SFS 1950:308). Återstående medellivslängd vid 50 års ålder har sedan dess ökat med nästan fyra och ett halvt år och för kvinnor med mer än sju år, dvs i genomsnitt för könen drygt fem och ett halvt år.

Försäkringar och annat pensionssparande enligt dessa regler har en stor och positiv betydelse både som sparform och som en del av tryggheten inför ålderdomen.

Det finns tecken på att 55-årsgränsen bidrar till att tidigarelägga faktisk pensionsålder, framför allt i vissa yrkesgrupper. Det bör övervägas att höja åldern för tidigast möjliga uttag, men den kan självfallet aldrig ligga högre än den tidpunkt då den flexibla pensionen i det nya allmänna systemet för ålderspension tidigast kan tas ut. Vi anser inte att det i dag finns ett tillräckligt underlag för ett beslut om en sådan ändring, som givetvis bara skulle kunna avse uttag av det sparande som görs efter regeländringen.

Frågan borde dock utredas, och 55-årsregelns effekt på arbetsutbudet analyseras närmare. För att ge underlag för riksdagens överväganden bör regeringen låta genomföra en sådan utredning. Detta bör ges regeringen till känna.

4.5.2 Avtalspensioner som motverkar anställning av medelålders och äldre eller stimulerar tidig pensionering

Som komplettering till det offentliga systemet för ålderspensioner finns avtalsreglerade tjänstepensionsordningar, som med tiden har fått mycket olikartad utformning.

Vissa av dessa har numera samma grundläggande egenskaper som det nya allmänna pensionssystemet. Det innebär att äldre arbetskraft inte missgynnas och att det inte sker någon subventionering av tidigt utträde ur arbetskraften. Som exempel kan nämnas att den som arbetar till 67 i stället för till 65 års ålder får cirka 20 procent mer i årlig pension resten av livet.

Det främsta exemplet på de nya pensionsordningarna finns i avtal mellan Landsorganisationen och Svenska Arbetsgivareförenigen (numera Föreningen Svenskt Näringsliv). Sådana avtal med avgiftsbestämda förmåner underlättar att arbetsmarknaden fungerar väl även för äldre. De kan ses som en förebild för den övriga arbetsmarknaden.

Andra tjänstepensionsordningar har egenskaper som gör att det ibland kan bli mycket dyrbart att anställa personer som hunnit bli 50 år eller äldre. Utgående förmåner bestäms utifrån vissa år med goda inkomster. I vissa situationer ger fortsatt yrkesarbete ingen förbättring alls av pensionsförmånerna. Det kan uppstå en direkt subvention av tidigt uttag av pension. Dessa effekter framträder särskilt för personer med något högre inkomster, och avtal med sådana egenskaper finns främst på den privata tjänstemannasidan och – märkligt nog – hos staten själv som arbetsgivare.

Följden blir att marginella kompletterande system inom vissa sektorer av arbetsmarknaden verkar så att de främjar tidig pension och arbetslöshet bland äldre, och därmed motverkar viktiga delar av det som stora delar av riksdagen önskat uppnå med pensionsreformen. Detta är en allvarlig sak, och att det är en nyckelfråga framgår av flera utredningar. En utförlig kritik av dessa brister i vissa pensionsordningar har framförts av Riksdagens revisorer. De negativa effekterna understryks även i den ovannämnda studien från OECD samt i betänkandet Riv hindren för äldre i arbetslivet (Ds 2002:10)

Det skulle vara önskvärt att arbetsmarknadens parter inom de berörda sektorerna lade om de avtalsreglerade pensionsordningarna så att de förstärkte och inte försvagade de effekter på stimulanserna till arbete som riksdagen önskat åstadkomma med reformen av de allmänna ålderspensionerna.

Tjänstepensioneringen enligt avtal på arbetsmarknaden bygger på de villkor för arbetsgivarens avdragsrätt som är angivna i skattelagstiftningen. Det är starkt problematiskt att skatteregler kan användas så att viktiga inslag i den långsiktiga ekonomiska politiken undergrävs – liksom till att principerna bakom pensionsreformen motverkas.

En ändring kan ske med kollektivavtal eller med ändring av villkoren för avdrag. Regeringen bör låta förbereda förslag till en ändring av dessa avdragsvillkor. Utgångspunkten skall vara att pensionsförsäkringen som både kollektivavtalsenlig och privat sparform bevaras, samtidigt som sådana avtalsvarianter som leder till diskriminering av äldre vid nyanställningar, eller till stimulans för tidigt utträde ur arbetskraften, inte blir kvar.

Hur en sådan förändring bör utformas kan inte fastslås nu. Den närmare utformningen bör utredas. Särskilt övergångsreglerna kan kräva ingående överväganden.

Efter en ändring av skattereglerna kan de berörda parterna på arbetsmarknaden fortsätta att tillskjuta lika mycket medel som förut för tjänstepensionering, men de behöver utforma avtalen så att de ökar och inte minskar den äldre arbetskraftens möjligheter till arbete. Pensionsordningen för LO-delen av den privata arbetsmarknaden är här ett föredöme vad gäller dess principiella uppbyggnad.

En möjlighet är att i skattelagstiftningen medge avdrag endast för pensionsplaner där de grundläggande principerna är desamma som i det nya offentliga pensionssystemet och i SN(SAF)–LO-systemet, dvs avgiftsdefinierade förmåner, som inte ger förmåner till tidig pensionering och inte heller nackdelar vid anställning av äldre arbetskraft. En annan möjlighet är att endast vissa särskilt snedvridande eller på annat sätt skadliga inslag leder till förlorad avdragsrätt.

Frågan kan komma att bli inaktuell genom att avtal ändras utan föregående lagstiftning. Regeringen bör dock tillsätta en utredning med direktiv i enlighet med ovanstående, och detta bör ges regeringen till känna.

4.5.3 Omförhandling av nya tjänstepensionsavtalet inom statlig sektor

Efter pensionsreformen har Arbetsgivarverket (med verkan från 1 januari 2003) slutit avtal om återinförd kraftigt subventionerad delpension, något som riksdagen tidigare avskaffat i det allmänna pensionssystemet från och med 2001.

Verket gör gällande att dess syfte varit att underlätta att fler arbetar vidare i stället för att sluta helt. Det är troligt att effekten i stället blir att de förmånliga villkoren lockar till minskad arbetstid. I den ovannämnda OECD-rapporten om Sverige heter det exempelvis:

De generösa incitament som erbjuds enligt detta nya avtal kan resultera i att ett stort antal anställda som annars skulle fortsatt att arbeta heltid väljer deltid ... [och avtalet] kan sålunda ha en sammantaget negativ inverkan på arbetsutbudet.1

Vidare finns i denna sektor fortfarande, för inkomster över taket, liknande slag av tjänstepensionsvillkor som i den privata sektorns ITP-plan, vilka gör det mycket dyrt att anställa den som är äldre, samtidigt som tidig pensionsavgång i vissa situationer kan stimuleras.

Det är allvarligt att statens egen arbetsgivarmyndighet verkat i rakt motsatt riktning mot vad riksdagen har angivit med pensionsreformen, inklusive beslutet om avskaffande av den starkt subventionerade delpensionen, och dessutom slutit avtal som ökar och inte minskar hindren för äldre arbetskraft.

Staten som arbetsgivare måste i fortsättningen uppträda i linje med den övergripande ekonomiska politiken och riksdagens beslut om arbetsmarknad och välfärdssystem. Att myndighet som sluter avtal uppträder tvärtemot kan inte accepteras.

Följande bör ges regeringen till känna: De avtal som inte fyller ovannämnda krav måste omförhandlas. Regeringen förutsätts vidta de åtgärder som är erforderliga och, om så anses behövligt, återkomma till riksdagen med förslag om ändringar av bestämmelser som avser Arbetsgivarverkets verksamhet.

4.6 Sjukförsäkringen måste stödja arbetslinjen

En väl fungerande sjukförsäkring, uppbyggd som en äkta socialförsäkring med hälso- och arbetsinriktning och raka rör mellan avgifter och förmåner, har tillsammans med en väl fungerande sjukvård en viktig roll i att möjliggöra att människor är yrkesverksamma under fler år. Likaså är förebyggande hälsoarbete av stor betydelse för möjligheterna att vara kvar i arbetslivet, liksom för att upprätthålla en social välfärd.

Att sjukförsäkringen är i kris, att samarbetet mellan sjukvård och försäkringskassor blivit sämre och att sjukskrivningarna och sjukpensionerna blivit så många fler är ett av de största hoten mot välfärden. Orsaken till detta är inte minst att det så ofta leder till att människor lämnar arbetslivet många år tidigare än de skulle ha kunnat gjort. Den genomsnittliga åldern för dem som beviljas sjukersättning (som motsvaras av tidigare sjukbidrag och förtidspension) har sjunkit ned till omkring 50 år.

4.6.1 Vård och försäkringskassa måste dra åt samma håll

Att bryta denna utveckling, där ett stort antal sjukskrivningar leder till många och tidiga sjukpensioneringar, är en av de allra viktigaste sakerna då det gäller att vända utvecklingen mot sjunkande faktisk pensionsålder.

I andra fp-motioner, som vi här hänvisar till, finns en lång rad förslag som är till för att minska antalet sjukpensioneringar (dvs nya beslut om varaktig sjukersättning), minska antalet långvariga sjukskrivningar, förebygga ohälsa, förkorta vårdköer och undvika onödiga väntetider för behandling. Bland de förslag som mer direkt är inriktade på sjukvård och sjukförsäkring märks bland andra:

• husläkarsystem, för en primärvård som bättre förebygger långvariga sjukfall,

• finansiell samordning, för lokala initiativ för att ge människor snabb behandling och hålla nere statens sjukpenningkostnader,

• rehabiliteringsgaranti, för att sjukförsäkringen skall följa arbetslinjen och inte undergräva denna,

• nationell vårdgaranti, för att hindra att onödiga väntetider förlänger sjukskrivningar,

• stärkta ekonomiska incitament för landstingen att arbeta för korta sjukskrivningar och förebyggande hälsovård.

4.6.2 Innebörden av en rehabiliteringsgaranti

Rehabiliteringsgarantin i vårt förslag innebär att långtidssjukskrivningar inte skall få pågå mer än ett fåtal veckor innan en ordentlig bedömning görs av rehabiliteringsbehovet och riktigheten i fortsatt sjukskrivning. Denna bedömning skall utföras av en annan läkare än den som först sjukskrev. Beslutade rehabiliteringsåtgärder skall också genomföras, och om inte landstinget klarare det inom föreskriven tid skall patienten ha rätt att på landstingets bekostnad vända sig till annan vårdgivare.

4.6.3 Upphävande av tredje sjuklöneveckan

Regler om flera veckors sjuklön – och annat som på liknande sätt ökar risktagandet vid nyanställning – missgynnar inte minst äldre arbetskraft vid nyanställningar. Eftersom risken för sjuklighet naturligt tilltar med stigande ålder kommer sådana regler att ofrånkomligen förstärka tendensen att äldre arbetskraft får svårare att byta anställning och svårare att få ny anställning efter en tid av arbetslöshet eller genomgången sjukdom. Detta bidrar till onödigt tidig pensionering.

I en annan motion från Folkpartiet liberalerna föreslås, av bland annat detta skäl, att beslutet i våras om en tredje sjuklönevecka skall upphävas med verkan från 1 januari 2004.

4.7 Avskaffande av formella åldersgränser inom vissa yrken

För ett fåtal yrken finns regler som kan tvinga dem som helst skulle vilja arbeta några år till att lämna yrkeslivet. Detta gäller för läkare och sjukgymnaster genom bestämmelser som sätter en åldersgräns för ersättning för vården av allmänna medel, och som ger landstinget dispensmöjligheten, vilket i praktiken blir en möjlighet att stoppa dem som arbetar utanför landstingets egen sjukvårdsorganisation.

Detta slag av regler har nackdelar för vården och för patienterna. Men de ger också en mycket olycklig signal om inställningen till erfaren arbetskraft. I en annan fp-motion har föreslagits att landstingets prövningsrätt tas bort, och att Riksförsäkringsverket efter 70 års ålder skall göra en prövning som endast skall avse vårdkvaliteten, dvs främst sådant som att en äldre läkares egen hälsa är tillräckligt god. Därmed försvinner den fixerade åldersgräns som är följden av nuvarande lag.

4.8 Avskaffande av ledighetsförmåner som utan rimliga skäl premierar förkortad tid i arbetslivet

Politiken bör i möjligaste mån vara konsekvent i att arbete och företagande skall löna sig. Förmåner som innebär betalning vid frånvaro från arbetet skall ha en hållbar social grund, exempelvis föräldraledighet för dem som fått barn eller sjukpenning för den som drabbats av tillfällig arbetsoförmåga genom olycksfall eller sjukdom.

Förmåner som inte fyller dessa krav sänder signaler som står i strid med strävan att bevara och stärka den ekonomiska grunden för välfärden. I särklass står här den s.k. friårsförmånen, som går ut på att friska, arbetsföra och annars arbetande människor får betalt av staten för en lång tjänstledighet, eller rättare sagt för 47 extra semesterveckor eller en tid av gratis pension redan i medelåldern.

Att detta bidrag till att inte vara yrkesaktiv betalas med något som kallas aktivitetsstöd är stötande. Detta bidragssystem hör ihop med ett mönster där tiden i arbetslivet kortas ner samtidigt som det antal äldre och andra som de yrkesarbetande skall försörja blir fler. Så länge friårsförmånen finns är det svårt att göra en politik för arbete och bevarad socialtrygghet fullt trovärdig. Detta missbruk av arbetsmarknadspolitiken för att undergräva arbetslinjen bör avbrytas omgående och inga nya sådana ledighetsbidrag beviljas.

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i lagen om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd att 3 och 5 §§ skall ha följande lydelse:

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
3 § Vid tillämpning av 5 § andra stycket, 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid: 1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå från en arbetsgivare till en annan, får i den senare anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma koncern. 2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs. 3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1–2, får arbetstagaren räkna samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.
Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45 år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra anställningsmånader.	Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45 år men före den 1 januari 2004. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra anställningsmånader.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.
5 §
Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall: 1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. 2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete. 3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst sex månader under två år, om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning. 4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja sådan tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, som skall pågå mer än tre månader.
5. Avtal för viss tid, när arbetstagaren har fyllt 67 år.	5. Avtal för viss tid, när arbetstagaren har fyllt 61 år.
Om en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i sammanlagt mer än tre år under de senaste fem åren, övergår anställningen till en tillsvidareanställning.

Stockholm den 6 oktober 2003
Bo Könberg (fp)
Linnéa Darell (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Erik Ullenhag (fp)

[1]	Vår översättning